Noticiário da Rádio Vaticano Noticiário da Rádio Vaticano
Redaktionen +390669884078 e-mail: skan@vatiradio.va

04/02/2016

Påven och den Heliga Stolen

Veckans aktuella hãndelser

Kyrkan i Samhället

Påven och den Heliga Stolen



Hela påvens katekes 6 - Barmhärtighet och rättvisa

◊  

Bibeln presenterar Gud som oändlig barmhärtighet, men också som fullkomlig rättvisa. Hur kan dessa bägge ting förenas? Hur fungerar barmhärtigheten gentemot rättvisans krav? De bägge kan tyckas motsäga varandra, men så är de tinte, för det är just Guds barmhärtighet som fullbordar den sanna rättvisan. Men vilken rättvisa handlar det om?

Om vi tänker på hur den juridiska rättvisan fungerar, ser vi att den som menar sig ha behandlats orätt vänder sig till en domare i en domstol och begär att rättvisa skipas. Det handlar om en retributiv rättvisa, som delar ut ett straff till den skyldige, enligt principen att åt var och en skall ges vad den har rätt till. Som Ordspråksboken säger: “Att hålla fast vid det rätta ger liv, att jaga efter det onda för till döden” (11:19). Också Jesus talar om detta i liknelsen om änkan som gick till domaren och begärde: “Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till” (Luk 18:3).

Men denna väg leder inte till den sanna rättvisan, för i verkligheten besegras inte det onda utan blir bara isolerat. Det är bara genom att svara på det onda med det goda som det onda verkligen kan besegras.

Bibeln presenterar ett annat sätt att utöva rättvisa som en kungsväg. Det är en procedur där man inte behöver vända sig till någon domstol och där offret vänder sig direkt till den skydlige för att uppmana den skyldige att omvända sig och hjälpa den att förstå att den gör något ont och genom att tala till den skyldiges samvete. När den skyldige så ångrar sig och erkänner det onda den begått, kan hjärtat öppna sig för den förlåtelse som erbjuds. Det är så man löser konflikter i familjen, mellan makar eller mellan föräldrar och barn, när den förorättade älskar den skyldige och vill rädda den relation som binder dem till varandra. Den relationen skall man inte klippa av.

Förvisso är detta en svår väg. Den kräver att den förorättade är beredd att förlåta och önskar den förorättandes räddning och bästa. Men det är bara så som rättvisan kan segra, för om den skyldige erkänner det onda som begåtts och slutar begå det, då finns inte det onda längre, och den som var orättfärdig blir rättfärdig, för den är förlåten och har fått hjälp att återfinna det godas hjälp. Och här kommer förlåtelsen, barmhärtigheten, in i bilden.

Det är så som Gud gör med oss syndare. Herren erbjuder oss ständigt sin förlåtelse och hjälper oss att ta emot den och att bli medvetna om vårt onda för att kunna befria oss från dert. För Gud vill inte att vi skall fördömas utan at vi skall räddas. Gud vill inte att någon skall fördömas! Någon av er kanske vill fråga mig: “Men Pilatus förtjänade att bli fördömd! Gud ville ha det så!” . Nej! Gud vill rädda Pilatus liksom också Judas, alla! Han, barmhärtighetens herre, vill rädda alla! Problemet är bara att man måste släppa in honom i hjärtat. Alla profeternas ord är en lidelsefull och kärleksfull vädjan om att vi skall omvända oss. Så säger Herren genom profeten Hesekiel: “ Skulle jag önska den gudlöses död? säger Herren Gud. Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar och fick leva?” (18:23; jfr 33,11), det är vad Gud vill!

Och detta är Guds hjärta, hjärtat hos en fader som älskar och vill att hans barn skall leva i det goda och i rättvisa, och att de därför skall leva i fullhet och vara lyckliga. Hjärtat hos en fader som överskrider vårt lilla begrepp rättvisa för att öppna oss för hans barmhärtighets oändliga horisonter. Hjärtat hos en fader som inte handlar mot oss som vi förtjänat, och som inte ger oss våra synders lön, som psalmen säger (103_9-10). Och det är just ett fadershjärta som vi vill möta när vi går in i biktstolen. Kanske säger det oss något för att vi skall förstå det onda bättre, men vi går alla till bikt för att finna en fader som hjälper oss att ändra vårt liv; en fader som ger oss kraft att gå vidare; en fader som förlåter oss i Guds namn. Därför är det ett så stort ansvar att höra bikt, för den son, den dotter som kommer till dig försöker bara finna en fader. Och du, präst, sitter där i biktstolen i den faders plats som utövar rättvisa med sin barmhärtighet. 

inizio pagina

Kardinal Muller viger biskop till personligt ordinariat i USA

◊  

Troskongregationens prefekt, kardinal Gerhard Müller var i Houston på tisdagen för biskopsvigningen av Steven J. Lopes, den första biskopen att leda ett av de Personliga Ordinariat för tidigare anglikaner som etablerades av påven Benedictus XVI med den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus år 2009.

Under de efterföljande festligheterna, deltog kardinalen i en grillfest, iklädd Texas typiska huvudbonad, en cowboyhatt och fick möjlighet att ta en ridtur. 

Biskop Steven J. Lopes, som tidigare arbetade vid Troskongregationen är den första biskopen vid det Personliga Ordinariatet St Petrus Stol. Hans föregångare Msgr. Jeffrey N. Steenson, var en före detta anglikansk präst, som inte var vigd till katolsk biskop.

Det finns för närvarande tre Ordinariat: Personal Ordinariate Our Lady of Walsingham (för England, Wales och Skottland); Personal Ordinariate of St Peters Chair (för USA och Kanada); och Personal Ordinariate Our Lady of Southern Cross (för Australien och Japan).

inizio pagina

Påven firar kyndelsmässan med tusentals gudsvigda män och kvinnor

◊  

På den 20:e Världsdagen för det Gudsvigda Livet, som avslutade det Gudsvigda Livets År, firade påven Franciskus en mässa i Peterskyrkan klockan 17.30 på eftermiddagen. Världsdagen för det Gudsvigda Livet infaller varje år på Kyndelsmässodagen den 2 februari, och under denna mässa finns alltid en mångfald av de katolska ordnarna representerade, gamla liksom nyare ordnar. Deltagandet var särskilt stort i år, då gudsvigda sedan flera dagar har samlats i Rom för bön och reflektion.

Vid Peterskyrkans mässa deltog även en stor skara andligt, från sina kloster runt om på jorden, särskilt klausurnunnorna, som i sitt tillbakadragna liv tjänar en central roll i kyrkans mission. Det var den helige påven Johannes Paulus II som instiftade Världsdagen för det Gudsvigda Livet, år 1997.

Dagens ovanliga namn kyndelsmässodagen, har sina rötter i det gamla svenska ordet för ljus – kyndel. Ljuset står som centralt tema eftersom dagens evangelium återger den gamle Symeons ord när han tog emot Jesusbarnet i templet 40 dagar efter Jesu födelse, då han kallade honom  ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”.

Mässan inleddes med att påven Franciskus ledde den traditionella ljusprocessionen, då man sjunger antifonen tagen ur profeten Jesaja (40:10) Se, Herren kommer i makt och glans, och hans tjänares ögon skall skåda ljuset”,

Högtidens  liturgiska betydelse fokuserar på Kristi ljus - ett av de fall där den liturgiska tiden följer den historiska tiden, eftersom dagen infaller exakt 40 dagar efter julen, då vi firar att Kristus är Ljuset. Alla högtider präglas av detta under jultiden ända fram till dagens högtid.

I sin predikan talade påven Franciskus om vad denna högtid lär oss, och genom den enkla berättelsen i dagens evangelium, fokuserade han om vikten av att mötas, förundras och vara tacksamma.

”Gudsvigda män och kvinnor kallas först och främst till att vara mötets män och kvinnor. Kallelsen motiveras inte av vårt eget projekt, utan av mötet med Herren som kommer till oss genom en livsförändrande upplevelse. Efter det mötet är inget sig likt. Han är den nyhet som gör allting nytt.”

Påven betonade vidare att ”som gudsvigda är förundrans väktare. Ve oss, om vi vänjer oss vid våra nådegåvor, och tar dem för givet”, och han uppmanade till att leva tacksamheten, tacksamheten till kallelsen till det gudsvigda livet: ”Så vackert det är när vi möter gudsvigda med glada ansikten, kanske redan till åren, som Simeon och Anna, glada och full av tacksamhet för sin kallelse.”

”Må Herren Jesus, genom sin moder Marias förbön, växa i oss, liksom önskan att mötas, vårda förundran och glädjen i tacksamheten. De kommer andra att lockas av dess ljus, och kunna möta Faderns barmhärtighet.”

inizio pagina

"Slösa inte bort fastan - en gynnsam tid för omvändelse" Påvens fastebudskap

◊  

Askonsdagen infaller den 10:e februari i år och som alltid har påven skrivit ett budskap inför fastans 40 dagar. I årets budskap kopplar påven Franciskus fasteperioden till jubelåret och beskriver det som en gynnsam tid för omvändelse.

