HemsidaVatikanradion
Vatikanradion   
more languages  

     Hemsida > Kultur och samhälle  >  2014-01-17 10:37:15
A+ A- Skriv ut



Påven Franciskus, hans program och den katolska socialläran – vad kan en läsning av”Evangelii Gaudium” säga oss?



(17.01.14) Påven Franciskus’ Apostoliska uppmaning från före jul, ”Evangelii Gaudium”, på svenska ungefär ”Evangeliets glädje”, och i synnerhet den sociala och ekonomiska analys han där presenterar, har väckt intresse och diskussion. Precis som med många kyrkliga dokument, uttalanden av påvens företrädare liksom några av de intervjuer som påven Franciskus själv har gett sedan sitt tillträde, tolkas det som står och sägs oftast utifrån glasögonen hos den som tolkar. Många tyckare orkar heller inte läsa hela texten.


”Evangelii Gaudium” är lång men förtjänar att läsas eftersom påven där sammanhållet och utförligt presenterar den analys av kyrka och omvärld, vilken ligger till grund för hans budskap och handlingar i övrigt. Vill man förstå påven Franciskus, utan de världsliga mediernas eller, för den delen, de inomkyrkliga kommentatorernas snabbklistrade etiketter, ska man läsa det han faktiskt säger och skriver.


I denna artikel presenteras några tankar om hur ”Evangelii Gaudium” kan läsas som en helhet, och specifikt om hur det ekonomiska budskapet kan ses i ljuset av Kyrkans sociallära. Utgångspunkten är såväl den kontinuitet över tid som grundlägger Läroämbetets (dvs påvens och biskoparnas) uttalanden och undervisning, som den särskilda accent, i både adresseringen av konkreta problem och i uttryckssätt , varje påve sätter.


För att börja med den Apostoliska uppmaningens syfte, har den amerikanske filosofiprofessorn Michael Pakaluk i en artikel för den katolska nyhetsbyrån Zenit i december 2013, gjort följande korta och slagkraftiga sammanfattning: ”Den pekar på ett problem, ger en diagnos av problemet och erbjuder en lösning”.


Problem, orsak och inriktning på lösning enligt Franciskus?


Till att börja med kan man beträffande problembilden säga att Franciskus tydligt uttrycker ett missnöje med vad han uppfattar som en bristande missionsiver i den Katolska kyrkan. För honom tycks denna brist inte stanna vid prästerskap och ledningsstrukturer utan vara ett problem vid själva roten: alla vi som enskilda troende delar inte i tillräcklig stor utsträckning med sig av ”den kärlek som har återskapat meningen i våra liv” och som vi har fått som gåva (n. 8).


Vad har då orsakat denna situation? Här nämner påven flera av de vanliga och rimliga förklaringar som förekommer, utomkyrkliga, som t ex hoten mot familjen, såväl som inomkyrkliga, som t ex bristande katekesundervisning. Men han går ett steg längre: många kristna saknar glädje. ”Det finns kristna för vilka livet verkar som en Fasta utan Påsk” (n. 6). Visst finns det situationer i livet där vi grips av sorg, långa och svåra sådana, framhåller påven. Men med eden grundläggande hållning av glädje som förvissningen om Guds vilja till gemenskap med oss möjliggör, skulle evangeliseringen och missionen vara en mer naturlig del av den kristnes hela tillvaro som just kristen.


Franciskus kopplar bristen på glädje till den ”inskränkthet och självupptagenhet” (n. 8) som han menar härstammar från företeelser i vårt moderna samhälle, exempelvis konsumism och beroende av digitala medier, och som man också kan finna om man skrapar på ytan på vissa former av kristendom som verkar fromma. Å ena sidan ser påven ett slags elitistisk legalism, dvs liktydig med den fariseism som han ofta varnar för i olika sammanhang. Denna kan utvecklas från en sund vilja att iaktta doktrin och kyrklig disciplin som förvrängs till en kategorisering av sig själv och andra och tränger före evangeliseringen av den nåd som föregår, möjliggör och bygger upp alla doktriner. Å andra sidan ser påven också en feghet utlöst av den kritik som Kyrkan och de troende drar på sig när de trogna mot sanningen står för sådant som inte tilltalar den allmänna opinionen. Den fega Kyrkan, så att säga, skulle alltså kapitluera för den sekularistiska viljan att göra tron till en privatsak ämnad för hemmets dolda vrår.


