HemsidaVatikanradion
Vatikanradion   
more languages  

     Hemsida > Kyrka >  2013-12-18 09:54:32
A+ A- Skriv ut



Varför är påven antiklerikal?



(18.12.20139 ”Om jag möter en klerikal blir jag genast antiklerikal. Klerikalismen har inte med kyrkan att göra.” Många häpnade över påven Franciskus ord till den italienska dagstidningen La Repubblicas chefredaktör Eugenio Scalfari, i slutet av september.

Antiklerikalismen har sina rötter i 1700-talets Frankrike med målet att försöka minska prästerskapets inflytande i det offentliga livet. Under 1800-talet myntades begreppet, som gett uttryck för mer eller mindre våldsamma protester mot den katolska kyrkan. Vi finner den i protesterna mot Kyrkostaten i Italien under 1870-talet, och i inbördeskriget i Mexiko på 1920-talet. Under senare tid kan vi beskriva protesterna mot att påven Benedictus XVI skulle inviga det akademiska året på Roms statliga universitet La Sapienza 2009, som en antiklerikal protest. Antiklerikal föddes som synonym till antikatolik. Katolik och antiklerikal tycks vara två ord som inte går hand i hand.

Men i kyrkans tvåtusenåriga historia har det alltid funnits en annan slags antiklerikal ådra. Från de första århundradena till våra dagar har heliga män och kvinnor, påvar och kyrkolärare opponerat sig mot ett prästerskap som faller för världsliga frestelser: makt, ära, rikedom och behag. Liksom påven Franciskus idag, har de varnat för en korrupt kyrka, med präster som lever dubbelliv, alltför upptagna med sina egna karriärer och berömmelser.

Ibland hör man seminarister säga: ”Å nej, jag avskyr präster. Varför ska jag bli en sån där!” Vad menar de och vad är det de oroar sig för?

Den helige Josemaria Escriva är kanske det första helgonet som använder sig av uttrycket sund antiklerikalism när han säger ”Jag avskyr klerikalismen – bredvid en oacceptabel antiklerikalism finns det en sund antiklerikalism .... som inte tillåter att prästen använder sig av sin mission för att uppnå temporära fördelar.”

Innan honom hade andra talat om det i liknande termer. I mitten av 300-talet opponerade sig den helige Hieronymus mot präster och diakoner som la ner all möda på att vara ”välklädda och parfymerade, med hår lockat med locktång och guldringar på fingrarna. De utövar vare sig kyskhet eller fasta.”

I ett brev skriver han: ”Låt oss inte bära två klädnader, dvs en dubbel tro. Låt inte lädret i våra skor tynga oss, med andra ord dödens handlingar. Låt inte vår väska kröka vår rygg, tyngd av mynt och rikedomar. Sök inte efter en vandringskäpp, med andra ord världslig makt.”

Den helige kyrkoläraren Pier Damiani som levde under 1000-talet skrev att: ”En präst, som älskar pengar, är inte lämplig att administrera trosläran, för han söker exempel i skrifter för att stödja sin tes. De enda som är lämpliga att predika är de som inte tjänar pengar på sin predikan, och som inte äger något personligen. Den som inte äger något, har allt.”

Vidare uttalar han sig i hårda termer om präster som har fallit för frestelser: ”Vem låter sig vägledas av en som har fallit djupt för djävulens frestelser? Som gör sitt biktbarn till sin älskare, och en man till sin fru?.... Se upp för att vara anledning till andras fördärv.”

Några sekel senare höjer den heliga Katarina av Siena sin röst mot samtida präster: ”uppblåsta av stolthet, mättas de inte av världens läckerheter och rikedomar, och de är giriga och snåla mot de fattiga. Kyrkans pengar använder de för att klä sig, inte som munkar och vigda, utan med mjuka kläder, som hovmän och damseller. De vill ha stora hästar och vaser med guld och silver, och fåfänga söker de det de inte bör ha. De gör magen till sin gud och äter och dricker oordning samt, och faller i orenhet och förfall. Ve deras miserabla liv!”