Påvens fastebudskap har titeln "Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Barmhärtighetsgärningarna på jubelårets väg”. Påven upprepar återigen vikten av de kroppsliga och de andliga barmhärtighetsgärningarna, och fördömer de som är högmodiga, mäktiga och rika och som vägrar att öppna sina hjärtans portar för Gud och de fattiga.

Nedan följer hela påven Franciskus fastebudskap:

"Barmhärtighet vill jag se och inte offer"(Matt 9:13). Barmhärtighetsgärningarna på jubelårets väg

1.Maria, bilden på kyrkan som evangeliserar eftersom hon är evangeliserad

I bullan med riktlinjer inför det extraordinära Barmhärtighetens jubelår, ber jag om att "fasteperioden ska levas mer intensivt under detta jubelår, som ett privilegierat tillfälle till att lovsjunga och uppleva Guds barmhärtighet" (Misericordiae Vultus, 17). Genom att uppmana till att uppmärksamt lyssna till Guds ord, och uppmuntra initiativ som "24 timmar för Herren", försökte jag betona bönens primat och vikten av att lyhört lyssna till Guds ord, särskilt hans profetiska ord. Guds barmhärtighet är en förkunnelse för hela världen, en förkunnelse som varje kristen först och främst är kallad att erfara. Det är av denna anledning som jag under fastan sänder ut barmhärtighetsmissionärer som ett konkret tecken för alla på Guds närhet och förlåtelse.

Efter att ha fått höra de goda nyheterna av ärkeängeln Gabriel, lovsjunger Maria, i sin Magnificat, profetiskt Guds barmärtighet med vilken han valde henne. Jungfrun av Nasaret, trolovad med Josef, blir därmed den perfekta ikonen för den evangeliserande kyrkan, för hon var, och fortsätter att vara, evangeliserad av den helige Ande, som befruktade hennes jungfruliga sköte. I den profetiska traditionen, är barmhärtigheten strikt knuten - även på etymologisk nivå - till moderns livmoder (rahamim) och även till den generositet, trohet och medlidande godhet (hesed) som visas inom äktenskapet och i föräldraskapet.

2. Guds förbund med mänskligheten: barmhärtighetens historia

Mysteriet med den gudomliga barmhärtigheten avslöjas under historiens gång i  förbundet mellan Gud och hans folk Israel. Gud visar sig alltid rik på barmhärtighet, alltid redo att behandla sitt folk med djup ömhet och medkänsla, särskilt vid de dramatiska ögonblicken då otrohet bryter förbundets band, vilket sedan måste bekräftas djupare i rättvisa och sanning. Det rör sig om en sann kärlekshistoria, där Gud har den svikne faderns och makens roll, medan Israel är de otrogna barnen och bruden. Dessa familjära bilder - som i Hosea (jfr Hos 1-2) - visar i vilken utsträckning Gud vill binda sig till sitt folk.

Denna kärlekshistoria kulminerar i inkarnationen av Guds Son. I Kristus, häller Fadern ut sin gränslösa barmhärtighet så mycket att "barmhärtigheten förkroppsligas" (Misericordiae Vultus, 8). Som man, är Jesus från Nasaret en sann Israels son. Han förkroppsligar även den perfekta lyhördheten som krävs av varje jude av Sema, som än idag är hjärtat av Guds förbund med Israel: ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft."(5 Mos 6:4-5). Som Guds Son, är han brudgummen som gör allt för att vinna sin bruds kärlek, till vilken han är bunden av en villkorslös kärlek som blir synlig i den eviga bröllopsfesten.

Detta är själva hjärtat av den apostoliska kerygma’n, där Guds barmhärtighet har en central och grundläggande plats. Den är "skönheten i Guds frälsande kärlek, uppenbarad i Jesus Kristus som dog och uppstod från de döda" (Evangelii Gaudium, 36), den första förkunnelsen som "vi måste höra om och om igen på olika sätt, och som vi måste förmedla på ett eller annat sätt under hela trosunderviningen, på alla nivåer och ögonblick "(ibid., 164). Barmhärtigheten "uttrycker Guds sätt att nå ut till syndaren, ge honom en ny chans att se på sig själv, omvända sig, och tro" (Misericordiae Vultus, 21), och på så sätt återbygga relationen med honom. I den korsfäste Jesus, visar Gud sin önskan att närma sig syndarna, hur långt borta de än må vara från honom. Han gör det i hoppet om att mjuka upp sin bruds förhårdnade hjärta.

3. Barmhärtighetsgärningarna

Guds barmhärtighet förvandlar människornas hjärtan. Det gör att vi, genom upplevelsen av en trogen kärlek, blir förmögna att vara barmhärtiga i vår tur. Det är ett ständigt mirakel att Guds barmhärtighet kan lysa i våra liv, och inspirera var och en av oss till att älska vår nästa och ägna oss åt vad kyrkans tradition kallar för andliga och kroppsliga barmhärtighetsgärningar. Dessa gärningar påminner oss om att tron ​​kommer till uttryck i konkreta vardagliga handlingar avsedda att hjälpa vår nästa till kropp och själ: genom att ge föda, besöka, trösta och undervisa dem. Vi kommer att dömas enligt dessa gärningar. Av denna anledning, uttryckte jag min förhoppning om att "de kristna ska reflektera över de kroppsliga och de andliga barmhärtighetsgärningarna; detta kommer att bli ett sätt att återuppväcka vårt samvete, som alltför ofta är bedövat inför fattigdomen, och att gå djupare in i evangeliets hjärta där de fattiga har en priviligierad plats för Guds barmhärtighet "(ibid., 15). För i de fattiga, "blir Kristi torterade kropp synlig, hur den krossades, gisslades, var undernärd, och på flykt ... och för att av oss erkännas, beröras och vårdas (ibid.). Det oskyldiga lammets fortsatta lidande i historien, liksom den brinnande busken i självutgivande kärlek, är ett chockerande mysterium utan motstycke. Inför denna kärlek, kan vi bara, liksom Moses, ta av oss våra sandaler (jfr Ex 3: 5), i synnerhet när de fattiga är våra bröder och systrar i Kristus som lider för sin tro.

Mot bakgrund av denna kärlek, som är stark som döden (jfr Song 8: 6), visar det sig att de verkligt fattiga är de som vägrar att se sig själva som sådana. De anser sig rika, men de är faktiskt de fattigaste av de fattiga. Detta beror på att de är slavar under synden, vilket leder dem att inte tjäna Gud och sin nästa med sin rikedom och makt, utan att använda sig av rikedomen och makten för att kväva den djupa insikten i sitt eget hjärta att även de bara är fattiga tiggare.

Ju större deras makt och rikedom är, desto större är denna blindhet som tillåter bedrägeriet att växa. Det kan även nå den punkt att man blir blind för Lazarus som tigger på deras egen tröskel (jfr Luk 16: 20-21). Lazarus, den fattige, är en bild av Kristus, som genom de fattiga vädjar om vår omvändelse. Han representerar den möjlighet till omvändelse som Gud ger oss och som vi mycket väl kan undgå att se. En sådan blindhet åtföljs ofta av högmodiga illusionen om vår egen allmakt, vilket återspeglar den ondes ord "du kommer att vara som Gud" (1 Mos 3: 5), som är roten till all synd. Denna illusion kan också ta sociala och politiska former, vilket framgår av de totalitära systemen under det tjugonde århundradet, och i vår egen tid, av ideologier som monopoliserar tanken och av den tekniska vetenskapen, med målet att göra Gud irrelevant och reducera människan till endast materia som man kan utnyttja. Denna illusion ser man också i de syndiga strukturerna som är kopplade till en falsk utvecklingsmodell baserad på avgudadyrkan av pengar, vilket leder till en brist på oro för de fattigas öde, från de rikare individernas och samhällenas sida, när de stänger sina portar och vägrar att se de fattiga.

För oss alla är fastan en gynnsam tid för att övervinna vårt existentiella främlingskap genom att lyssna till Guds ord och praktisera barmhärtighetsgärningarna. I de kroppsliga barmhärtighetsgärningarna  rör vi vid Kristi kropp i våra bröder och systrar som behöver mat, kläder, beskydd och besök; i de andliga barmhärtighetsgärningarna - råd, undervisning, förlåtelse, förmaning och bön - rör vi mer direkt vid vår egen syndfullhet. Dessa två, de kroppsliga och de andliga barmhärtighetsgärningarna får aldrig skiljas åt. Genom att röra vid den korsfäste Jesu lidande, kan syndare inse att även de är fattiga och behövande. Genom att välja denna väg, kan de "högmodiga", de "mäktiga" och de "rika" som omtalas i Marias lovsång Magnificat också omfamnas och oförtjänt älskas av den korsfäste Herren, som dog och uppstod för dem. Denna kärlek är det enda svaret på den längtan efter oändlig lycka och kärlek som vi tror att vi kan ersätta med avgudar som kunskap, makt och rikedom. Ändå är faran alltid att konstant vägra att öppna hjärtats dörrar för Kristus som knackar på i den fattiga, och så slutar det med att de högmodiga, de rika och de mäktiga fördömer sig själva och kastar sig i ensamhetens eviga avgrund som är helvetet. Abrahams pikande ord gäller för dem och för oss alla: "De har Mose och profeterna; De kan lyssna till dem." (Luk 16:29). Ett sådant aktivt lyssnande förbereder oss bäst för att fira brudgummens slutliga seger över synden och döden, som nu har uppstått och som önskar rena sin brud i väntan på hans ankomst.

