För att undvika förvirring på grund av att obekräftade uppgifter sprids, har Vatikanens pressrum beslutat att offentliggöra datumet då påven Franciskus encyklika om miljön kommer ut. Det blir torsdagen den 18 juni, och under nästa vecka kommer ytterligare information om var och hur presentationen görs.

’’’’

Vidare informerar pressrummet om att på onsdagen den 10 juni tar påven Franciskus emot Rysslands president Vladimir Putin under en privat audiens i Vatikanen. Påven Franciskus har redan vid ett tidigare tillfälle mött president Putin i Vatikanen, den 25 november 2013. Under sin vistelse i Italien besöker president Putin Expo i Milano, och väntar möta även Italiens president Sergio Matarella, och premiärminister Matteo Renzi.

För Vladimir Putin är det hans 5:e påvebesök. År 2000 och år 2003 tog påven Johannes Paulus II emot honom i Vatikanen, år 2007 påven Benedictus XVI och 2013 det första besöket hos påven Franciskus. 

'''

Under onsdagens allmänna audiens bad påven Franciskus för offren vid färjeolyckan i Kina, natten mellan måndagen och tisdagen. Färjan färdades längst Yangtzefloden, och drabbades av en cyklon. Hittills har endast 14 överlevande räddats, av 456 passagerare totalt, medan 26 kroppar har återfunnits. Påven sa:

"Jag vill uttrycka min närhet till det kinesiska folket i denna svåra stund på grund av färjekatastrofen på Yangtzefloden. Jag ber för offren, för deras familjer och för alla dem som deltar i räddningsarbetet.”

Påven Franciskus kommer imorgon för tredje gången att leda den högtidliga mässan på Kristi Kropps och Blods högtid. Mässan börjar klockan 19 i Roms katedral, ärkebasilikan San Giovanni in Laterano, och, som vanligt, kommer den att avslutas med en procession till basilikan Santa Maria Maggiore.

Varje år på Corpus Domini dagen, firar påven mässan i stadens katedral. Omedelbart efter mässan, åker påven Franciskus från Lateranen till Santa Maria Maggiore där han inväntar präster, ordensfolk och tusentals troende som deltar i en högtidlig procession i skymningen längs gatan Via Merulana. En procession som  återupptogs under den helige Johannes Paulus II:s pontifikat.

Corpus Christi eller Corpus Domini är en förkortning för Sollemnitas Sanctissimi Corporis et Sanguinis Christi, ”Kristi Kropps och Blods högtid”, tidigare "Festum Sanctissimi Corporis Christi" ”Kristi Lekamens högtid” eller "Heliga Lekamens högtid".

Påven Urban IV fastslog firandet av Kristi Lekamens Högtid för hela Kyrkan den 8 september 1264 genom bullan "Transiturus". Första gången Kristi Kropps och Blods Högtid firades officiellt i Kyrkan var av påven Urban IV den 19 juni 1264.  Eukaristin ger liv, evigt liv. Jesus sa att de som äter hans Kropp och dricker hans Blod med tro har evigt liv. 

"Jag fortsätter idag katekeserna om familjen med att tala om förlovningen. Förlovning handlar om förtroende, förtrolighet, pålitlighet. Förtroende för det kall som Gud ger, för äktenskapet handlar framför allt om att upptäcka ett kall från Gud. Visst är det bra att unga idag kan välja vem de skall gifta sig med utifrån ömsesidig kärlek. Men när man är fri att binda sig måste beslutet grundas på medvetenhet och harmoni, inte bara på attraktion eller känslor som bara vara en kort stund... Det krävs en vandring.

Förlovningen är därför en tid då de tu är kallade att arbeta på kärleken, i ett gemensamt och delat arbete som går på djupet. Man upptäcker varandra stegvis. Mannen ”lär sig” kvinnan genom att lära sig just den kvinnan, hans fästmö; och kvinnan lär sig mannen genom att lära sig just den mannen, hennes fästman. Vi får inte underskatta betydelsen av denna inlärning. Den är viktig och det är kärleken själv som kräver den, för den är inte bara en bekymmerslös lycka, en förtrollad känsla... Bibeln berättar att Gud har gjort hela skapelsen med kärlek. Första Mosebok säger att ”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott” (1 Mos 1:31). Först därefter ”vilade” Gud. Av denna bild förstår vi att Guds kärlek, som gav upphov till världen, inte var något improviserat beslut. Det var ett viktigt arbete. Guds kärlek skapade de konkreta förutsättningarna för ett oåterkalleligt, solitt och varaktigt förbund.

Kärleksförbundet mellan man och kvinna är ett förbund för livet som man inte får improvisera. Det är inget man gör från den ena dagen till den andra. Det finns inget expressäktenskap. Man måste arbeta på kärleken, man måste vandra. Mannens och kvinnans kärleksförbund är något man lär sig och finslipar allt mer. Jag skulle vilja säga att det är ett hantverk. Att låta två liv bli ett enda liv är också nästan ett underverk, ett frihetens och hjärtats underverk, som anförtros åt tron. Kanske borde vi engagera oss mer i detta, för våra ”känslomässiga koordinater” är litet förvirrade. Den som vill ha allt genast ger också upp allt genast inför de första svårigheterna. Det finns inget hopp för förtroende och trohet i självutgivandet, om man är van vid att konsumera kärleken som ett slags vitaminpiller för ens psykiska och fysiska välmående. Kärleken är inte detta! Förlovningen visar viljan att tillsammans bevara något som aldrig får köpas eller säljas, förrådas eller överges, hur lockande erbjudandet än må vara. Också Gud talar ibland om förlovning när han talar om förbundet med sitt folk. I Jeremias bok talar han till folket som avlägsnat sig från honom, och påminner det om när folket var Guds ”fästmö” och säger: ”Jag minns hur hängiven du var som ung, hur du älskade mig som brud” (2:2). Gud lovar sedan i Hoseas bok: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren” (2:19-20). Herren vandrar en lång väg med sitt folk under denna förlovning. Till slut äktar Gud sitt folk i Jesus Kristus: i Jesus äktar han kyrkan. Guds folk är Jesu brud. Vilken lång väg! Ni italienare har ett mästerverk om förlovningen i er litteratur [Alessandro Manzoni, De trolovade (I promessi sposi) 1825-1827]. De unga måste lära känna den och läsa den. Den är ett mästerverk som berättar om två förlovade som får genomlida mycket lidande och gå en lång och svår väg tills de äntligen når fram till bröllopet. Åsidosätt inte detta mästerverk om förlovningen som den italienska litteraturen har gett er. Läs den,  ni skall få se mycket vackert och mycket lidande, men också de förlovades trohet.

