Noticiário da Rádio Vaticano Noticiário da Rádio Vaticano
Redaktionen +390669884078 e-mail: skan@vatiradio.va

14/02/2016

Påven och den Heliga Stolen

Veckans aktuella hãndelser

Kyrkan i Samhället

Påven och den Heliga Stolen



"De som lider gråter inte förgäves" - Påven firar mässan i Guadalupe helgedomen

◊  

Påvens sista etapp på resans fösta dag i Mexiko, var det efterlängtade besöket i Mariahelgedomen Vår Fru av Guadalupe, i vilket den mirakulösa Mariabilden finns bevarad. Denna Mariahelgedom är det mest besökta katolska pilgrimsmålet i världen, med över 20 miljoner besökare om året, och påven hade före resan sagt att han mest såg fram emot att besöka Jungfrun av Guadalupe.

Här firade påven Franciskus sin första mässa i Mexiko, i en fullsatt kyrka med 12 000 deltagare. Men framför den runda kyrkan finns en öppen plats som rymmer ytterligare 30000 personer, och sedan tidig morgon var den platsen fylld med personer som ville vara nära påven.

Under sin predikan, hämtade påven inspiration från episoden då Jungfru Maria beger sig till sin kusin Elisabet. Han sa att Marias bejakande var å ena sidan var ett fullkomligt överlämnande till Guds plan, men att det inte uteslöt hennes bejakande till att ge det bästa av sig själv, och finnas där för andra.

Sedan berättade påven Franciskus historien om azteken San Juan Diego som fann den ovanliga Mariabilden, och han drog paralleller mellan hur Juan Diegos svar till Maria som hade varit att hon måste välja någon annan att bygga sanktuariet för han var alldeles för obetydlig och okunnig för att kunna driva ett så stort projekt, och Mexikos befolkning idag, där, som han sa, "ingen är oviktig i uppbyggandet av det andra sanktuariet, livets sanktuarium".

”I Guds helgedom är alla nödvändiga, särskilt de som normalt inte räknas eftersom de inte är "tillräckligt kunniga" eller "inte har tillräckliga medel" för att i praktiken bygga. Guds helgedom är hans barns liv, allas oavsett skick”, sa påven och nämnde de mest utsatta: ungdomar utan framtidsutsikter, bortglömda äldre, familjer i nöd. ”Guds helgedom är de många ansikten vi möter varje dag.”

Påven beskrev hur man när man besöker denna helgedom, och kommer med sin egen rädsla, hopplöshet, sorg och smärta, hur det får oss att säga som Juan Diego: "Vad har jag att erbjuda?”. Det finns så många situationer som lämnar oss maktlösa, som får oss att känna att det inte finns något utrymme för hopp, för förändring och förnyelse.

Påven sa att Marias närvaro är en tröst och sedan det första miraklet 1531, har Jungfrun av Guadalupe varit ett tecken på hopp för Mexiko: ”Maria säger att det är en ära att vara vår moder, och hon försäkrar oss om att de som lider inte gråter förgäves. Tårarna är en tyst bön som stiger till himlen, och de har alltid en plats under Marias mantel. I henne och med henne, har Gud gjort sig till vår broder och följeslagare längs resan. Han bär våra kors med oss ​​för att inte lämna oss överväldigade av våra lidanden.”

”Idag sänder hon ut oss på nytt, och ber oss vara hennes ambassadörer i vår närmsta omgivning. Vi kan bygga helgedomar, i glädjen att göra det tillsammans med Maria, och ge mat till de hungriga, att dricka till dem som törst, en tillflykt till de behövande, klä de nakna och besöka de sjuka, förlåta dem som har förolämpat oss, trösta de sörjande, ha tålamod med andra, och framför allt ständigt be, be till Herren Gud.”

Påven avslutade sitt besök hos Jungfrun av Guadalupe med att skänka henne en krona i guld, som ett tecken på att han är hennes son.

inizio pagina

Påven till Mexikos biskopar: ”Det enda som kan vinna människors hjärtan är Guds ömhet”

◊  

Efter sitt möte med Mexikos regering reste påven Franciskus i sin påvemobil till Jungfru Marias Upptagning till Himlens Katedral. Torget utanför katedralen, som rymmer 80 000 personer, var fullt med folk och efter att ha hälsat på dem gick påven Franciskus in i katedralen för att möta Mexikos biskopar. Men först av allt gick påven till Förlåtelsens Altare, där det Heliga Sakramentet var utställt, för att be en kort bön.

Den enda kraft som kan vinna människors hjärtan är Guds ömhet
Påven Franciskus höll sedan ett tal till Mexikos biskopar, där han talade varmt och länge om Vår Fru av Guadalupe och hennes betydelse för evangelisationen. ”Framför allt så lär oss la Virgen Morenita att den enda kraft som kan vinna människors hjärtan är Guds ömhet.” Det är inte kraftdemonstrationer som vinner människors hjärtan, ”utan det är snarare den gudomliga kärlekens allsmäktiga svaghet som är en oemotståndliga kraft genom sin mildhet och sitt oåterkalleliga löfte om barmhärtighet.”

Påven Franciskus bad sedan Mexikos biskopar att vara ”klarsynta och ha öppna själar och ett glatt ansikte. Var inte rädda för öppenhet,” fortsatte den helige fadern, för ”Kyrkan behöver inte mörker för att utföra sitt arbete. Var vaksamma så att er blick inte fördunklas av världslighetens gråa dimma.”

Biskopar, agera mot droghandeln!
Ett av de största problemen i Mexiko är den utbredda droghandeln, och påven tog även upp detta: ”Underskatta inte de moraliska och antisociala utmaningarna som droghandeln innebär både för hela det Mexikanska samhället och för Kyrkan.” Problemet är mycket allvarligt, sa påven. ”Låt därför inte oss, Kyrkans herder, gömma oss bakom ofarliga fördömanden. Snarare kräver det ett profetiskt mod från oss, tillsammans med en god och genomarbetad pastoral plan, så att vi stegvis kan bidra till att bygga upp de mänskliga relationernas bräckliga nätverk.”

Påven påminde även biskoparna att de inte får glömma att varje person som de möter är unik. För att kunna förkunna evangeliet för människorna, så måste de först förstå deras lidanden, och Kyrkan måste gör allt de kan för att hjälpa dem med deras mest basala problem för att de ska kunna ta emot Evangeliets glada budskap.

Kyrkan måste följa migranterna över gränsen
En annan av Mexikos mest brännande frågor är migrationen till USA, och även detta tog påven Franciskus upp. Många av dessa människor, sa påven, lämnar sina rötter i hopp om en bättre framtid. Detta splittrar många familjer, och det är viktig att påminna folk om att livet i ”det utlovade landet” inte alltid är så enkelt som det verkar. Påven sa därför till biskoparna att det är viktigt att Kyrkan följer dessa människor på deras resa över gränsen. Särskilt viktigt, sa påven, är att den mexikanska biskopskonferensen stärker banden till sina bröder biskoparna i USA, ”så att Kyrkans moderliga närvaro hos dessa människor kan hålla liv i trons rötter, uppmuntra deras hopp och ge kraft åt deras kärlek.”

Efter sitt tal till biskoparna ledde påven Franciskus dem i Angelus-bönen. 

inizio pagina

Påven till Mexikos ledare: Ert unga folk är er största skatt

◊  

Påven Franciskus första programpunkt på lördagsförmiddagen lokal tid var att möta Mexikos president, regering och högt uppsatta diplomater. I sitt tal sa påven Franciskus, ”Jag kommer som en barmhärtighetens och fredens missionär, men även en son som vill hylla sin mamma, den saliga Jungfrun av Guadalupe.”

Skapa det Mexiko som ni vill ge vidare till kommande generationer
Han fortsatte sedan med att uppmärksamma hur välsignat Mexiko är med naturresurser och med sitt rika biologiska liv. Men, påpekade påven, Mexikos största rikedom är ”ert unga folk. Hälften av er befolkning är ungdomar. Detta gör det möjligt att fundera över och planera för en framtid, för en morgondag. Detta ger hopp och framtidsutsikter. Ett folk med en ung befolkning är ett folk som kan förnya och förvandla sig självt.” Detta, påpekade påven, medför ett stort ansvar för er alla att skapa det Mexiko som ni vill ge vidare till kommande generationer.

Påven Franciskus uppmanade därför Mexikos ledare att arbeta för det allmänna bästa. ”Av erfarenhet vet vi att varje gång vi söker den väg som leder till privilegier och fördelar för några få framför det allmänna bästa, så kommer samhällets liv för eller senare att bli en bördig jord för korruption, droghandel, uteslutande av vissa kulturer, våld och även människohandel, kidnappningar och död, som medför lidanden och som saktar ner utvecklingen.”

Ge alla invånare möjligheten att bygga sin framtid
Därför, sa påven, är det Mexikos sociala, kulturella och politiska ledares plikt att erbjuda alla landets invånare möjligheten att bygga sin framtid. På så sätt kan de hjälpa folket att fylla sina materiella och andliga behov. Detta är något som alla måste arbeta för, och påven Franciskus försäkrade Mexikos president om att han har den Katolska Kyrkans fulla stöd i detta arbete, och att man kommer att göra sitt allra bästa för att bidra till det. 

inizio pagina

Påven Franciskus ringer varannan vecka till ett argentinskt ungdomsfängelse

◊  

Under en presskonferens i Mexico City på fredagen berättade Vatikanens presstalesman pater Frederico Lombardi att påven Franciskus ringer ett särskilt telefonsamtal varannan vecka. Då ringer han nämligen till ett argentinskt ungdomsfängelse för att tala med ungdomarna som sitter där.

När han fick en fråga om fängelseupploppet i Topo Chico fängelset i Monterrey i Mexiko, där 49 personer omkom, så svarade pater Lombardi att påven Franciskus hade blivit mycket ledsen när han fick höra talas om det.

Tanken är att påven Franciskus ska besöka ett fängelse i staden Juarez i slutet på sin resa. Trots upploppet i Topo Chico så säger pater Lombardi att besöket kvarstår på schemat, och tillade att påven Franciskus har ett starkt engagemang för att besöka dem som sitter i fängelse.

”Han har inte bara besökt straffanstalter i Rom, till exempel vid Skärtorsdagmässan i Rebibbia, där han även mötte de intagna,” sa pater Lombardi. ”Var 15:e dag ringer påven Franciskus även för att tala med unga interner i Buenos Aires.”

inizio pagina

Påven hälsade på människorna utanför den apostoliska nuntiaturen

◊  

Efter att ha anlänt i Mexico City sent på fredagskvällen lokal tid talade påven Franciskus kort till alla dem som väntade på honom utanför den apostoliska nuntiaturen. De apostoliska nuntiaturerna är den Heliga Stolens ambassader i de olika länderna, och påven kommer att bo på nuntiaturen under sitt besök i den mexikanska huvudstaden.

 

Till alla dem som hade samlats utanför nuntiaturen sa påven Franciskus att de ”behövde vila” inför helgens alla festligheter. Påven Franciskus fick även två vita rosor som en välkomstgåva.

Innan han gick in för att vila ledde påven de församlade i en Var Hälsad Maria och sa sedan till dem: ”Fäst er blick på Jungfrun och tänk på dessa ansikten: De människor som älskar oss, dem som vi älskar. Dem som vi inte tycker om och de som inte tycker om oss, de som är avundsjuka på oss.”

inizio pagina

Feststämning när påven Franciskus landade i Mexiko

◊  

Efter det historiska mötet med den rysk-ortodoxe patriarken Kirill på Kuba så flög påven Franciskus vidare till Mexiko, där han landade sent på kvällen lokal tid. Resan till Mexiko är påven Franciskus 12:e apostoliska resa, och han är den tredje påven som besöker landet.

Påvens ankomst till Mexiko var tänkt att vara enkel, men förvandlades till en folkfest. Tusentals människor hade samlats på flygplatsen för att välkomna den helige fadern, och där fanns både dansare i färgstarka traditionella dräkter och körsångare i alla åldrar. Dessutom fanns Mexikos president Enrique Pena Nieto och hans fru Angelica Rivera på plats för att välkomna påven.

