HemsidaVatikanradion
Vatikanradion   
more languages  

     Hemsida > Kultur och samhälle  >  2014-02-05 13:27:58
A+ A- Skriv ut



Reflektion: ökat hat mot kristna i det liberala Väst?



(05.02.14) I intervjuboken ”El Jesuita” från 2010 (på svenska, från 2013: ”Påven Franciskus – Samtal med Jorge Bergoglio”) talar den dåvarande kardinal Bergoglio/nuvarande påven Franciskus i en passage om totalitära ideologier. Kanske något överraskande för vissa räknar han här in den moderna liberalismen, med förklaringen att dess extrema atomisering av människan leder till, och förutsätter, en extrem kollektivism. Frågan är om vi inte just nu i den just liberala Västvärlden kan se ett uttryck för detta, i det ökande, eller i varje fall ett i offentligheten alltmer accepterat, ogillande, kanske t o m hat, mot kristna som är trogna den tro som Jesus överlämnade till sina apostlar i allmänhet.


Förföljelse mot kristna pågår som bekant, och breder t o m ut sig, på flera håll i världen i en mening som direkt gäller livet. I synnerhet i Mellersta Östern och på flera ställen i Afrika drabbas kristna t ex alltmer av våld från radikala islamistiska krafter. Attentat mot kyrkor, väpnade attacker mot hela byar och bostadsområden, inskränkningar i religiösa rättigheter, förföljelser mot konvertiter, direkta gatlopp och andra öppna våldshandlingar medan majoritetssamhället tystlåtet antingen instämmer eller passivt ser på, är vardag för många troende bröder och systrar i vår värld. Denna verklighet representerar ett ont i en helt egen kategori, och kan inte relativiseras. I Västvärlden kommer självfallet ingen kristen ens i närheten av detta. De nämnda våldsamma förföljelserna hämtar näring från sådana våldsbejakande ideologier och tankemönster som inte är accepterade i Väst.


Människor med andra åsikter inte välkomna?


Men efter att ha konstaterat detta kan vi ändå se exempel på ett, från våra utgångspunkter, hårdnande klimat mot kristna och i synnerhet katoliker i det liberala Väst. Kanske kom New Yorks demokratiske guvernör Andrew Cuomo att sammanfatta en bland samhällets eliter allt vanligare uppfattning, när han nyligen i ett offentligt uttalande – i anslutning till motståndet mot de av honom föreslagna åtgärderna för att öka antalet aborter i delstaten – deklarerade att personer som öppet motsätter sig aborter och s k samkönade äktenskap överhuvudtaget ”inte är välkomna” i delstaten New York. Värt att notera är alltså att guvernören inte sade att sådana åsikter skulle vara fel eller att de skulle få möta politiskt motstånd, vilket ju kan vara rimligt i ett demokratiskt samhälle med åsiktspluralism – nej, han menade att människor som hyser sådana uppfattningar aktivt ska uteslutas ur samhällsgemenskapen.


Tvångsåtgärder mot kyrkliga institutioner


Detta sker i en aktuell amerikansk kontext där president Obama och hans regering på nationell nivå, i anslutning till den pågående reformeringen av sjukvårdssystemet, vill tvinga av religiösa samfund drivna institutioner inom t ex utbildning och vård att mot dessa samfunds aktiva tro tillhandahålla sjukvårdsförsäkringar som finansierar exempelvis aborter, preventivmedel och steriliseringar. I den kamp som denna tvångspolitik gett upphov till har särskilt den Katolska kyrkan, dess biskopskonferens, ordnar och insitutioner, bjudit på aktivt motstånd i opinionen och i domstolssystemet, för att pröva förenligheten mellan religionsfriheten och kraven från regeringen. Det finns m a o goda skäl att anta att indignationen över motståndet mot denna politik specifikt riktar sig mot den Katolska kyrkan. Hon har organisationen, resurserna och de tydligt kända ståndpunkterna och är därför redan en bild med tydliga konturer.


När en vald regeringsföreträdare, en guvernör, dvs den högsta verkställande, politiska makten i en av USA:s största delstater med nära 20 miljoner invånare, uttrycker sig som Cuomo har gjort betyder det att en sorts ny intolerans, i den s k toleransens namn – Cuomo och hans åsiktsfränder menar ju att exakt deras åsikter i sakfrågorna är liktydigt med vad som är tolerant – helt plötsligt har blivit rumsren. Om detta förebådar politiska åtgärder, t ex lagstiftning, som faktiskt försöker begränsa rätten att uttrycka exempelvis religiöst grundade samhälls- eller moraluppfattningar i det offentliga rummet återstår att se. Som den amerikanske katolske prästen f. Rober Barron berättade i National Review Online i slutet av januari, har redan amerikanska militärpräster/militärpastorer i några sammanhang uttryckligt förbjudits att uttrycka sina och Kyrkans/samfundens uppfattningar t ex om äktenskapets sakrament, eftersom dessa uppfattningar skulle antas kränka mänskliga rättigheter.