Den mest grundläggande lösningen på allt detta är, enligt påven, varje enskild kristen och katolsk bekännares helhjärtade och personliga omvändelse till Kristus, där nådens sökljus, och därmed också trons doktrinära innehåll, riktas mot det egna livet. En hållning sammanfattad i en konkret bekännelse: ”Herre, jag har låtit mig luras; på tusentals sätt har jag undvikit din kärlek, ändå står jag här igen för att förnya mitt förbund med dig. Jag behöver dig. Rädda mig igen, Herre, uppta mig än en gång i din frälsande omfamning.” (n. 3)


På denna punkt kan man verkligen se hur den Helige Fadern är sin hemvist i den ignatianska spiritualiteten trogen, något han också ger uttryck för när hans första beskrivning av sig själv alltid är att han är en syndare: I förståelsen av Guds frälsningsverk genom Jesus Kristus, och hur Kristus har lidit och dött för just mig, kan jag se mina egna begränsningar och Guds obegränsade kärlek till mig på en och samma gång. Bara genom att förstå och anamma den senare, för att leva i den i en ständig omvändelse, kan de förra göras om intet.


Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, talade ju, till skillnad från samtida ”reformatorer”, för ett hjärtats omvändelse till trons kärna, som grund för all sann reform av människan, Kyrkan och samhället. Och faktum är att man kan se hela utgångspunkten i den Apostoliska uppmaningen, dvs att den kristne i glädje måste ge vidare vad han eller hon av nåd har fått ta emot – givet då att han eller hon först verkligen har förstått och erfarit tacksamhet för det mottagna – som en återklang av påvens jesuitiske andlige fader.


Evangeliets frukter i och genom oss: värnet av livets okränkbarhet


De sociala och ekonomiska aspekter som påven behandlar i uppmaningen förutsätts, helt enligt Aposteln Paulus, bli frukter av en sådan förnyad och fördjupad omvändelse till Kristus. Ett område där Franciskus uttrycker sig mycket tydligt gäller värnet av det mänskliga livet när det är som mest sårbart. Här beskriver han först hur vi alla har en skyldighet att se den lidande Kristus i hemlösa, flyktingar, ensamma äldre samt särskilt kvinnor och barn som utnyttjas i tvångsarbete och prostitution – och att agera när vi öppnar våra ögon för Guds fråga till Kain i Första Moseboken: ”Var är din bror?”. Påven skriver: ”Var är din bror och syster som förslavas? ... Denna fråga angår alla! Detta skamliga nätverk av kriminalitet (dvs trafficking och prostitution, vår kommentar) är nu väl etablerat i våra städer och många människor har blod på sina händer som ett resultat av deras bekväma och tysta medhjälp.” (n. 211)


Sedan går påven in på det ofödda barnet som alltid måste ha Kyrkans och de kristnas särskilda kärlek och omsorg, eftersom det utgör det mest skyddslösa som människan känner. Kyrkan, säger han, utmålas som ideologisk och dunkel i sin kamp mot abort men frågan hänger helt samman ”med försvaret av varje annan mänsklig rättighet” (n. 213). Förvisso räcker förnuftet att förstå varje människas, även den oföddes, okränkbara rätt till liv, säger påven, men när man ser på frågan i ljuset av tron förstår man, och här citerar han sin företrädare den Salige Johannes Paulus II, att ”varje kränkning av det mänskliga livets värdighet ropar till Gud om hämnd och är ett brott mot Skaparen av varje person” (n. 213).


