HemsidaVatikanradion
Vatikanradion   
more languages  

     Hemsida > Audienser och angelus >  2014-02-20 17:52:44
A+ A- Skriv ut



Bikten



(19.02.2014) Lyssna här: RealAudioMP3 Genom den kristna initiationens sakrament, dopet, bekräftelsen och eukaristin, mottar människan det nya livet i Kristus. Men vi vet att vi bär detta liv “i lerkärl” (2 Kor 4:7), vi utsätts fortfarande för frestelser, lidande, döden och, på grund av synden, kan vi rentav förlora det nya livet. Därför ville Herren Jesus att kyrkan skulle fortsätta hans frälsningsverk också genom sina egna medlemmar, särskilt genom försoningens sakrament och de sjukas smörjelse, som man kan förena under namnet ”helandets sakrament”. Försoningens sakrament är ett helandets sakrament. När jag går och biktar mig är det för att bli helad, för att hela min själ, mitt hjärta och något som jag har gjort som inte var bra. Den bibliska bild som uttrycker deras djupa band bäst är berättelsen om botandet av den lame, där Herren Jesus visar sig vara på en gång läkare för själarna och för kropparna (jfr Mark 2:1-12 // Matt 9:1-8; Luk 5:17-26).

1. Botens och försoningens sakrament springer fram direkt ur påskmysteriet. På påskdagens kväll visade sig Herren för lärjungarna, som stängt in sig i rummet på övre våningen. Efter att ha hälsat dem med orden “Frid åt er alla!” blåse han på dem och sade: ” Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden” (Joh 20:21-23). Detta stycke visar oss den djupaste dynamiken i detta sakrament. Först och främst är våra synders förlåtelse inget som vi kan ge oss själva. Jag kan inte säga: jag förlåter mina synder. Förlåtelse är något man ber någon annan om. I Bikten ber vi Jesus om förlåtelse. Förlåtelsen är inte resultatet av våra ansträngningar, den är en gåva av den Heliga Anden, som fyller oss med det reningsbad av barmhärtighet och nåd som oupphörligt springer fram ur den korsfäste och uppståndne Kristi vidöppna hjärta. För det andra påminner berättelsen oss att det är bara om vi låter oss försonas i Herren Jesus med Fadern och våra syskon som vi verkligen kan finna frid. Detta har vi alla känt i hjärtat när vi har gått och biktat oss med en börda på själen, litet dysterhet. Och när vi mottar Jesu förlåtelse är vi i frid, med den sköna själsfrid som bara Jesus kan ge.

2. Med tiden har firandet av detta sakrament gått från en offentlig form, för från början gjorde man det inför församlingen, till en personlig form, den form som reserverats för bikten. Men detta får inte göra att vi glömmer det livsviktiga kyrkliga sammanhanget. Den kristna gemenskapen är den plats där Anden blir närvarande, den som förnyar hjärtana i Guds kärlek och gör alla sbröder och systrar till ett i Kristus Jesus. Därför räcker det inte att bara be Herren om förlåtelse i tanken och i hjärtat. Det är nödvändigt att ödmjukt och förtröstansfullt bekänna sina synder för kyrkans tjänare. I firandet av detta sakrament företräder prästen inte bara Gud utan hela gemenskapen, som känner igen sig i svagheten hos var och en av sina medlemmar, som gripet lyssnar till dess ånger, som försonas med den, som uppmuntrar och åtföljer den i vandringen av omvändelse och av mänskligt och kristet mognande. Någon kan säga: jag biktar mig bara för Gud. Ja, du kan säga till Gud ”förlåt mig”, och säga vad du har syndat, men våra synder är också mot våra bröder och systrar, mot kyrkan. Därför är det nödvändigt att be kyrkan om förlåtelse, våra bröder och systrar, i prästens person. ”Men, fader, jag skäms...” Också skammen är bra, det är nyttigt att skämmas litet. När en människa inte känner skam, säger man att hon är skamlös, i mitt land säger man “sin verguenza”. Men också skammen är nyttig, för den gör oss ödmjuka, och prästen tar emot denna bikt med kärlek och ömhet, och förlåter i Guds namn. Också rent mänskligt är det bra att få tala ut med en broder och berätta allt det för prästen som belastar mitt hjärta. Och man känner att man talar ut inför Gud, med kyrkan, med brodern. Var inte rädd för bikten! När man står i kö för att bikta säg känner man allt detta, också skammen, men när sedan bikten är över kommer man ut fri, stor, vacker, förlåten, vit, lycklig. Detta är det fina med bikten! Jag skulle vilja fråga er, men svara inte högt, när var sista gången du biktade dig? Vra och en får tänka efter... Var det två dagar sedan, två veckor sedan, två år sedan, tjugo år sedan, fyrtio år sedan? Var och en får räkna efter, men var och en måste säga till sig själv: när var sista gången som jag biktade mig? Och om det var länge sedan, låt inte en enda dag till gå, gå till bikt, för prästen skall vara god mot dig. Han är Jesus där, och Jesus är godare än prästerna, Jesus tar emot dig, han tar emot dig med stor kärlek. Fatta mod och gå till bikt!

3. Kära vänner, att fira försoningens sakrament innebär att vara insvepta i en varm omfamning. Det är Faderns oändliga barmhärtighets omfamning. Låt oss minnas den vackra liknelsen om sonen som gett sig av hemifrån med sin del av arvet Han slösade bort alla pengarna, och när han sedan inte längre hade något kvar beslöt han att återvända hem, inte som son utan som tjänare. Hans hjärta var fullt av skuld och skam. Överraskningen var att så snart han började tala, att be om förlåtelse, lät fadern honom inte tala, han omfamnade honom, kysste honom och ställde till med en fest. Men jag säger er att varje gång vi biktar oss, omfamnar oss Gud, Gud ställer till med en fest.




Dela





Vilka är vi? Tider och program Skriv till redaktionen Vatikanradions produktion Länkar Andra språk Heliga Stolen Vatikanstaten Påveceremonier
Innehållet på sidan är under copyright ©. Webmaster / Credits / Legal conditions / Reklam