Aktioner för att skymfa och kränka katoliker


Man kan också fråga sig om inte de sexuella provokationer som halvnakta abortaktivistiska kvinnor i något som kallas Femen-rörelsen har utfört mot katolska kyrkor på senare tid, är ett uttryck för ett nytt sorts hat, utifrån en ideologisk uppfattning att den och de som inte delar en viss sorts åsikter faktiskt måste stå ut med att skymfas och kränkas för det. Juldagens högmässa i Kölnerdomen i Tyskland avbröts av att en halvnaken dam skrikande hoppade upp på altaret och en dryg månad därefter utsattes Stockholms katolska domkyrka av en likartad attack. Direkt skadegörelse av katolska kyrkor, egendomar och kultföremål har redan också förekommit vid flera tillfällen i Sverige.


Samvetet underordnat makten?


Sverige är ett av få länder i Europa som inte har en samvetsklausul för anställda inom vården, så att t ex barnmorskor och läkare har rätt att vägra medverka vid aborter eller andra åtgärder som går emot deras personliga övertygelse om liv och död. Tanken bakom samvetsfriheten är inte att skapa rum för subjektiva bedömningar av alla behandlingar, utan insikten att värderingen av frågor om just liv och död är en så central del av en person att man inte kan avkrävas att bara stänga av dem i ett arbete som just handlar om liv och död. Frågan om en barnmorska som avskedats p g a sin vägran att medverka vid aborter blir nu en europeisk rättssak, vilket har väckt debatt i Sverige, och den svenska regeringen har avkrävts ett yttrande till Europarådet. I detta skriver regeringen att Sverige inte har behov av någon rätt till samvetsfrihet eftersom friheten att utöva sin religion och tro inte är absolut och att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna inte skyddar varje handling som motiveras av religion.


Det senare konstaterandet är en självklarhet, men nu handlar frågan inte om ”varje handling”. I fråga om vad som är absolut tycks däremot regeringen utgå från uppfattningen att den s k rätten till abort skulle vara så absolut att varje person i vården när som helst skulle kunna avkrävas ett slags drop in-liknande beredskap på området. Det rimmar illa med verkligheten, där ju abort är ett planerat ingrepp, dvs med omständigheter som från klinikens sida är möjliga att förutse, som t ex just bemanning.


Men den ideologiska föreställning som lyser igenom i regeringens yttrande i frågan tycks utgå från att den politiska makten står över samvetet, i alla fall när den politiska makten vill främja sådana handlingar som den har bestämt är ett uttryck för människors frihet. Många kommentarer i debatten, i både vanliga och s k sociala media, har varit mer oförblommerat raljanta och hatiska mot dem som försvarar samvetsfriheten: ”om man inte kan stå ut med att genomföra en abort, som ju lagen i Sverige godkänner, är man en religiös extremist som inte har något i vården att göra”, verkar vara sammanfattningen. Respekten tycks inte vara det första som framträder. Vad är det om inte att en gång för alla säga att samvetet måste underordnas den rådande makten? Och vad är det om inte att diskriminera?


Påven profetisk om den nye kejsaren?


Påven Franciskus’ kategorisering av liberalismen som en totalitär ideologi, framstår, i ljuset av det som långsamt tycks ske just i det liberala Väst, som inte helt poänglös. Är vi på väg in i ett samhälle som, alltmer poserande, kallar det ”mångfald” att de få antingen måste offentligt kapitulera inför, eller stämma in i, de åsikter som de många och de röststarka uttrycker – eller göra sig osynliga för att inte störa? Där frihet bara existerar för det som den rådande makten, i t ex politik och media, har certifierat som fritt? Är det en ny variant av kravet på de första kristna i Romarriket om knäfall inför, och tillbedjan av, kejsaren vi ser – eller i alla fall en avhysning från torget av dem som inte vill göra det?




Dela





Vilka är vi? Tider och program Skriv till redaktionen Vatikanradions produktion Länkar Andra språk Heliga Stolen Vatikanstaten Påveceremonier
Innehållet på sidan är under copyright ©. Webmaster / Credits / Legal conditions / Reklam