Låt oss inte slösa bort den här fastan, en så gynnsam tid för omvändelse! Vi ber om detta genom Jungfru Marias, Guds Moders förbön, som i mötet med storheten i Guds barmhärtighet, fritt skänkt till henne, var den första att erkänna sin ödmjukhet (jfr Luk 1:48) och att kalla sig Herrens ödmjuka tjänarinna (jfr. Luk 01:38).

inizio pagina

Hela påvens katekes - Barmhärtighet 5. Gud lyssnar när man ropar och sluter förbund

◊  

Under Barmhärtighetens jubelår fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på Barmhärtighet. Onsdagen den 27 januari talade påven om hur Gud hör vårt rop och sluter förbund med människorna. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt:

I bibeln är Guds barmhärtighet närvarande längs hela Israels folks historia.

Med sin barmhärtighet åtföljer Herren patriarkernas vandring, ger dem barn trots ofruktbarhet, leder dem längs vägar av nåd och försoning, så som framgår av berättelsen om Josef och hans bröder (jfr 1 Mos 37-50). Jag tänker på de många syskon som inte längre talar med varandra. Men detta barmhärtighetens år är ett bra tillfälle att återfinna varandra, omfamna varandra, förlåta varandra och glömma alla tråkigheter. Men vi vet att i Egypten blir livet hårt för folket. Och det är just när israeliterna är på väg att gå under, som Herren ingriper och räddar.

Vi läser i Andra Mosebok: “Åren gick och kungen av Egypten dog, och israeliterna suckade under sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob och tog sig an israeliterna och gav sig till känna för dem” (2:23-25). Barmhärtigheten kan inte förbli likgiltig inför de förtrycktas lidande, inför ropet från dem som utsätts för våld, som förslavats eller dömts till döden. Det är en smärtsam verklighet som plågar varje tidevarv, också vårt eget, och som ofta gör att vi känner oss maktlösa och frestas att förhärda vårt hjärta och tänka på annat. Men Gud ”är inte likgiltig” (Budskap för världsdagen för fred 2016, 1), han ser aldrig bort från människans smärta. Den barmhärtige guden svarar och tar sig an de fattiga, dem som ropar ut sin förtvivlan. Gud lyssnar och ingriper för att rädda och sänder människor som förmår höra lidandets suckar och verka för de förtryckta.

Och så börjar berättelsen om Mose som medlar för sitt folks frihet. Han går till Farao för att övertala honom att låta Israel ge sig av. Och sedan skall han leda folket genom Röda Havet och öknen till friheten. Mose, som Guds barmhärtighet räddade från döden i Nilens vatten när han var nyfödd, förmedlar samma barmhärtighet och låter folket födas till friheten genom att räddas från Röda Havets vatten. Under detta barmhärtighetens år kan också vi förmedla barmhärtighet genom barhärtighetsgärningar för att vara andra nära, för att ge lindring och skapa enhet. Man kan göra mycket som är bra.  

Guds barmhärtighet verkar alltid för att rädda. Den är raka motsatsen till dem som alltid verkar för att döda, som till exempel de som för krig. Genom sin tjänare Mose leder Herren Israel i öknen som sitt barn, som han fostrar till tron och sluter förbund med, och skapar så ett band av oerhört stark kärlek, som en faders kärlek till sitt barn och som brudgummens kärlek till sin brud.

Så långt går Guds barmhärtighet. Gud erbjuder en särskild, exklusiv och priviligierad kärleksrelation. När han ger Mose instruktioner om förbundet, säger han: ”Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig” (2 Mos 19:5-6).

Visst tillhör hela jorden Gud för han har skapat den, men folket blir för honom något som han äger på ett annat, särskilt sätt: hans personliga “guld- och silverreserv”, som den som kung David sade sig ha gett för att man skulle bygga templet.

Sådana blir vi för Gud när vi tar emot hans förbund och låter oss räddas av honom. Herrens barmhärtighet gör människan dyrbar, som en personlig rikedom som tillhör Honom, som han bevarar och som han är glad över.

Detta är Guds förunderliga barmhärtighet, som når sin fullbordan i Herren Jesus, i det “nya och eviga förbund” som fullbordas i hans blod, som genom förlåtelsen förstör vår synd och gör oss till Guds barn en gång för alla (jfr 1 Joh 3:1), dyrbara juveler i händerna på den gode och barmhärtige Fadern. Och om vi är Guds barn och har möjligheten att få detta arv – godhetens och barmhärtighetens arv – ber vi Herren att under detta barmhärtighetens år också vi skall göra barmhärtiga ting; att vi öppnar vårt hjärta för att nå alla med gärningar av barmhärtighet, det barmhärtiga arv som Gud fadern har gett oss.

inizio pagina

Påven Franciskus i Sankta Marta: ”Det är inte möjligt att vara ödmjuk utan förödmjukelser.”

◊  

Under måndagens morgonmässa i Casa Sankta Marta fortsatte påven Franciskus sin reflektion ifrån fredagen om kung David. När David hade insett sin synd, accepterade han även förödmjukelsen som den ledde till eftersom han förtröstade på Herren. Påven varnade även för att Gud förlåter synder, ”men det är svårt för korruptionens sår att läka.”

Kung David ”är bara ett steg ifrån att bli korrupt.” Men Gud sänder profeten Natan, som får David att förstå hur ont som han har handlat. I sin predikan talade påven särskilt om David, och om hur han är ”en syndare, men helig.” David är alltså en syndare och inte korrupt, säger påven, för ”den som är korrupt inser det inte.”

”Det krävs en särskild nåd för att förändra ett korrupt hjärta. Men Davids hjärta var ädelt och han utbrast: ’Jag har syndat mot Herren!’ Han erkänner sin skuld,” sa påven Franciskus. ”Herren förlåter dig din synd,” svarar då profeten Natan. Men han säger även att den korruption som Davids synd har lett till kommer att fortsätta att växa. ”Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt.” Gud förlåter Davids synd, men ”det är svårt för korruptionens sår att läka. Vi ser detta på många platser i världen,” fortsätter påven.

Davids förödmjukelse
David ställs senare inför sin son Absalom, som har blivit korrupt, och som startar ett krig mot sin far. Kung David beslutar sig då för att lämna staden men lämnar kvar förbundsarken, han väljer att inte använda Gud för att försvara sig. Istället lämnar han staden gråtandes, med överhöljt huvud och bara fötter. Några personer hånar honom och ropar förolämpningar efter honom. Bland dessa är Simei som förbannar honom. Hans tjänare vill hugga huvudet av Simei. Men kungen svarade: ”Vad har ni med mig att göra, Serujas söner? Om han förbannar, och om det är Herren som har befallt honom att förbanna David, vem törs då fråga: ’Varför gör du så?’ […] Min son, han som har utgått från mitt eget liv, traktar ju efter mitt liv, med hur mycket större skäl då denne benjaminit!Låt honom vara, må han förbanna. Ty Herren har befallt honom det.”

Davids ödmjukhet
”Detta är Davids väg,” sa påven Franciskus. ”Från korruptionens ögonblick till denna förtröstan på att allt ligger i Herrens händer. Detta är helighet. Detta är ödmjukhet.” Påven fortsatte sedan: ”Ödmjukhet kan endast nå hjärtat genom en förödmjukelse. Det finns ingen ödmjukhet utan förödmjukelse, och om du inte kan bära några förödmjukelser i ditt liv så är du inte ödmjuk,” så enkelt är det.

Förödmjukelser är den enda vägen till ödmjukhet
”Den enda vägen till ödmjukhet är förödmjukelse. Vägen till Davids mål, som är helighet, går igenom förödmjukelsen. Heligheten som Gud ger sina barn, som han ger till Kyrkan, nås genom hans Sons förödmjukelse. Han som hånas, han som tvingas att bära sitt Kors. Och denne Guds Son som ödmjukar sig själv är vägen till helighet. Genom sin attityd så profeterar David om Jesu ödmjukhet. Låt oss be Herren om nåden, för oss alla, för hela Kyrkan, om ödmjukhetens nåd. Men även om nåden att förstå att det inte är möjligt att vara ödmjuk utan förödmjukelser.” 

inizio pagina

Påven till de gudsvigda: Lev ert liv för era bröder och systrar!