I sin vishet skiljer kyrkan på att vara förlovade och att vara gifta just på grund av denna viktiga och djupa prövotid. Vi får inte med lätt hjärta förakta denna kloka undervisning, som också närs av erfarenheten av lyckliga äktenskap. Kroppens starka symboler bär på själens nycklar. Vi kan inte handskas ovarsamt med köttets band utan att öppna varaktiga sår i själen (1 Kor 6:15-20).

Dagens kultur och samhälle bryr sig inte om hur ömtålig och allvarlig denna övergång är. Å andra sidan kan man inte säga att de är generösa mot unga som på allvar vill skapa en familj och skaffa barn. Tvärtom, ofta skapar de tusentals hinder, både mentala och praktiska. Förlovningen är en tid i livet som måste få mogna som en frukt, den är en väg för att mogna i kärleken till den stund då den blir äktenskap.

Äktenskapsförberedande kuser är ett särskilt uttryck för förberedelsen. Vi ser att många par kanske går ogärna på kursen. Men efteråt är de nöjda och tackar, för ofta finner de där det enda tillfället att reflektera över vad de är med om med ord som inte är banala. Ja, många par har varit tillsammans länge, kanske också i det intima, ibland sambor de, men de känner inte varandra på riktigt. Det kan verka konstigt, men erfarenheten visar att det är så. Därför borde man återupptäcka förlovningstiden som en tid då man lär känna varandra och delar ett projekt. Äktenskapsförberedelsen bör organiseras i detta perspektiv, också med hjälp av enkla men intensiva vittnesbörd från kristna makar. Och man måste satsa på det viktiga: att återupptäcka bibeln tillsammans på ett medvetet sätt; bön, både i liturgin och i hemmet, i familjen, i sakramenten, sakramentslivet, bikten,… där Herren kommer för att ta sin boning hos de förlovade och förbereder dem för att verkligen ta emot varandra “med Guds nåd”; och broderskap med fattiga och behövande, som inspirerar måttlighet och generositet. De förlovade som engagerar sig i detta växer bägge, och det låter dem fira bröllopet på annorlunda sätt, inte värdsligt utan kristet! Låt oss tänka på dessa Guds ord när han talar till sitt folk som fästmannen till sin fästmö: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren” (Hos 2:19-20). Varje par av förlovade borde tänka på detta och säga till varandra: “Jag skall äkta dig”. Vänta på den stunden: det är en stund, en vandring som sakta går framåt, men det är en vandring av mognad. Man får inte gå för fort framåt. Det är så man mognar, stegvis.

Förlovningstiden kan bli en tid av verklig initiation – till överraskningen! Överraskningen i de andliga gåvor med vilka Herren genom kyrkan berikar horisonten för den nya familj som förbereder sig för att leva i hans välsignelse."

Kära bröder och systrar, Nu är det bara ett par dagar kvar tills jag reser till er i Sarajevo. Denna tanke gör mig glad, och jag önskar från och med nu hälsa till er alla som bor i denna stad och i Bosnien och Hercegovina.

Jag kommer till er, med Guds hjälp, för att bekräfta katolikerna i sin tro, för att stödja den ekumeniska och interreligiösa dialogen, och framför allt för att uppmuntra till den fredliga samexistensen i ert land. Jag ber er att be tillsammans med mig, så att denna apostoliska resa kan ge det önskade resultatet för den kristna gemenskapen och för hela samhället.

"Frid vare med er". Detta är mottot för mitt besök. Dessa är de ord som den uppståndne Jesus hälsade sina lärjungar med när han dök upp bland dem i den övre salen, på påskens kväll. Det är han, Herren, som är vår styrka och vårt hopp, det är han som ger oss sin frid, som vi välkomnar i våra hjärtan och som vi sprider med glädje och kärlek.

Jag förbereder mig för att komma till er som en bror, en fredens budbärare, för att uttrycka till alla - alla! - min respekt och min vänskap. Jag vill förmedla Guds barmhärtighet, ömhet och kärlek, till varje person, varje familj och varje gemenskap.

Kära bröder och systrar i Bosnien och Hercegovina, jag försäkrar er all min tillgivenhet och min starka andliga närhet. Jag uppmuntrar er katoliker att vittna om tro och kärlek till Gud, för era landsmän, och arbeta för ett samhälle som vandrar mot fred, i broderskap och ömsesidigt samarbete.

I väntar på att träffa er, åkallar jag Herrens välsignelse och Jungfru Marias beskydd över Sarajevo och hela landet. Tack, vi ses snart!

Påven Franciskus tog på fredagen emot medlemmarna av det Påvliga Rådet för främjandet av Ny Evangelisation vid avslutningen av deras plenisammanträde.

