Noticiário da Rádio Vaticano Noticiário da Rádio Vaticano
Redaktionen +390669884078 e-mail: skan@vatiradio.va

24/03/2016

Påven och den Heliga Stolen

Veckans aktuella hãndelser

Kyrkan i Samhället

Påven och den Heliga Stolen



Påven firar Oljevigningsmässan i Peterskyrkan "Begränsa inte Herrens Barmhärtighet"

◊  

Vid halv tio på Skärtorsdagens morgon inledde påven Franciskus de tre heliga dagarnas liturgi, Triduum, med att fira Oljevigningsmässan i Peterskyrkan kl 9.30 – en liturgi som även firar instiftandet av prästämbetet. Denna mässa är särskilt viktig för den katolska prästen, då han under mässan förnyar sina prästlöften. Påven koncelebrerade mässan med Roms kardinaler, biskopar och präster. Under mässan välsignar även påven den olja som används liturgiskt i den katolska kyrkans sakrament, vid katekumenernas upptagning i kyrkan, under konfirmationen och de sjukas smörjelse.

Under året är detta ett av tillfällena då påven först och främst talar som Roms biskop direkt till stiftets präster, och så även denna morgon när han riktade sina ord till de hundratals prästerna, biskoparna, kardinalerna och ordensfolket, som hade samlats runt sin biskop denna morgon.

Påven Franciskus utgick från dagens evangelietext ur Lukas 4:e kapitel, ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” (Luk 4:21).

Man hade kunnat vänta sig att församlingen i synagogan i Nasaret skulle brista ut i applåder. Eller kanske gråta av glädje, som de gjorde när Nehemja och Esra läste om uppbyggandet av murarna. Men evangelierna berättar att stadsborna gjorde motsatsen; de stängde sina hjärtan för honom och övergav honom. Till en början ”prisade de honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun." (4:22). Men sedan började en smygande fråga sprida sig: "Är det inte Josefs son, snickaren?" (4:22). Och sedan "blev de ursinniga" (4:28). De ville kasta honom utför klippan. Detta var uppfyllandet av den gamle Simeons profetia till jungfru Maria att Jesus skulle vara "ett tecken som väcker strid" (2:34). Genom sina ord och handlingar, blottlägger Jesus de hemligheter som varje man och kvinna bär i sina hjärtan.

Det är där som Herren förkunnar evangeliet om Faderns ovillkorlig barmhärtighet till de fattiga, de utstötta och förtryckta. Där är vi kallade att ta ställning, och "kämpa trons goda kamp" (1 Tim 6:12) . Trons kamp är inte mot män och kvinnor, utan mot djävulen (jfr Ef 6:12), mänsklighetens fiende. Men Herren "går rakt igenom folkhopen" som skulle stoppa honom och "fortsätter på sin väg" (Luk 4:30). Jesus kämpar inte för att få makt. Om han bryter ner murarna och utmanar vår känsla av trygghet, gör han det för att öppna för barmhärtighetens ström som han med Fadern och den helige Ande, vill ska forsa ut över vår värld. En barmhärtighet som expanderar; som förkunnas och leder till pånyttfödelse; som läker, befriar och förkunnar nådens år i Herren.

Vår Guds barmhärtighet är oändlig och obeskrivlig. Vi uttrycker kraften i detta mysterium som en ständigt växande barmhärtighet, rörelse, framåt, med små steg ett efter ett på den ödemark där likgiltighet och våld har dominerat.

Detta är den barmhärtige samaritens väg, han som "visade barmhärtighet" (jfr Luk 10:37): han fylldes av medlidande och närmade sig den sårade, lade om hans sår, tog honom till värdshuset, stannade över natt och lovade att återvända och betala eventuella ytterligare kostnader. Detta är barmhärtighetens väg, en liten gest en efter en. Utan att förolämpa någon svaghet växer den genom kärlekshandling. Om vi ser på våra egna liv som Herren gör, kan vi försöka komma ihåg de sätt på vilka Herren har varit barmhärtig mot oss, hur han har varit mycket mer barmhärtig än vi trott. På så vis kan vi ta mod till oss och be honom att ge oss ännu mer barmhärtighet i framtiden: "Visa oss, Herre, din barmhärtighet" (Ps 85: 8). Detta paradoxala sätt att be till Gud om allt mer barmhärtighet, hjälper oss att riva våra murar som försöker begränsa överflödet i hans hjärta. Det är bra för oss att bryta oss ur våra uppsatta förfaringssätt, eftersom Herrens hjärta svämmar över av barmhärtighet och han vill ge mer och mer av sin ömhet. Herren föredrar att en droppe går förlorad än att det fattas en droppe barmhärtighet. Han vill hellre att många frön ska föras bort av fåglarna, vind för våg, än att ett frö ska saknas, eftersom var och ett av dessa frön har kapacitet att bära riklig frukt, trettiofalt, sextiofalt, även hundrafalt.

