HemsidaVatikanradion
Vatikanradion   
more languages  

     Hemsida > Kyrka >  2014-02-11 14:56:45
A+ A- Skriv ut



Amerikansk jesuit: ”Ödmjukheten visar oss att det är vi, inte Kyrkans tro, som behöver förändras”



(11.02.2014) I en artikel för engelskspråkiga Catholic Pulse från januari i år reder den amerikanske jesuitpatern och filosofiprofessorn emeritus vid Georgetown University i Washington DC, James V. Schall, ut begreppet ”förändring” i relation till tron på Kristus i allmänhet och den Katolska kyrkans lära och form i synnerhet. P. Schall gör sina reflektioner med anledning av det omfattande talet om ”förändringar” av och i Kyrkan med påven Franciskus, och inleder med att påpeka att Franciskus själv ofta ”har understrukit att de saker han säger och gör inte direkt är några nya idéer, utan evangeliets ’glädje’ och trons ’ljus’.”


Schall förklarar att ett uppmärksamt lyssnande på påven Franciskus visar att dennes mycket tillgängliga och tydligt pastorala sätt att tala om tron, handlar om en återbekräftelse av att ”inget grundläggande i den kristna tron kommer att, eller ens kan, förändras” men att Kyrkans och de troendes förkunnelse av evangeliets sanning alltid måste ske så att ”det blir lättare för alla dem som vill ordna upp sina liv” – dvs att vända om och leva i trons ljus – ”att göra så”. Och, menar p. Schall, Franciskus gör varken sig själv eller sina åhörare illusionen om att denna människans ständiga omvändelse till Gud ”skulle vara lätt”.


För den som själv vill verifiera det p. Schall säger, rekommenderas en genomläsning av påvens dagliga predikningar, hans tal inför större församlingar av t ex diplomater, biskopar och företrädare för kyrkliga rörelser eller hans skriftliga meddelanden här på Vatikanradions hemsida.


Vad är egentligen ”förändring”?


P. Schall ställer sig frågan vad ”förändring” egentligen är i en allmän filosofisk mening och svarar att det ”betyder att någonting blir annorlunda än vad det var, på ett eller annat sätt”. Detta leder över till Aristoteles som talade om två slags förändringar: ”förändring av accidens – som att ens skägg växte eller ens hörsel försvagades. Föremålet för förändringen – personen, John – förblev den han var genom förändringen. Sådana kvantiativa och kvalitativa förändringar, eller förändringar av förmågor, pågår hela tiden. De är en del av vårt dagliga liv.” Den andra förändringen som Aristoteles talade om handlar om ”substantiell förändring. När en människa dör eller en stjärna slocknar innebär det att själva föremålet, subjektet, för förändringarna av accidens, avlägsnas.” Båda typerna av förändring pågår runt omkring oss hela tiden, menar p. Schall, men framhåller också att vi lever i en värld där många saker inte förändras alls:


”Även om kaniner kan ha olika färger förändras inte vår föreställning om vad-det-betyder-att-vara-en-kanin. Även om inga riktiga kaniner längre skulle existera, kunde vi fortfarande veta vad en kanin är. Matematiska ting förändras inte. De är vad de är. Gud förändras inte. Första principer förändras inte. Eftersom vi människor kan känna till saker som inte förändras, verkar det som om våra själar och intellekt, precis som Platon antog, är odödliga; på annat sätt kunde vi inte känna till saker och ting som inte förändras.”


Tron och Kyrkan kan inte förändras substantiellt...


Så långt om begreppet ”förändring”. P. James Schall övergår sedan till frågan om huruvida den katolska tron förändras och använder sin nyss gjorda distinktion: ”substantiellt, nej; accidentiellt, ja”. Han refererar till den Salige kardinal John Henry Newmans berömda tal om ”utvecklingen av trosläran” med vilket han inte menade att Jesu Kristi undervisning och lära skulle förändras, tvärtom: ”Han menade att de inte förändras. Men det är alltid möjligt att förkunna dem ännu tydligare, eller förstå dem ännu djupare, allteftersom vi lär oss andra saker och får mer erfarenhet av det mänskliga livet.” Mer förenklat skulle man kunna säga att det alltså handlar om att kommunikationen och formen att kommunicera hela tiden utvecklas, men att innehållet som kommuniceras förblir detsamma.


Schall påpekar att det mest välkända utlåtandet om Kyrkan är Jesu egna ord om att ”dödsrikets portar aldrig skall få makt över den” och att det betyder att vad Kristus har uppenbarat både kommer att existera och förbli detsamma genom alla tider: ”Kyrkan existerar inte för att med jämna mellanrum komma med ’nya’ läror eller praktiker. Istället existerar den för att försäkra att det Gud ville att människor ska veta skulle förbli tillgängligt och föreståeligt för dem, oförändrat till sin essens, genom alla tider. Denna syn betyder att Kyrkan, över tiden, måste se till att det som Kristus lärde under det första århundradet också lärs ut oförändrat i varje förljande århundrade, inklusive vårt eget.”