Under deras möte har det Påvliga Rådet för främjandet av Ny Evangelisation diskuterat förhållandet mellan evangelisation och katekesundervisning och det var också temat för påven Franciskus när han talade till rådets medlemmar, inklusive ordföranden ärkebiskop Rino Fisichella.

Påven sa att kyrkan är kallad att evangelisera i en tid av stora förändringar. Han betonade att för att kunna förkunna evangeliet, måste språket förnyas så det kan förstås av alla som hör det.

Påven tillade att folk vill ha en kyrka som kan vandra med dem, som erbjuder ett kristet vittnesbörd, en kyrka för de marginaliserade som uttrycker solidaritet med de på ”existensens utkanter".

För att beskriva den sanna innebörden av den nya evangelisationen, sa påven: att vara medveten om Faderns barmhärtiga kärlek till oss och redskap för våra bröders och systrars frälsning. Rörande katekesundervisningen som en del av den nya evangelisation, förklarade påven att "den måste gå utöver skolans sfär för formandet av de troende, från barndomen, eftersom det är ett möte med Kristus som väcker lusten att lära känna honom bättre och sedan följa honom för att bli hans lärjungar.”

Påven sa att utmaningen för den nya evangelisationen och katekesundervisningen är "hur ska man möta Kristus”, och vilken är den bästa platsen ”för att hitta honom och följa honom".

Det Påvliga Rådet för främjandet av Ny Evangelisation arbetar med förberedelserna inför Barmhärtighetens år som invigs den 8 december år 2015.

Under påven Franciskus besök i Sarajevo kommer han att välkommnas av en multireligiös barnkör, 20 år efter att det bosniska kriget tog slut. Ortodoxa kristna serber och bosniska muslimska barn kommer att sjunga en sång som heter "Love People" för påven under utomhusmässan i Sarajevo.

Barnen kommer från The House of Good Tunes i Srebrenica, ett centrum som främjar den multireligiösa kören ”Superar Choir” i en stad som blev ökänd i juli 1995 efter massakern på 7.000 bosniska män och pojkar.

Körledaren Ismar Poric sa: "Denna typ av blandning är vad vi behöver i Bosnien. Vänskap föds här, jag hoppas på livslång sådan." Ismar Poric sa att han vill att barnen, vars föräldrar drabbades av folkmordet på Balkan, får möjligheten att bygga en bättre framtid.

Kören grundades år 2010 och har vuxit till 220 barn i åldrarna 5 till 17 och som nu förbereder sig för påvens ankomst. Barnen är oerhört spända inför nästa veckas evenemang där stora folkmassor förväntas välkommna påven Franciskus, trots att katoliker är en minoritet i Bosnien.

Serbiska Dajana Lazarevic, 12 år, sa till CNS att sjunga för "en sådan stor person kommer att vara en underbar upplevelse"

Vatikanen har gett ut programmet för påven Franciskus kommande resa till Sarajevo, huvudstaden i Bosnien och Hercegovina, som äger rum lördag den 6 juni. Endagsbesöket kommer att vara påvens 9:e resa utanför Italien.

Efter en tidig avresa från Roms internationella flygplats Fiumicino, kommer påvens plan att landa på Sarajevos flygplats kl. 09:00 lokal tid. Dagen börjar med en officiell välkomnstceremoni sedan förflyttar sig påven vidare till presidentpalatset för en artighetsvisit till Republiken Bosnien-Hercegovinas president, Mladen Ivanic. Han kommer här även att hålla ett tal till medlemmarna av regeringen i Bosnien och Hercegovina.

Höjdpunkten kommer att vara den utomhusmässa som påven firar i staden Kosovos arena. Senare på dagen kommer han också ha möten med biskoparna av Bosnien och Hercegovina, ett ekumeniskt möte, och ett med ledare för andra religioner: Påven kommer även att besöka stiftets ungdomscenter som är tillägnat den helige påven Johannes Paulus II.

Efter en kort avskedsceremoni på Sarajevos flygplats, stiger påven ombord sitt plan för sin resa tillbaka till Italien. Han förväntas anlända till Rom kl 21:20.

Den senaste påven som besökte Bosnien och Hercegovina var påven Johannes Paulus II, år 2003. Hans resa ville uppmärksamma behovet av att rekonstruera kyrkan i landet, som led under ett brutalt krig mellan åren 1993-95, efter upplösningen av den tidigare socialistiska staten Jugoslavien.

Det uppskattas att cirka 15% av befolkningen är katolsk.

Juni månad är här och efter maj som i den katolska kyrkan är en månad tillägnad Jungfru Maria, kommer juni månad tillägnad Jesu Heliga Hjärta.

Vördnaden av Jesus Heliga Hjärta har sina rötter i medeltiden. Vi möter den i medeltida mystiker som Matilda av Magdeburg (1207-1282), Matilda av Hackenborn (1241-1299) och Gertrud av Helfta (ca. 1256-1302), men den folkliga vördnaden blommade ut först några sekel senare.

Margareta Maria Alacoque heter en fransk ordensyster, som levde i slutet av 1600-talet i ett kloster i Paray le Monial, tillhörande Visitandinorden som den Helige Frans av Sales hade grundat. Bara ett par år efter sitt inträde i klostret började Jesus uppenbara sig för Syster Margareta Maria. Det rörde sig om privata uppenbarelser under vilka Jesus beskriver hur hans hjärta svämmar över av kärlek till människorna och hur han vill att hon ska förmedla detta för sin omvärld.