Som präster, är vi barmhärtighetens vittnen och ministrar, vår Faders stora barmhärtighet; vår givande och tröstande uppgift är att inkarnera barmhärtigheten, som Jesus gjorde, som " gjorde gott och botade alla” (Apg 10:38) på tusen olika sätt, så att den skulle nå alla. Vi kan hjälpa till att sprida barmhärtigheten, så att varje person kan omfamnas och uppleva den personligen. Detta kommer att hjälpa alla människor att verkligen förstå och praktisera barmhärtigheten med kreativitet, på ett sätt som respekterar de lokala kulturerna och familjerna.

Idag, på skärtorsdagen under Barmhärtighetens jubelår, skulle jag vilja tala om två områden där Herren visar sitt överflöd på barmhärtighet. Eftersom det är han som visar på överflöd, bör inte vi tveka på att visa det. Det första området är i mötet, det andra är i förlåtelsen, som får oss att känna ånger och som ger oss värdighet.

I det första området, ger Gud sig själv helt och på ett sådant sätt att varje möte leder till glädje. I liknelsen om den barmhärtige Fadern blir vi förbluffade över hur han djupt rörd springer sin son till mötes, och kastar armarna omkring honom; vi se hur han omfamnar sin son, kysser honom, sätter en ring på fingret, och sedan ger honom sina sandaler, vilket är ett tecken på att han är en son och inte en tjänare. Slutligen ger han order till alla att organisera en fest. Förbluffade över Faderns glädje i att hans son är tillbaka, bör vi inte vara rädda för att överdriva vår tacksamhet.

Barmhärtigheten återställer allt, varje persons värdighet. Det är därför som översvallande tacksamhet är det rätta svaret: vi måste genast gå till festen, sätta på oss våra bästa kläder, kasta bort den äldre broderns agg, glädjas och tacka ... Endast på detta sätt. Bara genom att delta fullt ut i glädjen är det möjligt att tänka klart, att be om förlåtelse, och tydligt se hur man gengäldar för det onda vi har begått. Det skulle vara bra för oss att fråga oss om vi gläds efter att ha gått till bikt? Eller börjar jag genast göra något annat?

Och när jag ger allmosor, ger jag personen som tar emot allmosorna tid att uttrycka sin tacksamhet, tar jag emot deras leende, och den välsignelse som de fattiga ger, eller hastar jag vidare i egna angelägenheter efter att ha låtit ett mynt falla?

Det andra området där vi ser hur Guds barmhärtighet är överflödande är i själva förlåtelsen.

Gud inte bara förlåter oöverskådliga skulder, som han gör mot tjänaren som ber om benådande men som sen är snål i sin tur; han gör det också möjligt för oss att gå direkt från den största skuldkänsla till högsta värdighet utan mellanstadier. Herren tillåter kvinnan han har förlåtit att tvätta hans fötter med sina tårar. Så snart Simon Petrus bekänner sin synd och ber Jesus att gå bort från honom, höjer Herren honom till människofiskare. Men vi tenderar att separera dessa två attityder: när vi skäms över våra synder, gömmer vi oss och gå runt med böjda huvuden, som Adam och Eva; och när vi lyfts upp till en viss värdighet, försöker vi täcka över våra synder och njuter av att bli sedda, ja vi till och med visar upp oss.

Vårt svar på Guds överflödande förlåtelse bör alltid behålla en sund spänning mellan en värdig skuld och en värdighet som vet hur man ödmjukar sig. Det är attityden hos de som är ödmjuka, men som också låter sig upphöjas av Herren till gagn för missionen, utan självgodhet. Den modell som evangeliet viger, och som kan hjälpa oss när vi bekänner våra synder, är Petrus, som lät Herren fråga honom om han hans kärlek, men som också accepterar ministeriet att valla flocken som Herren hade anförtrott honom.