Mot detta kan man invända att vi ju inte gillar att höra samma saker om och om igen, skriver p. Schall, men bemöter det i nästa andetag med att det är ett faktum att de flesta av oss ”aldrig riktigt har lyssnat till vad uppenbarelsen lär oss ... Men... Kyrkans undervisnig är inte dess egen. Den kallas inte ’det glada budskapet’ utan anledning. ... Och faktum är att i heresins historia fram till idag, hur mycket vi än inte vill använda detta ädla ord längre, är en ständigt förändrande framställning av mänskligt tänkande och mänskliga levnadssätt. Den framhåller på så sätt ett alternativ till den kristna förståelsen av människan, kosmos och Gud.” P. Schall ser Guds människoblivande som ett bålverk mot mänsklig, av förändringsiver uppfylld, manipulation av den gudomliga viljan: ”Vid en återblick framgår det tydligt att det enda sätt på vilket Gud kunde garantera att människan inte skulle förändra essensen i det han ville att hon skulle veta, var att garantera det själv”.


...eftersom det är vi, var och en av oss, som måste förvandlas


Påveämbetet, fortsätter p. Schall, motiveras alltså inte av hur många förändringar det bidrar till utan snarare av att det i grunden inte förändras och heller inte förändrar Kyrkans substantiellt. Hur är det då med det vanliga talet om att vi måste förändras om vi inte vill stagnera? frågar han sig. Svaret pekar inte på den kristna tron, Kristi bud och lära, eller på Kyrkan – utan istället på var och en av oss, menar p. Schall. Det är var och en av oss som människa som har att förändras, och inte bara accidentiellt, eftersom vi behöver frälsning som gör oss till en ny skapelse när vi får del av Guds nåd: ”Guds uppenbarelse syftade till att tala om för var och en av oss vad vi behöver veta för vår frälsning, både vad som är sant och vad vi måste göra. ... allt för att hindra oss från att vara ’den vi vill vara’. För faktum är att korsets väg är den enda vägen för oss att bli vad vi var tänkta att vara.” Och som Aposteln Paulus skriver i Första Korinthierbrevet (1 Kor 15:51-52) handlar det om att ”vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas.”


Men det är en förändring som få vill höra talas om, menar p. James Schall. Därför kommer kraven på att Kyrkan ska förändra sin tro, krav som baseras på en relativism, vilken i sin tur motiveras av stoltheten – ödmjukhetens själva motsats – som påstår att den enda sanning som existerar är min egen, att den enda värld jag ska behöva möta är den jag själv konstruerar. Detta är djupt mänskligt och finns hos oss alla: ”Vi vill ha en kyrka som inte tror att dess lära eller praktiker har gudomligt ursprung. Vi vill ha en filosofi som inte grundas i förnuftet. Vi vill ha en kyrka som inte påstår att den är sann. När detta händer kan dessa envetna katoliker äntligen välkomnas till den ’moderna världen’, där de kan bli lojala medborgare som inte tror att Uppenbarelsen handlar om något som är verkligen sant utan istället bara är en praktisk livsstil av många, helt likställd i värdighet och syfte med vilken annan som helst.”


Som motsats till ett sådant tänkande, framhåller p. Schall i slutet av artikeln, den ödmjukhet som Kristus levde och påtalade: ”ödmjukheten att erkänna att Guds sanning är bättre för människan än vilken annan ’sanning’ som människan själv kokar ihop. ... Kyrkan är den institution som förblir i civilisationen för att vidhålla att det existerar en sanning om tingen, inklusive de mänskliga tingen. ... Katolicismens under är att vi inte kunde komma på ett bättre system själva.” Vad som alltså kommer fortsätta att vara tydligt för människor är att Kyrkan kommer fortsätta lära och hävda de saker hon alltid har lärt och hävdat om Gud och människan: ”Inför en sådan ’icke-förändring’ finns, antar jag, bara två möjliga alternativa förhållningssätt – konversion eller totalt avståndstagand ... sanningen och vår omvändelse till den är den mänskliga realtitetens hjärta”, avslutar p. James V. Schall sin artikel.




Dela





Vilka är vi? Tider och program Skriv till redaktionen Vatikanradions produktion Länkar Andra språk Heliga Stolen Vatikanstaten Påveceremonier
Innehållet på sidan är under copyright ©. Webmaster / Credits / Legal conditions / Reklam