HemsidaVatikanradion
Vatikanradion   
more languages  

     Hemsida > Audienser och angelus >  2013-11-11 12:03:16
A+ A- Skriv ut



Gemenskap med heliga ting



(06.11.2013) Lyssna här: RealAudioMP3 Förra gången talade jag om de heligas gemenskap, i bemärkelsen gemenskap mellan heliga personer, det vill säga mellan oss troende. Idag tänkte jag fördjupa den andra aspekten av de heligas gemenskap. Den första aspekten var, som ni minns, gemenskapen och enheten mellan oss, och den andra är gemenskap med heliga ting, det heliga. Dessa bägge aspekter är intimt förbundna med varandra. Gemenskapen mellan kristna växer genom gemenskapen i heliga ting. Vi skall särskilt se närmare på sakramenten, karismer eller nådegåvor, och nästankärleken (jfr Katolska kyrkans katekes nr. 949-953). Vi växer i enhet och gemenskap, genom sakramenten, genom de nådegåvor som var och får av den Heliga Anden, och genom nästankärleken.

Vi börjar med gemenskap i sakramenten. Sakramenten uttrycker och förverkligar en verklig och djup gemenskap oss emellan, för i dem möter vi frälsaren Kristus, och genom honom våra syskon i tron. Sakramenten är inte bara en symbol eller en rit, de är Kristi kraft, Jesus Kristus som är närvarande i sakramenten. När vi firar eukaristin är det den levande Jesus som samlar oss och låter oss tillbe Fadern. Genom dopet, bekräftelsen och eukaristin är var och en av oss nämligen infogad i Kristus och förenad med hela de troendes gemenskap. Å ena sidan är det kyrkan som “gör” sakramenten, men å andra sidan är det sakramenten som “gör” kyrkan, bygger upp den, föder nya barn som samlas i Guds heliga folk och stärker deras tillhörighet.

Varje möte med Kristus, som ger oss sin frälsning i sakramenten, inbjuder oss att ”gå ut” och dela med oss till andra av den frälsning vi har fått se, röra, möta och ta emot, och som verkligen är trovärdig för den är kärlek. På så sätt gör sakramenten oss till missionärer. Det apostoliska engagemanget att föra ut evangeliet til alla miljöer, också de mest fientliga, är den mest autentiska frukten av ett flitigt sakramentsliv, för det är delaktighet i Guds frälsningsgärning att erbjuda alla frälsningen. Sakramentens nåd när i oss en stark och glädjefull tro, en tro som förmår förundra sig över Guds underverk och motstå världens avgudar. Därför är det viktigt att ta emot kommunionen, det är viktigt att barn döps tidigt, att de bekräftas, för sakramenten är Jesu Kristi närvaro i oss, en närvaro som hjälper oss. Och när vi känner att vi är syndare är det viktigt att ta emot botens sakrament. Någon kanske säger: ”Men jag är rädd, för prästen kommer att behandla mig illa.” Nej, prästen kommer inte att behandla dig illa. Vet du vem det är som möter i botens sakrament? Du möter Jesus som förlåter dig! Det är Jesus som väntar på dig där. Och detta är ett sakrament som låter hela kyrkan växa.

En andra aspekt av gemenskapen i heliga ting är nådegåvornas gemenskap. Den Heliga Anden ger de troende en mångfald gåvor och andliga nådegåvor. Denna fantasifulla rikedom i den Heliga Andens gåvor syftar till att bygga upp kyrkan. Karismer eller nådegåvor är presenter, som den Heliga Anden ger, förmågor och möjligheter. Anden ger inte dessa presenter för att de skall förbli fördolda, utan för att man skall dela med sig av dem till andra. De ges inte för mottagarens skull utan för hela Guds folks bästa. Om en av dessa nådegåvor istället används för självhävdelse, finns det all orsak att tvivla på ett den är en äkta nådegåva eller att den har tagits emot med trohet. Karismerna är särskilda nådegåvor som ges åt några för att hjälpa många. De är talanger, inspirationer och inre drivkrafter som föds i samvetet och i erfarenheten hos vissa personer, som är kallade att använda dem för att tjäna gemenskapen. Framför allt syftar dessa andliga gåvor till kyrkans helighet och dess mission. Vi är alla kallade att respektera dem i oss och i andra, att ta emot dem som en nyttig stimulans för att göra kyrkan närvarande och fruktbar. Paulus förmanade: “Släck inte anden” (1 Tess 5:19). Låt oss inte släcka anden som ger oss dessa presenter, dessa förmågor som låter kyrkan växa.

Vad har vi själva för inställning till dessa den Heliga Andens gåvor? Är vi medvetna om att Guds ande är fri att ge dem til vem han vill? Betraktar vi dem som en andlig hjälp, där Herren stöttar vår tro och stärker vår mission i världen?

Och så kommer vi till den tredje aspekten av gemenskapen i det heliga, nämligen gemenskap i nästankärlek: den enheten mellan oss som skapas av nästankärleken. Hedningarna såg de första kristna och sade: se hur de älskar varandra! De hatar inte varandra, de talar inte illa om varandra. Detta är nästankärlek, Guds kärlek som den Heliga Anden lägger i vårt hjärta. Nådegåvorna är viktiga i den kristna gemenskapens liv, men det finns alltid sätt att växa i nästankärleken, som Paulus sätter högre än nådegåvorna (jfr 1 Kor 13:1-13). För utan kärlek blir också de mest otroliga nådegåvor meningslösa. En man kanske helar andra, han har denna förmåga eller andra gåvor... men har han nästankärlek i sitt hjärta? Om han har det är det bra, annars behöver kyrkan honom inte. Kyrkan behöver inga nådegåvor utan kärlek, för där kärlek saknas finns ett tomrum som fylls av egoism. Och jag undrar: om vi alla är egoister, kan vi då leva i gemenskap och fred? Nej, det går inte, för det behövs kärlek som förenar oss. Den minsta av våra kärleksgärningar har positiva effekter för alla. Att leva i enhet i kyrkan och i nästankärlekens gemenskap betyder att man inte söker sitt eget intresse, utan att man delar sina syskons lidanden och glädjeämnen (jfr 1 Kor 12:26) och att man är redo att bära de svagastes och fattigastes bördor. Denna broderliga solidaritet är inte bara retorik eller ett talesätt, den är en grundläggande beståndsdel i gemenskapen mellan kristna. Om vi lever i denna solidaritet blir vi ett tecken för världen, ett ”sakrament” för Guds kärlek. Det blir vi för varandra och för alla. Det handlar inte bara om anspråkslösa kärleksgester som vi kan göra för varandra, utan om något djupare. Det är en gemenskap som låter oss träda in i andras glädje och sorg för att uppriktigt göra dem till vår.

Och ofta är vi torra och likgiltiga, och i stället för broderskap förmedlar vi dåligt humör, kyla och egoism. Och dåligt humör, kyla och egoism låter inte kyrkan växa. Kyrkan växer bara med den kärlek som kommer av den Heliga Anden. Herren inbjuder oss att öppna oss för gemenskapen med honom i sakramenten, i nådegåvor och i nästankärleken, för att leva vår kristna kallelse på ett värdigt sätt.




Dela





Vilka är vi? Tider och program Skriv till redaktionen Vatikanradions produktion Länkar Andra språk Heliga Stolen Vatikanstaten Påveceremonier
Innehållet på sidan är under copyright ©. Webmaster / Credits / Legal conditions / Reklam