Att växa i denna "värdighet som är i stånd att ödmjuka sig", som räddar oss från att tro för mycket eller för lite om oss själva, kan hjälpa oss att förstå profeten Jesajas ord: "Ni själva skall kallas Herrens präster, vår Guds tjänare skall ni heta" (Jes 61: 6). Det är de fattiga, hungriga, krigsfångar, utan en framtid, uteslutna och avvisade, som Herren förvandlar till ett prästerligt folk.

Som präster, identifierar vi oss med människor som står utanför, folket som Herren räddar. Vi glömmer inte att det finns otaliga människor som är fattiga, outbildade, fångar, i dessa situationer för att andra förtrycker dem. Men Herren vet att vi även ofta är alltför blinda, och saknar trons strålande ljus, inte för att vi inte har evangeliet nära till hands, utan på grund av ett överskott av komplicerad teologi. Vi anser att vår själ törstar efter andlighet, inte av en brist på levande vatten som vi bara smuttar på, utan på grund av en överdriven "kolsyrad" andlighet, eller en andlighet ”light”. Vi känner oss också fångade, inte så mycket av oöverstigliga stenmurar som många människor, utan snarare av en digital, virtuell världslighet som öppnas och stängs med ett enkelt klick. Vi är förtryckta, inte genom hot och påtryckningar, som så många fattiga människor, utan av tjusningen av tusen reklaminslag som vi inte kan skaka av oss för att fritt kunna gå framåt, längst vägar som leder oss att älska våra bröder och systrar, Herrens hjord, som väntar på sina herdars röst.

Jesus kommer att återlösa oss, skicka oss ut, för att förvandla oss från att vara fattiga och blinda, fängslade och förtryckta, för att bli barmhärtighetens och tröstens ministrar. Han säger till oss, med profeten Hesekiels ord till de människor som sålt sig och förrått Herren: " Men sedan skall jag minnas förbundet jag slöt med dig i din ungdom, och jag skall upprätta ett evigt förbund med dig. Och du skall minnas hur du har levat och känna skam när jag tar dina systrar, både dem som är äldre och dem som är yngre än du, och gör dem till dina döttrar. De skall inte stå utanför förbundet. Jag skall upprätta mitt förbund med dig. Då skall du inse att jag är Herren. När jag ger dig förlåtelse för allt vad du gjort skall du minnas och blygas, så att du inte kan öppna munnen av skam, säger Herren Gud." (Hes 16: 60-63).

Under detta jubelår firar vi vår Fader med ett hjärta fullt av tacksamhet, och vi ber till honom att "han kommer ihåg oss i sin barmhärtighet för evigt"; Låt oss med en värdighet som kan ödmjuka sig, ta emot vår sårade Kristi barmhärtighet. Låt oss be honom att rena oss från all synd och befria oss från allt ont. Och med den Helige Andes nåd låt oss förbinda oss på nytt att föra Guds barmhärtighet till alla män och kvinnor, och göra det som den Helige Anden inspirerar var och en av oss för Guds folks gemensamma bästa. 

inizio pagina

"De är förblindade av grym fundamentalism" - Påvens appell under audiensen

◊  

Under den allmänna audiensen på Petersplatsen riktade påven Franciskus sina tankar till Bryssel, och den tragiska terroristattacken på tisdagen som orsakade ett stigande antal dödsoffer och omkring 250 skadade.

Påven Franciskus sa att han följer de sorgliga nyheterna med smärta i hjärtat . Han försäkrade om sina böner och sin närhet till den kära belgiska befolkningen, till alla offrens familjer och till alla sårade":

"Jag vädjar återigen alla människor av god vilja att delta i ett enhälligt fördömande av dessa grymma handlingar som orsakar död, skräck och avsky. Jag ber alla att vara uthålliga i bön och be Herren, under denna Stilla Vecka, om tröst till de drabbades hjärtan och om hjärtats omvändelse för dessa människor som är förblindade av grym fundamentalism".

Påven bad om en stunds tystnad. Sen påminde han om att livet är starkare än döden: Må Herren omvandla de lidandes smärta till frälsning och deras kors till uppståndelse. Må Herren välsigna er alla och skydda er från det onda.

I går kväll lät han skriva detta tweet: "Jag anförtror Guds barmhärtighet de som har förlorat sina liv.”

inizio pagina

Påvens allmänna audiens "Förbered er väl för att fira påskens tre heliga dagar"

◊  

Under onsdagens allmänna audiens i Stilla Veckan, talade påven Franciskus om hur man förbereder sig för att fira påskens tre heliga dagar under det extraordinära Barmhärtighetens Jubelår.