◊  

På måndagsmorgonen höll påven Franciskus en särskild audiens för de drygt 4000 gudsvigda männen och kvinnorna som har kommit till Rom för att delta vid avslutningen av det Gudsvigda Livets År.

Påven valde att tala fritt, men överlämnade talet som han hade skrivit till de gudsvigda.

”En dag talade Jesus, i sin oändliga barmhärtighet, till var och en av oss och frågade oss individuellt: ’Kom! Följ mig!’ (Mark 10:21). Om vi är här så är det för att vi svarade ’ja’. Ibland var det något vi levde fyllda av glädje och entusiasm, ibland var det mer smärtsamt och kanske till och med osäkert. Ändock följde vi Honom, och lät oss generöst ledas längs vägar som vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Vi delade stunder av intimitet med Honom: ’Följ med mig […] och vila er lite’ (Mark 6:31). Stunder av tjänande och mission: ’Ge dem något att äta, ni själva’ (Luk 9:13). Även hans Kors: ’Om någon vill gå i mina spår måste han […] ta sitt kors.’ (Luk 9:23). Han har introducerat oss i sin relation till Fadern. Han har gett oss den Helige Ande. Han har utvidgat våra hjärtan så att de har blivit lika stora som hans eget. Han har lärt oss att älska de fattiga och syndarna. Tillsammans följde vi Honom och lärde oss ifrån Honom tjänande, gästfrihet, förlåtelse och broderskärlek. Vårt gudsvigda liv är meningsfullt för det handlar om att förbli hos Honom och att bära Honom ut längs med världens gator. Han formar oss efter sig, Han får oss att bli Kyrkan, en gåva till mänskligheten.”

Profetia
Påven Franciskus skrev sedan att han vill ge de gudsvigda tre ord. ”Det första är profetia. Det är ert kännetecken. Men vilket profetiskt tecken förväntar sig Kyrkan och världen ifrån er? Ni är kallade till att först förkunna, genom ert liv innan ni gör det med era ord, vem Gud är. […] För att kunna göra det så måste ni ha en personlig relation med Honom. Ni måste kunna tillbe Honom och dag efter dag fördjupa vänskapen med Honom, tala till Honom ifrån hjärta till hjärta i bönen, särskilt i tyst Eukaristisk Tillbedjan.”

Närhet
Det andra ordet som påven Franciskus gav till de gudsvigda männen och kvinnorna var ’närhet’. ”Gud har, genom Jesus, närmat sig varje man och varje kvinna. Han har delat brudparets glädje i Kanan i Galileen och änkans ångest i Nain. Han steg in i Jairos hus som var fyllt utav döden och i huset i Betania som var fyllt utav doften av nardusbalsam. Han bar deras lidanden och sjukdomar tills Han gav sitt liv till lösen för alla. Att följa Kristus betyder att gå dit Han gick. Att likt den gode samariten lyfta upp de sårade som vi möter längs med vår väg. Att söka efter det förlorade fåret. Var, likt Jesus, nära människorna. Dela deras glädje och deras sorg. Visa, genom er kärlek, Guds fadersansikte och Kyrkans moderliga omsorg. […] Var och en utav er är kallade att tjäna era bröder och systrar enligt er karisma: några genom bön, några genom katekesundervisning, några genom utbildning, några genom att ta hand om de sjuka och de fattiga, några genom att förkunna Evangeliet, några genom att utföra de olika barmhärtighetsgärningarna. Det viktiga är att vi inte lever för oss själva, utan som Jesus som inte levde för sig själv, utan för Fadern och för oss.”

Hopp
”Så har vi kommit till det tredje ordet,” avslutade påven Franciskus sitt skriftliga meddelande: ”Hopp. Vittna om Gud och om hans barmhärtiga kärlek som genom Kristi nåd kan få fylla mänskligheten, som plågas utav oro och rädsla och som ibland frestas att misströsta, med hopp. Ni kan få människorna att uppleva Saligprisningarnas förnyande kraft: ärlighet, medkänsla, godhetens värde, det enkla livet som är fyllt utav mening. Ni kan även ge hopp till Kyrkan. Till exempel, tror jag, till den ekumeniska dialogen. Mötet för ett år sedan mellan gudsvigda ifrån de olika kristna gemenskaperna var en fantastisk nyhet som förtjänar att fortsätta. Det gudsvigda livets profetiska och karismatiska vittnesbörd i sina olika former kan hjälpa oss att föra oss närmare varandra och bidra till full kristen enhet.”

inizio pagina

Påven Franciskus: ”Eukaristin är en skola i ödmjukt tjänande”

◊  

Påven Franciskus skickade en videohälsning till deltagarna vid den Internationella Eukaristiska Kongressen som har hållits i staden Cebu på Filippinerna.

Till deltagarna vid den 51:a Eukaristiska Kongressen, som har pågått under en vecka med reflektioner över Eukaristin, avslöjade påven Franciskus att nästa sådana kongress kommer att hållas i Budapest i Ungern 2020.

”Den Eukaristiska Kongressens tema: ’Kristus i Dig, vårt Hopp om Härligheten’ är väl valt för vår tid. Det påminner oss om att den uppståndne Jesus alltid är levande och närvarande i sin Kyrka, framför allt i Eukaristin, hans Kropps och Blods Sakrament. Kristi närvaro ibland oss är inte bara en tröst, utan även ett löfte och en kallelse. Det är ett löfte om att evig glädje och frid en dag kommer att ges oss i hans rike. Men det kallar oss även till att gå ut, som missionärer, för att ge budskapet om Faderns ömhet, förlåtelse och barmhärtighet till varje man, kvinna och barn,” sa påven Franciskus.

Den sista måltiden talar till oss än idag
Den helige fadern fortsatte sedan med att tala om två bilder ifrån den sista måltiden. Först om hur den inspirerar oss att precis som Jesus få sträcka oss ut till andra med respekt och öppenhet för att ge vidare den gåva som vi själva har fått ta emot. Sedan talade påven om när Jesus tvättade lärjungarnas fötter: ”På sitt lidandes afton tvättade Jesus sina lärjungars fötter som ett tecken på ödmjukt tjänande, som ett tecken på den ovillkorliga kärlek genom vilken Han gav sitt liv på Korset för världens frälsning. Eukaristin är en skola i ödmjukt tjänande. Den lär oss att vara redo att finnas där för andra. Även detta är hjärtat av det missionerande lärjungaskapet.”

inizio pagina

Påven: Mänsklig värdighet från befruktningen till den naturliga döden

◊  

På torsdagen talade påven Franciskus till medlemmarna av den italienska bioetiska kommittén. Han betonade då Kyrkans stöd för det civila samhällets ansträngningar för att främja ”sökandet efter sanning och skönhet i komplexa mänskliga och etiska frågor.”

Påven Franciskus sa att de etiska frågorna är viktiga för Kyrkan. Särskilt underströk han betydelsen av att tjäna alla människor, män och kvinnor, med särskild uppmärksamhet och omsorg, för de allra mest sårbara och missgynnade som kämpar för sin egen röst. På denna nivå, ”möts den kyrkliga gemenskapen och det civila samhället och är kallade till att samarbeta i enlighet med sina respektive förmågor.”

Respekt för människan från befruktningen till den naturliga döden
Påven noterade att kommittén ”upprepade gånger har tagit upp frågan om respekt för den mänskliga personens integritet och hälsa från befruktningen till den naturliga döden, med hänsyn till varje unik person, och att alltid se henne som ett mål och aldrig som ett medel.”

Han tillade att ”denna etiska princip är avgörande i frågan om biotekniska tillämpningar inom det medicinska området, som aldrig kan användas så att de skadar den mänskliga värdigheten, eller styrs utav endast industriella eller kommersiella syften.”

Påven avslutade med att ta upp tre områden inom vilka han särskilt ville uppmuntra kommittén att fördjupa sig. Det första är den tvärvetenskapliga analysen av orsakerna till miljöförstöringen. Sedan bad han dem att även uppmärksamma situationen för funktionshindrade och andra utsatta grupper i ett samhälle som alltid tycks konkurrera och där utveckligen går allt snabbare.

Avfallskulturen
Sedan betonade påven Franciskus än en gång nödvändigheten av att kämpa emot det som han kallar för ”avfallskulturen.” Exempelvis handlar det om hur vi behandlar mänskliga embryon och de äldre och sjuka som när de närmar sig döden behandlas som engångsmaterial.

Avslutningsvis bad påven Franciskus även kommittén att arbeta för att främja den internationella bioetiska dialogen. 

inizio pagina

Påven Franciskus: Syndare, ja, men aldrig korrupta

◊  

I sin predikan under fredagens morgonmässa i Casa Sankta Marta uppmanade påven Franciskus oss att be Gud att den svaghet som leder oss till synd aldrig leder till korruption.