Den första uppenbarelsen var år 1673, och därefter följde många. Under en uppenbarelse 1674 uppmanade Jesus till att ta emot kommunionen varje första fredag i månaden, tillägnad hans Heliga Hjärta och tillbringa en timme i bön varje torsdag mellan kl 23-24, till minne av hans lidande i Getsemanes trädgård, i bön om barmhärtighet för syndarnas omvändelse.

Jesus ger även alla dem som följer denna uppmaning om bön och kommunion den första fredagen varje månad, en serie löften, och han ber syster Maria Margareta att göra dem kända för världen.

Syster Maria Margareta visste inte hur hon skulle göra, då hon var omgiven av misstro från sina medsystrar, som inte ens tillät henne göra en bild av Jesus Heliga Hjärta. Men Jesus uppmuntrade henne. I en uppenbarelse sa han: "Var inte rädd för någonting. Jag ska regera trots mina fiender och alla som försöker motsätta sig."

Maria Margareta anförtrodde sig till Gud, och snart erbjöds hon den hjälp hon behövde. Jesuitpater Claude La Colombiere, som under många år var hennes andliga vägledare, såg att de uppenbarelser som Maria Margareta berättade om verkligen var från Gud. Han stödde hennes sak i orden och blev även en apostel för hängivenheten till det Heliga Hjärtat.

Sakta men säkert spreds vördnaden för det Heliga hjärtat,  först i klostret, sedan i familjer, församlingar och i samhället. Efter Syster Maria Margaretas död såg man en extraordinär spridning, så pass stor att påven Clemens XIII, 1765, inrättade en särskild dag under kyrkoåret för denna fest, Jesu Allra Heligaste Hjärta, till fredagen efter Corpus Christi oktaven. Detta var den dag som Jesus själv hade sagt till Margareta Maria att hans hjärta skulle firas. Corpus Christi infaller, på torsdagen efter Treenighetens söndag, som är en vecka efter Pingst. Med andra ord infaller Jesu Heliga Hjärtas högtid 19 dagar efter Pingst. Till sin förvåning fann påven Clemens då, att redan 1090 katolska ordnar redan var vigda till Jesu Heliga Hjärtat. Påven Pius IX gjorde festen till en helgdag som hela den katolska kyrkan skulle fira. 

Margareta Maria dog 1690, 43 år gammal, efter att ha tagit emot uppenbarelser under 17 år. Hennes biktfader Claude La Colombiere, hade beordrat henne att skriva ner dem, vilket hon motvilligt gjorde. I en mening uttryckte hon sin önskan att inte uppmärksammas, och leva åtskilt: ”Allt från Gud och ingenting från mig; alla av Gud och ingenting av mig; allt för Gud och ingenting för mig."

År 1864 saligförklarade påven Pius IX Margareta Maria Alacoque, och år 1920 helgonförklarades hon av påven Benedictus XV. Men innan dessa hade påven Leo XII sett till att hennes skrifter och budskap hade samlats i ett verk, och den 11 juni 1899 vigde han hela jorden till Jesu Heliga Hjärta, vilket är en av Jesu uppmaningar. 

Pius X uppmanar i ett dekret att mänskligheten bör anförtros Jesu Heliga Hjärta varje år, den vigning som Leo XIII gjorde skulle upprepas en gång om året. Därefter bekräftar Pius XI uppenbarelsernas trovärdighet i encyklikan Miserentissimus Redemptor, skriven år 1928, och skriver att ”Jesus manifesterade sig för den heliga Margareta Maria Alacoque, och lovade att de som ärar hans hjärta ska få ett överflöd av himmelsk nåd." Encyklikan hänvisar till samtal mellan Jesus och Sankta Margareta Maria flera gånger och bekräftade vikten av vigning, botgöring och gottgörelse till Jesus Heliga Hjärta.

1956 skrev påven Pius XII, en encyklika, Haurietis aquas, med instuktioner om hur hela den romersk katolska kyrkan ska vörda Jesu Heliga Hjärta, och år 2006 skickade påven Benedictus XVI ett brev till fader Peter Hans Kolvenbach, Jesuiternas generalsuperior, på 50-årsdagen av encyklikan Haurietis aquas. I sitt brev bekräftar påven Benedictus XVI vikten av hängivenheten till Jesu Heliga Hjärta:

”När vi utövar denna hängivenhet, tackar vi inte bara Gud för hans kärlek till oss, utan vi fortsätter även att öppna oss för denna kärlek, så att våra liv blir allt mer  formade av den ... Det är därför som denna vördnad, helt inriktad på Guds kärlek, som offrar sig själv för oss, är av en oersättlig betydelse för vår tro och våra liv i kärlek.”

Vördnaden för Jesus Heliga Hjärta har fortsatt att växa och sprida sig i världen. I den heliga Margareta Maria Alacoques skrifter finns Jesu löften samlade – löften om nådegåvor till dem som vördar hans hjärta:

Jag kommer att bevilja de nådegåvor som är nödvändiga för deras livssituation

Jag kommer att ge frid till deras familjer.

Jag kommer trösta dem i alla deras bekymmer.

Jag ska vara deras tillflykt i livet och i synnerhet i döden.

Jag kommer att välsigna alla deras åtaganden och uppdrag rikligt.

Syndarna kommer i mitt hjärta finna barmhärtighetens källan och oändliga ocean.

Ljumma själar ska bli brinnande.

Ivriga själar ska snabbt växa mot fullkomlighet.

De platser där bilden på mitt Heliga Hjärta exponeras och vördas ska bli välsignade.

Jag kommer att ge prästerna förmågan att beröra de mest förhärdade hjärtan.

Persons som sprider denna hängivenhet skall få sina namn för evigt skrivna i mitt hjärta.

Till alla dem som går till kommunion den första fredagen, nio månader i följd, kommer jag att ge nåden att inte dö utan slutlig ånger och bot, eller utan att ta emot sakramenten; mitt hjärta kommer att vara deras säkra tillflykt i den senaste timmen.