”Vi uppmanas till att på ett speciellt sätt begrunda Guds oändliga bärmärtighet som visar sig i Jesu lidande, död och uppståndelse. I morgon, på Skärtorsdagen, ger Jesus sig själv till oss som föda och vid fottvagningen lär han oss  att det är nödvändigt att tjäna andra. På långfredagen begrundar vi i mysteriet med Kristi död på korset, Guds odödliga kärlek som omfattar hela mänskligheten och som i sin tur kallar oss till att älska varandra med den Helige Andens kraft. På Påskafton, som är dagen för Guds tystnad, uppmanas vi inte bara till solidaritet med alla som är övergivna och ensamma, men även till att lita på att den gudomliga Barmhärtigheten förvandlar död till liv.”

”Det rör sig alltså om tre dagar som kraftfullt talar till oss om Guds kärlek och barmhärtighet. I en av sina visioner, hör Julian av Norwich Herren säga att han jublar i evighet eftersom han led av kärlek för vår skull. Låt oss förbereda oss för att fira de kommande dagarna med tacksamhet inför detta stora mysterium, Herrens Barmhärtighet, utgjuten för oss på korset för vår frälsning skull.”

inizio pagina

Påven Franciskus kommer tvätta flyktingarnas fötter på Skärtorsdagen

◊  

Påven Franciskus kommer att fira Coena Domini, Skärtorsdagens mässa där man firar instiftandet av Eukaristin, på en flyktingmottagning i Castelnuovo di Porto, 25 km norr om Rom. Under mässan kommer påven att tvätta några av de unga flyktingarnas fötter.

Tillkännagivandet kom från ärkebiskop Rino Fisichella, ordförande för det Påvliga rådet för främjandet av Ny Evangelisation i en artikel i Vatikanens tidning L’Osservatore Romano.

”Vi förstår symboliken som påven Franciskus vill förmedla genom sitt besök till flyktingmottagningen i Castelnuovo di Porto och vad det innebär att han böjer sig ner för att tvätta flyktingarnas fötter,” skriver ärkebiskop Fisichella. ”Genom denna gest vill han förmedla att det är viktigt att vi ser de allra svagaste i denna historiska tid och att vi alla är kallade att återupprätta deras värdighet istället för att komma med undanflykter. Vi är kallade att närma oss påsken som människor som har gjort sitt liv till ett tjänande av dem vars ansikten bär spår av våld och lidande.”

Ärkebiskop Fisichella underströk sedan att många av dessa unga människor inte är katoliker. ”Påven Franciskus gest får därför en ännu djupare betydelse,” fortsatte han. ”Den visar på respekt som vägen till fred. Respekt betyder att vara medveten om att det står en annan människa bredvid mig. En människa som vandrar med mig, som lider med mig, som gläds med mig. En människa som jag en dag kanske kommer att luta mig mot för att få stöd. Genom att tvätta flyktingarnas fötter ber påven Franciskus att var och en av dem ska mötas med respekt.”

inizio pagina

Påven fördömer terrorattackerna i Bryssel

◊  

Direkt efter terrorattackerna i Bryssel på tisdagsmorgonen skickade påven Franciskus via Vatikanens statssekreterare kardinal Pietro Parolin ett telegram till msgr. Jozef de Kesel, ärkebiskop av Machelen-Bryssel.

I telegrammet uttrycker påven Franciskus sin bestörtning över det inträffade. Den helige fadern anförtror alla dem som har dödats till Guds barmhärtighet och ber för alla dem som har förlorat sina familjemedlemmar. Han uttrycker även sin djupaste sympati med de skadade och deras familjer. Ännu en gång fördömer påven det blinda våldet som orsakar så mycket lidande och ber om välsignelser för hela det belgiska folket. 

inizio pagina

Varför ska man bikta sig för en präst?

◊  

I januari publicerades en intervjubok med påven Franciskus med titeln ”Guds namn är Barmhärtighet.” I boken frågar journalisten Andrea Tornielli bland annat påven Franciskus om bikten. Varför är det viktigt att bikta sig för en präst? Är det inte tillräckligt att ångra sig och bara be Gud om förlåtelse, och lösa det direkt med honom? Varför ska man blanda in en präst i det hela?