När påven kom ut ur planet utbröt stor glädje, och folksamlingen ropade till påven att han skulle välsigna dem. Påven Franciskus såg mycket glad ut över att få möta det mexikanska folket och över det varma välkomnandet som de gav honom. Givetvis välsignade han dem, och klev sedan upp på sin påvemobil för den 19 km långa bilfärden in till staden, längs gator kantade utav jublande folkmassor. 

inizio pagina

Påven kommenterar mötet med patriarken under den fortsatta resan till Mexiko

◊  

Det var en upprymd påve Franciskus som klev på planet i Havana vid åtta-tiden på kvällen och fortsatt resan till Mexiko City. Trots den långa resan och det intensiva mötet med patriarken Kirill, ville påven inte höra att han skulle vila under resan utan han valde att återigen tala med journalisterna som reser med honom. Han sa:

”Jag tror att ni är fullt upptagna med dokumentet och har arbete för hela natten och morgondagen, därför kommer jag inte att svara på frågor. Men jag vill beskriva mina känslor”, sa han och beskrev först glädjen över president Castros mottagande och gästvänlighet.

”Mötet med patriarken Kirill, var ett samtal mellan bröder. Vi talade uppriktigt om tydliga punkter som oroar oss båda. Jag upplevde framförallt att jag var med en bror och han sa detsamma. Två biskopar som berättar om deras kyrkors situation, först och främst, och sedan talar om situationen i världen, med krig som nu riskerar att inte vara "i bitar", utan involvera alla.”

”Den inre glädje jag kände var Herrens glädje. Han talade fritt och jag talade fritt. Man kände av glädjen, och tolkarna var duktiga. Det var ett "samtal med sex ögon". Patriark Kirill jag själv, Metropoliten Hilarion och kardinal Koch, och de två tolkarna.

”Vi gjorde ett program för möjliga gemensamma initiativ i framtiden, för enhet uppnår man genom vandring. När Herren kommer måste han finna oss i vandring mot enheten.”

Påven avslutade med att uppmana journalisterna till att göra vad de kan och att göra sitt bästa, då dokumentet kan tolkas på olika sätt. ”Det är inte ett politiskt dokument, inte heller ett socialt dokument. Det rör sig om ett pastoralt dokument, även då vi talar om sekularisering och om biogenetisk manipulation. Det var två biskopar som möttes och uttryckte sina pastorala angelägenheter. Och mötet gjorde mig glad.”

inizio pagina

Mötet mellan påven Franciskus och patriarken Kirill i Kuba

◊  

Klockan 14 på fredagen lokal tid i Havana i Kuba ägde det historiska mötet mellan påven Franciskus och den rysk-ortodoxa patriarken Kirill rum – det första i historien. Ett möte som både påven Benedictus XVI och påven Johannes Paulus II drömde om under sina pontifikat.

Det var inte bara ett historiskt möte, utan särskilt ett glädjerikt möte, sa Vatikanens presstalesman då han beskrev den hjärtliga omfamningen mellan de två kyrkoledarna. Äntligen, sa påven Franciskus spontant.

Att deras möte ägde rum just i Kuba, kan tyckas märkligt. Anledningen är att patriarken ville att det skulle ske på en så neutral mark som möjligt, och inte i Europa, som anses vara mer känslig mark, märkt av historiska konflikter.

Påven och patriarken kom in i salen som mötet ägde rum i från två olika dörrar, och efter det samtalade de privat under två timmar, på spanska och ryska med hjälp av tolkar. Vid detta samtal deltog även kardinal Kurt Koch, prefekt vid det Påvliga rådet för Kristen Enhet och Metropoliten Hilarion, som är Moskvapatriarkatets ansvarige för yttre förbindelser.

Efter det långa samtalet följde en presskonferens i ett annat rum på flygplatsen till vilket de två gick tillsammans. Detta möte inleddes med att påven Franciskus och patriarken Kirill skrev under ett gemensamt dokument med 30 punkter som uttrycker en vilja att med enade röster bekämpa förföljelsen av de kristna i Mellanöstern, en förföljelse som inte skiljer på ortodoxa och kristna. Vidare talar man om flyktingkrisen och om religionsfrihet och interreligiös dialog.

Andra punkter i dokumentet tar upp främjandet av den gemensamma kristna värdegrunden och bevarandet av de kristna rötterna i Europa. Dokumentet uttrycker även ett strakt stöd för familjen som grundar sig på äktenskapet mellan en man och en kvinna och för den kristna uppfostran och utbildningen, liksom respekten för det mänskliga livets värdighet, med starka ord mot abort, eutanasi och biogenetisk manipulation. Slutligen nämner dokumentet även den känsliga frågan om Ukraina och behovet av att den ortodoxa och den grekisk-katolska kyrkan i landet måste försonas och ömsesidigt acceptera varandra för de troendes bästa.

Efter att ha skrivit under dokumentet, den svartklädde och den viklädde sittandes bredvid varandra vid bordet, talade de kort till journalisterna.

Patriarken Kirill sa att de hade haft ett bra samtal och att de hade förstått varandra väl. Han sa även att de båda är medvetna om det ansvar de har inför sina respektive kyrkor.

Påven Franciskus sa att ”det var fint att samtala tillsammans som bröder, då vi båda är döpta, och båda är biskopar. Vi vandrar en gemensam väg, och vårt samtal präglades av en öppen och rak kommunikation. Jag känner andlig tröst av denna dialog, och jag tackar patriark Kirill för hans ödmjuka attityd under samtalet.”

Påven Franciskus tillade att han och Kirill hade talat om en rad gemensamma initiativ som de nu kan driva framåt. Påven tackade även kardinal Koch och alla de som har bidragit till att de två kyrkorna har kunnat närma sig varandra. Slutligen tackade han Kubas president Raúl Castro för att ha ordnat så att mötet kunde hållas i Kuba.

inizio pagina

Påven har påbörjat sin 12:e apostoliska resa - hälsningar från planet

◊  

Påven har lämnat Vatikanen på sin 12:e apostoliska resa till Mexiko, med ett första kort stopp på Kuba för det historiska mötet med den rysk-ortodoxa patriarken Kirill. Detta möte äger rum klockan 20.15 på fredagen svensk tid, kvart över två i Kuba, på Havanas flygplats. Efter drygt tre timmar i Kuba reser påven vidare till Mexiko där han landar klockan 19.30 lokal tid, halv tre på natten till lördagen, svensk tid.

På planet hälsade påven på de 76 journalisterna som reste med påven. Han bekräftade då att han år 2017 kommer att vara i Colombia för att delta vid undertecknandet av ett fredsavtal mellan regeringen och Farc rebellerna. Påven svarade på den colombianska journalisten Nestor Pongutas fråga, och sa att han var redo att besöka landet år 2017 om de pågående förhandlingarna i Havanna går bra.

I sin Angelus den 20 september 2015 i Kuba, riktade påven Franciskus sina tankar till det "älskade Colombia, medveten om den avgörande ögonblicket, och om befolkningens försök att bygga ett fredligt samhälle."

"Må den långa natten av smärta och våld, omvandlas till en dag utan solnedgång med harmoni, rättvisa, broderskap och kärlek, respekt för institutionerna och den nationella och internationella lagstiftning, så att man uppnår en hållbar fred. Vi har inte råd ännu med ett misslyckande på fredens och försoningens väg."

Påven sa till journalisterna att han längtade efter att be inför Jungfru Maria av Guadalupe, en bild som ”man studerar och studerar och inte finner mänskliga förklaringar på. Även de mest vetenskapliga studierna säger att bara Gud har svaret.”

Påven nämnde även Dr. Gasparri, som har arbetat 47 år på Vatikanradion och som har organiserat omkring 130 påvliga resor. Detta är hans sista resa med en påve, och han uppmanade alla att visa honom sin tacksamhet under resan, liksom välkomna Msgr. Mauricio Rueda som tar över som ansvarig för de påvliga resorna.

inizio pagina

"Övervinn falskheten genom äkta bön, välgörenhet och bot" Påven på askonsdagen

◊  

På askonsdagens kväll firade påven Franciskus mässan med askpåläggningsriten i Peterskyrkan, och sände samtidigt symboliskt ut över tusen barmhärtighetsmissionärer som under jubelåret har som uppdrag att förmedla försoningens sakrament.

I sin predikan under mässan sa påven Franciskus att dagens läsningar inbjuder till två saker. För det första, till att försonas med Gud. För att göra det, sa han, måste vi först inse att vi är i behov av barmhärtighet: "Detta är det första steget i den kristna resan; att kliva över tröskeln på den port som Kristus är, där han själv väntar på oss, Frälsaren, och ger oss ett nytt och glädjerikt liv. "

Påven noterade ett antal hinder som "stänger våra hjärtans portar” och som gör försoning med Gud svår. Barmhärtighetsmissionärernas mandat är "att vara tecken och redskap för Guds förlåtelse" kallade att hjälpa sina bröder och systrar att "åter öppna portarna till sitt hjärta, övervinna synden och inte fly undan från ljuset."

Den andra inbjudan i läsningarna, sa påven, är den profeten Joel gör "Kom tillbaka till mig med hela ditt hjärta." Synden håller oss på avstånd från Gud, från andra och oss själva, men Jesus har erbjudit oss sin frälsning som gör det möjligt för oss att återvända till Fadern. Evangeliet i början av fastan ger oss tre medel att bekämpa synden: bön, allmosor, och fasta.

Men dessa tre medel är inte bara yttre handlingar, sa påven. De bör snarare komma "från djupet av vårt innersta väsen." Under fastan, kallar Kristus oss att leva vår bön, våra allmosor, och vår botgöring "på ett äkta och koherent sätt för att övervinna hyckleri."

Påven Franciskus avslutade med att säga att: "Låt oss påbörja denna resa tillsammans, som kyrka, och ta emot askan med blicken fäst på den korsfäste. Medan han älskar oss uppmanar han oss att försonas med Herren, och att återvända till honom, för att återupptäcka oss själva.”

inizio pagina

Påven möter Roms kyrkoherdar och ber inför Salus Populi Romani

◊  

På torsdagsförmiddagen, begav sig påven Franciskus först till basilikan Santa Maria Maggiore för sitt sedvanliga besök till den antika Mariaikonen Salus Populi Romani, som han alltid besöker före och efter en apostolisk resa. Liksom på alla Mariahögtider.

Efter det åkte han vidare till San Giovanni in Laterano, för det traditionella mötet med Roms församlingspräster i början av fastan, och han hörde några prästers bikt. Även påven biktade sig denna morgon. Mötet med det romerska prästerskapet är präglat av ånger och bot och försoning, passande fastan, för att prästerna i sin tur ska förmedla Guds barmhärtighet i församlingarna.

Påven ursäktade sig att han inte hade så mycket tid, pga den stundande resan till Mexiko, men han uppmuntrade prästerna och sa att han såg många goda tecken under jubelåret, som han tackade Herren för. Han sa även att ”Herren förlåter allt, hela tiden, att han förstår oss och ber oss präster att förstå och förlåta torende.”

Avslutningsvis gav påven prästerna sin bok ”Guds namn är Barmhärtighet”

inizio pagina

Bikta er... och bikta er ofta!

◊  

När påven Franciskus inledde Barmhärtighetens extraordinära jubelår var det ett kraftfullt tecken på världens behov av omvändelse.  ”Det är från övertygelsen att vi inte måste omvända oss som vi måste konvertera”, sa påven i Angelus på Andra Adventssöndagen. Från övertygelsen att vi inte behöver Guds förlåtelse för att nå Gud.

Det är lätt att börja peka till höger och vänster på personer, grupper, församlingar, institutioner som man tycker är i behov av detta. Men det är inte lika lätt att se på sig själv och medge sitt eget behov av att rannsaka sitt samvete på djupet, och inse att om det är någon som är i behov av att kliva över den heliga portens tröskel så är det jag. Denna insikt kan vara skrämmande, insikten om att vara en syndare i behov av Faderns barmhärtiga förlåtelse - som påven Franciskus påpekade under sin invigningspredikan: ”om synden förblev knuten till oss, skulle vi vara det mest desperata av varelser”.