De korrupta är de som inte tycker att de behöver förlåtelse
Utifrån den första läsningen om kung David och Batseba så talade den helige fadern om skillnaden mellan syndare och korrupta, och sa att de korrupta är de som inte tycker att de behöver förlåtelse.

Man kan synda många gånger, och alltid återvända till Gud och be om hans förlåtelse. Tvivla aldrig på att den kommer att ges! Men det är när man blir korrupt, när man tycker att man inte behöver bli förlåten, som problemen börjar.

Den korrupta tycker inte att hon behöver Gud
Det är det som händer med kung David när han ser Batseba, Urias hustru. Efter att David har förfört Batseba får han höra att hon väntar barn. David kommer då på en plan för att dölja sitt äktenskapsbrott. Han kallar hem Uria ifrån fronten och försöker få honom att besöka sin hustru. Men Uria går inte till henne, utan stannar hos de andra officerarna i kungens palats. David försöker då göra honom berusad, men inte heller denna plan lyckas.

”Detta försätter David i en svår situation,” sa påven Franciskus. ”Men han säger till sig själv, ’Jag kan klara det här’ Han skickar ett brev, som lyder: ’Ställ Uria längst fram, där striden är som häftigast, och dra er sedan tillbaka från honom, så att han blir ihjälslagen.’ Han dömer honom till döden. Denne man, denne trofaste man, som är trogen lagen, trogen sitt folk, trogen sin kung, får bära sin egen dödsdom.”

Korruptionens trygghet
”David är ett helgon, men han är även en syndare.” Det är lusten som fäller honom, säger påven Franciskus. Ändock älskar Gud honom väldigt mycket. Samtidig påpekar påven att ”den store, ädle David” känner sig så trygg, ”eftersom kungariket var starkt.” Efter att ha begått äktenskapsbrott gör han allt i sin makt för att arrangera en trogen mans död, genom att maskera det som en förlust i strid.

”Detta är ett ögonblick i Davids liv genom vilket vi ser ett ögonblick som kan inträffa i allas våra liv: det är steget ifrån synd till korruption. Det är här som David tar det första steget mot korruption. Han har makten, han har styrkan. Och därför är korruption en väldigt enkel synd att begå för alla oss som har någon form utav makt, oavsett om den är kyrklig, religiös, ekonomisk, politisk… För djävulen får oss att känna oss trygga: ’Jag kan klara det här.’”

Syndare, ja, men inte korrupta
Korruption, vilket David räddas ifrån genom Guds nåd, har sårat hjärtat hos den modige unge mannen som mötte Goliat med en slangbella och fem små stenar. ”Idag vill jag särskilt understryka en sak,” avslutade påven. ”Det finns ett ögonblick där syndens attityd, eller ett ögonblick där vår situation tycks så trygg och vi ser att vi har makten” där synden ”slutar” och blir ”korruption.” Och ”något av det allra värsta” med korruption är att den som blir korrupt tänker att han ”inte behöver förlåtelse.”

”Låt oss idag be för Kyrkan. Först för oss själva, och sedan för påven, biskoparna, prästerna, de gudsvigda männen och kvinnorna, för lekfolket: ’Herre, beskydda oss, beskydda oss från korruption. Ja, vi är alla syndare Herre, allihopa, men låt oss aldrig bli korrupta!’ Låt oss be om denna nåd.”

inizio pagina

Presskonferens om Jubelåret, Barmhärtighetsmissionärerna och Padre Pios reliker

◊  

På fredagen höll ärkebiskop Rino Fisichella, ordförande för det Påvliga Rådet för Ny Evangelisation, en presskonferens om Jubelåret.

 

Jubelåret är viktigt för Kyrkan

”Det har gått nästan två månader sedan påven Franciskus öppnade Peterskyrkans Heliga Port. Sedan dess så har Barmhärtighetens Portar öppnats över hela världen. Det otroligt antal människor som har registrerats vid olika evenemang visar oss att denna insikt hos påven Franciskus, hans idé om att utlysa ett Extraordinärt Jubelår, har svarat på ett sant behov hos Guds folk, som tar emot detta nådens tillfälle med stor glädje och entusiasm,” sa msgr. Fisichella.

 

Redan över en miljon pilgrimer

Ärkebiskop Fisichella berättade även att: ”till och med idag har 1 392 000 personer deltagit i Jubelårets olika evenemang.” Drygt 40% av dessa kommer ifrån andra länder än Italien, huvudsakligen ifrån fransk- och spansktalande länder. Msgr. Fisichella påminde dock om att det inte är siffrorna som är de viktiga: ”Barmhärtighetens heliga år går långt bortom siffror, för dess syfte är att röra vid människor hjärtan och sinnen för att hjälpa dem att förstå de sätt på vilka Guds stora kärlek visar sig i deras dagliga liv. Det är en tid då vi får se över vårt trosliv och se på vilka områden där vi kan omvända och förnya oss, vilket sker genom att inse vikten av att hålla fast vid det som är det viktigaste.”

 

Relikerna ifrån två stora biktfäder till Rom

Under jubelåret kommer relikerna av de heliga Leopold Mandic och Padre Pio under en tid att föras till Rom. Ärkebiskop Fisichella säger att dessa två helgon var män som vigde sina liv till att tjäna Guds barmhärtighet. ”Padre Leopold (1866-1942) helgonförklarades av Johannes Paulus II den 16 december 1983 och är mindre känd än padre Pio. Men hans hunger efter helighet spred sig långt bortom Kyrkan i Padua, där han levde under större delen av sitt liv och där hans minne och reliker har förblivit. Denne kapucinfader kom ursprungligen ifrån Kroatien och vigde hela sitt liv till biktstolen. Under nästan trettio år tillbringade han mellan tio och femton timmar varje dag i sin cell, vilken blev en biktstol för de tusentals människor som genom sin relation till honom fann ett förlåtelsens och barmhärtighetens vittne.” Padre Leopold gav hela sitt liv för de själar som hans Herre dog för.

Det är påven Franciskus själv som har bett biskoparna i Padua och Manfredonia-Vieste-San Giovanni att relikerna ifrån de två helgonen skall föras till Rom under jubelåret. Msgr. Fisichella berättar att urnorna med de båda helgonens reliker kommer att komma till Rom den 3 februari. De kommer att flyttas mellan olika kyrkor i staden där olika grupper kommer att hålla bönevakor, innan relikerna den 5 februari kommer att bäras i en procession från kyrkan San Salvatore in Lauro längs med Via della Conciliazione upp till Peterskyrkan där de kommer att tas emot av Peterskyrkans ärkepräst och placeras vid altaret vid katedralens biktstolar. Relikerna kommer att finnas i Peterskyrkan fram tills den 11 februari, då de kommer att återvända till sina ursprungliga hem.

 

Barmhärtighetsmissionärerna sänds ut från Peterskyran

På askonsdagen kommer påven Franciskus att sända ut barmhärtighetsmissionärerna. De är över 1 000 präster ifrån alla kontinenter som påven Franciskus har gett särskilt mandat att under Jubelåret ge avlösning även för de synder som vanligtvis är reserverade för den Heliga Stolen, såsom helgerån, att fysiskt anfalla påven och fullständig och offentlig förnekelse av den kristna tron. 700 av dessa präster kommer att komma till Rom på askonsdagen. Dagen innan kommer påven Franciskus att träffa dem för att närmare förklara sin önskan med detta initiativ, och de kommer alla att koncelebrera askonsdagsmässan tillsammans med påven Franciskus.

I sin bulla inför Jubelåret skrev påven Franciskus att dessa barmhärtighetsmissionärer är kallade att vara ”ett tecken på Kyrkans moderliga omsorg om Guds folk, så att de än mer kan få tränga in i den djupa rikedomen i detta trons grundläggande mysterium. Det kommer att finnas präster som jag kommer att ge auktoritet att förlåta även de synder som är reserverade för den Heliga Stolen, så att vidden av deras uppdrag som biktfäder blir ännu tydligare. De kommer framförallt att vara levande tecken på Faderns beredvillighet att välkomna alla dem som söker Hans förlåtelse.”

inizio pagina

Påvens Jubileumsaudiens: Barmhärtighet och Mission

◊  

”Tecknet på att vi verkligen har mött Jesus är glädjen vi upplever när vi delar det med andra,” sa påven Franciskus, och fortsatte: ”att möta Jesus är att möta hans kärlek.”

Under den Gudomliga Barmhärtighetens Jubelår kommer påven Franciskus, förutom sina onsdagsaudienser, även att hålla en särskild jubelårsaudiens en gång i månaden. Den första av dessa ägde rum på lördagen, och påven talade då om den nära relationen mellan barmhärtighet och mission.

Efter att ha uttryckt sin glädje över att tillsammans med hela Kyrkan varje dag få tränga allt djupare in i barmhärtighetens hjärta, så började påven med ett citat ifrån den helige Johannes Paulus II, som i sin encyklika Dives in Misericordia skrev: ”Kyrkan lever ett autentiskt liv när hon bekänner och förkunnar barmhärtigheten, och när hon för människor närmare barmhärtighetens källor.”