Påven Franciskus svarade med en text från Johannesevangeliet. ”Jesus sa till sina apostlar: ’Om ni förlåter någon hans synder, så är det förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden’ (Joh 20:19-23). På så sätt blev apostlarna och alla deras efterträdare - biskoparna och deras medhjälpare prästerna - Guds barmhärtighets instrument. De handlar in persona Christi. Detta är mycket vackert. Det har en djup mening eftersom vi är sociala varelser. Om du inte kan prata med din broder om dina misstag så kan du vara säker på att du inte kan prata med Gud om dem heller. Istället slutar det med att du bekänner dina synder till din spegelbild, till dig själv.”

”Vi är sociala varelser och förlåtelsen har sociala följder. Min synd sårar mänskligheten, mina bröder och systrar, hela samhället. Att bikta mig inför en präst är därför ett sätt att lägga mitt liv i någon annans händer och hjärta, någon som i denna stund agerar i Jesu namn. Det är ett sätt att vara sann och äkta eftersom vi inser sanningen inför en annan människa, och inte inför vår egen spegelbild. Innan den helige Ignatius ändrade sitt liv och insåg att han måste bli en Kristi soldat deltog han i slaget om Pamplona. Han slogs för den spanske kungen Karl V mot den franska armén. Ignatius blev svårt skadad och trodde att han skulle dö. Det fanns ingen präst på slagfältet, så han kallade på en vapenbroder och biktade sig inför honom, han berättade alla sina synder. Eftersom soldaten var en lekman så kunde han inte lösa honom från hans synder, men Ignatius behov av att få bekänna sina synder inför någon annan var så starkt att han ändå valde att göra så. Det är en vacker erfarenhet.”

”Det är sant att jag kan tala direkt till Herren och be och bönfalla honom om förlåtelse. Och Herren kommer genast att förlåta mig. Man det är viktigt att jag går till bikt, att jag får sitta framför en präst som förkroppsligar Jesus och att jag får knäfalla inför Moder Kyrkan som är kallad att förmedla Kristi barmhärtighet. Det finns en objektivitet i gesten av att knäfalla inför prästen. Det blir farkosten genom vilken nåden når mig och helar mig. Jag har alltid rörts av traditionen i de östliga kyrkorna där biktfadern välkomnar botgöraren genom att lägga sin stola över botgörarens huvud och en arm runt hans axlar, som om han omfamnade honom. Det är en fysisk representation av acceptans och barmhärtighet. Vi blir påminda om att vi inte är där för att bli dömda. Det är sant att det alltid finns ett visst mått av dom i bikten, men något större än domen är verksamt där. Det handlar om att få vara ansikte mot ansikte med någon som handlar in persona Christi och som välkomnar och förlåter dig,” sa påven Franciskus, och avslutade ”Det är ett möte med barmhärtigheten.”

inizio pagina

Sarah förtydligar: Präster måste inte tvätta fötter på kvinnor i skärtorsdagens mässa

◊  

Präster är inte skyldiga att tvätta fötterna på kvinnor under mässan på skärtorsdagen. Förtydligandet kommer från kardinal Robert Sarah, prefekten vid Kongregationen för gudstjänstliv och sakramentsförvaltning.

Varje biskop eller präst "har rätt att besluta i enlighet med sitt eget samvete, och i enlighet med Herrens syfte i instiftandet av denna högtid."

Kardinal Sarahs förtydligande är ett svar på en uppenbar skillnad mellan den 6:e januaris dekret för mässan Cena Domini, och åtföljande förklaringsnot av sekreteraren vid Kongregationen för gudstjänstliv, ärkebiskop Arthur Roche.

Dekretet säger att "pastorer kan [possint] välja en liten grupp av de troende som representerar variation och enhet i varje del av Guds folk" och att "sådana små grupper kan [potest] bestå av män och kvinnor."

I den förklarande noten kan man uppfatta att ärkebiskop Roche manar till att välja blandade representanter för Guds folk. Han skriver: "Det är upp till prästerna att välja en liten grupp av personer som är representativ för hela Guds folk - lekmän, präster, gudsvigda, gifta, singel, friska, sjuka, barn, ungdomar och äldre - och inte bara en kategori eller ett tillstånd."

Kardinal Sarahs förtydligande kommer efter det att biskopar och präster har uttryckt sin oro över det nya dekretet att tvätta kvinnors fötter under mässan.