Därefter vänder sig påven till dem som skulle ha missuppfattat saker så grundläggande att de förväntar sig att Kyrkan skulle mildra sin position eller sitt budskap om aborter: ”Kyrkan kan inte förväntas ändra sin hållning i denna fråga. Här vill jag vara mycket tydlig. Detta är inte något område underkastat påstådda reformer eller ’modernisering’. Det är inte ’progressivt’ att försöka lösa problem genom att eliminera mänskligt liv”, slår Franciskus fast men konstaterar också att i de allra svåraste situationer ”där abort framstår som en lösning”, t ex efter en våldtäkt, måste Kyrkan göra mer för att hjälpa ”och slå följe med kvinnor” (n. 213). Bara med dessa formuleringar sluter sig Franciskus till de kyrkliga företrädare som mest tydligt har talat klartext och fullföljt det grundläggande ställningstagandet i abortfrågans hela komplexitet.


Ekonomisk exploatering av människor måste, precis på samma grund, dvs mottagandet av Kristus och insikten om vad det innebär, avvisas och motarbetas. Här är vi skyldiga att inte bara låta detta stanna vid ord eller enskilda handlingar utan att också systematiskt arbeta för en samhällsordning som reser den fattige och inkluderar alla. Grunden för detta, menar påven, är rent kristologisk: ”Guds son, som har blivit kött, kallar oss till ömhetens revolution” (n. 88).


Franciskus’ undervisning i ekonomiska frågor i ”Evangelii Gaudium” strävar inte efter att explicit, med nya insikter eller lärosatser, bidra till Kyrkans sociallära – detta brukar påvarna göra i speciella sociala encyklikor, och en sådan kan säkert väntas inom en inte alltför avlägsen framtid också från Franciskus – utan förutsätter, ja t o m uttryckligt rekommenderar läsning och reflektion av, den sociallära som hittills har utmejslats: ”Denna Uppmaning är inte ett socialt lärodokument” (n. 184). Franciskus’ hårda kritik mot aspekter av den globala finanskapitalismen ansluter direkt till företrädaren Benedictus XVI:s socialencyklika ”Caritas in veritate”, skriven i kölvattnet till den första stora finanskrisen 2009 och också i vissa ideologiska kretsar uppfattad som partiskt systemkritisk.


Kyrkans sociallära som bakgrund till påven Franciskus’ Apostoliska uppmaning


Kyrkans sociallära är namnet på Kyrkans undervisning om etiska riktlinjer för människors samspel med varandra i det sociala livet i samhället och berör således konkreta områden som familjeliv, arbetsliv, samhällsekonomi och politik. Socialläran ska vara en hjälp för de kristna när de konkret i vardagen försöker gestalta sina liv och sina relationer efter Kristus och evangeliet. Utgångspunkten är att sociallärans principer – undervisningen rör sig alltså inte i konkreta detaljer utan beskriver de normer utifrån vilka detaljerna i varje tid har att utformas – kan härledas ur förnuftet, och den s k naturrätten som utgår från människans grundläggande existensbetingelser, och alltså kan omfattas av alla människor av god vilja, oavsett trosuppfattning. Men därtill kommer att den kristna tron upplyser detta förnuft på ett särskilt sätt och leder det både till att lättare förstå sanningen och erhålla drivkraften för att söka förverkliga den.


Som mål för all mänsklig organisering av samhället i smått och stort, anger socialläran ”det allmänna bästa” ur hela mänsklighetens perspektiv, dvs det som möjliggör för alla människor att förstå och förverkliga sin mänskliga potential. Principerna i socialläran kretsar, skulle man kunna säga, kring två poler: å ena sidan ”solidaritetsprincipen” – vår skyldighet att ge av det vi har, enskilt och gemensamt organiserat alltefter vad som krävs för det allmäna bästa – och å den andra ”subsidiaritetsprincipen” – dvs att en mänsklig organisation, auktoritet eller myndighet på en högre samhällelig nivå, omfattande flera, inte får gripa in i suveräniteten hos en dylik organisation på en lägre nivå, omfattande färre, om det allmänna bästa blir förverkligat i linje med naturrätten på och av denna lägre nivå; och att den mindre enheten, i tveksamma fall, alltid har företräde.