 

Vi vill dela glädjen som vi har tagit emot

”Som kristna så är det vårt ansvar att bli Evangeliets missionärer,” sa påven Franciskus. ”När vi får goda nyheter eller är med om något bra så är det naturligt att vi känner ett behov av att få dela det med andra. Inom oss så upplever vi att vi inte kan hålla tillbaka glädjen som har givits oss, utan att vi vill sträcka ut den till andra. Glädjen som har uppväckts i oss är vad som får oss att vilja dela det med andra.”

”Det borde vara på samma sätt när vi möter Herren,” fortsatte påven. ”Det är i själva verket så att tecknet på att vi verkligen har mött Jesus är glädjen vi upplever när vi delar det med andra. Detta är inte ’proselytism’. Det är att ge någon en gåva. Men jag ger dig det som ger mig glädje.”

 

”Varje kristen är en ’Kristoffer’”

”När vi läser Evangeliet så ser vi att detta är vad de första lärjungarna upplevde. Efter att för första gången ha träffat Jesus så gav sig Andreas omedelbart av för att berätta det för sin bror Petrus (Joh 1:40-42) och Filippos gjorde samma sak med Natanael (Joh 1:45-46). Att möta Jesus är att möta hans kärlek. Denna kärlek förvandlar oss och gör det möjligt att ge vidare den kraft som den ger oss. Man skulle kunna säga att vi på vår dopdag får ett nytt namn, förutom det som vår mamma och pappa har gett oss, och det namnet är ’Kristoffer,’ vi är alla ’Kristoffrar.’ Vad det betyder? Det betyder: ’Kristusbärare.’ Det är namnet på vårt förhållningssätt som bärare av Kristi glädje och Kristi barmhärtighet. Varje kristen är en ’Kristoffer,’ det betyder att varje kristen är en Kristusbärare!”

 

Var trofasta!

Påven fortsatte sedan, ”Barmhärtigheten som vi har fått ta emot ifrån Fadern är oss inte given för vår egen tröst, utan gör oss till redskap så att även andra kan få ta emot samma gåva. Det finns ett underbart samspel mellan barmhärtighet och evangelisation. Att leva barmhärtigheten gör oss till barmhärtighetens missionärer, och genom att vara missionärer så kan vi allt mer få växa i Guds barmhärtighet. Därför måste vi ta vårt kristna liv på allvar och sträva efter att vara trofasta, för det är det enda sättet genom vilket Evangeliet kan få röra vid människors hjärtan och öppna dem för att ta emot kärlekens nåd, för att ta emot denna stora barmhärtighetens nåd som Gud ger till alla.”

inizio pagina

Påven talar till Troskongregationen

◊  

På fredagen tog påven Franciskus emot Troskongregationens medlemmar i samband med deras årsmöte i Vatikanen. Troskongregationen har många uppgifter och en rad ansvarsområden, allt ifrån att förvalta trosläran, och ha översikt över teologi och trosundervisning, som att ge råd och bedöma frågor som gäller medicinsk etik och bioetik, liksom att driva kanoniska rättegångar i fall av prästers sexuella övergrepp mot barn – ett arbete som påven i sitt tal berömde och uppmuntrade.

Påven Franciskus talade brett men fokuserade  särskilt på tre olika punkter: relationen mellan de kroppsliga och de andliga barmhärtighetsgärningarna; vikten av kollegialitet och synodalitet i kyrkans liv och ledning; och det kompletterande förhållandet mellan karismatiska och hierarkiska gåvor i kyrkans liv och uppdrag.

I sitt långa tal till dem sa påven bland annat:

”I tro och i kärlek finns en relation som förenar oss med kärlekens mysterium, som är Gud själv. Och medan Gud förblir ett mysterium i sig själv, har Guds effektiva barmhärtighet genom Jesus blivit till affektiv barmhärtighet, då han blev människa för vår frälsnings skull. Troskongregationens uppgift finner här sin djupaste grund och motivering. Den kristna tron, är ju inte bara kunskap som skall bevaras i minnet, utan sanning som man ska leva i kärlek. Därför måste man samtidigt som man förvaltar trosläran, bevara moralens integritet, särskilt inom livets mest känsliga områden. Att tro på Kristi person, omfattar både förnuftet och att besvara hans gåva moraliskt. I detta avseende, tackar jag för ert stora arbete och ansvar när ni hanterar övergreppsfall där präster och minderåriga är inblandade.”

inizio pagina

Veckans aktuella hãndelser



Europaparlamentet erkänner folkmord på kristna - Intervju med Lars Adaktusson

◊  

Europaparlamentet beslutade på torsdagen att definiera den islamiska statens förföljelse och övergrepp mot kristna kaldéer, assyrier och syrianer, liksom jezider och andra religiösa och etniska minoriter som folkmord. Vatikanradion talade med Kristdemokraternas EU-parlamentariker Lars Adaktusson som beskrev mottagandet av det historiska beslutet, och varför det är viktigt att definiera förföljelsen i Mellanöstern som folkmord:  

”Alla de stora partigrupperna stod bakom den resolution som idag röstades igenom i Europaparlamentets plenarsession i Strasbourg”, läser vi i pressmeddelandet:

”Detta är första gången som Europaparlamentet erkänner ett pågående folkmord med de politiska och folkrättsliga konsekvenser som följer av detta, säger Lars Adaktusson. Samtidigt blir parlamentets beslut, fattat av folkvalda parlamentariker från 28 länder med sammanlagt över 500 miljoner invånare, en kraftig politisk markering till EU:s medlemsstater, kommissionen och FN.

Att en bred majoritet av Europaparlamentets ledamöter ställer sig bakom ett folkmordserkännande är betydelsefullt på olika plan. Moraliskt bidrar beslutet till att terrorsektens offer och deras familjer får den upprättelse som de har rätt till.

Europaparlamentet bekräftar genom resolutionen att kristna, jezider och andra etnoreligiösa minoriteter är offer för folkrättens värsta och mest avskyvärda brott.

Politiskt har Europaparlamentets beslut potential att förändra dynamiken i diskussionen om internationella insatser mot Islamiska staten, säger Lars Adaktusson. Med ett erkännande av folkmord följer en kollektiv skyldighet för världssamfundet att ingripa i enlighet med FN-principen om "responsibility to protect".

Den gemensamma resolutionstexten innehåller tydliga referenser till förföljelsen av kristna (assyrier/syrianer/kaldéer) liksom jezider och andra etnoreligiösa minoriteter. I slutsatserna slås fast att Islamiska statens systematiska övergrepp och mördande syftar till att förgöra dessa grupper och därmed ska klassas som krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord.”

inizio pagina

Varmt mottagande av St. Padre Pio's och St. Leopoldo Mandic's reliker i Rom

◊  

Stora folkmassor tog emot den helige Pius av Pietralcina, mer känd som Padre Pio, och den helige Leopold Mandic när deras reliker anlände till Rom på onsdagen, i basilikan San Lorenzo utanför murarna. Där firades en mässa på onsdagskvällen inför en mycket berörd folkmassa då de båda helgonens kroppar var synliga i glaskistor. På torsdagen fördes de vidare till San Salvatore in Lauro strax över Tibern från Vatikanen. Under hela torsdagsnatten förblir kyrkan öppen för mässor varje timme innan de på fredagen förs i procession till Peterskyrkan där de ska vara fram till den 11 februari, dagen efter askonsdagen.

Anledningen till att de två helgonens reliker är i Rom är för att de var två stora biktfäder under sina liv. Påven Franciskus uppmanar till omvändelse och bikt under jubelåret, och särskilt under fastetiden, vilket han skriver om i sitt fastebudskap i år. På askonsdagen firar påven mässan i Peterskyrkan med relikerna på plats för att vara till inspiration för de över 1000 barmhärtighets missionärer från hela världen som firar mässan tillsammans med påven, för att sedan av honom symboliskt sändas ut med uppgiften att under Barmhärtighetens jubelår, särskilt ta emot bikt och förmedla försoningens sakrament, med fakulteten att ge återlösen för synder som normalt är reserverade till den Heliga Stolen.

De två stora helgonens reliker kommer alltså att vara i Rom mellan 3-11 februari. Ett fullständigt schema finns på jubelårets officiella hemsida. 

inizio pagina

Kardinal Bo: Attacker mot familjevärden är farligare än terrorism

◊  

I Asien och Afrika kämpar många familjer för att överleva, medan de rika länderna inte längre tänker på det och vill skapa nya familjeformer. Det är livsfarligt och farligare än atombomber och terrorism att genom lagar förstöra familjen. Detta sa kardinal Charles Maung Bo, ärkebiskop av Rangoon och påvens utsända, i avslutningsmässan vid Den internationella eukaristiska kongressen i Cebu i Filippinerna mellan 25-31 januari.