Innan fottvagningsriten förändrades av Pius XII som la in den i mässan på skärtorsdagen, kunde kvinnors fötter tvättas, men endast av andra kvinnor, och ceremonin ägde rum utanför mässan. Det reviderade dekretet är inte bindande, och ingen präst eller biskop är skyldig att tvätta fötterna offentligt på kvinnor på skärtorsdagen, fottvagningsriten i sig själv är frivillig även den.

Jesuitpater Joseph Fessio, som är grundare av Ignatius Press, uttrycker sin skepsis över att tillåtelser ofta missförstås som krav: "Självklart bör det klargöras att detta är ett tillstånd, inte ett krav," säger han. ”Man noterar redan att det här tillståndet behandlas som ett krav. Fottvagningsriten är inte obligatorisk någonsin, I den kanoniska rätten anges fortfarande Duodecim viri – 12 män – inte Duodecim homines, människor.

”Prototypen är den sista måltiden där Jesus tvättar fötterna på sina lärjungar, inte människor som valts slumpmässigt från folkmassorna, utan apostlarna, och han säger till dem att tvätta varandras fötter. Det vill säg ordinerade präster sinsemellan. Det finns inte många historiska belägg på denna praxis. Vi vet att påven på 1100-talet tvättade fötterna på diakoner. Efter konciliet i Trent fram till 1955, fanns inte fottvagningsriten under mässan.

Pater Fessio avslutar med att säga att tjäna sin nästa och att vara ödmjuk hör varje kristen till. Men det historiska ursprunget är att Jesus tvättade fötterna på sina 12 apostlar, och vill man göra gesten mer "inkluderande" än Jesus själv gjorde, trasslar man till den historiska bilden."

inizio pagina

Påven Franciskus lägger in sin första Instagram bild själv

◊  

"Nu börjar en ny vandring, med Instagram, för att med er följa Guds barmhärtighets och ömhets väg.” Med denna tweet meddelade påven Franciskus på lördagen sin närvaro på Instagram, ett socialt nätverk som lanserades år 2010 och som främst bygger på att dela bilder. Det var påven själv som invigde kontot "@Franciscus" från Casa Santa Marta, genom att lägga in den första bilden på sig själv i bön. Bilderna på kontot väljs av de tagna av L'Osservatore Romano’s fotograf, som följer påvens liv på nära håll varje dag, och i fortsättningen är det

Vatikanens Kommunikationssekretariats avdelning för sociala medier som ska ansvara för förvaltningen av påvens Instagram konto. Man ämnar publicera inte bara bilder utan även korta videoklipp. Efter ett dygn hade påven 1,3 m följare.

För att underlätta för påven att lägga in den första bilden deltog Kevin Systrom, som är VD och en av Instagrams grundare, liksom Msgr. Lucio Adrian Ruiz, sekreterare vid Kommunikationssekretariatet.

inizio pagina

Påven firar Palmsöndagsmässa "Låt korset vara er skola under Stilla Veckan"

◊  

Palmsöndagen kom till Rom med sol och påven Franciskus firade traditionsenligt den högtidliga mässan på Petersplatsen med den inledande processionen med palmkvistar. Han gick själv i processionen efter kardinalerna från obelixen upp till altaret framför Peterskyrkans fasad, för att fira den Stilla Veckans första mässa.

Efter den långa evangelieläsningen som i tre röster återger Jesu lidande och död, återgav påven nästan punkt för punkt den förnedring som Jesus led: ”Det är "förintelsens" mysterium”, sa han, ”som dock börjar med folkmassornas hosiannarop när han red in i Jerusalem på en åsna.”

”Dagens liturgi lär oss att Herren inte har räddat oss genom triumfatoriska intåg eller med hjälp av kraftfulla mirakel”, började påven och påpekade de två verb Paulus använder för att förklara Jesu återlösen: han ”ödmjukade sig” och ”avstod från allt”. (Phil 2: 7-8). ”Dessa två verb visar hur gränslös Guds kärlek till oss är. Han antog en "tjänares gestalt som en av oss".

”Den Stilla veckans liturgi visar förödmjukelsens avgrund, som verkar vara bottenlös.”

”Det första tecknet på Jesu ändlösa kärlek är när han tvättar fötterna på sina lärjungar, han böjer sig till deras fötter och visar så hur vi måste bli nådda av hans kärlek, en kärlek som böjer sig ned till oss. Vi klarar oss inte utan denna kärlek, vi kan inte älska utan att först låta oss älskas av honom, utan att uppleva hans överraskande ömhet och utan att acceptera att sann kärlek är att tjäna.”

