HemsidaVatikanradion
Vatikanradion   
more languages  

     Hemsida > Rättvisa och fred >  2014-08-25 13:00:17
A+ A- Skriv ut



Den katolska kyrkans lära om att "stoppa den orättfärdige angriparen"



(25.08.2014) Påvens ord om rätten att ”stoppa en orättfärdig angripare” på planet på vägen hem från Sydkorea, har lett till reflektioner, inte bara inom kyrkan. Påven talade även om att de många konflikter i världen idag är som ett ”tredje världskrig i bitar”.


Msgr. Mario Toso, salesian och sekreterare i det Påvliga Rådet för Rättvisa och Fred, säger till Vatikanradion att:


”Vad som oroar är att trots att konflikterna är begränsade verkar de vara gnistor till vad som kan bryta ut i ett globalt krig närsomhelst, och omfatta hela mänskligheten. Det otäcka är att hela den mänskliga familjens gemensamma bästa kommer i skymundan av enskilda intressen.”


Han säger vidare att, att ”stoppa den orättfärdige angriparen” är tillåtet, men det är inte något en enskild nation kan avgöra, utan måste beslutas av en gemenskap av nationer, som FN.


”Påven förhåller sig här inte bara till kyrkans lära utan till världssamfundet. Med det skakar han även om världssamfundet som är oorganiserat och långsamt, i att ingripa till förmån för rättvisan, och så tvingar enskilda stater att göra det. Påven vill se ett samarbete, för att ta itu med problemen och främja fred. Det är uppenbart att det finns ett brådskande behov av reformer i de internationella institutionerna, så att de lämpar sig för att besvara, beskydda och främja mänsklighetens gemensamma behov”, avslutar msgr. Toso.


Påvens uttalande bottnar sig i den katolska kyrkans lära och tradition, om rätten att försvara sig, då även med våld. Vi läser i den Katolska Kyrkans Katekes, paragraf n. 2309 att: villkoren för ett "legitimt försvar med militärt våld" ska noga beaktas för att det ska ha moralisk legitimitet - det rör sig om att användningen våld är en sista utväg; att angriparens skada är allvarlig och varaktig; att bruket av våldet inte får orsaka mer skada än det du vill undvika. I nästa paragraf läser vi att ”Samhällets myndigheter har rätten och skyldigheten att skydda folkets trygghet och frihet.”


Vidare i Gaudium et Spes, från det Andra Vatikankonciliet, läser vi i paragraf 79 att: "så länge som krigsfaran består [...] kan man inte förneka regeringarna rätten till ett legitimt försvar, när alla möjligheter till en fredlig lösning är uttömda. Statscheferna och de som delar ansvaret för allmänheten, har därför skyldigheten att skydda folkets liv. [...]. Landets militärer måste se som sin uppgift att tjäna folkets trygghet och frihet; om de fyller denna uppgift bidrar de verkligen till att upprätthålla freden.”


I Paulus VI:s encyklika Populorum Progressio från 1967, paragraf 31, läser vi vidare att: "Vi vet att revolutionära uppror – om det inte är en reaktion mot en långvarig tyranni, som allvarligt hotar personens grundläggande rättigheter – är källa till nya orättvisor”: påven berättigar inbördeskrig inom villkoren här beskrivna.


I Troskongregationens dokument Libertatis Conscientia, från 1986 lär vi oss att: ”Kampen mot orättvisor är meningslös om den inte har som avsikt att etablera en ny social och politisk ordning i enlighet med rättvisas krav. [...] Dessa principer måste följas på ett särskilt sätt i det extrema fallet när det rör sig om en beväpnad kamp, som kyrkan sätter som sista utväg, för att stoppa ”en tydlig och långvarig tyranni som allvarligt skadar personens grundläggande rättigheter, och sårar landets gemensamma bästa.”


I kyrkans sociallära, paragraf 502, står det att ”behovet av självförsvar motiverar att nationer har väpnade styrkor i fredens tjänst.” Återigen talar man om beskyddet av landets säkerhet och frihet. ”Varje person som tjänar i de väpnade styrkorna uppmanas att försvara det goda, sanningen och rättvisan i världen. Många är de som i detta sammanhang, har offrat sina liv för dessa värderingar och i försvaret av oskyldiga liv.”


Strax efter det Andra Världskrigets slut, 1948 höll påven Pius XII ett jultal, i vilket han sa att: "Ett hotat folk är redan offer för en orättvis aggression, och som kristen kan du inte förbli passivt likgiltig - må solidariteten mellan familjer och nationer förbjuda att man agerar åskådare med en attityd av oberörd neutralitet. Hur stora är inte skadorna som orsakats i det förflutna av en sådan okristen likgiltighet mot angreppskrig?


Kardinal Josef Ratzinger sa i sitt budskap på 60-årsdagen av landstigningen i Normandie, den 4 juni 2004, att: "En absolut pacifism, som förnekar rätten att använda något våld, skulle resultera i en kapitulation inför orättvisor, det skulle sanktionera maktövertagandet och överge världen till våldets diktat."


Både Benedictus XVI och Pius XII understryker den viktiga moraliska principen att du orsakar en händelse om du inte förbebygger eller hindrar den. Om en nation angrips, samarbetar du indirekt med förövarna om du inte förhindrar attacken, även med användning av våld, och du är även ansvarig för den uteblivna freden i framtiden.




Dela





Vilka är vi? Tider och program Skriv till redaktionen Vatikanradions produktion Länkar Andra språk Heliga Stolen Vatikanstaten Påveceremonier
Innehållet på sidan är under copyright ©. Webmaster / Credits / Legal conditions / Reklam