Avslutningen av Marias månad maj firades i Vatikanen enligt traditionen med en procession som till Vår Fru av Lourdes grotta i Vatikanträdgårdarna. Ceremonin tillägnades Familjesynoden som ska hållas i oktober och kardinal Angelo Comastri, påvens generalvikarie och ärkebiskop i Peterskyrkan, höll i den. Han berättar för oss om maj månad och kärleken till Jungfru Maria:

Maj månad är viktig, därför att Jungfru Maria är viktig. Hon utvaldes av Gud och Gud vill samarbeta med denna fantastiska kvinna i frälsningen av mänskligheten, som fortfarande pågår. Samarbetet med Jungfru Maria behövs än idag. Kärleken och hängivenheten till henne finns i evangeliet. Den första som vördar henne är ärkeängeln Gabriel och den andra är Elisabet.

Varför vänder vi oss till Maria i de svåra stunderna i livet? Kardinal Comastri svarar:

Gud ville samarbeta med Maria för att mamman uttrycker en kärlek som står nära Guds. Alla hjärtan, även de hårdaste, mjuknar inför en mamma.

Kardinalen berättar om sin egen relation till Jungfru Maria och att hon är mycket viktig för honom: Jag har lärt mig att älska henne genom min mamma. De är två mammor som kompletterar varandra. När jag ber till Maria känner jag att min mamma som lärde mig Ave Maria finns nära henne. 

Kardinal Angelo Bagnasco, ordförande för den italienska biskopskonferensen, talade i fredags vid en konferens som anordnas av den italienska föreningen Vetenskap och Liv i Rom.

Skydda livet från befruktningen till den naturliga döden och skydda familjen som bygger på äktenskapet mellan man och kvinna – tydliga regler för den nya tekniken och för en stärkt dialog mellan vetenskapen och livet. Detta var utgångspunkten i kardinal Bagnascos innehållsrika tal.

Han fokuserade på det han kallade en ”genuskolonisering”, alltså en genomslagskraft av idéer som strider mot livet och sanningen om människan, som har blivit dominant och oomstridd.

Kardinalen talade om att man utgår från en materialistisk och egocentrerad livssyn och glömmer bort livets okränkbarhet, som återspeglar Gud och som är grunden till att vilja andra väl.

Han talade om att konsekvensen av denna livssyn är att man talar om abort och forskning på mänskliga rmbryon, som om det vore något gott.

Kardinal Bagnasco sa att det därför är viktigt att vara på sin vakt och att ta itu med livets många fallgropar med andliga vapen, dvs genom sanningen, rättvisan, den evangeliska ivern, tron och bönen.

Vad gäller dialogen mellan vetenskap och tro, sa kardinalen att kyrkan uppmuntrar utvecklingen av vetenskap och anser att den är viktig för människan. Men att vetenskapen inte är rent objektivt och inte heller obestridlig och att den inte kan utestänga tron.

Katolikerna är inte rädda för att bli marginaliserade eller förlöjligade i denna debatt sa kardinalen, utan vill se till att det finns en samverkan mellan vetenskapen och livet.

Mellan den 15 och 17 oktober hålls den första nationella Eukaristiska Kongressen i Tjeckiska republiken. Den första fasen av förberedelserna för den är i gång sedan fem månader tillbaka och kommer att avslutas den 7 juni i samband med Kristi Lekamens fest. Den tjeckiska biskopskonferensen har under dessa månader organiserat olika initiativ för att  stimulera de troendenas andliga liv i övertygelsen om att fördjupandet av hängivenheten till Eukaristin och förstärkandet av trosövertygelsen är av värde för människan och samhället.

Ett av de viktigaste regionala initiativen var den eukaristiska kongressen i Olomoucs stift den 15 och 16 maj med deltagandet av drygt 6.000 personer i alla åldrar.  Ärkebiskopen, msgr. Graubner, uppmanade då  framförallt ungdomarna att lära sig av de första kristna församlingarna. ”De slösade inte bort sin tid med publicitet och det finns inga notiser om konflikter eller problem dem emellan. Tvärtom var de fulla av glädje och det är därför som många människor ville förena sig med dem”, sa msgr. Graubner. Han anser att de kristna i vår tid skall följa de första kristna församlingarnas exempel.  ”Även er församling kommer att växa, om den utstrålar en generös glädje”, sa han. ”Eukaristin bidrar till att skapa samfundet och jag ber för att denna eukaristiska kongress skall utgöra en stark uppmuntran för ungdomarna i våra församlingar.

Den första fasen av förberedelserna för den nationella eukaristiska kongressen i Tjeckien avslutas med att alla troenden deltar i Eukaristins dag den 7 juni i samband med Kristi Lekamens fest.  Biskopen i Králové som är de tjeckiska biskoparnas representant för eukarisiska kongresser framhåller hur alla Påvar alltid starkt har stött organiseringen av sådana evenemang och hängivenheten till Eukaristin. ”Syftet med den Eukaristiska Kongressen i oktober är”, säger han, ”att inspirera troenden, församlingar, stift och samfund av olika slag till att fördjupa kärleken till eukaristin och se den såsom en stor gåva från Gud, för den är den nödvändiga näringen som vi alla behöver för vårt eviga liv”.

Vi kan inte acceptera dödstraff, det vill säga abort. Det är inte mänskligt att döda barn, även om de har kommit till genom en våldtäkt som begåtts av en terrorist. Barnen är oskyldiga offer för brott som begåtts mot deras mödrar, det är omoraliskt att straffa barnen. Det skriver Biskopskommissionen för pastoral hälsovård i Nigeria i ett budskap genom vice ordförande msgr. Anselm Uworen angående debatten kring massaborter efter sexuella övergrepp utförda av män tillhörande terroristgruppen Boko Haram.