Kyrkan har ett redskap som används alltför sällan och som påven nu under jubelåret vill ska återupptäckas, det mest obekväma och förnekade sakramentet – bikten. ”Jobba övertid i biktstolen under jubelåret”, sa påven till Roms församlingspräster på torsdagen då han mötte dem i Laternabasilikan. Och till alla sa påven på askonsdagen: ”Var det länge sen du biktade dig? Vänta inte en dag till…. Var modig och gå till bikt!”

Prästerna har i sina predikningar på sistone börjat påminna om att de vill att köerna till biktstolarna ska vara åtminstone lika långa som de för att ta emot den heliga kommunionen. Målet är att ändra synen på bikten, från att se det som något onödigt eller skrämmande, ett ”nödvändigt ont”, till att i den frekventa bikten finna en källa till andlig tillväxt och närhet till Gud.

De katoliker som har som vana at bikta sig ofta och regelbundet är dock inte få. Det är en praxis som har rekommenderats av katolska biskopar och helgon som ett kraftfullt medel att växa i ödmjuk kärlek till Gud, då det personliga mötet med Jesus i bikten, är källan till Guds barmhärtighet, förlåtelse och frälsning. I dessa fall rekommenderar man att bikta sig minst en gång i månaden, helst en gång i veckan.

Många helgon har i historien inspirerat genom sitt föredöme till att gå till bikt ofta och det senaste seklets påvar har talat om värdet i att göra det. Påven Pius XII gick till bikt varje dag, och förklarade att denna praxis bidrog med en ”ökad äkta självkännedom, en större ödmjukhet, att bli av med dåliga vanor, att motverka andlig försummelse och ljumhet, att samvetet renas, viljan stärks, och att man når en större självkontroll – all ökad nåd som sakramentet i sig innebär”. Han varnade även kraftigt dem som tar lätt på läran om att bikta sig ofta, och han påtalade att en utebliven bikt inte bara är till skada personen i fråga utan hela kyrkan: ”De som underskattar behovet av att bikta sig ofta tar avstånd från Kristi anda och det är förödande för hela Kristi Mystiska Kropp."

Vi läser i den katolska kyrkans katekes att: ”Utan att vara strikt nödvändig anbefalles ändå bikt av lättare synder varmt av kyrkan. Ja, om vi regelbundet biktar våra mindre allvarliga synder får vi hjälp att bilda vårt samvete, att kämpa mot våra dåliga tendenser, att hämta läkedom av Kristus och att göra framsteg i Andens liv. Då vi ofta genom detta sakrament tar emot Faderns barmhärtighet inspireras vi till att vara barmhärtiga som han.” (KKK 1458)

Även påven Paulus VI underströk värdet av täta besök i biktstolen. ”Att bikta sig ofta är inte bara en rituell upprepning, eller en psykologisk träning. Det rör sig snarare om att ständigt arbeta på att fullkomliga mottagandet av vårt dops nåd, så att Jesu Kristi liv blir allt mer levande i oss. När vi bekänner våra mindre synder, är det av önskan att överensstämma med Kristus och vara mer lyhörda för den Helige Andens röst."

Påven Johannes Paulus II, som gick till bikt varje vecka, sa att ”det vore en illusion att söka efter den helighet som Herren kallar oss till utan att ofta ta del av omvändelsens och försoningens sakrament. De som går till bikt ofta, och gör det med en önskan att växa, kommer att lägga märke till dessa framsteg i sina andliga liv." Han tillade att vår behållningen av att bikta oss ofta är en förnyad iver i troslivet, stärkta i våra resolutioner, stödda av gudomlig uppmuntran. ”De som talar emot värdet i frekvent bikt ljuger”, sa han.

Vill man under fastan fördjupa denna praxis att bikta sig ofta, kan man läsa klassikern ”Frequent Confession” av benediktinpater Benedict Baur. Han beskriver hur vi om vi ofta tar emot detta sakrament har alla redskap och vapen emot ljumhet och förnekelse, eftersom bikten tvingar oss att se in i oss själva på allvar för att se våra synder och fel, och framkalla den ånger som driver oss att vilja förändras. Med andra ord, viljan att frivilligt och beslutsamt ägna oss åt att förbättra våra liv, genom Kristi kraft som verkar i oss. Kristi önskan med detta sakrament är att fylla oss med sin egen iver att förhärliga Fadern i allt, att tjäna honom och göra hans vilja.

Att förbereda en god bikt kräver tid och rannsakan men med biktfaderns hjälp kan även bikten bli bättre och bättre för varje gång. Och vi blir bättre på att lära känna oss själva och bekämpa våra fel och brister, bryta våra dåliga vanor, och inse att förlåtelsen i bikten lyfter en börda från våra axlar, och återger oss vår förlorade frid och glädje. Synden tynger oss och förslavar oss, och låter våra passioner ha makt över oss. I biktens helande kraft får vi tillbaka friden i hjärtat och själen, som endast kommer ur en god relation med Gud.

inizio pagina

Påven möter Barmhärighetsmissionärerna och talar om en god biktfaders sätt

◊  

På tisdagseftermiddagen tog påven Franciskus emot Barmhärtighetsmissionärerna som han under askonsdagens mässa i Peterskyrkan symboliskt sänder ut i världen med uppgiften att höra bikt under jubelåret och söka upp de som lever långt bort från Guds nåd.

Audiensen var hjärtlig och upprymd. Redan när prästerna tillsammans gick sjungandes upp mot Vatikanen före mötet upplevde man hur de har tagit på sig uppgiften med tacksamhet och glädje.

Påven beskrev sin tanke med deras mandat och sa att de ”är kallade att uttrycka kyrkans moderskap”. Han beskrev detta moderskap i att kyrkan ger näring till tron; hon ger Guds förlåtelse som återföder till nytt liv, och kyrkan välkomnar som en moder.

Han talade om hur viktigt försoningens sakrament är, i vilket Kristus agerar genom sina ministrar, och genom att beskriva den avgörande bikten i hans liv den 21 september 1953, underströk han att det var snarare prästens bemötande och leende än hans ord som hade lett till att påvens liv hade tagit en radikal vändning.

”En viktig aspekt är förmågan att se det ångerfulla hjärtats vilja att bli förlåten”, sa påven. ”Glöm inte att denna önskan är omvändelsens första steg. Det är då vi anförtror oss till Guds barmhärtighet.” Påven underströk att bemötandet och prästens gester är mycket viktiga.

Men den avgörande punkten i påvens tal var något som han påpekade ”man inte talar så mycket om: skuldkänsla. Skuldkänslan som en person känner inför att bekänna sina synder för en annan människa, även om man vet att de representerar Gud. Man upplever skuld både för det man har gjort och för att behöva bekänna det. Denna känsla måste bemötas med uppmuntran, för redan på bibelns första sidor läser vi att de första reaktionen när man känner skuld är att gömma sig för Gud. (jfr Mos 3,8-10).

Påven uppmanade barmhärtighetsmissionärerna till att i biktstolen inte fokusera på synden utan på den ångerfulla syndaren, en person som längtar efter att någon lyssnar och förlåter. ”Vi är inte kallade att döma, med en känsla av överlägsenhet, som om vi var immuna för synden. Tvärtom är vi kallade att verka som Sem och Jafet, Noas söner, som tog en filt för att täcka över fadern som var blottad i skam. Att vara biktfäder enligt Kristi hjärta är att täcka över den blottade syndaren som skäms, och återge honom glädjen och värdigheten i att var Guds barn.

”Det finns många som inte biktar sig för att de har blivit utskällda i biktstolen, eller för att de har fått för närgående frågor”, sa påven. ”Gör inte så. Så gör inte en god herde, så gör inte en fader. En fader underlättar och förstår utan att pina sina barn.”

Avlutningsvis uppmuntrade påven Franciskus de samlade biktfäderna att vända sig till den gudomliga barmhärtigheten när de ser sina egna begränsningar eller upplever tyngden av synderna som de har förlåtit, och säg som många biktfäder före er: "Herre, jag förlåter, sätt det på min räkning." Och så gå vidare framåt. Må Barmhärtighetens Moder hjälpa er!

inizio pagina

Påven skickar hälsning till ungdomarna i Pompeji på askonsdagen

◊  

På askonsdagens morgon skickade påven Franciskus en inspelad hälsning till ungdomarna i prelaten vid Vår Frus Sanktuarium i Pompeji.

Påvens hälsning är det första bidraget till sanktuariets ungdomssatsning under fastan, som de kallar ”Keep Lent.” Varje dag under fastan kommer sanktuariets ungdomsledare att lägga upp dagens evangelietext med en kommentar ifrån en präst eller en kateket på sociala medier.

I sin hälsning reflekterar påven Franciskus över evangelietexten ifrån askonsdags mässan, i vilken Jesus varnar för att utföra goda gärningar så att andra ska se dem.

”När vi gör något bra så frestas vi ibland att vilja få beröm eller att bli belönade. Detta är mänsklig glädje,” sa påven. ”Men det är en falsk belöning eftersom den får oss att fokusera på vad andra tänker om oss.”

Istället, sa påven, så ber Jesus oss att göra gott för det godas skull. ”Han ber oss att känna att vi alltid är under den Himmelske Faderns vakande blick och att vi alltid lever i en relation med Honom - inte i en relation med andras åsikter,” sa påven.

”Låt oss göra det som är möjligt för oss i form utav bön, uppoffringar och kärleksgärningar, ödmjukt och inför Gud. Då kommer vi att vara värdiga Gud Faders belöning,” avslutade den helige fadern. 

inizio pagina

Påven talade om den gamla innebörden i jubelår - att befria förlåta och offra

◊  

Askonsdagen kom till Rom med vind och blå himmel, och påven Franciskus höll sin allmänna audiens på Petersplatsen inför en stor skara pilgrimer, blanda andra unga ministranter från hela världen. Påven talade till dem om jubelåret och om de sjukas världsdag. 

I sin trosundervisning denna morgon talade påven om jubelåret som en mycket gammal institution med rötter i bibeln. ”Jubelåret var ett särskilt tillfälle för Israels folk, i deras religiösa och sociala liv, som Gud uppmanar till i Tredje Mosebok, en tid att avskriva skulder och frigöra slavar. Ett jubelår är ett år för "allmän förlåtelse", för att låta alla återgå till sitt ursprung: nämligen det heliga Guds folks rättmätiga frihet. Vi bör praktisera denna förlåtelse för att bekämpa fattigdom och ojämlikhet genom att främja en rättvis fördelning av jordens resurser. Jorden tillhör Gud, och har anförtrotts oss, som dock är "främlingar och besökare” på vägen till evigheten. Som Herrens förvaltare, är vi kallade att göra världen beboelig och mänsklig. Under detta jubelår är vi även utmanade att återuppta den gamla seden med tionde, och offra vårt arbetes första frukter till Gud. Denna visdom kallar oss att vara generösa med de behövande, för att eliminera fattigdomen och bidra till ett samhälle som bygger på solidaritet, broderskap och rättvisa.”

På eftermiddagen är det sed att påven Franciskus beger sig till den första av fastans stationskyrkor i Rom, Santa Sabina, men påven Franciskus har i år valt att fira mässan i Peterskyrkan då han just idag ska sända ut omkring tusen Barmhärtighetsmissionärer som under jubelåret särskilt ska fokusera på försoningens sakrament. Mässan med askpåläggningen hålls därför i Peterskyrkan klockan 17.

På torsdagen äger påvens sedvanliga möte med Roms församlingspräster rum, men det är inte säkert att påven kommer att delta då han måste förbereda sig och vila inför den tidiga avresan till Mexiko på fredagsmorgonen, med en första etapp på Kuba för det historiska mötet med den rysk-ortodoxa patriarken Kirill.

På torsdagen firar Vatikanen även 87 år, då den 11 februari var dagen som man undertecknade Lateranpakten mellan den Heliga Stolen och Italien. Det är även Vatikanradions födelsedag som i år firar 85 år.