Kardinalen använde hårda ord mot dem som hotar grunden för livet och familjesammanhållningen. Han ser Filippinerna som en ledstjärna för evangelisation för det tredje årtusendet. "Eukaristin sås och gror inom familjen”, sa kardinal Bo. ”Inom familjen tas den första kommunionen. Familjen är kyrkans primära centrum” och platsen där man ”varje dag bryter sitt bröd” och därför måste den ”skyddas, främjas och vårdas."

Kardinal Bo talade om att Filippinerna har nåden att ha en stark familjekänsla och att de har en realtivt låg skiljsmässokvot. Han nämnde att många rika länder har pengar men inte familjer. Han talar också om landets nåd att ha så många ungdomar. Han kallade detta en välsignelse.

Avslutningsvis talade kardinalen om eukaristins centrala roll i livet, som livets ”källa och mål”. Vi ska känna oss stärkta av eukaristins teologi och alltid komma ihåg att den första mässan firades av en dödsdömd och maktlös man med ett upprört hjärta. Men eukaristins kraft flödade från dessa händer. Eukaristin är sann närvaro. Eukaristin är mission. Eukaristin är att tjäna.

inizio pagina

Finska lutheraner skulle inte ha tagit emot kommunionen i Peterskyrkan

◊  

En talesman för Katolska Kyrkan i Finland har upprepat att den Katolska Kyrkan inte har ändrat sin lära om vem som kan ta emot kommunionen. Uttalandet skedde med anledning av en grupp finska lutheraner som tog emot Eukaristin i Peterskyrkan.

I ett uttalande sa Marko Tervaportti, chef för det katolska informationscentrumet i Helsingfors, att endast medlemmar av den Katolska Kyrkan som är i ”nådens tillstånd,” det vill säga har gått till sakramental bikt, kan ta emot Eukaristin, med några ”särskilda undantag.”

Den finska nyhetsbyrån Kotimaa uppgav att de katolska prästerna som firade Mässan visste att gruppen, som leddes av den evangelisk-lutherske biskop i Uleåborgs stift, Samuel Salmi, var lutheraner.

I sitt uttalande avvisar Tervaportti spekulationerna om en ”ny ekumenisk attityd” i Vatikanen, och sa att Kyrkans lära och praxis ”inte har förändrats under de senaste åren eller decennierna.” Han sade även att påven Franciskus nya inställning ”inte är ett tecken på att den Katolska Kyrkan kommer att ändra sin praxis när det gäller utdelandes av den heliga Eukaristin,” utan att den snarare är ett ”tecken” för katoliker att göra noggrannare samvetsrannsakningar.

Hjärtat och höjdpunkten i Kyrkans liv
Tervaportti sa även att Eukaristin är hjärtat och höjdpunkten i Kyrkans liv. Den är, så att säga vårt credo. Vi förbereder oss noggrant för att ta emot den, bekänner våra allvarliga synder och fastar (även kort) inför att vi tar emot den.

”Vi anpassar våra liv så att vi värdigt må ta emot Herrens måltid,” fortsatte han, ”eftersom vi vet att ’Den som äter Herren bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod’ (1 Kor 11:27).”

Tervaportti tillade även att ”inte alla som delar ut den heliga Eukaristin känner till hela vår undervisning och Kyrkans praxis,” och ”misstag” kan då förekomma. 

inizio pagina

Turkiet: En kyrka från 500-talet hittad

◊  

Vid arkologiska utgrävningar i staden Nevsehir i den historiska regionen Cappadocia i Turkiet har man grävt fram en kyrka. Den är uthuggen i berget och kan vara från 500-talet efter Kristus. Där finns väl bibehållna affresker och experter och konsthistoriker är entusiastiska.

Kyrkan ligger i ett underjordiskt område på 360 000 kvadratmeter som man fann år 2012. Vid utgrävningarna har man hittat 11 bosättningar med en labyrint av tunnlar som sträcker sig minst 7 kilometer mellan tempel och bostäder.

Bland affreskerna finns scener som sällan skildras inom kristen ikonografi och några ska vara unika. De avbildar Jesus som låter fiskar falla från sina händer, Jesus som stiger till himlen och när Han kämpar mot onda andar.  Andra affresker avbildar Jesu kortfästelse, bilder av apostlarna, helgon och profeter, som Moses och Elias. Utgrävningarna pågår och man kan fortfarande hitta fler.

När kyrkan har grävts fram kan Cappadocia än mer bli ett pilgrimsmål, säger Nevsehirs borgmästare.

 

inizio pagina

Syrien. Ärkebiskop varnar för svält

◊  

I stadsdelar och förorter i den syriska staden Deir al Zor som är belägrat av IS svälter minst 120 000 syrier. Dessutom lider de av en köldknäpp. Det är ärkebiskopen Jacques Behnan Hindo vid det syrisk-katolska ärkestiftet Hassaké-Nisibis som varnar för detta.

Han berättar att jihadisterna har intensifierat belägringen genom att inte släppa in förnödenheter till folket. De få livsmedel som finns kvar som tomater, sardinburkar eller te säljs på svarta markanden till det dubbla priset.

Den 17 januari attackerades kvarter då minst 300 civila dödades och ett hundratal deporterades. Ärkebiskopen säger att Deir al Zor är av strategiskt intresse för IS och att de skapar ett nytt fäste där. Han säger att flygräder från ryskt och amerikanskt håll bara sker då jihadisterna vill inta flygplatser.

Innan kriget bodde flera tusen kristna familjer i Deir el Zor - ärkebiskop Hindo säger att nu finns det bara en kristen kvar.

inizio pagina

Patriarken Sako om planerad förföljelse mot kristna

◊  

"Det är ingen hemlighet" att "externa aktörer har agerat för egen vinning i regionen". Det finns dem som "har använt demokrati och frihet som en täckmantel för att råna våra naturresurser och skapa kaos och terrorism i Irak och Mellanöstern": Detta sa den kaldeiska patriarken av Babylon Louis Raphael I Sako i ett tal inför konferensen om religiösa minoriteter i den muslimska världen som pågår i Marrakech i Marocko.

I sitt tal sa patriarken att år 2003, som var året då USA gjorde en militär insats mot Saddam Husseins regim, inleddes en historisk process för att få Irak på fall genom en ”systematisk och väl planerad agenda” som även innefattar ”förskjutandet av kristna och andra religiösa minoriteter” inom den inhemska befolkningen.

Patriarken räknade upp en serie händelser som dokumenterar den ökande diskriminationen mot kristna i det irakiska samhället: Han berättade: ”En domare i Bagdad körde ut ett vittne som var kristen med ursäkten att kristna inte tillåts vara vittnen i irakiska domstolar. Några muslimska byggföretag har vägrat att bygga hus eller religiösa platser för kristna för att de kallas otrogna. Bagdads milis har tagit kristnas hus, tillgångar och mark i besittning. Det sätts upp affischer, även vid kontor för offentliga ämbeten, med uppmaningen till kristna flickor att följa jungfru Marias exempel och bära slöja.

Patriarken Sako talade om vikten av att ”bildade muslimer i ord och handling motsätter sig fanatism och sekteristisk mentalitet"

inizio pagina

Turkson i Cebu: Eukaristin är kärleken till de fattiga och skapelsen

◊  

"Eukaristin är himmelriket på jorden" som uppmanar oss att dela på planetens rikedomar med de fattiga och att ta hand om skapelsen: detta underströk kardinal Peter Turkson, ordförande för det Påvliga Rådet för Rättvisa och Fred i ett budskap till den Internationella Eukaristiska Kongressen i Cebu i Filippinerna. I sin reflektion utgick kardinalen från påven Franciskus encyklika Laudato Sì.

Augustinerpater Luigi Kerschbamer som bor i Cebu sedan 20 år berättar för Vatikanradion att han tycker att det är logiskt att kongressen hålls just i Cebu, för att just där inleddes evangelisationen för mer än 450 år sedan. Han påpekar att 90 % av Filippinernas invånare är katoliker. Han tror att detta faktum kan hjälpa till att evangelisera i andra asiatiska länder.

Pater Kerschbamer  berättar att när det Heliga Barnet av Cebu firades i mitten av januari deltog 1 miljon 300 000 filippiner i processionen tillsammans med landets biskopar. De gick alla tillsammans i 5 kilometer och det hela tog 5 - 6 timmar. Man kunde nästan inte röra sig, berättar han och han ser detta som ett uttryck för folkets tro och tacksamhet. Han berättar att det finns officiella dansare i Jesusbarnets namn i landet som leds av en prima ballerina. När hon gick i pension i år lovade hon att som tack dansa för att hedra Jesusbarnet.

inizio pagina

Kyrkan i Samhället



”Den religiösa dräkten är ett synligt tecken på Guds kärlek”

◊  

Efter det Andra Vatikankonciliet valde många gudsvigda bröder och systrar att förändra sina traditionella dräkter, eller att sluta bära dem helt. Några systrar som valde att behålla den, om än i en uppdaterad form, är de amerikanska Barmhärtighetssystrarna från Alma i Michigan. För dem har deras dräkt blivit ett tecken på att Gud finns och att han älskar varje människa.