Nigerias biskopar stödjer kvinnorna som har utsatts för våldtäkt och vädjar till dem att bevara tron ​​på Gud, som ger dem styrka att bemöta prövningar och lidande. Varje barn är unikt oavsett sina föräldrar och det är beroende av vård och moderskärlek, skriver de och ber mödrarna visa kärlek till sina barn.

Biskoparna försäkrar att kyrkan i Nigeria finns där som alltid, för att hjälpa våldtäktsoffren att komma över sina trauman. De hoppas på att samhällets myndigheter, kristna samfund och alla personer av god vilja tillsammans hjälper de våldtagna kvinnorna.

Världen fylls av svåra konflikter och under åren har påvarna ständigt vädjat om fred och försoning. Genom dess breda nätverk informeras alltid den Heliga Stolen om världshändelser och kyrkan förblir aldrig passiv.

Under det senaste århundradet har vi upplevt flera uppmärksammade och ouppmärksammade tragedier. 1900-talets första folkmord drabbade det armeniska folket - den första kristna nationen - tillsammans med syriska katoliker och ortodoxa, assyrier, kaldéer och greker. Man avrättade biskopar, präster, ordensfolk, kvinnor, män, barn och även äldre och sjuka försvarslösa. Vidare den utrotning som nazismen och stalinismen begick; och på senare tid massutrotningen som ägde rum i Kambodja, Rwanda, Burundi och Bosnien.

I år firade påven Franciskus en mässa till minne av 100-årsdagen av det armeniska folkmordet, men påvarna har i över 100 år vädjat för det armeniska folket och påven Benedictus XV var den första världsledaren att protestera mot folkmordet.

Det armeniska folkmordet anses ha börjat den 24 april, 1915 med en massaker på armenier i Istanbul. Under de kommande åtta åren, dog 1,5 miljoner armenier.

Men sådana mord hade skett tidigare, när stora delar av regionen fortfarande styrdes av det ottomanska styret. Inför påven Franciskus mässa till minne av folkmordet publicerade Kongregationen för de orientaliska kyrkorna nya dokument i fyra av totalt sju volymer som bekräftade kyrkans engagemang.

Under presentationen av de fyra volymerna den 12 mars 2015, sa kongregationen att dokumenten rörande den "armeniska frågan" dateras från slutet av 1800talet fram till första hälften av 1900talet. Till exempel, den 27 mars 1896, skriver fader Domenico Werson, som tjänstgjorde som missionär i Aleppo, om massakern på kristna i Marasc och dess omgivningar.

Kongregationen bekräftade att volymerna innehåller påvliga brev till den osmanska sultanen, dokument från Vatikanens statssekreterare, dokument och rapporter från apostoliska delegater och brev från armeniska patriarker och biskopar med förstahandsinformation. Det finns också rapporter från ögonvittnen som tydligt beskrev vad som pågick.

Dokumenten noterar påven Benedictus XV: s agerande, som skickade två personliga brev till sultanen Mehmed V Reshad den 10 september 1915 och den 12 mars 1918.

Påvens brev kom efter upprepade försök att hjälpa armenierna. Påven Leo XIII försökte en medling med början 1895. Den Heliga Stolen försökte senare medla med Djemal pasha, befälhavare för den turkiska armén i Syrien, för frigivninegn av 60 armenier som hade dömts till döden år 1917. Kardinal Pietro Gasparri, Vatikanens statssekreterare, medlade med Mustafa Kemal Atatürk år 1921 för att skydda de överlevande kristna i Turkiet.

Den Heliga Stolen använde inte bara sin diplomati, men man försökte också hjälpa överlevande flyktingar. Den Heliga Stolen gav dem ekonomiskt stöd och livsförnödenheter i en tid när det inte fanns några andra internationella humanitära organisationer förutom ”Röda korset” och ”Near East Relief”.

Den Heliga Stolen hjälpte också föräldralösa barn och grundade många barnhem för människor från alla religiösa bekännelse. Unga föräldralösa armeniska flickor vårdades också i ett barnhem i det påvliga sommarresidenset i Castel Gandolfo, nära Rom.

Dokumenten registrerar också skälen till varför länder inte tog någon ställning i folkmordet och varför de inte försvarade det armeniska folket när de första tecknen på folkmord var synliga.

Ärkebiskop Augusto Bonetti, den apostoliska delegaten till Konstantinopel (Istanbul) mellan 1887-1904, sammanfattade den internationella situationen. Frankrike och Ryssland ville bevara Turkiets integritet. Frankrike hade gjort stora investeringar i regionen, medan Ryssland ville ha goda relationer med Turkiet så att de kunde fokusera på Fjärran Östern. Enligt ärkebiskop Bonetti hade Tyskland ett väsentligt intresse i att kriget mellan greker och turkar skulle fortsätta, medan England också hade viktiga politiska intressen i Turkiet.

Påven Benedictus XV skrev ett brev daterat den 10 september, 1915, till den osmanska sultanen Mehmed V om det armeniska folkmordet. I brevet fördömer påven det armeniska folkmordet och uppmanar sultanen att få ett slut på armeniernas lidande.

I brevet skriver han att armenierna ”utsätts för ett obeskrivligt lidande i det stora ottomanska territoriet.” ”Vi hör nu att hela byar och städer måste överge sina hem, för att med outsägliga svårigheter och lidande nå avlägsna platser där fattigdom och hunger kommer att påläggas deras psykiska lidande". "Vi anser att dessa olagliga gärningar utförs mot er regerings vilja." Han uppmanar sultanen sedan att ingripa till förmån för armenierna och ”inte låta oskyldiga straffas”.