Den 11 februari infaller även Värdsdagen för bön för de sjuka då det är Jungfru Maria av Lourdes högtid och under sin audiens uppmärksammade påven Franciskus detta:

”I morgon, på vår Fru av Lourdes högtid, firar kyrkan den XXIV:e världsdagen för de sjuka, som särskilt kommer att firas Nasaret. I mitt budskap till denna världsdag i år har jag fokuserat på Marias oersättliga roll vid bröllopet i Kana: "Gör det han säger åt er.” (Joh 2,5). I Marias omsorg reflekteras Guds ömhet och den barmhärtige Jesus enorma godhet. Jag ber er att be för de sjuka, att de må uppleva vår kärlek. Må de många människor som finns vid de sjukas sida präglas av samma ömhet som Marias, och ha förmågan att förstå deras behov, även de mest subtila, eftersom de kan se med ögonen fulla av kärlek.”

inizio pagina

Påven till kapucinerna "Var ödmjuka och förlåtande i biktstolen!"

◊  

Tidigt på tisdagen klockan 7.30, firade påven Franciskus mässan i Peterskyrkan tillsammans med Kapucinbröder från hela världen, som har kommit med anledning av att de två heliga kapucinerbröderna Padre Pio da Pietralcina och Leopoldo Mandic' reliker är i Rom fram till på askonsdagen.

I en basilika vars atmosfär präglades av djup bön fokuserade påven Franciskus sin predikan på förlåtelse.

"Er tradition som kapucinerbröder är präglad av förlåtelse, att ge förlåtelse”, började påven sin predikan. ”Bland er finns det många bra biktfäder: och det beror på att de vet att de är syndare. De vet att de är stora syndare, och inför Guds storhet ber de ständigt: "Hör, Herre, och förlåt" (jfr 1 Kung 8:30). Eftersom de vet hur man ber väl, vet de hur man förlåter. Om man glömmer bort sitt eget behov av förlåtelse, glömmer man långsamt bort Gud, man glömmer bort att be om förlåtelse, och hur man förlåter. Den ödmjuka, den som vet att han är en syndare, är förmögen att ge förlåtelse i biktstolen. De andra, de som är som de skriftlärda och som känner sig som "renläriga", och "mästare", de vet bara hur man fördömmer”, sa påven och hänvisade till dagens liturgiska läsningar.

Påven påminde om att biktstolen först och främst är en plats för förlåtelse, och om det är omöjligt att ge absolution så berättigar det inte att man "slår" på personen som har kommit för att söka tröst, förlåtelse och frid i sin själ. I biktstolen bör man finna en fader som omfamnar en och som säger: "Gud älskar dig"; och som får dem att känna att Gud älskar dem”, sa påven och påpekade att man ibland hör människor som aldrig går till bikt för att de har blivit utskällda i biktstolen.

”Tröttna inte på att förlåta”, fortsatte påven, och berättade om hur han hade besökt en biktfader som alltid hade en lång kö utanför biktstolen med personer av alla de slag som ville bikta sig. Han hade berättat för påven att han ibland oroade sig för att han förlät för mycket. Vad gör du när du känner så, hade påven frågat. Jo, jag går till kapellet och går ner på knä inför tabernaklet och säger: ”Förlåt mig, Herre, förlåt mig, jag tror att jag har förlåtit för mycket idag. Men Herre, det är du som har gett mig ett dåligt exempel!". Med denna berättelse uppmanade påven till att vara förlåtelsens, försoningens och fridens män.

Påven påpekade även att som biktfäder är det inte nödvändigt att ställa många frågor och ha svar på detaljer. Bara det faktum att personen i fråga är där är ett tecken på att de ångrar sig, vill ändra på sig och inte upprepa synden.

Slutligen beskrev påven Franciskus förlåtelsen som ett frö, ur vilket nytt liv växer. Han sa att man måste ha tillit till förlåtelsens kraft och varnade för att falla för pelagianismen, och uppmana människorna att ”göra detta, detta, detta, och detta” som om personens frälsning berodde på hennes viljekraft. Han sa även att en biktfaders karisma, är i ständigt behov av att återupplivas. Men han sa återigen och om igen att de måste förlåta och förlåta. "Vem är det i Bibeln som alltid anklagar och fördömer? Jo, den onde. Antingen gör ni som Jesus och ger ert liv för fölåtelsen, i bön och i många timmar sittandes i biktstolen, som de två St. Leopold och St. Pius; eller så gör ni motsatsen och fördömer och anklagar. Jag ber er, och jag riktar mina ord till alla präster, var ödmjuka och sätt er inte i biktstolen, om ni känner att ni inte kan förlåta.”

inizio pagina

Barmhärtighetsmissionärerna och de förbehållna synderna

◊  

Den amerikanska systern Jenna M. Cooper har ett licentiat i kanonisk rätt ifrån det Påvliga Universitetet Santa Croce i Rom. I en artikel för Aleteia reder hon ut vad det innebär att påven Franciskus har gett Barmhärtighetsmissionärerna befogenhet att lösa synder som vanligtvis är förbehållna för den Heliga Stolen.

I sin bulla inför jubelåret, Misericordiae Vultus, tillkännagav påven Franciskus att han under Barmhärtighetens Jubelår kommer att sända ut Barmhärtighetsmissionärer. Påven berättade att dessa Barmhärtighetsmissionärer kommer att vara ”ett tecken på Kyrkans moderliga omsorg för Guds folk.” Mer konkret innebär det att de kommer att vara ”präster till vilka jag vill ge auktoritet att förlåta även de synder som är förbehållna för den Heliga Stolen.”

Så vad betyder detta?

1.Vad är en ”förbehållen synd”?

En förbehållen synd är en synd som inte kan avlösas av vilken präst som helst under en vanlig sakramental bikt. För dessa synder är avlösningen reserverade till en högre auktoritet.

Först och främst är det viktigt att ha i åtanke att Misericordiae Vultus är avsett att vara ett pastoralt, och inte ett juridiskt, dokument. På grund av att påven Franciskus vänder sig till de troende i allmänhet så väljer han i Misericordiae Vultus att använda mer lättförståeliga uttryck. Om vi därför studerar frågan från ett tekniskt perspektiv så kommer vi att se att den Romersk Katolska Kanoniska Lagen ifrån 1983 inte använder uttrycket ”förbehållna synder” (även om den Kanoniska Lagen från 1917 och den Kanoniska Lagen för de Östkyrkorna från 1990 talar om förbehållna synder). Istället talar den Kanoniska Lagen om förbehållet straff.

2. Vad är ett ”förbehållet straff”?

För att kunna svara på denna fråga så måste vi först se att Kyrkan ser vissa handlingar inte bara som synder, men även som brott mot den kanoniska lagen. För brott mot den kanoniska lagen utdömer Kyrkan därför vissa straff.

Vissa kanoniska straff är sonande, vilket innebär att de är ämnade att vara ett sätt att gottgöra de skador som ett visst brott har orsakat och för att återupprätta rättvisan i Kyrkans liv. Men en vanligare form av straff är de som snarare kan anses vara medicinska, och som innebär rättspåföljder. En rättspåföljd är ämnad att verka som en väckarklocka som manar den enskilde att ta sitt eget behov av ånger och försoning med Kyrkan på större allvar.

Ett sådant medicinskt straff är exkommunicering, vilket innebär att en katolik är förhindrad från att fullt ut delta i Kyrkans liv. Mer specifikt innebär detta att en exkommunicerad person inte får inneha någon offentlig position eller ämbete i Kyrkan och inte kan ta emot sakramenten. Exkommunicering är tänkt som en påföljd som vanligtvis åläggs av en berättigad kyrklig auktoritet, även om vissa brott leder till automatisk exkommunicering, vilket kallas  latae sententiae. 

Eftersom en av konsekvenserna av exkommunicering är att man inte längre kan ta emot Kyrkans sakramenten så kan en exkommunicerad katolik därför inte få avlösning för sina synder i den sakramentala bikten. En exkommunicerad botgörare måste därför först få påföljden för sitt kanoniska brott lyft för att den sakramentala avlösningen av hans synder ska vara verkningsfull.

Vanligtvis kan den lokala stiftsbiskopen eller den som han har utsett för att ta hand om dessa frågor lyfta en påföljd såsom exkommunicering. Men det finns vissa straff som är ”reserverade för den Apostoliska Stolen,” vilket innebär att de endast kan lyftas med särskilt tillstånd ifrån påven, vanligtvis genom en särskild domstol i Rom som kallas för den apostoliska penintentiarius. Brott som medför denna typ av reserverade straff inkluderar vanhelgande av Eukaristin, fysiskt våld mot påven, om en präst direkt bryter biktens absoluta tystnadsplikt, om en präst försöker ge sakramental avlösning till den som han har begått en sexuell synd med och en biskop som viger en annan biskop utan påvens uttryckliga godkännande. Påven Benedicuts XVI la under sitt pontifikat till ytterligare ett brott vars avlösen är reserverad den Heliga Stolen, och det är brytande av tystnadsplikten under en konklav. 

3. Vad kommer Barmhärtighetsmissionärerna att göra?

På Askonsdagen kommer påven Franciskus att sända ut Barmhärtighetsmissionärerna i världen, och han kommer då att ge dem tillstånd att lyfta påföljder som vanligtvis är reserverade för den Heliga Stolen. Detta i sin tur medför att de kan ge omedelbar förlåtelse för de ovannämnda synderna under en vanlig sakramental bikt.

Påven Franciskus har även uppmanat Barmhärtighetsmissionärerna att ägna sig åt olika pastorala aktiviteter under året, till exempel att predika reträtter och närvara vid olika missionssatsningar i församlingarna ute i stiften. Att han har valt att kalla dem just missionärer är för att han vill att de ska gå ut och söka efter ”förlorade lamm”, söka upp de korrupta själarna som har gjort synden till en livsstil, eller de som har gett upp hoppet om förlåtelse, och som tror att deras synd är större än Guds barmhärtighet. Med andra ord vill påven även att de ska söka upp kriminella, maffian, fängelseintagna, prostituerade ect. De som lever långt bortom kyrkans församlingsgemenskap. 

4. Har några andra särskilda befogenheter getts under Barmhärtighetens År?

Ja. Under Barmhärtighetens År kommer alla präster över hela världen att ha befogenhet att lyfta straffet för att ha varit inblandad i en abort. I många stift i världen har biskoparna dock redan innan Barmhärtighetens Jubelår gett sina präster tillstånd att göra detta.

Dessutom har påven Franciskus, för att gagna de troende och för att än mer utvidga Kyrkans barmhärtighetsmission, under Jubelåret gett prästerna i Pius X:s Sällskap - vilka vanligtvis inte har befogenheten att höra bikter med undantag för de situationer då dödsfara föreligger - rätten att ge giltiga avlösningar i Botens Sakrament.

5. Varför är Barmhärtighetsmissionärerna viktiga?

Eftersom majoriteten av världens katoliker lyckligtvis inte begått brott såsom att bruka fysiskt våld mot påven eller att viga en biskop utan påvligt mandat så kan det verka som om Barmhärtighetsmissionärerna inte är särskilt användbara.

Men förutom att förenkla förlåtelsen av vissa extrema synder så är Barmhärtighetsmissionärerna framför allt tänkta att vara ”levande tecken på Faderns beredskap att välkomna alla dem som söker hans förlåtelse.” Vilket innebär att de är en kraftfull påminnelse för hela Kyrkan om Kristi beredskap att ”söka efter det som är förlorat och rädda det” (Luk 19:10) och Guds gränslösa längtan efter att få erbjuda sin barmhärtighet även till de värsta syndarna. 

inizio pagina

Påvliga Komissionen för Beskydd av Minderåriga avslutar sitt plenum

◊  

Den Påvliga Komissionen för Beskydd av Minderåriga har sänt ut en kommuniké vid slutet av sitt veckolånga möte i Vatikanen. Kommisionens uttalande berättar vilka frågor som har behandlats och vilka förslag som mötets sex arbetsgrupper har presenterat. Bland annat har de bett påven Franciskus att påminna alla Kyrkans auktoriteter om vikten av att ge svar direkt till de offer som har kontaktat dem. Man har även bett påven att överväga att utlysa en universell böndag och att utforma en botgöringsliturgi.