Socialläran vill för varje tid finna den rätta balansen, eller för att tala med Aristoteles, medelvägen, mellan solidaritet och subsidiaritet. Påvarnas utveckling av socialläran kan därför ses som ständiga korrektiv för detta. Leo XIII:s socialencyklika ”Rerum Novarum”, den första i denna undervisning, från 1891, kan ses som en uppmaning att ge solidaritetsprincipen större utrymme, medan subsidiaritetsprincipen introduceras, definieras och framhålls som en för tiden angelägen orienteringspunkt i Pius XI:s encyklia ”Quadragesimo Anno” 40 år senare, 1931. Vad som betonas, solidaritet eller subsidiaritet, växlar sedan med de samhälleliga behoven och utmaningarna.


När påven Franciskus nu från vissa håll får kritik, från andra håll får beröm, båda många gånger ideoligiskt färgad, för sin ekonomiska systemkritik, måste man alltså förstå att Kyrkans och påvarnas sociala undervisning aldrig handlar om att ”omfamna speciella sociala institutioner eller försöka ge mer ’konfessionella’ uttryck åt existerande sådana. Kyrkans sociallära är ingen fanclub till något en gång för alla givet system. Den påminner oss istället, mer brett, om relationen mellan människan, samhället och staten, och om kulturens företräde över både politik och ekonomi”, som p. Maciej Zieba OP framhåller i sin bok om Kyrkans sociallära, ”Papal Economics” från 2013.


Evangeliets frukter i och genom oss: solidaritet med de socialt utestängda och handling utifrån det


Vad i sociallärans tradition väljer påven Franciskus då att betona i sin Apostoliska uppmaning? Man kan se det som att Franciskus vill påminna oss om solidaritetsprincipen när han tecknar en bild av en ekonomisk utveckling i världen av idag vilken, menar påven, inte – till skillnad från t ex den marxistiska samhällsanalysen – primärt ekopnomiskt ”exploaterar” grupper utan istället accepterar grupper av människor som är ”utsttötta, de ’överblivna’” (n. 53). Detta fenomen tycks enligt påvens mening, i både form och omfattning, vara något nytt. De nya utstötta utgör alltså ”inte längre samhällets underskikt, dess periferi eller de med sämre rättigheter – de är inte längre ens en del av dessa” (n. 53). Och de består främst av arbetslösa som aldrig kommer in på en arbetsmarknad vilken i övrigt tycks blomstra för dem som redan befinner sig där; av människor som inte med egna ansträngningar kan förbättra sin situation och av en växande grupp helt ensamma människor, ofta äldre och sjuka.


Det är i detta sammanhang som påven talar om ett ekonomiskt system ”som dödar” (n. 53), eftersom den yttersta konsekvensen av det nya slags utanförskap, den nya ojämlikheten, som tydligt kan skönjas är att ”en äldre hemlös människa dör i sin utsatthet” utan att någon tar notis om det, medan det blir ”en nyhet när aktiemarknaden går ner två punkter” (n. 53). Vi tycks alltså här se en konkret, fysisk död, dvs det lidande som drabbar de utestängda, och en andlig, dvs att vi som samhälle inte tycks ta någon större notis om det – en ordning inför vilken påven ställer den enkla frågan: hur kan det komma sig?