1921 restes en staty över Bendictus XV i Istanbul. Statyn står precis utanför en huvudgata i centrala Istanbul, med en plakett som hyllar honom som "en välgörare för alla människor, oavsett nationalitet eller religion". Turkiet hedrade Benedictus XV för att han öppnade katolska vårdinrättningar till alla krigets offer, oavsett vilken sida de kämpade på. Det dåvarande osmanska riket var allierad med ett annat imperium som förlorade kriget, Tyskland.

Den spanska ambassaden i Turkiet besvarade påvens vädjan genom att grunda ett litet sjukhus och nunnor öppnade deras kloster för sårade ottomanska soldater och sjuka österrikiska och italienska krigsfångar som tvingades arbeta i gruvor och på järnvägarna. När kyrkans tjänstemän började samla in pengar för statyn, bidrog sultanen Mehmet VI, tillsammans med judar och armenier.

Statyn står på en stor piedestal i den lilla gården vid den Helige Andes katedral, som byggdes år 1846. Men i enlighet med sin minoritetsstatus var katolikerna dock tvungna att gömma katedralen bakom en kontorsbyggnad för att undvika att kränka stadens muslimska majoritet. Statyn uppfördes på klostergården av samma skäl.

Statyn visar en orolig Benedictus XV iförd en trippel tiara, som håller upp sin högra hand nästan som om han ropar "stopp!" till kriget han kämpade så starkt emot. Staden Istanbul har sedan betalat för rengöringen och renoveringen av statyn.

Femtio år efter öppnandet av kyrkan tillägnad den helige Josef i Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten har staden nu fått sin andra katolska kyrka.

Kyrkan har byggts i ett industriområde i stadens utkant och är tillägnad Sankt Paulus. Den kommer att invigas den 11 juni i närvaro av statssekreterare kardinal Pietro Parolin. Landets minister för ungdomsfrågor, kultur och samhällsutveckling Sheikh Nahyan Bin Mubarak Al Nahyan kommer att närvara liksom nunzien av Kuwait, Bahrain, Qatar och apostolisk delegat på den arabiska halvön msgr. Petar Rajic och apostolisk vikarie för norra Arabien msgr. Camillo Ballin. Även Sheikh Ali Al Hashemi, rådgivare för religiösa frågor och andra väntas delta. Till invigningen väntas 5000 troende komma från de olika katolska samfunden i Abu Dhabi.

Som i alla länder på den arabiska halvön, är pastoralvården i Förenade Arabemiraten fokuserad på de katolska invandrarna. Landet har störst kristen närvaro i regionen junst genom invandrarna. Av de 4 miljoner invandrarna har 70 % arbete och fler än hälften av dem är döpta. Bara katoliker som härstammar från Filippinerna och Indien utgör omkring 1 miljon.

Situationen för den lokala kyrkan är bra, tack vare den politik som den styrande familjen för, som grundas på respekten för arbetsinvandringen. I oktober förra året i samband med invigningen av ett nytt församlingshem i St. Josef församling, uppmuntrade Sheikh Nahyan Bin Mubarak Al Nahyan det katolska samfundet att stödja landets ekonomiska utveckling och en fredlig samexistens. 

För ett par veckor sedan publicerades en rapport i Göteborgsposten, som belyser brister i skolornas läromedel i sex och samlevnad. I en intervju berättar Ulf Silfverling, biolog och gymnasielärare, om initiativet. Han är en av de tre som skriver under rapporten, och medlem i Nätverket för samlevnad och sexualitet, som har vuxit fram som en motvikt till den rådande svenska sexualundervisningen. Lyssna här: 

Religionerna i Kina skall vara kinesiska och fria från varje slag av utländskt inflytande. Så sa den kineiske presidenten Xi Jinping häromdagen  under sitt  möte med representanterna för den Förenade Fronten, som samlar alla små icke kommunistiska partier i landet tillsammans med representanterna för industri- och affärsorganisationer samt olika etniska och religiösa grupper. “Religionerna skall integreras i det socialistiska samhället och under ledningen av Kommunistpartiet främja nationens utveckling”, betonade den kinesiska presidenten.

Xi Jinpings ord liknar de som uttalats av tidigare kinesiska ledare.  Jiang Zemin  som på 1990-talet var generalsekreterare i Kommunistpartiet uttryckte uppskattning över religionernas bidrag till det socialistiska samhället, men varnade partiet för västerlandets ideologiska förorening som omfattade även kristendomen vilken betraktades såsom  en västerländsk religion.

En typisk slogan för maoismen, som förekommer fortfarande idag,  talar om faran för att religiösa grupper försöker få Kina - eller rättare sagt kommunismen i Kina - att falla - under religionens mantel. Vatikanen som Mao definierade som en herrelös hund ses fortfarande idag som en utländsk makt som under religionens mantel försöker manipulera Kinas inre angelägenheter.

Den sista tiden har Vatikanen och påven Franciskus sänt många signaler om avspänning och vänskap gentemot Kina i hoppet om en inledning av diplomatiska samtal och ett positivt svar från Peking och Xi Jinping. Men den kinesiske presidentens ord i dessa dagar bromsar hoppet.

Inte alla nyheter om försvunna barn uppmärksammas och inte alla fall som rör utnyttjandet av barn hamnar i strålkastarljuset. Tystnaden som gör att dessa barn blir bortglömda måste avbrytas framföraltt genom att man blir medveten om problemet som är svårt att kontrollera. Det uppskattas att omkring åtta miljoner barn varje år försvinner i världen. I Europa lär de uppgå till 250.000.  Sedan år tillbaka försöker man att bekämpa detta fenomen, men det är nödvändigt att göra mer och då börja med att förebygga det.

