HemsidaVatikanradion
Vatikanradion   
more languages  

     Hemsida > Audienser och angelus >  2013-11-30 12:06:57
A+ A- Skriv ut



Köttets uppståndelse



(27.11.2013) Lyssna här: RealAudioMP3 Jag tänker nu avsluta serien av katekeser om trosbekännelsen som pågått under Trons år, som avslutades i söndags. I denna och nästa katekes tänkte jag tala om köttets uppståndelse, och ta fasta på två aspekter som Katolska kyrkans katekes lyfter fram: att vi dör och uppstår i Jesus Kristus. Idag tänkte jag tala om den första aspekten, att dö i Kristus.

1. Ofta ser vi på döden på ett felaktigt sätt. Döden rör oss alla och skakar oss på djupet, särskilt när den rör oss på nära håll, eller när den drabbar barn och försvarslösa på ett sätt som vi uppfattar som en skandal. Jag har alltid skakats av frågan: varför lider barn? Varför dör barn? Om man ser döden som slutet på allting, då skrämmer döden och blir ett hot som krossar varje dröm, varje hopp, som klipper av varje relation och avbryter varje vandring. Det blir så när vi ser vårt liv som en tid mellan två poler: födelsen och döden; när vi inte tror på en horisont som överskrider detta livet, när man lever som om Gud inte fanns. Denna syn på döden är typisk för den ateistiska tankevärlden, som tolkar tillvaron som att man helt tillfälligt befinner sig i världen och vandrar mot intet. Men det finns också en praktisk ateism, som innebär att man bara lever för sina egna intressen och lever bara för jordiska ting. Om vi låter oss gripas av denna felaktiga syn på döden, då har vi inget val: vi måste gömma undan döden, förneka den, eller banalisera den, för att den inte skall skrämma oss.

2. Men människans hjärta gör uppror mot denna falska lösning tillsammans med det begär efter oändlighet som vi alla har, den längtan vi alla har efter det eviga. Så vilken är då den kristna innebörden i döden? Om vi ser på vårt livs mest smärtsamma stunder, när vi har förlorat en närastående person – föräldrarna, en bror, en syster, en make eller maka, ett barn, en vän – så märker vi att till och med i förlustens dramatik, också när vi slits sönder av avskedet, så stiger det uppur hjärtat en övertygelse att allt inte kan vara slut, att det goda som getts och mottagits inte är förgäves. Det finns en kraftfull instinkt inom oss som säger oss att vårt liv inte tar slut med döden.

Denna törst efter liv har funnit ett verkligt och pålitligt svar i Jesu Kristi uppståndelse. Jesu uppståndelse ger inte bara vissheten om livet bortom döden. Den lyser också upp mysteriet i döden hos var och en av oss. Om vi lever förenade med Jesus, trogna honom, skall vi förmå möta också dödens övergång med hopp och frid. Kyrkan ber: ”Vi bedrövas av att veta att vi måste dö, men vi tröstas av löftet om framtida odödlighet”. Denna kyrkans bön är vacker. En människa dör ofta som hon har levat. Om mitt liv har varit en vandring tillsammans med Herren, en vandring i förtröstan på hans gränslösa barmhärtighet, så skall jag vara förberedd på att ta emot mitt jordelivs sista stund som ett slutgiltigt och förtröstansfullt överlämnande i hans mottagande händer i väntan på att få se hans ansikte. Detta är det bästa som kan hända oss: att få betrakta Herrens underbara ansikte och se hur han är, vacker, full av ljus, full av kärlek, full av ömhet.

3. I det perspektivet förstår man varför Jesus uppmanar oss att alltid vara redo och att vaka. Vi har fått livet i denna världen också för att förbereda det andra livet, hos den himmelske fadern. Och för att göra det finns en säker väg: att förbereda sig väl för döden genom att vara nära Jesus. Detta är vissheten: jag förbereder mig för döden genom att vara nära Jesus. Och hur är man nära Jesus? Genom, bön, sakrament och nästankärlek. Låt oss minnas att han är närvarande i de svagaste och mst behövande. Han har själv identifierat sig med dem i den berömda liknelsen om den yttersta domen, när han säger: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig…vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25:35-36,40). Därför är en säker väg att återupptäcka innebörden i den kristna nästankärleken och i att dela med sig till andra och vårda vår nästas kroppsliga och andliga sår. Det är genom solidaritet och medlidande och genom att ge hopp som man kan få ärva det rike som förberetts för oss. Den som gör barmhärtighetsgärningar behöver inte frukta döden. För han eller hon ser döden i sina syskons sår, och besegrar den med Jesu Kristi kärlek.

Om vi öppnar vårt livs och vårt hjärtas port för våra minsta syskon, då skall också vår död bli en port som leder oss in till himlen, till det saliga fosterlandet, dit vi är på väg och där vi längtar efter att vara för evigt med vår Fader, Gud, med Jesus, med jungfru Maria och med helgonen.




Dela





Vilka är vi? Tider och program Skriv till redaktionen Vatikanradions produktion Länkar Andra språk Heliga Stolen Vatikanstaten Påveceremonier
Innehållet på sidan är under copyright ©. Webmaster / Credits / Legal conditions / Reklam