HemsidaVatikanradion
Vatikanradion   
more languages  

     Hemsida > Audienser och angelus >  2013-11-25 17:30:09
A+ A- Skriv ut



Bikten



(20.11.2013) Lyssna här: RealAudioMP3 Förra gången talade jag om syndernas förlåtelse i samband med dopet. Idag fortsätter vi med syndernas förlåtelse, men denna gång i samband med den så kallade ”nyckelmakten”; så beskriver bibelns bildspråk det uppdrag som Jesus gav apostlarna.

Först och främst måste vi minnas att huvudpersonen i syndernas förlåtelse är den heliga anden. När den uppståndne Jesus visar sig för första gången för apostlarna blåste han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden” (Joh 20:22-23). Jesu kropp har förvandlats och han är den nya människan som erbjuder påskens frukter av sin död och uppståndelse. Vilka är dessa gåvor? Frid, glädje, syndernas förlåtelse, missionen, men framför allt ger den den heliga anden, som är källan till allt detta. När Jesus blåser och säger att han ger Anden visar det att han ger livet, det nya liv som återfötts genom förlåtelsen.

Men innan Jesus gör denna gest att blåsa och ge Anden, visar han sina sår i händerna och i sidan. Dessa sår är priset för vår räddning. Den heliga anden ger oss Guds förlåtelse genom Jesu sår, som han har valt att behålla. Också i detta ögonblick visar han Fadern i himlen de sår med vilka han har friköpt oss. Genom kraften i dessa sår har våra synder blivit förlåtna. Så har Jesus gett vårt liv för vår frid, för vår glädje, för att vår själ skall få nåden, för syndernas förlåtelse. Det är viktigt att se på Jesus på det här sättet.

Och så kommer vi till den andra beståndsdelen. Jesus ger apostlarna makten att förlåta synder. Det är litet svårt att förstå hur en människa kan förlåta synder, men Jesus ger denna makt. Kyrkan bär på nyckelmakten, makten att öppna eller stänga för förlåtelsen. Gud förlåter varje människa i sin suveräna barmhärtighet, men han har bestämt att de som hör till Kristus och kyrkan skall få förlåtelsen genom gemenskapens tjänare. Genom den apostoliska tjänsten når Guds barmhärtighet fram till mig, mina skulder förlåts, och jag får motta glädjen. På så sätt kallar Jesus oss att ta emot försoningen i den kyrkliga gemenskapens dimension. Detta är mycket viktigt. Kyrkan är helig och behöver samtidigt bot, och den åtföljer vår omvändelsevandring hela livet. Kyrkan kan inte förfoga som den vill över nyckelmakten: den måste tjäna barmhärtighetens tjänst, och gläder sig varje gång den kan erbjuda denna Guds gåva.

För många människor kanske det är svårt att förstå förlåtelsens kyrkliga dimension, för också vi kristna präglas allt mer av individualism och subjektivism. Visst förlåter Gud varje ångerfull syndare personligen, men den kristne är bunden till Kristus, och Kristus är förenad med kyrkan. För oss kristna finns det en extra gåva, och det finns också en extra uppgift: att ödmjukt gå genom kyrkans tjänst. Detta måste vi sätta värde på. Det är en gåva, ett botemedel, ett skydd, och det är också vissheten att Gud har förlåtit oss. Jag går till min broder prästen och säger: ”Fader, jag har gjort detta...” och han svarar: ”Jag förlåter dig; Gud förlåter dig”. I den stunden är jag säker på att Gud har förlåtit mig. Detta är viktigt, detta är att ha vissheten att Gud alltid förlåter oss, han tröttnar inte på att förlåta. Och vi får inte tröttna på att gå och be om förlåtelse. Visst kan man skämmas över att behöva nämna sina synder, men våra mammor och far- och mormödrar sade att det är bättre att rodna en gång än att bli gul tusen gånger. Ja visst rodnar man en gång, men våra synder förlåts och vi kan gå vidare.

Och så till sist något om det här att prästen är ett redskap för syndernas förlåtelse. Guds förlåtelse som ges till oss i kyrkan når oss genom en tjänande broder, prästen. Han är också en människa som behöver barmhärtighet, och ändå blir han själv redskap för barmhärtigheten och ger oss Guds Faderns gränslösa kärlek. Också präster måste bikta sig, också biskopar. Vi är alla syndare. Också påven biktar sig varannan vecka, för också påven är en syndare. Och biktfadern lyssnar till vad jag säger till honom, ger mig råd och förlåter mig, för vi behöver alla denna förlåtelse. Ibland hör man någon som säger sig bikta sig direkt för Gud.... Ja, som jag sade tidigare, Gud lyssnar alltid, men i försoningens sakrament sänder han en broder som ger förlåtelsen, vissheten om förlåtelsen, i kyrkans namn.

Prästens tjänst att förlåta synder å Guds vägnar är något mycket känsligt. Prästens hjärta måste vara i frid. Han får inte behandla de kristna illa, han måste vara mild, välvillig och barmhärtig. Han måste förmå sprida hopp i människors hjärtan, och framför allt måste han vara medveten om att brodern eller systern som söker upp försoningens sakrament söker förlåtelse och gör det så som många människor sökte upp Jesus för att han skulle bota dem. En präst som inte har denna inställning gör väl i att inte fira detta sakrament tills han rättar sig. De botfärdiga kristna har rätt att finna präster som är Guds förlåtelses tjänare.

Kära bröder och systrar, är vi, kyrkans medlemmar, medvetna om skönheten i denna gåva som Gud själv ger oss? Känner vi glädjen i detta botemedel, denna moderliga omsorg som kyrkan visar oss? Förmår vi ta vara på den, med enkelhet och regelbundenhet? Vi skall inte glömma att Gud aldrig tröttnar på att förlåta oss. Genom prästens tjänst omfamnar han oss på nytt så att vi kan återfödas och resa oss för att fortsätta vandringen. För detta är vårt liv: att resa oss på nytt, gång på gång, och fortsätta vandringen.




Dela





Vilka är vi? Tider och program Skriv till redaktionen Vatikanradions produktion Länkar Andra språk Heliga Stolen Vatikanstaten Påveceremonier
Innehållet på sidan är under copyright ©. Webmaster / Credits / Legal conditions / Reklam