Kommunikén fortsätter med att berätta om Kommisionens och deras samarbetspartners kommande aktiviteter, bland annat seminarium om de juridiska aspekterna av beskydd av minderåriga med målet att ha en större transparens kring de kanoniska rättegångarna. Man ska även utveckla en webbsida för att underlätta för olika stift och organisationer att dela de bästa åtgärderna för att beskydda minderåriga runtom i världen.

Kommissionen gläder sig även över att den första diplomerande kursen för Beskyddande av Minderåriga kommer att börja på det Påvliga Gregorianska Universitetet i Rom nästa vecka. Kursen kommer att ha 19 deltagare från Afrika, Europa, Amerika och Asien.  

inizio pagina

Påven Franciskus: Tro är det största arvet som vi kan lämna efter oss

◊  

Vid torsdagens morgonmässa i Sankta Marta talade påven Franciskus om tron. I sin predikan sa den helige fadern att vi inte behöver frukta döden, eftersom livet fortsätter även bortom den.

Tanken på döden blir ett ljus som lyser upp livet
Torsdagens första läsning handlade om kung Davids död. ”Varje liv har ett slut,” sa påven. Detta är en tanke ”som inte behagar oss,” som vi alltid vill försöka undvika, men ”som är en verklighet i det vardagliga livet.” Tanken på döden blir ”ett ljus som lyser upp livet” och ”en verklighet som vi alltid borde ha inför oss.”

”Vid en av onsdagsaudienserna fanns det ibland de sjuka en mycket gammal syster som hade ett fridens ansikte och ett strålande arv: ’Men hur gammal är du syster?’ Med ett leende sa hon: ’Åttiotre, men jag håller på att avsluta min väg i detta liv för att börja på en ny tillsammans med Herren, för jag har cancer i bukspottskörteln.’ Denna kvinna hade levt sitt gudsvigda liv fridfullt och fullt ut. Hon fruktande inte döden. ’Jag avslutar min väg i detta livet för att påbörja en annan.’ Det är en övergång. Det är något bra för oss.”

Tron är det vackraste arvet
David regerade över Israel i 40 år, fortsatte påven. Innan han dog så uppmanade David sin son Salomon att följa Herrens lag. David hade ofta syndat under sitt liv, men han hade lärt sig att be om förlåtelse, och Kyrkan kallar honom helig. ”En syndare, men ett helgon.” Nu vid sin dödsstund så gav David sin son ”det allra vackraste och det största arvet som en man eller kvinna kan lämna till sina barn. Han gav dem tron.”

”I sina testamenten skriver människor: ’Jag lämnar det här till en person, det här till en annan, och ytterligare någon annan får detta.’ Ja, det är bra, men det allra vackraste arvet, det allra största arvet som en man eller kvinna kan lämna till sina barn är tron. Och David minns Guds löften, han minns sin egen tro på dem, och han påminner sin son om dem och ger honom på så sätt tron som ett arv. När vi vid dopet ger föräldrarna ett tänt ljus, trons ljus, så säger vi till dem: ’Bevara det, får det att växa i din son eller dotter, och lämna det till dem som ett arv.’ Lämna tron som ett arv, detta är vad David lär oss. Och sedan dog han helt enkelt, precis som varje man kommer att göra. Men han visste mycket väl vad han skulle lämna efter sig till sin son, vilket det bästa arvet var som han kunde ge honom. Inte kungariket, utan tron!”

Gud är trofast. Han är en Fader som aldrig sviker oss. Det skulle göra oss gott att fråga oss själva: ”Vilket är arvet som jag kommer att lämna efter mig? Kommer jag att lämna ett arv från en trons man eller kvinna? Kommer det att vara det arv som jag ger mina barn? Låt oss be Herren om två saker: att inte känna rädsla inför detta sista steg, likt systern vid onsdagsaudiensen. Låt oss sedan be att vi ska få lämna efter oss som ett arv tron på den trofaste Guden, som alltid är nära oss, som är vår Fader och som aldrig sviker oss.”

inizio pagina

"Var barmhärtiga lärjungar som inte överger syndarna" Påvens Angelus

◊  

När påven Franciskus klev fram till sitt fönster i det apostoliska palatset på söndagen klockan 12 var det fler pilgrimer än vanligt som väntade på honom. I dessa dagar vallfärdar fler än vanligt till Rom, då de två stora helgonen Padre Pia av Pietralcina och Leopoldo Mandic’ reliker är i stan. Påven reflekterade under dagens Angelus över den kristna kallelsen att vara "människofiskare".

Söndagens evangelietext ur Lukasevangeliet berättar om när Jesus kallade sina första lärjungar (Luk 5,1-11). Påven sa: ”Kallelsen ägde rum mitt i vardagen. Det fanns några fiskare på stranden av den Galileiska sjön, som gjorde rent näten efter en natt utan fångst. Jesus satte sig i båten och bad Simon, som kallas Petrus, att ro ut ett litet stycke. Sen började han predika Guds Ord för folkskaran som hade samlats. När Jesus hade talat färdigt sa han till Simon Petrus att ro ut på djupt vatten och kasta näten. Petrus som kände till Jesu under och kraften i hans ord, svarade: "Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.” (v. 5). Denna hans tillit gjorde honom inte besviken – näten blev så fulla av fisk att de var nära att brista.”

”Inför denna extraordinära händelse, greps fiskarna av en stor bävan. Simon Petrus föll inför Jesu fötter och sa: " ”Lämna mig, Herre, jag är en syndare.” (v. 8). Miraklet hade övertygat honom om att Jesus är inte bara var en fantastisk lärare, vars ord är sanna och kraftfulla, utan att han är Herren, Gud. Denna närvaro väcker i Petrus en stark känsla av att vara ovärdig och liten. Ur mänsklig synvinkel, tror han att det måste vara ett stort avståndet mellan syndaren och helgonet. I själva verket leder hans syndiga tillstånd till att Herren inte lämnar honom, liksom en läkare inte lämnar en människa som är sjuk.

”Jesu svar till Simon Petrus är lugnande och bestämt: " Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” (v. 10). Återigen besvarar fiskaren från Galileen, Jesu ord med sin tillit, och han lämnar allt och följer honom som har blivit hans Mästare och Herre. Likaså gjorde Jakob och Johannes, som arbetade med  Simon Petrus. Detta beskriver logiken i Jesu mission och i kyrkans mission: att söka upp, att "fånga" män och kvinnor. Det handlar inte om proselytism, utan om att ge de tillbaka sin fulla värdighet och frihet, genom syndernas förlåtelse. Detta är kärnan i kristendomen: att sprida Herrens förnyande och frivilliga kärlek, med en attityd som präglas av acceptans och barmhärtighet i mötet med alla, så att de får uppleva Guds ömhet och livets fullhet.”

Här sa påven att han särskilt tänkte på ”biktfäder, som är de första som förmedlar Guds barmhärtighet genom att följa Jesu exempel, som de två helgonen Leopoldo Mandic och Padre Pio gjorde.

Dagens evangelium utmanar oss", avslutade påven Franciskus. "Litar vi verkligen på Herrens ord? Eller låter vi oss nedslås av våra misslyckanden? Under Barmhärtighetens Jubelår är vi kallade att trösta dem som känner sig som ovärdiga syndare inför Herren och som låter sig nedslås av sina synder. Vi måste använda Jesu ord: ”Var inte rädda Faderns barmhärtighet är större än era synder! Den är större, var inte rädda!". Må Jungfru Maria, Guds Moder, hjälpa oss att förstå vad det är att vara Jesu lärjunge, och att följa honom i hans fotspår: den gudomlig nådens spår som ger nytt liv till alla. 

inizio pagina

Veckans aktuella hãndelser



Barnen på sjukhuset väntar på påven

◊  

Påven kommer på söndagskvällen
På söndagseftermiddagen lokal tid kommer påven Franciskus att besöka Frederico Gomez Barnsjukhus i Mexiko City. Sjukhuset har 2700 anställda, och vårdar barn med cancer, genetiska missbildningar och neurologiska sjukdomar.

När påven Franciskus kommer till sjukhuset så kommer han att tas emot av tjugofem barn och Mexikos presidenthustru Angélica Rivera. Barnen ser mycket fram emot påvens besök, som för dem blir en ljuspunkt i deras tuffa behandlingar.

Sjukhusets överläkare, dr. José Alberto Garcia Aranda berättar att när påven besöker sjukhuset så kommer även två barn att ringa i en klocka som ett tecken på att de nu är cancerfria.

De sjuka barnens familjer tvingas att sova på gatan
Dr. Garcia berättar även att ett av sjukhusets största problem är att hitta husrum till familjerna som har kommit till Mexico City tillsammans med sina sjuka barn. Många av dem är mycket fattiga, och tvingas därför att sova på gatorna utanför sjukhuset. Mexico City ligger 2000 meter över havet, och temperaturen sjunker drastiskt på nätterna. Barnsjukhuset gränsar även till ett av Mexico Citys farligaste områden. 

inizio pagina

Englands biskopar: Ja till en fängelsereform

◊  

Biskoparna i England och Wales hyllar premiärminister David Camerons reform av det brittiska fängelsesystemet som ska förbättra situationen för landets över 85 000 fångar.

Brittiska fängelser är överfulla och våld och självmord är vanligt och premiärministern har talat om ett ”skandalöst misslyckande”.

Msgr. Richard Moth, ansvarig för det pastorala arbetet i fängelser inom biskopskonferensen i England och Wales (Cbcew) har uppmuntrat till en reform och ser nyheten som ”ett första steg mot bra fängelser där personer behandlas med värdighet och där det finns möjlighet att börja ett nytt liv”. ”Fängelset är redan ett straff i sig och inte en plats där personer ska bli ytterligare straffade”, säger biskopen. ”Det är omoraliskt att hålla fler än 85 000 personer fängslade utan att erbjuda hjälp. För ett effektivt och mänskligt fängelsesystem  krävs en minskning av de intagna och kyrkan är villig att samarbeta med regeringen med sin erfarenhet att hjälpa till att uppnå detta.”

 

 

inizio pagina

Påven emeritus visar vägen för en åldrandes andlighet

◊  

Det är tre år sedan påven Benedictus XVI avsade sig sitt påvliga uppdrag. En epokgörande handling som man nu kan se i ljuset av Barmhärtighetens Jubelår.

Ordförande för det Påvliga Familjerådet msgr. Vincenzo Paglia ser avgången som en kärleksfull gest gentemot kyrkan och ödmjuk inför dess stora mysterium och att påven Benedictus lät sig vägledas av den Helige Ande. Msgr. Paglia säger att kyrkans dimension av Guds barmhärtighet drev påven till sin avgång – kärleken till kyrkan. Han ser det som en välsignelse att påven Franciskus ville gå genom Peterskyrkans heliga port tillsammans med påven emeritus.

Msgr. Paglia tror också att påven emeritus på så sätt öppet ville visa alla att jubileet handlar om djup tro men att han lever året i en andlig dimension i bön och att detta är ett fantastiskt exempel hur man kan leva sina sista livsår: i bön och meditation och med ett öppet hjärta för den universella kyrkan och hela världen. Msgr. Paglia tycker att påven emeritus visar på ”åldringens andlighet”.

Påven Benedictus XVI sa vid firandet av den gudomliga barmhärtigheten år 2010: ”Barmhärtigheten är kärnan i evangeliets budskap - det är Guds namn.” Msgr. Paglia påminner om att den helige Johannes XXIII sa i samband med Konciliet: ”Tiden är kommen för barmhärtigheten”. Påven Paulus VI talade om Konciliet som den barmhärtiga samariten gentemot vår döda värld och även där handlar det om Guds barmhärtighet som ödmjukar sig. Den heliga Johannes Paulus II skrev till och med en encyklika om detta förutom att han instiftade Barmhärtighetens söndag efter Påsk. Påven Benedictus XVI  skrev sin första encyklika om kärleken: ”Deus caritas est”. Msgr. Paglia säger att temat barmhärtighet är en röd tråd hos påvarna sedan Johannes XXIII för att ge nystart till det nya seklet.

inizio pagina

Kardinal Parolin: Påven, en pilgrim för fred och hopp

◊  

Statssekreterare kardinal Pietro Parolin berättar att temana för påven Franciskus besök i Mexiko kommer att vara barmhärtighet, rättvisa och fred, migration, våld och kriminalitet. Han kommenterar även mötet på Kuba med patriarken Kirill.

