HemsidaVatikanradion
Vatikanradion   
more languages  

     Hemsida > Audienser och angelus >  2013-12-13 13:13:53
A+ A- Skriv ut



Den yttersta domen



(11.12.2013) Lyssna här: RealAudioMP3 Idag tänkte jag inleda den sista raden av katekeser om vår trosbekännelse och ägna den åt orden “jag tror ... på det eviga livet”. Framför allt tänkte jag ta upp den yttersta domen. Men vi skall inte vara rädda: låt oss lyssna till vad Guds ord säger. Vi läser i Matteusevangeliet: Kristus ”kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar... Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster... Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv” (Matt 25:31-33, 46). När vi tänker på Kristi återkomst och på hans yttersta dom, som skall visa de yttersta konsekvenserna av det goda som var och en har gjort eller underlåtit att göra under sitt jordeliv, då förnimmer vi att vi står inför ett mysterium som är större än vi, som vi inte ens kan föreställa oss. Det är ett mysterium som gör att vi instinktivt erfar rädsla och kanske rentav skräck. Men om vi ser närmare på denna trossanning märker vi att den vidgar den kristnes hjärta och ger tröst och förtröstan.

I det här sammanhanget är det suggestivt att tänka på ett vittnesbörd från de första kristna gemenskaperna. De brukade åtfölja sina gudstjänster och böner med utropet Maranathà, som består av två arameiska ord. Beroende på hur man betonar dem kan de tolkas som en bön om hjälp: “Kom, Herre!” eller som en visshet som får näring av tron: “Ja, Herren kommer, Herren är nära”. Det är utropet i vilket hela den kristna uppenbarelsen når sin höjdpunkt i slutet av den underbara betraktelsen som erbjuds oss i Johannes uppenbarelse (jfr Upp 22:20). I det fallet är det kyrkan, bruden, som i hela mänsklighetens namn och som dess första frukt talar till Kristus, sin brudgum, och längtar efter att få omfamnas av honom. Jesu omfamning är fullhet av liv och av kärlek. Så omfamnar oss Jesus. Om vi tänker på domen i detta perspektiv försvinner all rädsla och tvekan och viker undan för väntan och för en djup glädje. Det blir det den stund då vi äntligen bedöms vara redo att kläs i Kristi härlighet, som en bruddräkt, och att föras in till bröllopsfesten, som är en bild av full och slutgiltig gemenskap med Gud.

Ett annat skäl till förtröstan är att i domens stund skall vi inte vara ensamma. I Matteusevangeliet säger Jesus själv att vid tidens slut skall de som har följt honom ta plats i hans härlighet, för att döma tillsammans med honom (jfr Matt 19:28). Aposteln Paulus skriver vidare till gemenskapen i Korint: Vet ni inte att de heliga skall döma världen? Och om ni skall döma världen, duger ni då inte till att döma i småsaker?” (1 Kor 6:2-3). Vilken tröst att veta att i den stunden skall vi inte bara få stöd av Kristus, vår hjälpare, vår advokat inför Fadern (jfr 1 Joh 2:1) utan också av alla våra äldre bröder och systrar som gått före oss i trons vandring, som har gett sitt liv för oss och som fortsätter att älska oss outsägligt. Helgonen lever redan i Guds åsyn, i hans härlighets strålglas, och ber för oss som ännu lever på jorden. Denna visshet väcker tröst i vårt hjärta. Kyrkan är verkligen en moder, och som en mamma söker den sitt barns bästa, särskilt för dem som är långt borta och lider, tills den finner sin fullhet i Kristi ärofulla kropp med alla sina kroppsdelar.

Dessutom säger Johannesevangeliet uttryckligen att “Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn” (Joh 3:17-18). Det betyder alltså att den yttersta domen redan pågår. Den börjar redan under vårt liv. Denna dom uttalas i varje ögonblick av vårt liv utifrån hur vi i tro tar emot räddningen som finns och verkar i Kristus, eller utifrån vår otro och åtföljande självupptagenhet. Men om vi stänger oss för Jesu kärlek, är det vi själva som dömer oss. Räddningen är att öppna sig för Jesus, och han räddar oss. Om vi är syndare – och det är vi alla – ber vi honom om förlåtelse. Om vi går till honom och vill vara goda, förlåter Herren oss. Men då måste vi öppna oss för Jesu kärlek, som är starkare än allt annat. Jesu kärlek är stor, Jesu kärlek är barmhärtig, Jesu kärlek förlåter. Men du måste öppna dig, och det betyder att ångra sig, anklaga sig för det som inte är bra och som vi har gjort. Herren Jesus har gett ut sig och fortsätter att ge ut sig för oss, för att fylla oss med Faderns hela barmhärtighet och nåd. På sätt och vis är det alltså vi som kan bli våra egna domare och döma oss själva till att uteslutas från gemenskapen med Gud och våra syskon. Låt oss därför aldrig tröttna på att vaka över våra tankar och attityder för att redan nu förnimma Guds ansiktes värme och strålglans, som vi skall betrakta i hela sin fullhet i det eviga livet. Låt oss gå framåt och tänka på denna dom som börjar nu, som redan börjat. Låt oss gå framåt, och öppna vårt hjärta för Jesus och hans frälsning. Låt oss gå framåt utan rädsla, för Jesu kärlek är större, och om vi ber om förlåtelse för våra synder förlåter han oss. Sådan är Jesus. Låt oss därför gå framåt i denna visshet, som skall leda oss till himlens härlighet.




Dela





Vilka är vi? Tider och program Skriv till redaktionen Vatikanradions produktion Länkar Andra språk Heliga Stolen Vatikanstaten Påveceremonier
Innehållet på sidan är under copyright ©. Webmaster / Credits / Legal conditions / Reklam