I samband med den Internationella dagen för försvunna barn som firades den 25 maj ville en italiensk organisation som verkar för barnens rättigheter (Telefono Azzurro) fästa institutionernas och den allmänna opinionens uppmärksamhet på barnhandeln och utnyttjandet av barn med ett möte i Rom, i vilket msgr. Sorondo deltog såsom representant för den Påvliga Vetenskapsakademin och den Påvliga Samhällsvetenskapsakademin.

I sitt tal framhöll msgr. Sorondo att påven Franciskus i början av sitt ämbete gav den Påvliga samhällsvetenskapsakademin uppdraget just att ägna sig åt människohandeln och slavarbetet. “Sedan dess har vi hållit flera möten just angående dessa teman”, sa msgr. Sorondo. “I år firar vi 25-årsminnet av Barnkonventionen och den Heliga Stolen var en av de första nationerna som ratifierade den." "Många barn som blir offer för handeln är barn som migrerar ensamma. En del av dem förlorar livet under resan. Andra hålls i läger precis som om de vore brottslingar när de  kommer fram till sin destination efter en utmattande resa."

"Det handlar om en ny massaker på oskylidga och som sker i den globaliserade världen inför våra ögon, även om vi många gånger inte vill se den. I juli förra året deltog den Heliga Stolen i ett möte mellan Mexiko och den Heliga Stolen angående migration och utveckling. Jag anser det vara viktigt att erinra om orden som påven Franciskus uttalade vid det tillfället: ´Jag vill fästa uppmärksamheten på de tiotusentals barn som emigrerar ensamma  för att undfly fattigdom och våld, som de som från Centralamerika och från Mexiko passerar gränsen till USA.  Dessa barn ökar dag efter dag. Denna humanitära kris kräver som första skyndsamma ingripande att barnen blir mottagna och beskyddade, men det är inte tillräckligt om de inte åtföljs av upplysningar angående farorna under dessa resor och framförallt av främjandet av utvecklingen i barnens hemländer. Det är slutligen nödvändigt att fästa hela världssamfundets uppmärksamhet på problemet så att det kan förverkligas nya former av laglig och säker migration´."

"I slutet av mötet föreslog den Heliga Stolen tillsammans med den mexikanska regeringen att garantera det som är viktigst för barnen, nämligen främjandet av människans värdighet och familjens enhet i varje ögonblick”, säger msgr. Sorondo, som såsom representant för den Påvliga Vetenskapsakademin i mötet som en italiensk barnrättsorganisation höll på den Internatonella dagen för försvunna barn. 

Folket i Bagdad börjar bli rädda och undrar om IS kommer hit också. Ingen känner sig säker och de kristna är de mest utsatta för våldet. Så beskriver den kaldeiske hjälpbiskopen i Bagdad, msgr. Shlemon Warduni stämningen i Iraks huvudstad för nyhetsbyrån Misna. IS närmar sig och intar nu den närliggande provinsen Al Anbar.

Han berättar att staden befinner sig i samma situation som för ett år sedan, då den internationella flygplatsen hotades att stänga och diplomater och utlänningar ständigt var redo att lämna landet.

Msgr. Warduni säger att de nu väntar och ber för att regeringsstyrkor kan stoppa IS framfart. De tänker på att det har varit omöjligt att stoppa terroristgruppen i Syrien och i delar av Irak och biskopen frågar sig hur några få män kan övervinna de bäst utrustade arméer och avlutar: Deras framfart beror på dem som förser dem med vapen. Till vapenindustrin säger vi därför: Sluta nu!

God kommunikation beror alltid på en mänsklig prestation – inte på den tekniska. Det sa msgr. Paul Tighe som är  sekreterare i det Påvliga Rådet för Sociala Kommunikationer vid världstoppmötet om informationssamhället som pågår i Genève. Han berättar för Vatikanradion om sitt inlägg:

Vi måste erkänna och lyfta fram den nya teknikens potential. Men samtidigt vill jag säga att tekniken ensam inte kan ändra på världen, utan det vi främst behöver är människors engagemang. Det är viktigt att framhäva att kommunikationen är en mänsklig handling och inte något teknologiskt. Det vore förfärligt om nätet utesluter de fattiga och marginaliserade ännu mer från samhället.

Hur ska man då främja en strategi som inte utesluter någon från den tekniska revolutionen? Msgr. Tighe svarar att många frivilligorganisationer runt om i världen funderar på en strategi för att leda utvecklingen åt rätt håll. Han säger att det är viktigt att kyrkan genom utbildningsinstitutioner i hela världen lär sig att dra nytta av den nya tekniken för att sprida sin lära, och se till att den är tillgänglig för alla. 

Den heliga Stolens ständiga observatör vid FN i New York msgr. Bernardito Auza talade vid en debatt inom FN:s säkerhetsråd om hur journalister utsända i konfliktsituationer ska skyddas.

Bara mellan 2014 och 2015 har 94 journalister dödats och 337 tillfångatagits medan de har arbetat i krigshärjade områden.

Msgr. Auza ber om att man ser över beskyddet av journalisterna. Han sa att media är till för det gemensamma bästa och att informationen är viktig för demokrati. Krigsjournalister erbjuder en livlina för dem som lever i krigszoner. Det är mycket viktigt att få information genom oberoende journalister eftersom konflikternas parter inte kan ge en objektiv sanning.

Msgr. Auza talade också om journalisternas skyldigheter: Om informationen inte är objektiv kan livet och politiken i ett land äventyras, och en bristande respekt för kultur och religion kan förvärra konflikten.