Han säger att påven kommer att uppmärksamma det mexikanska folkets starka tro med en hängivenhet till jungfru Maria och dess kulturella rikedom, men även svårigheter som landet står inför med narkotikahandel, våld och fattigdom.

Påven Franciskus hängivenhet till Maria är väl känd och denna resa tillägnas denna dimension genom besöket av Vår Fru av Guadalupe och hon betyder mycket för Mexikos folk. Statssekreteraren tror att påven kommer att upprepa hennes ord till Juan Diego: ”Varför är du rädd? Är inte jag som är din mor här?”

Påven kommer att möta personer av helt olika kategorier under sin resa och det ser statssekreteraren som ett viktigt tecken på barmhärtighet.

Påvens budskap är att inte ge upp för det onda utan kämpa mot det och omvända våra hjärtan.

Vad gäller påvens möte med patriarken Kirill säger statssekreteraren att det inger hopp och att det sker i en anda som påven alltid håller fast vid: samförstånd, möteskultur och dialog. Han ser mötet som ett stort steg i den ekumeniska vandringen i världen och i dagens samhälle.

 

 

inizio pagina

Mexiko väntar på påven

◊  

Påven Franciskus kommer att anlända till Mexiko i kväll klockan 19.30 lokal tid med direktflyg från Kuba.

I Mexiko är fler än 83% av befolkningen katolsk. Kyrkan i landet är förberedd på besöket och nu är alla mycket förväntansfulla. Ärkebiskopen av Mexiko kardinal Norberto Rivera Carrera berättar:

Påvens mission är att bekräfta vår tro. Påven har en särskild karisma: närhet, ödmjukhet och känslighet som berör människors hjärtan. Han kommer som en pilgrim och han vill ses som en pilgrim som kommer för att föra samtal med och vara nära Vår Fru av Guadalupe. Detta kommer att hjälpa oss, och även oss biskopar, att bekräfta kyrkans gemenskap så att de fattiga och utstötta känner sig som en del av kyrkan.

Kardinalen ser det planerade besöket vid barnsjukhuset  "Federico Gomez" som mycket betydelsefullt. Han säger att påven kommer att möta ett Mexiko som har gjort politiska, sociala och ekonomiska framsteg, men att det råder mycket våld i landet.

Nu är allt förberett för påvens besök. Fler än 4 000 ackrediterade journalister väntas komma liksom tusentals volontärer från hela landet. Samordnare för besöket msgr. Eugenio Lira Rugarcia berättar att allt står i ordning på de platser som påven kommer att besöka. Hela det mexikanska samhället är engagerat och förväntansfullt.

 

inizio pagina

Indien: Ökande våld mot kristna

◊  

Ytterligare tre kristna, en pastor och två troende arresterades i Uttar Pradesh i Indien med falsk anklagelse om att de hade firat en religiös rit utan tillstånd.

Ordförande för Global Council of Indian Christians Sajan K George anmäler en ökning av våld mot kristna i landet. Det är den radikala högern som inför valet 2017 vill synas. George säger att ”Krafter från extremhögern skapar en slags sekteristisk galenskap mot den sårbara kristna minoriteten genom falska anklagelser om tvångskonverteringar".

Global Council sänder ut en vädjan om de kristnas säkerhet i Uttar Pradesh.

 

 

inizio pagina

Bangladesh: Kloster attackerat

◊  

En grupp på omkring 20 personer attackerade på natten ett nunnekloster och en katolsk kyrka i Chuadanga-distriktet i Bangladesh, 160 kilometer väst om huvudstaden Dhaka. De rånade systrarna genom hot och våld och genomsökte kyrkan. Det hela skedde kring midnatt mellan den 6 och 7 februari. Polisen har öppnat en utredning. En kristen ledare påpekar att det är oroande att även ordensfolk utsätts för våldet som skakar landet.

Församlingsprästen msgr. Arun Halsona var på pastoralt besök i huvudstaden. De två väktarna bands fast och tjuvarna bar vapen. på Systrarna är alltid mycket respekterade i landet. Nirmal Rozario, generalsekreterare för den kristna föreningen i Bangladesh säger: "Vi är mycket oroade, eftersom det också är en plats som bevakas av väktare. Men framför allt för att systrarna nu attackerades. I vårt land har alltid religionen respekterats, men vi har nu hamnat i denna situation.” Han berättar att regeringen står nära minoriteterna och gör allt för att stödja dem, men det finns dem som vill skapa anarki i landet. Därför är det viktigt att det snabbt skipas rättvisa.

 

inizio pagina

Mexiko: Anmälningar uteblir på grund av rädsla

◊  

”Kidnappningarna är många. Först talade man om 50 men efter en mer noggrann undersökning har det visat sig att minst 400 har försvunnit. Men ofta vågar deras familjer inte anmäla det.” Det säger en pappa till en av de försvunna ungdomarna vid en mässa i Tierra Blanca i Mexiko. Ungdomarna var offer för droghandel och organiserad brottslighet. De försvunna ungdomarnas föräldrar samlades i församlingen Virgen del Carmen och firade sedan mässan med biskopen av Veracruz msgr.Luis Felipe Gallardo Martin del Campo. Biskopen bad alla att be för att de kidnappade släpps fria så att de får komma tillbaka till sina familjer. Kyrkan har blivit den enda platsen för många av dessa familjer att ty sig till, där de kan söka tillit och hopp.

Msgr. Gallardo Martín del Campo läste upp namnlistan över 23 saknade personer som försvunnit i Tierra Blanca under de senaste veckorna. "För en tid sedan var det känt att den väpnade gerillan i Sierra Guerrero rekryterade personer med våld. Nu då narkotikahandel och organiserad brottslighet har tagit plats i vårt samhälle, är allt utom kontroll. Rättssystemet är förstört och det finns våld överallt. Myndigheterna vet inte hur de ska lösa problemet.” sa biskopen avslutningsvis.

 

 

inizio pagina

Påven möter Iraks premiärminister

◊  

Innan onsdagens allmänna audiens mötte påven Franciskus Iraks premiärminister Haider al-Abadi i ett rum vid audienshallen "Paulus VI". Ett mycket viktigt möte då situationen fortsätter att vara svår för kristna i Irak. 

De kristna kyrkorna i Irak inbjöds av landets parlament till en konferens om bevarandet av fredlig samexistens, som hölls på söndagen den 7 februari, men de beslöt att bojkotta evenemanget. Detta för att markera ett avståndstagande mot en retorik som inte leder till handling.

Den kaldeiska patriarken Louis Raphael I Sako förklarade orsaken: Varför delta i möten som detta för att sedan inte se någon konkret förändring.

Konferensen organiserades under beskydd av parlamentets talman och rådet för sunniter för religiösa frågor och politiker, diplomater och ministrar vid den irakiska regering deltog.

Nyligen sände den kaldeiska patriarken ut en vädjan till landets myndigheter och politiska och religiösa ledare att uppmärksamma den fortsatta rättsliga diskriminering och sekteristiska förföljelse som kristna utsätts för. Han skrev: Vi har haft möten med regeringstjänstemän och vi har besökt några islamiska religiösa myndigheter för att tala om vad vi har gemensamt, vad gäller vår respektive tro och livet som vi delar i detta land. Under dessa möten har vi försäkrat vår lojalitet med vårt hemland Irak och att vi inte söker hämnd, utan vill leva i frid med alla irakier. Tyvärr har inga av deras löften blivit verklighet.

inizio pagina

Katolsk vesper i Henrik VIII:s kapell

◊  

För första gången sedan den anglikanska schismen firas en katolsk vesper i latinsk rit, i Henrik VIII:s kapell. På tisdagen den 9 februari, äger den historiska vespern rum i det kungliga kapellet på Hampton Court Palace i London. Vespern förverkligas tack vare ett samarbetet mellan Genesis Foundation och Choral Foundation, två organisationer som främjar kulturarvet, och har en stark ekumenisk karaktär. Det kommer att vara kardinal Vincent Nichols, ärkebiskop av Westminster, som firar Vespern, medan Rev. Dr. Richard Chartres, Londons biskop och dekanus för kapellet, ska predika.

Vespern kommer att firas i stort sett helt på latin, och tillägnas Johannes Döparen eftersom det kungliga kapellet byggdes på Hospitalsriddarnas tidigare kapell tillägnat Johannes Döparen. Innan den ekumeniska vespern ska, kardinalen Nichols och biskop Chartres, samtala i den Stora salen under temat "Tron och kronan", med fokus på relationen mellan de två kyrkorna och monarkin. Särskild vikt kommer att läggas på relationen mellan de två kyrkorna och dialogens utveckling genom århundraden.

Mötet kommer också att ha några musikaliska inlägg med stycken ur den turbulenta religiösa historien som framförs det kungliga kapellet.

Kören sexton och Genesis sexton, utförd av maestro Harry Christophers utföra Thomas Tallis Magnificat, Salve Regina William Cornysh och Kyrie John Taverner.

Genesis Foundations grundare, John Studzinski säger att  "i dessa svåra tider är mycket viktigt att välkommet dialogen mellan olika religioner. Vi måste visa att det vi har gemensamt är mycket mer än vad som skiljer oss."

Choral Foundations direktör Michael Pris, påminner om hur det kungliga kapellet i Hampton Court har spelat en central roll i 1600-talets religiösa liv. Kapellets musiker och kompositörer har under Henry VIII, Edward VI, Maria I och Elizabeth I, skapat en underbar musik, som blev till en referenspunkt för sakral musik i England. Dagen blir en historisk möjlighet att lära känna det förflutna och sammanföra de olika kristna traditionerna 450 år senare i Hampton Court Palace. Vespern kommer att vara öppen för allmänheten, efter att BBC har lottat ut inträdesbiljetter. 

inizio pagina

Fastekampanj till hjälp för Syriens kristna

◊  

Sex projekt för fastetidens sex veckor. Alla i syftet att hjälpa 250.000 kristna i Irak. Detta är kampanjen som har lanserats av den påvliga stiftelsen “Hjälp till Kyrkan som lider” under de 40 dagarna före påsk. Projekten är av olika slag men har alla en enda målsättning, nämligen att hjälpa de kristna som finns kvar i Irak till att leva ett värdigt liv och kunna behålla en levande tro.

Den första veckan ägnas åt barnen på ett daghem i Aqra som leds av dominikansystrar. Många nunnor i denna orden blev tvungna att lämna Mosul och Niniveslätten på grund av Isis. När de anlände till det irakiska Kurdistan började de genast att hjälpa de kristna flyktingarna.  Särskilt verkar systrarna i undervisningen men även i den humanitära hjälpen.

Andra projekt under fastetiden  riktas till kristna flyktingfamiljer i Kirkuk och Baghdad. “Hjälp till Kyrkan som lider” har naturligtvis inte upphört med sitt stöd till den pastorala verksamheten och ber i denna fastetid sina välgörare att hjälpa centret för bibelstudier i Ankawa. Tidigare låg det i Mosul och de sista femton åren hade det haft drygt 450 elever. De 60 elever som tvingats fly till Kurdistan behöver nu ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta sina studier.

Fastetidens sista vecka ägnas åt byn som har uppkallats efter fader Werenfried som grundade  “Hjälp till Kyrkan som lider”. Byn består av 150 prefabricerade strukturer som organisationen gav till  175 kristna flyktingfamiljer för ett år sedan då som en akut hjälp. Men nu vill man se till att dessa strukturer blir bättre utrustade med bland annat hygieniska anordningar.

Förutom det ekonomiska stödet visar “Hjälp till Kyrkan som lider” sin närhet till de kristna i Irak också genom olika böneinitiativ - det sista är den världsvida böne- och fastedagen för freden i Syrien och Irak som har utlysts för askonsdagen den 10 februari.

Den syriske prästen fader Jacques Mourad som i över fem månader hölls gisslan av Isis ansluter sig till den världsvida böne- och fastedagen för freden i Syrien och Irak som den påvliga stiftelsen “Hjälp till Kyrkan som lider” har utlyst till askonsdagen “Jag är glad att tillsammans med er delta i detta viktiga initiativ, som är väsentligt för det syriska follket”, säger fader Mourad. “Bönen är verkligen källan till alla mirakler som vår gode Gud kan utföra och det är viktigt att tro på dess styrka”.

