HemsidaVatikanradion
Vatikanradion   
more languages  

     Hemsida > Kyrka >  2014-03-11 10:51:16
A+ A- Skriv ut



Inför helgonförklaringen av två påvar - Vad vill Franciskus säga med en gemensam kanonisering?



Söndagen den 27:e april – Andra påsksöndagen, eller den Gudomliga barmhärtighetens söndag – kommer påven Franciskus vid en högtidlig mässa på S:t Petersplatsen i Rom, i närvaro av sin företrädare påve emeritus Benedictus, att kanonisera, dvs helgonförklara, två tidigare påvar: de Saliga Johannes XXIII respektive Johannes Paulus II. Miljontals pilgrimer väntas följa händelsen på plats då det rör sig om två i vida kretsar mycket populära helgonkandidater: Johannes med smeknamnet ”den gode påven” och Johannes Paulus som ofta får tillägget ”den store”.

Helgon och helgonförklaringar

Helgonen är våra förebedjare och förebilder i tron. Den kristusprägling som är varje människas mål, antas hos de heliga ha fullbordats redan här i tiden och i döden har de därför direkt förenats med Gud. Kyrkans ”affärsidé”, om man så vill, är faktiskt att göra helgon av oss alla. Därför måste hon samtidigt slå vakt om troheten till idealet om fullkomlighet som Jesus Kristus uppställde; och möta var och en av oss med moderligt tålmodig vetskap om att vi alla är på väg och att det ganska ofta kan betyda två steg framåt och ett tillbaka. Med helgonen får vi hjälp på vägen. Det finns förstås åtskilligt fler helgon än de som Kyrkan känner till. Vad det är som erkänns i en kanonisering sammanfattade Johannes Paulus II vid saligförklaringen av Johannes XXIII år 2000 så här:

”Helighet ... är en djupgående och omvandlande relation med Gud, uppbyggd och utlevd i ett dagligt bemödande att uppfylla hans vilja. Heligheten lever i historien och inget helgon har flytt de begränsningar och betingelser som är del av vår mänskliga natur. Genom att saligförklara en av hennes söner, firar Kyrkan inte alla de specifika, historiska beslut som han har fattat, utan pekar istället på honom som någon att imitera och vörda p g a hans förtjänster, i lovet av den gudomliga nåd som praktfullt strålar genom honom.”

Kanoniseringsprocessen är ofta omfattande och tidskrävande, och sker under ledning av Vatikanens Helgonförklaringskongregation. Ett stift eller en orden initierar ofta en utredning om huruvida en avliden person, med, som det heter, ”rykte” om helighet eller martyrskap, kan ha antas levt så, eller i martyrfall ha dött för tron, att kanonsiering kan bli aktuell. Det är alltså här som inställningen hos en krets av troende, dvs varifrån ett sådant rykte utgår, spelar in. Kring den avlidne personens grav föds en kult. Utredningen överlämnas till Kongregationen som i nästa steg bl a använder sig av funktionen som blivit känd under namnet ”Advocatus diaboli”, alltså ”djävulens advokat”, som presenterar invändningar och tvivel att övervinna genom ytterligare kunskap. När en person slutligen kan konstateras ha levt ett liv med ”heroiska förtjänster” förklaras han eller hon för ”vördnadsvärd” av påven. Det efterföljande steget är saligförklaringen, där en kandidat som inte är martyr, vilket automatiskt ger salighet, måste kunna knytas till ett mirakel som Kyrkan efter yttranden från oberoende expertis bestämt kan förklara vara utfört av Gud efter förbön av kandidaten.

En salig kan vördas inom ett stift, en viss region eller en religiös gemenskap i enlighet med av påven utfärdade föreskrifter för böner och liturgi som minns den salige/saliga. För kanonisering behövs som regel ytterligare ett mirakel. Den som förklaras som helgon kan vördas i Kyrkan över hela världen.


”Exceptionella omständigheter” – och personer

För Johannes XXIII:s och Johannes Paulus II:s saligförklaringar fanns mirakel i form av medicinskt oförklarliga tillfrisknanden hos två kvinnor, men fallen präglas också av vad Vatikanen officiellt betecknar som ”exceptionella omständigheter”. För Johannes Paulus finns ytterligare ett mirakel men hans saligförklaringsprocess startade före utgången av den karenstid som normalt löper efter en persons död, och för Johannes har påven Franciskus beslutat att utnyttja sitt privilegium att genomföra en kanonisering utan ett ytterligare officiellt konstaterat mirakel.