Ett annat kvinnligt helgon, Hildegard da Bingen uttrycker sig hårt mot prästerskapet både i Treviri och Köln: ”På grund av er osmakliga rikedom och snålhet, liksom av annan fåfänga, undervisar ni inte längre era troende.” Till den heliga Birgitta säger Jungfru Maria: ”Prästernas tempel är målade med fåfänga och världslig nyfikenhet... Dygdens lampa har slocknat och andaktens matsal är tom.”

I mitten av 300-talet när förföljelsen av de kristna avtog skriver den helige Hilarius av Poitiers och varnar: ”Vi har inte längre en antikristen kejsare som förföljer oss, men vi måste kämpa mot en värre smygande förföljelse, ett fiende som smickrar oss: han piskar inte våra ryggar men fyller våra magar; han konfiskerar inte våra ägor utan dödar oss genom att göra oss rika; han gör oss inte fria genom att fängsla oss, utan gör oss till slavar i palatsen; han slår inte våra kroppar men han tar våra hjärtan i besittning; han halshugger oss inte med svärd men han dödar våra själar med pengar.”

I 1800-talets Italien fylldes den salige Antonio Rosmini av samma oro. När han talade om prästerskapet seklerna före honom använde han termer som: ”prinsarnas fega smickrare och tjänare”... ”drivna på blinda villovägar av temporära ting”... ”beredda att köpslå med sin värdighet och sitt samvete” ”Världen svämmar över av ett överdrivet nummer av värdelösa präster.” Rosmini antiklerikala syn resulterade i uppmaningen att avmaskera prästernas fel. ”För en människa begår inga synder om de inte kan synda i smyg, eller åtminstone syndar de inte på lång sikt.” Påven Benedictus XVI saligförklarade Antonio Rosmini år 2007.

Men även 1700-talet hade i Italien sett ett helgon, Alfonso de Liguori, som inte drog sig för att beskriva präster ”andligt avkopplade och kalla i sin tjänst av det gudomliga”. ”Jag förnekar inte att det finns goda präster bland de många ... men de är alldeles för få. Var är kärleken till ensamheten, till det tillbakadragna livet, till önskan att vara föraktad, som många helgon har önskat? Miserabel är den präst som kallats till fullkomlighet och som blir till freds med sina defekter.”

Måna kyrkans stora helgon har dragit sig för att i kyrkan hamna i uppsatta positioner. Den helige påven Gregorius som proklameras ”den Store” beskriver sitt stora obehag i att vara biskop och inte bara behöva valla Kristi hjord, utan även de klerikala strukturerna.

”Som biskop har jag återvänt till världen och måste tjäna så många världsliga ting, som jag inte minns mig tjäna ens som lekman. Jag har förlorat mitt lugn...”

Slutligen till vår tid. Påven Benedictus XVI skrev om prästerskapet i Johannes Paulus II:s sista Via Cruxis: ”Så lite tro det finns i många teorier. Så mycket smuts det finns i kyrkan, även just bland de som i prästerskapet borde höra till bara Honom. Så mycket högmod, så mycket självtillräcklighet.” Vidare under en biskopsvigning under hans pontifikat: ”kyrkan är inte vår kyrka, det är Hans kyrka. Guds kyrka. Tjänaren måste stå till svars för hur han har förvaltat det goda som han har anförtrotts. Vi binder inte människor till oss, Vi söker inte makt, prestige, och uppskattning för vår egen skull.”

Klerikalismen som påven Franciskus och många påvar och kyrkans heliga har regerat på under 2000 år, föds ur ett missbruk av prästkragen och en överdriven institutionalisering av kyrkan istället för en apostolisk strukturering. Detta väcker en sund antiklerikal känsla i förväntningen på en kyrka som är mer gudomlig och mindre mänskligt syndig. Men kyrkan är inte bara präster, och det viktiga när fördomar och klander vaknar och man ser en massa ohyra i kyrkans korridorer är att man som katolik samtidigt väcker sitt samvete till liv och frågar sig... och jag då?










Dela





Vilka är vi? Tider och program Skriv till redaktionen Vatikanradions produktion Länkar Andra språk Heliga Stolen Vatikanstaten Påveceremonier
Innehållet på sidan är under copyright ©. Webmaster / Credits / Legal conditions / Reklam