”I denna kontext”, dvs i ljuset av detta nya utanförskap, fortsätter Franciskus, kan man inte sätta sin tilltro till ekonomiska ”översvämningsteorier som antar att ekonomisk tillväxt på en fri marknad av sig självt lyckas åstadkomma större rättvisa och inkludering i världen. Denna uppfattning ... uttrycker en grym och naiv tilltro till godheten hos dem som innehar ekonomisk makt och på den saliggörande verkan av det rådande ekonomiska systemet. För under tiden väntar de uteslutna. För att kunna upprätthålla en livsstil som utesluter andra, eller hålla ut i en entusiasm för det själviska idealet, har en globalisering av likgiltighet utvecklat sig” (n. 54). När vi finner oss oförmögna att visa medlidande med dessa fattiga och lidande, inte längre gråter över deras elände och inte längre ser vad vi skulle kunna göra för att hjälpa, utan agerar ”som om allt detta var någon annans ansvar och inte vårt eget” (n. 54), då har vi låtit vårt medvetande dämpas av ”välståndskulturen; vi ryser av spänning om marknaden erbjuder oss något nytt att köpa; och under tiden verkar alla liv som förkrympts av brister på möjligheter bara vara spektakel, de rör oss inte” (n. 54).


Man kan alltså uttrycka det så att påvens ekonomiska systemkritik primärt är en kritik mot oss alla, som mer eller mindre integrerade i den gällande ordningen inte, individuellt och gemensamt, enskilt och strukturellt, gör något för att förändra människors utanförskap.


Först en sådan insikt, och därmed en omvändelse till Kristus och hans evangelium, kan få oss att agera för att också lösa ”de strukturella orsakerna till ojämlikheter” (n. 202) runt omkring oss. Självklart går påven inte in på detaljer i vad som måste göras men i linje med Kyrkans traditionella sociallära upprepar han några viktiga förutsättningar, som t ex en bättre inkomstfördelning nationellt och globalt, fler möjligheter att omsätta människors kreativitet i arbetstillfällen och sociala program som undviker ”understödstagarmentalitet” utan istället ger hjälp till självhjälp (n. 204).


En befrielse för både dem i utanförskap och oss övriga?


Med anledning av att den Apostoliska uppmaningen har förorsakat en ganska frän kritik speciellt från politiskt högerhåll i USA har den ledande amerikanske konservative filosofen och debattören Michael Novak i intervjuer och artiklar, bl a National Review i december 2013, å sin sida uttryckt att det inte går annat än att hålla med påven om det han skriver om man förstår och sympatiserar med de två utgångspunkterna för hela ”Evangelii Gaudium”: för det första, att allt väsentligt i det mänskliga livet börjar med den gudomliga kärlek och barmhärtighet – ”caritas” – som vi människor redan kan ana i vår mänskliga kärlek; och för det andra, att det vore direkt omoraliskt att blunda för den andel av världens befolkning som, trots att många har fått det bättre på de senaste 100 eller 50 åren, ännu är fjättrade i fattigdomens kedjor.


Vad påven Franciskus vill, som han uttrycker det med sina egna ord i Uppmaningen, är inte att främja personliga uppfattningar eller någon bestämd politisk ideologi. Istället vill han, på grundval av evangeliet, hjälpa alla som ”är trälar under en individualistisk, likgiltig och självcentrerad mentalitet att bli fria från dessa ovärdiga kedjor och uppnå ett sätt att leva och tänka som är mer humant, ädelt och fruktbart och som erbjuder värdighet åt deras närvaro på jorden” (n. 208).


En fråga som alla vi, som inte tillhör de utestängda kan ställa oss, är räckvidden för den träldom som avses här. Den befrielse som följer av att förnyat ta emot och leva evangeliets glädje, så som påven Franciskus tecknar det i ”Evangelii Gaudium”, gäller ju oss alla.




Dela





Vilka är vi? Tider och program Skriv till redaktionen Vatikanradions produktion Länkar Andra språk Heliga Stolen Vatikanstaten Påveceremonier
Innehållet på sidan är under copyright ©. Webmaster / Credits / Legal conditions / Reklam