Båda kandidaterna måste under alla omständigheter ses som exceptionella personer. Trots alla skillnader i bakgrund, erfarenhet och kyrkliga karriärer finns mycket som förenar. Deras respektive omgivning har vittnat om en levande gudstro närd av ett intensivt böneliv. Båda kom också att bestiga Petri Stol som något av ”outsiders” med slutligen stor betydelse för Kyrkan och världen. Italienaren Angello Giuseppe Roncalli (1881-1963), påve 1958-63 som Johannes XXIII, ansågs av en del som ”för gammal” för att bli något annat än en övergångspåve, men kom att gå till historien som den som inkallade Andra Vatikankonciliet med syftet att rusta Kyrkan för att evangelisera den moderna världen. Hans personliga stil underströks också av Johannes Paulus II i dennes predikan vid saligförklaringen:

”Alla minns bilden av påven Johannes’ leende ansikte och två utsträckta armar som omfamnade en hel värld ... hans hjärtas enkelhet ... Den förnyelsens anda som han medförde avsåg verkligen inte läran men snarare sättet att förklara den; hans sätt att tala och agera var något nytt ... kristna hörde hur de kallades till att förkunna evangeliet med förnyat mod och en större uppmärksamhet på tidens ’tecken’.”

Polacken Karol Józef Wojtyla (1920-2005), påve 1978-2005 som Johannes Paulus II, betraktades av vissa som ”för katolsk” för ett bredare genomslag, men kom att gå till historien som en missionär av världsformat, en andlig förnyare och en av dem som besegrade kommunismen. Vid saligförklaringen 2011 framhöll Benedictus XVI:s också Johannes Paulus’ sista år av sjukdom:

”...hans vittnesmål i lidande: Herren berövade honom stegvis allt, ändå förblev han mer än någonsin ’klippan’, så som Kristus önskade. Hans djupa ödmjukhet, grundad i nära förening med Kristus, möjliggjorde för honom att fortsätta leda Kyrkan och att ge världen ett budskap som blev allt mer uttrycksfullt ju mer hans fysiska styrka avtog ... kallelsen ... att helt bli ett med Jesus”

Johannes Paulus dog på aftonen till den Gudomliga barmhärtighetens söndag, en fest som han själv hade instiftat fem år tidigare. Nu sluts cirkeln när hans och Johannes XXIII:s kanonisering äger rum på denna festdag i år.


Vad kan den gemensamma kanoniseringen nu betyda?

Den amerikanske katolske teologen och apologeten George Weigel skrev i en kolumn att den gemensamma kanoniseringen torde förorsaka uppståndelse i två små grupper; dels bland vissa polacker som vägrar inse att Johannes Paulus inte bara är deras påve som kräver exklusiva vördnadsformer utan tillhör hela Kyrkan, dels bland Johannes-anhängare som när en egenproducerad bild av att dennes ”egentliga” uppfattningar skulle stå i motsättning till vad t ex Johannes Paulus lärde. Mycket medveten om detta skulle påven Franciskus med den gemensamma kanoniseringen vilja understryka kontinuiteten mellan Johannes XXIII:s intentioner med och Johannes Paulus II:s uttolkningar av Andra Vatikankonciliet, framhöll Weigel.

Om den analysen stämmer skulle den nuvarande påven vilja sända en signal till den ännu pågående diskussionen om hur det Andra Vatikankonciliet ska förstås i Kyrkan idag: som ett markant brott med det förgångna eller som en fortsatt utveckling av Kyrkans tradition. Franciskus’ företrädare Benedictus XVI tog ofta tillfället att betona att Konciliet bara rätt kan förstås med den s k kontinuitetens hermeneutik och sent i höstas gjorde Franciskus själv en markering av att detta förblir läroämbetets syn, när han i ett offentliggjort brev till den italienske ärkebiskopen Agostino Marchetto, en ledande kritiker av synen på Konciliet som en transformering av Kyrkan, fastslog att han anser denne ”vara den bäste uttolkaren av Andra Vatikankonciliet”.

Givet detta och givet Franciskus’ ambition att samla Kyrkan för att allt bättre rikta henne utåt mot evangeliseringen – liksom med tanke på hans rötter i en helt annan kyrklig kontext, med helt andra utmaningar och strider än de europeiska teologiska skyttegravarnas – kanske det ligger en del i Weigels tes. Så skulle Franciskus, med denna gemensamma kanonisering, troget återspegla det som konciliefäderna formulerade om helgonens pastorala betydelse:

”Han (Gud) talar till oss i dem (helgonen) och erbjuder oss ett tecken på sitt kungarike… Det är inte bara genom deras exempel som vi vårdar minnet av dem i himlen; vi eftersträvar snarare, genom vår vördnad av uttrycken för broderlig kärlek, att hela Kyrkans förening i Anden kan bli stärkt.” (Lumen Gentium 50)






Dela





Vilka är vi? Tider och program Skriv till redaktionen Vatikanradions produktion Länkar Andra språk Heliga Stolen Vatikanstaten Påveceremonier
Innehållet på sidan är under copyright ©. Webmaster / Credits / Legal conditions / Reklam