En påminnelse till både systern och världen om hennes kallelse
”Den religiösa dräkten är tänkt att säga flera olika saker, både till systern själv och till dem som ser henne,” berättar syster Mary Christa. Hon berättar även att människor som möter henne på gatan ofta kommer fram till henne och ber henne att be för dem, eftersom de direkt litar på henne genom hur hon är klädd.

”Dräkten är ett tydligt tecken på Guds kärlek,” fortsätter syster Mary Christa. ”Den är ett tecken för människor på Guds kärlek och att livet här och nu inte är allt. Ett tecken på att Gud finns och att han älskar dem.”

”Men jag har även upptäckt att dräkten medför ett stort ansvar och är en påminnelse till mig om mitt ansvar att vara det som jag visar att jag är,” säger hon.

Guds barmhärtighet möter mänsklighetens lidande
Barmhärtighetssystrarna ifrån Almas dräkt består utav en svart slöja och en enkel dräkt. Ljusblå på sommaren och en mörkare på vintern. Men dess mest karakteristiska kännetecken är det enkla svarta korset, som omsluter ett mindre vitt kors, som systrarna bär runt halsen.

”Den svarta delen av korset representerar mänsklighetens lidande som vi möter i världen, och det vita representerar Guds barmhärtighet, som vi som Barmhärtighetssystrar är kallade att ge till världen,” berättar syster Mary Micaela.

”Det är en lång tradition i det religiösa livet att bära en dräkt som ett synligt tecken på att vi är vigda till Gud och till att tjäna Kyrkan på ett särskilt sätt,” fortsätter hon. ”Det är även en del av vår fattigdom,” tillägger hon. Dessutom medför den enkla dräkten att systrarna inte behöver köpa andra kläder.

Syster Mary Micela berättar även att människor ofta kommer fram till henne tack vare hennes dräkt och ber henne att be för dem. ”När de ser dräkten så förstår de att det är något särskilt med vårt liv,” säger hon. ”De inser att vi representerar Guds närvaro. Vi påminner människor om Guds närvaro i världen.”

Grundades på Irland 1831
Barmhärtighetssystrarna grundades på Irland 1831 av den vördnadsvärda Catherine McAuley. Förutom löftena om fattighet, kyskhet och lydnad så avlägger systrarna även ett fjärde löfte om att tjäna de fattiga, sjuka och okunniga genom de kroppsliga och andliga barmhärtighetsgärningarna. Barmhärtighetssystrarna från Alma är en särskild gren som grundades i Alma, Michigan 1973. Trogna sin ursprungliga karisma så ägnar sig dessa systrar ofta åt högre akademiska studier för att bättre kunna tjäna Kyrkan, och många av dem arbetar som läkare, psykologer och professorer i teologi och filosofi. 

inizio pagina

Irlands biskopar: Lär era barn barmhärtighet

◊  

"Barmhärtighet är det första, viktiga meddelandet som barn som går i katolska skolor ska få” sa msgr. Brendan Kelly, ansvarig för utbildning inom Irlands biskopskonferens. Han predikade vid mässan som inledde landets vecka för katolska skolor som pågår fram till den 6 februari. Detta år är veckans tema: ”Katolska skolor: förkunna Guds barmhärtighet”.

Msgr. Kelly sa att elever i katolska skolor måste lära sig att Gud är vår barmhärtiga Fader och att man finner en fullkomlig mänsklighet i att bli alltmer barmhärtig, som Fadern. Han säger att detta gör skillnad i vår värld.

Barmhärtighet är ett vackert ord som handlar om att se till det eländiga i världen, något som man ser överallt, sa msgr. Kelly. Han sa att barn ska lära sig hur man tar bra livsval och att de vet hur de kan göra andra gott och bemöta olika situationer i livet. Han sa att det är katolska skolors uppdrag att låta eleverna förstå barmhärtighet och välgörenhet.

Msgr. Kelly betonar att katolska skolor går sida vid sida med föräldrarna och samarbetar med dem för att tillsammans växa i Guds kärlek.

inizio pagina

Australiens biskopar vädjar om att bekämpa människohandel

◊  

"Var inte likgiltiga inför människohandel, utan gå vidare i kampen mot denna globala orättvisa". Australiens biskopskonferens sände ut denna uppmaning inför den Internationella bönedagen mot människohandel den 8 februari. Datumet har valts för att vi  då vi minns den heliga Josephine Bakhita, en sudanesisk slav som blev fri och gudsvigdes och gick in i Barmhärtigsystrarnas orden. Hon helgonförklarades år 2000.

Biskoparna ber om att alla engagerar sig mer i vad fenomenet trafficking är, för att hjälpa till att bekämpa det. Även ordförande för Katolska australiensiska ordenskvinnor mot människohandel (ACRATH) syster Anne Tormey talar om denna bönedag och hon berättar att trots många försök att få ett slut på trafficking fortsätter den. Hennes organisation sänder tillsammans med biskopskonferensen  gemensamt ut en vädjan om kollektiva åtgärder i fyra faser: "Förebyggande, skydd av offren, åtal mot de ansvariga och samarbete för att främja en förändring" genom " globala insatser inom samhällets olika sektorer”.

Avslutningsvis påminner de om det påven Franciskus skriver i encyklikan Laudato Sì om likgiltigheten i världen inför människohandel, fattigdom och människolivet. (LS, 91).

inizio pagina

Fredrik Faber: ”Gud älskar var och en av oss med en särskild kärlek"

◊  

Frederick William Faber levde i England 1814-1863. Han var först präst i den Anglikanska kyrkan, men konverterade 1845 till den Katolska Kyrkan och anslöt sig till den helige Filippo Neris oratorianer.

Pater Faber var berömd för sina vackra predikningar och hanhar skrivit psalmen ”Det finns djup i Herrens godhet” som har översatts till svenska av Britt G. Hallquist. Han har även skrivit otaliga texter, och detta är ett utdrag ur en av dem:

”Gud älskar var och en av oss med en särskild kärlek. Det är en av de vanligaste tankarna inom religionen, och ändå så oerhörd när vi tänker på det så kan vi knappt tro det. Gud ser inte på oss som en skara eller som en folkmängd. Såsom vi skall stå som den enda, och ensamma, framför Honom på domens dag, så står vi, och har alltid stått, som den enda och ensamma inför Hans gränslösa kärleks ögon. Detta är vad var och en av oss måste tro.”

”I all evighet hade Gud bestämt sig för att skapa mig, inte bara en ny människa, mina föräldrars son, en ny invånare i mitt fosterland, ännu en själ att utföra allt 1800-talets arbete. Men Han beslöt sig för att skapa mig, sådan som jag är, det jag genom vilket jag är mig själv, det jag genom vilket andra människor känner mig, ett annorlunda jag från alla som hittills har skapats och annorlunda från alla som kommer skapas hädanefter.”

”Oräkneliga möjliga skapelser, som Gud såg när han valde mig, lämnade Han att förbli i sin intighet. De skulle kanske ha lovprisat Honom tusen gånger bättre än jag någonsin kommer att prisa Honom. De skulle kanske ha varit högre, heligare och mer intressanta. Men det var något onämnbart hos mig som Han föredrog. Hans kärlek fastnade vid något särskilt hos mig. Det var just mig, med mina särskilda egenheter, just min själs unika storlek, gestalt och beteende, som i Hans eviga förkärlek ledde Honom till att skapa mig.”

inizio pagina

USA:s biskopar: Äktenskapsveckan

◊  

En möjlighet att fira äktenskapets ”gåva och välsignelse" och att ge "stöd till gifta par och förlovade par" i en tid då det traditionella äktenskapet ifrågasätts. Detta är syftet med den nationella veckan för äktenskapet inom kyrkan i USA som firas från den 7 februari fram till Alla hjärtans dag, då Sankt Valentin firas den 14 och om detta skriver msgr. Richard J. Malone, ordförande för kommissionen för lekmän, äktenskap, familj och ungdomar inom USA:s biskopskonferens.

Han skriver i sitt budskap att år 2015 var ett viktigt år för familjen för att samtidigt som 50 av USA:s stater öppnade för samkönade äktenskap hölls Världsfamiljdagen i påven Franciskus närvaro. Den följdes av Familjesynoden i oktober och i och med dessa evenemang som hyllar den traditionella familjen fick familjer från hela världen möjlighet att befästa sin identitet och mission. Sedan släppte USA:s biskopskonferens ett pastoralt dokument om pornografi med viktiga riktlinjer hur församlingar kan hjälpa skadade familjer.

Msgr. Malone inbjuder de troende att delta i Dagen för botgöring och bön den 12 februari för respekten för äktenskapet och landets familjer och alla män och hustrur, så att de står fast i äktenskaplig trohet också i det svåraste av äktenskap.

 

inizio pagina