Fader Mourad betonar också hur betydande det är att i dessa dagar be för Syrien och för ett gott resultat av fredsförhandlingarna i Génève som kommer att  återupptas den 25 februari. “Idag  är det mer än någonsin viktigt att be för att mötet i Génève får ett gott slut och för att Herren upplyser alla dem som deltar i det och hjälper dem att verkligen söka en utväg ur massakern och misären som plågar det oskyldiga syriska folket”.

Fader Mourad framhåller också att det syriska folket är i behov av att känna vår närhet i bönen.

  

inizio pagina

Kyrkan i Samhället



Kanadensisk biskop protesterar mot genusteorin

◊  

För en tid sedan antog skolorna i den kanadensiska delstaten Alberta en ny policy för hur man på bästa sätt ska kunna skapa en undervisningsmiljö som respekterar olika sexuella läggningar, könsidentiteter och könsuttryck. Dokumentets formuleringar har fått flera av de katolska biskoparna i Alberta att reagera, bland andra biskopen av St. Paul, msgr. Paul Terrio.

De som har svårt att acceptera sitt biologiska kön måste stöttas
I sitt brev börjar biskop Terrio med att förtydliga att han tycker att dokumentet är viktigt, och att vi alla är överrens om att trygga och stöttande skolor är nödvändiga för alla elever, oavsett deras ålder, bakgrund eller sexuella läggning. Men samtidigt påpekar biskop Terrio att dokumentets förståelse av den mänskliga naturen och sexuella läggningar är baserat på idéer som motsäger både den bibliska förståelsen av den mänskliga naturen och våra erfarenheter ifrån vårt vardagliga liv.

Bland annat säger dokumentet: ”Självidentifikation är det enda kriteriet för en individs sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck.” Msgr. Terrio håller med om att en människas ”självidentifikation” angående sin sexuella läggning givetvis måste beaktas respektfullt. Vi måste dessutom se till så att ingen människa blir utfryst eller avvisad för att de har svårt att acceptera sitt biologiska kön. Men att därifrån dra slutsatsen att ”självidentifikation” är det ”enda kriteriet” för en individs sexuella läggning är problematiskt både för katolska utbildare och för många andra.

”Att säga att en persons sexuella läggning enbart beror på ”självidentifikation” förnekar både biologiska faktum och biblisk undervisning. I vårt vardagsliv vet vi att biologi inte helt kan skiljas ifrån kultur. Denna separation mellan biologiskt och socialt kön är ett fundamentalt fel och är ”genusteorins” stora svaghet.”

Kvinnlighet och manlighet är gåvor från Skaparen
”Enligt Bibeln, och därför även för Katolska Kyrkan och för många andra, är kvinnlighet och manlighet inte utbytbara roller, utan gåvor och kallelser från Skaparen,” fortsätter biskopen. Att därför kalla könsidentitet för ett individuellt val och fullständigt bortse från biologiska faktum förkastar därför även tron på skapelsens godhet. På grund av de felaktiga grundläggande principer som Albertas utbildningsdokument bygger på känner sig därför msgr. Terrio, ”som katolsk biskop i Alberta, tvingad att förkasta dessa riktlinjer på grund av både tro och sunt förnuft.”

Uttalande från påven Franciskus
Biskop Terrio citerade även tidigare uttalanden från påven Franciskus om genuseteori. Under sin allmänna audiens den 15 april 2015 frågade påven: ”Huruvida den så kallade genusteorin inte på samma gång är ett uttryck för frustration och uppgivenhet med sitt syfte att upphäva könsskillnader.” Påven fortsatte sedan: ”I och med detta så riskerar vi att ta ett steg tillbaka. Upphävandet av skillnaden mellan könen skapar i själva verket ett problem, inte en lösning.”

Under sin apostoliska resa till Filippinerna kritiserade påven Franciskus även det som han kallar för ”ideologisk kolonialism.” Detta är när rika länder sätter som krav att genusteori ska inkluderas i undervisningsplanen för att de ska godkänna internationella lån.

Påven Benedictus XVI om genusteori
Även påven Benedictus XVI talade om genusteori i sitt sista julmeddelande som påve, den 21 december 2012. Påven emeritus sa då att: ”Denna teoris djupa lögn och antropologiska revolution är uppenbara. Människor ifrågasätter idén att de har en natur, som är given av deras kroppsliga identitet, och som syftar till att definiera en del av den mänskliga varelsen. De förnekar sin natur och bestämmer att den inte är något som sedan tidigare är dem givet, utan som de själva skapar. Enligt den bibliska skapelseberättelsen så tillhör att bli skapad av Gud till man och kvinna den mänskliga essensen. Denna dualitet är en essentiell aspekt av vad det innebär att vara människa, så som Gud har föreskrivit. Denna dualitet är något som nu ifrågasätts. Orden: ’till man och kvinna skapade han dem’ (1 Mos 1:27) gäller inte längre. Vad som gäller numera är detta: det var inte Gud som skapade dem till man och kvinna. Tidigare gjorde samhället det, nu bestämmer vi det själva.”

Synodsfäderna: Genusteorin är en av vår tids största utmaningar
Avslutningsvis väljer biskop Terrio att citera den nyligen avslutade Familjesynodens slutdokument från den 24 oktober 2015. Synodsfäderna nämnde genusteorin som en av vår tids största utmaningar, och skrev i slutdokumentet: ”En sådan ideologi leder till utbildningsprojekt och lagstiftningsplanering som främjar en personlig identitet och en affektiv intimitet radikalt separerad från de biologiska skillnaderna mellan manligt och kvinnligt. Mänsklig identitet reduceras till ett individuellt val som även kan ändras med tiden. Enligt Kyrkans tro så bär de sexuella skillnaderna inom sig bilden av och likheten med Gud (1 Mos 1:26-27).”

Msgr. Terrio säger därför att han måste förkasta skolorna i Albertas nya riktlinjer enligt genusteorin, för att ”den bibliska bilden av vår mänskliga natur i hela sin strålglans och djup ska kunna få vägleda barnen och ungdomarna i våra katolska skolor.”

inizio pagina

Vår Fru av Guadalupe

◊  

Den 9 december 1531 var den 57-årige Juan Diego, precis som varje dag, påväg till mässan. När han gick förbi Tepeyac-kullen hörde han musik som var så vacker så han trodde det var änglar som sjöng. Juan Diego stannade för att lyssna, men då slutade musiken. Istället hörde han den ljuvaste röst han någonsin hört som sa: ”Juan, Juan Diego, Juanito!” Framför sig såg Juan Diego den vackraste unga kvinna som han någonsin hade sett. Hon var klädd i en broderad röd klänning och Juan Diego tyckte att hon såg ut som en prinsessa. Över sitt huvud och sina axlar bar hon en mörkt jade-färgad sjal täckt med guldstjärnor och hon stod på en rödbrun halvmåne som en ängel höll ovanför marken.

”Käre lille son, jag älskar dig,” sa kvinnan. ”Jag vill att du skall veta vem jag är. Jag är den ständiga jungfrun Maria, den sanne livgivande Gudens Moder.” Sedan bad hon Juan Diego att gå till biskopen och säga att ett kapell skulle byggas på kullen för den mexikanska ursprungsbefolkningen, för hon hyste en särskild kärlek för dem. Juan Diego skyndade sig till biskopen för att göra vad hon hade bett honom om. Men när han kom in för att se biskopen så blev han avvisad utan något svar.

Biskopen krävde bevis
När han senare gjorde ett andra försök att få träffa biskopen så svarade denne att Juan Diego måste ge honom bevis på att han verkligen hade sett Guds Moder. När Juan lämnade biskopen så var han förväntansfull. Han var säker på att Maria skulle ge honom det bevis som biskopen begärde. Men nästa morgon, innan han kunde gå för att träffa jungfru Maria, så blev Juan Diegos farbror och enda levande släkting svårt sjuk. Juan kände att hans främsta plikt var att hämta en präst som kunde ge hans döende farbror de sista sakramenten, och Juan Diego bestämde sig därför för att ta en annan väg till kyrkan för att inte träffa jungfru Maria och bli försenad. Men den saliga Modern mötte honom på den väg som han hade valt och försäkrade honom om att hans farbror skulle tillfriskna. Jungfru Maria sa till Juan Diego att han skulle plocka blommorna som växte på kullen och lägga dem i tilman, manteln, som han bar och ta med dem till biskopen. Juan Diego plockade rosorna som växte på kullen och jungfru Maria arrangerade dem och förslöt mantelns hörn. Hon sa sedan till honom att inte öppna sin tilma innan han var hos biskopen.

Men när Juan knöt upp sin tilma framför biskopen och alla blommorna föll ut så verkade biskopen inte ens märka dem. Istället stirrade han på Juan Diegos mantel och föll på knä med tårar strömmande nedför hans kinder. Mycket förvånad tittade Juan ner på sin mantel och såg att jungfru Maria hade gett honom ett tecken som var än kraftfullare än de rosor som växte på kullen mitt i vintern. Hon hade lämnat en bild utav sig själv på hans tilma, där hon såg ut precis som han hade sett henne. När Juan sedan kom hem igen så upptäckte han att hans farbror var helt frisk. Jungfru Maria hade visat sig även för honom.

Kapellet som jungfru Maria hade bett om började genast att byggas. Bilden som hon hade lämnat på Juan Diegos mantel fick namnet Vår Fru av Guadalupe. Under de följande sju åren döptes åtta miljoner personer ifrån den mexikanska ursprungsbefolkningen.

Ett mysterium för vetenskapen
Varhe dag knäfaller i genomsnitt 1 500 pilgrimer framför den mirakulösa tilman, som har bevarat bilden i perfekt skick i nästan 500 år, i den nya basilikan Vår Fru av Guadalupe i Mexico City. Vetenskapsmän och kemister har trots otaliga undersökningar inte lyckats förklara varför bilden inte har bleknat eller spruckit över huvudtaget, eller varför de kaktusfibrer som manteln är gjord av, och som vanligtvis förmultnar efter ett par år, fortfarande är i perfekt skick. Ingen har heller lyckats identifiera vilken färg som har använts, eller lyckats se några penseldrag eller tecken på att bilden är skapad av en människa. Bilden tycks helt enkelt ha ett himmelskt ursprung. 

inizio pagina

Barmhärtighetsgärningarna: 2. Ge råd åt den tveksamme

◊  

De andliga barmhärtighetsgärningarna

Det finns sju andliga barmhärtighetsgärningar. Antalet är ingen tillfällighet, eftersom talet sju i den judisk-kristna traditionen symboliserar fullkomlighet. För den Kristi lärjunge som vill göra sitt liv till ett helhjärtat gensvar till den godhet som Gud har visat dem så blir barmhärtighetsgärningarna de vägar som hon kan använda sig utav för att uppnå sitt hjärtas längtan. När vi läser om helgonens liv så slås vi genast av att de är fyllda av de olika kroppsliga och andliga barmhärtighetsgärningarna.

När vi talar om de sju andliga barmhärtighetsgärningarna: att ge råd åt den tveksamme, att undervisa den okunnige, att omvända syndaren, att trösta den ledsne, att förlåta alla oförrätter, att tåligt uthärda orättvisor och att be för levande och döda, så använder vi ordet ”andliga” i vid bemärkelse för att täcka in hela människans inre liv. Vi kan även se att visa av barmhärtighetsgärningarna hör samman. Till exempel så innebär både att ge råd åt den tveksamme och att undervisa den okunnige att hjälpa människor att komma till större insikt om tron. Vi kan även se hur det gör det lättare för oss att uthärda orättvisor om vi först har förlåtit alla oförrätter. I den katolska traditionen har de andliga barmhärtighetsgärningarna ofta ansetts viktigare än de kroppsliga eftersom de rör människans inre liv.

Nyckeln till att förstå barmhärtighetsgärningarna är att inse att de först är Guds barmhärtighetsgärningar. De människor som väljer att utföra dem blir endast de mänskliga redskap som för det möjligt för Gud att låta sin barmhärtighet nu ut över hela världen. Vår enda anledning till att utföra dem är för att Gud först har visat oss barmhärtighet.

Att ge råd åt den tveksamme
Den första utav de sju andliga barmhärtighetsgärningarna är att ge råd åt den tveksamme. Det finns två nivåer av tveksamhet: emotionell och intellektuell. I våra liv kan vi ibland uppleva känslomässiga hinder som gör det omöjligt för oss att fullt ut ta emot de goda nyheterna om att Fadern är Barmhärtighet och att hans hjärta, som har uppenbarats för oss genom Jesu Heliga Hjärta, längtar bortom all förståelse efter att vi ska träda in i hans gemenskap. Den andra formen av tveksamhet är den intellektuella. Kanske kan vi inte acceptera att det finns en kärleksfull Gud när vi ser allt lidande i världen. Den intellektuella tveksamheten har ofta i praktiken även element utav känslomässig tveksamhet. Kanske kämpar vi emot Kyrkans sanningsanspråk eftersom vi är rädda för att böja oss under Gud, vilket skulle bli konsekvensen av att ta emot tron.

Förebilder i Bibeln
Även i Bibeln ser vi ofta hur Guds folk ständigt kämpar mot sin tveksamhet. Gång på gång bryter Gud i sin stora godhet in i människornas liv, och det är verkligen anmärkningsvärt hur snabbt de sedan förlorar tron på honom. Till exempel läser vi om hur Gud för ut Israeliterna ifrån Egypten, men hur de bara en kort tid senare har börjat att tillbe en guldkalv. Gång på gång tvivlar Israels folk på om Gud verkligen beskyddar dem. Om han älskar dem, varför låter han då alla dessa katastrofer drabba dem? Guds svar på deras tvivel var att sända dem kraftfulla profeter, såsom Daniel och Jesaja. Samtidigt tjänar även psalmerna i Psaltaren och de liturgiska högtiderna till att påminna det judiska folket om Guds godhet.

I det Nya Testamentet ser vi hur även Jesus själv styrker den tveksammas tro. När den uppståndne Jesus står framför Tomas uppmanar han honom att inte tvivla, utan tro. Jesus visar Tomas såren i sina händer och i sin sida, och visar Tomas och alla som kommer efter honom hur Gud genom Jesus har tagit på sig allt mänskligt lidande. Gud har gjort det eftersom hans kärlek till oss, som uttrycks genom Jesu Heliga Hjärta, är så oändligt stor.

Gång på gång genom Evangelierna så stryker Jesus sina lärjungars tro. När de ber honom att ge dem större tro, så svarar han: ”Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er” (Luk 17:5-6). Jesus försöker ständigt få sina lärjungar att allt mer anförtro sig själva till Guds försyn, och uppmanar dem gång på gång att inte vara rädda.

Förebilder i den tidiga Kyrkan
Den tidiga Kyrkan fortsatte sedan traditionen att ge råd till de tveksamma och tvivlande. Särskilt i Paulus brev ser vi det ofta, och i Romarbrevet påminner han den kristna församlingen om att varken nöd eller ångest, varken död eller liv, varken något som finns eller något som kommer, kan skilja oss ifrån Guds kärlek i Jesus Kristus (Rom 8:31-39).

Under den Gudomliga Barmhärtighetens Jubelår vill Kyrkan på ett särskilt sätt uppmana oss att följa i de gammal testamentsliga profeterna, Paulus och Kristi egna fotspår och ge råd till dem som tvekar eller tvivlar. Tvivel är en vanlig del utav det kristna livet, men i denna smärtsamma stund kan andra hjälpa oss vidare vilket ger oss möjligheten att allt mer fullständigt lägga våra liv i Guds hand.

Liturgin påminner oss om att vi är Guds barn
Kyrkans firande av liturgin är även en viktig stund för att ge råd åt de tveksamma. Genom att delta i Kyrkans bön så påminns vi om vår identitet i Kristus. Att ge råd till den tveksamma är även svaret på alla människors längtan, oavsett om vi förmår klä den i ord eller inte, efter att finna ett meningsfullt liv i Gud.

Konkreta sätt att ge råd åt den tveksamme
Så hur kan vi praktiskt ge råd åt den tveksamme och stötta våra bröder och systrar i deras tro? Det första steget är att gå till Mässan och öppna vårt eget hjärta för den Helige Ande, och låta honom påminna oss om storheten i det Eukaristiska mysteriet. Vi kan även försöka att hitta en andlig vägledare som kan hjälpa oss att fördjupa vår egen tro. Detta är viktigt, för vi kan inte ge till andra det som vi inte först har fått ta emot. Vi kan även försöka hitta sätt att stötta dem i vår församling vars tro kanske är svag, kanske genom att anordna en grupp för föräldrarna till de barn som ska ta emot första kommunion eller konfirmeras? Slutligen så kan vi, när vi får tillfälle, försöka att respektfullt berätta om vår kristna tro för våra icke-kristna vänner, kollegor och klasskamrater, och berätta för dem om den barmhärtighet som Gud har visat oss i våra liv. 

inizio pagina

Relationerna mellan den Heliga Stolen och Moskvapatriarkatet

◊  

Till skillnad från vad som hände med patriarkatet i Konstantinopel och andra lokala ortodoxa kyrkor efter det Andra Vatikankonciliet, och annulleringen som påven Paulus VI och Athenagoras gjorde år 1964 av de ömsesidiga bannlysningarna som rådde sedan år 1054, har relationerna mellan Rom och Moskva under de senaste decennierna präglats av oregelbundna svängningar.

Under påven Johannes Paulus II tid var det största hindret konflikterna mellan rysk-ortodoxa och grekiska-katoliker i Ukraina - den så kallade "Uniate-frågan", som fortfarande är öppen – liksom anklagelserna som rysk-ortodoxa kyrkan gjorde mot Rom att missionera i Ryssland efter kommunismens fall, då den Heliga Stolen beslutade att uppföra fyra romersk katolska apostoliska förvaltningar i Ryssland år 1991 och 1999 som sedan år 2002 upphöjdes till stift. Ett beslut som ogillades av Moskvapatriarkatet, som alltid har ansett Ryssland som ett "kanoniskt territorium" tillhörande den ryska ortodoxin, där alla andra kyrkor endast kan accepteras som gäster.

Den första fasen av uppmjukning av relationerna såg man med påven Benedictus XVI, som var känd och uppskattad i den ortodoxa världen redan som enkel teolog.  Pontifikatet påbörjade en ny fas av avspänning i relationerna mellan de två kyrkorna, och man lyckades klargöra några av de tidigare missförstånden gällande anklagelserna om proselytism. Framförallt såg man en öppning från Moskvapatriarkatets sida i önskan att enas i försvaret av den moraliska värdegrunden som angreps av sekulariseringen och relativismen. Men inte ens Benedictus XVI:s försök att ordna ett möte med patriarken i Moskva var framgångsrika.

Påven Franciskus genombrott beror dels på att han inte har tagit ett starkt parti i konflikten mellan Ryssland och Ukraina, till Ukrainas katolska biskopars besvikelse, men som patriarken Kirill i sin tur uttryckte sin uppskattning över: ”Vatikanens balanserade förhållande till konflikten är bra”.

Förbindelserna mellan den Heliga Stolen och Moskvapatriarkatet har avsevärt intensifierats under 2015, vilket framgår av täta besök dem emellan. Det räcker med att nämna att Metropoliten Hilarion, som har tagit efter den uppgift som Kirill tidigare hade som ansvarig för patriarkatets yttre förbindelser, har varit i Rom fyra gånger under det senaste året och träffat påven Franciskus i privat audiens två gånger, den 15 juni och den 21 oktober. I oktober var han inbjuden att delta under Familjesynoden. Från Vatikanens sida har statsekreterare Parolin och kardinal Kurt Koch vid det Påvliga rådet för Kristen enhet besökt Ryssland flera gånger.

En annan viktig aspekt av mötet i Havana är det kommande pan-ortodoxa mötet på Kreta mellan den 16-27 juni, där Moskvapatriarkens möte med påven är av betydelse då han möter Konstantinopels patriark som sedan år tillbaka har mycket goda relationer till Rom.

Men vem är patriarken Kirill?

Kirill blev vald till patriark för sju år sedan och var då, 63 år gammal, en av de yngsta biskoparna i den rysk-ortodoxa kyrkans historia att bli patriark, då han hade blivit biskopsvigd innan han hade fyllt 30 år. Han tog över efter Alexis II efter att ha varit ansvarig för patriarkatets relationer med andra kyrkor. Man beskriver honom som en stark och beslutsam man – en naturlig ledare,  en strateg med god retorik.

Den rysk-ortodoxa kyrkan har vuxit till antalet stift, och antalet biskopar under de senaste åren har ökat kraftigt. Vid Sovjetunionens slut fanns det 70 stift. Idag finns det 300 rysk-ortodoxa stift i Ryssland, och över 380 biskopar och hjälpbiskopar. Patriark Kirill har främjat en djup institutionell reform, som man kan beskriva som motsatsen till den påven Franciskus driver.

Kirills strukturella reform präglas av en centralisering som den rysk-ortodoxa kyrkan aldrig sett tidigare. Av de cirka 380 nuvarande biskoparna, har nästan hälften blivit vigda under Kirill. Han har skapat nya regeringsorgan i kyrkan, och de leds alla av patriarken. Många anser att han i sin institutionella kyrkliga reform är inspirerad av den katolska kyrkans modell med en centraliserad kuria, och en auktoritär förvaltning av kyrkan. Denna bild krockar med den reform som påven Franciskus försöker genomföra, i sin decentralisering, och sina uttalanden om kollegialitet och synodalitet, med ett ökat deltagande och insyn i kyrkans förvaltning.

Man får intrycket av att de två kyrkorna på sistone upplever två motsatta erfarenheter, spegelvänt. Den katolska kyrkan, som är uppbyggd som en monarki, söker alltmer kollegialitet. Den ortodoxa kyrkan, där sobornost är ett nyckelbegrepp, styr mot en större hierarkisk auktoritet.

Patriark Kirill är en andlig son till Metropoliten Nikodim, som var känd för sin ekumeniska öppenhet och särskilt för sin närhet till den katolska kyrkan. Nikodim dog i Vatikanen september 1978 i armarna på Johannes Paulus I, i en hjärtattack när han var på besök för att gratulera påven, som hade blivit vald två dagar innan. Moskvapatriarkatet meddelade då att det hade varit "påven som hade läst de sista bönerna och formeln för syndernas förlåtelse”. Bara en dryg månad senare dog även Johannes Paulus I på liknande sätt.

Metropoliten Nikodims generation av präster, var i allmänhet öppna för dialog med katoliker, och många av dem blev biskopar under 80-talet och 90-talet. Kirill var en av de yngsta representanterna för denna grupp. Sedan 1975 är han medlem i centralkommittén i Kyrkornas Världsråd, och 1989 utsågs ärkebiskop Kirill till chef för patriarkatets avdelning för relationer med andra kyrkor.

 

inizio pagina

Egypten: Kyrkan minns de 21 koptiska martyrerna

◊  

Det koptisk ortodoxa stiftet Samalot i Egypten förbereder sig för att fira första årsdagen av de 21 koptiska martyrerna som dödades i Libyen av IS. De kommer att vördas tisdagen den 16 februari. Under dagarna inför firandet kommer biskopar och präster i landet att fira mässor och hålla bönemöten och reflektioner i martyrernas ära.

De avrättades i en libysk kuststad och massakern filmades och spreds på internet. De 21 kopterna kidnappades i januari 2015 och avrättningarna filmades ”för att iscensätta skräck” säger den koptisk katolska biskopen av Guizeh, Anba Antonios Aziz Mina. Han påpekar att man i filmen ser hur några av martyrerna vid avrättningen upprepade ’Herre Jesus Kristus’. Jesu namn blev det sista ord de sa, precis som för historiens första martyrer. Biskopen sa att de firade sin seger på det sättet – en seger som ingen gärningsman kan ta ifrån dem.

 

inizio pagina