”Men att tvätta fötterna är bara början sa påven och fortsatte beskriva hur långt förödmjukelsen når i Jesus lidande och död: Jesus säljs för trettio silvermynt; han blir förrådd av en lärjunges kyss, en lärjunge han kallade sin vän; nästan alla andra flyr och överger honom; Petrus förnekar honom tre gånger; han hånas, blir spottad på, förolämpas, vanäras och hans kropp blir brutalt slagen, piskad, och sargad av en törnekrona.

Religiösa och politiska myndigheter fördömer och förkastar honom om och om igen; varje form av rättvisa förnekas honom. Han får erfara likgiltighet, och anklagelser från de som tidigare hyllade honom. Vid dödens timme på korset, den mest smärtsamma av död, och en förnedring reserverad för förrädare, lider han ensamhet och förtal. På korset upplever han även mysteriet att vara övergiven av Fadern. Han hånas och konfronteras med den sista frestelsen, att kliva ner från korset och vinna över ondskan genom att visa Guds ansikte i oövervinnerlig kraft.

Men han ber och anförtror sig själv: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande" (Luk 23:47). I förintelsens kulmen, avslöjar han Guds sanna ansikte, som är barmhärtighet. Han förlåter dem som korsfäste honom, öppnar paradisets portar för en ångerfull tjuv, och berör en centuriors hjärta.   

Om ondskans mysterium är outgrundligt, då är kärleken som genomlevden en oändlig verklighet. Från graven, till dödsriket tog han all vår smärta på sig för att ge återlösen, för att vinna över mörkret med ljuset, över döden med livet och hatet med kärlek.

Påven avslutade med att påpeka att ”Herrens sätt att tillintetgöra sig själv för vår skull, skiljer sig från människans sätt. Vi är kallade att välja hans väg som präglas av att tjäna, uppoffra sig och att osjälviskt glömma bort sig själv.

Under den här veckan är korset vår skola, låt oss betrakta det, Korset är Guds lärosäte, som berättar om den ödmjuka kärleken som räddar och ger liv, så att vi kan ge upp all själviskhet, och längtan efter makt och berömmelse. Låt oss ödmjuka oss, i Jesu efterföljd. Låt oss vända våra ansikten till honom, och be om nåden att förstå något av mysteriet med hans utplåning för vår skull; och sedan, i tystnad, begrunda detta mysterium under denna vecka. 

inizio pagina

Påven till unga under Angelus "Jag hoppas många av er kommer till VUD i Krakow!"

◊  

Efter Palmsöndagens heliga mässa på Petersplatsen bad påven Franciskus Angelus med de troende som hade deltagit under mässan, och de som slutit upp vid 12-slaget. Petersplatsen var fylld och man beräknar närmare 70 tusen deltagare denna morgon.

Efter flera timmars liturgi gjorde påven endast en kort hälsning, till de närvarande och till de som hade anslutit sig via TV, radio och andra medier. Sedan riktade han sina ord till ungdomarna:

”Idag firar vi den 31:a Världsungdomsdagen, som kommer att ha sin höjdpunkt i slutet av juli under det stora världsungdomsmötet i Krakow. Temat är "Saliga äro de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet" (Matt 5,7). Min särskild hälsning går till alla unga närvarande här, och den sträcker sig till alla ungdomar i hela världen. Jag hoppas att många av er kommer till Krakow, den helige Johannes Paulus II:s hemstad. Han grundade världsungdomsdagen och vi överlåter förberedelserna under de kommande månaderna inför denna pilgrimsfärd under Barmhärtighetens jubelår.”

Påven sa att det var många ungdomar från Krakow på Petersplatsen denna morgon och han förklarade att när de återvänder till Polen tar de med sig olivkvistar som är plockade i Jerusalem, Assisi och Monte Cassino och välsignade på Petersplatsen denna morgon, som en inbjudan att odla fred, försoning och broderskap:

”Tack för detta fina initiativ; gå framåt med mod!”

Påven uppmanade sen alla att be Jungfru Maria hjälpa oss att leva den Stilla Veckan med andlig intensitet.

inizio pagina

Pater Cantalamessa predikar om det Bibliska äktenskapet

◊  

I sin fjärde fastepredikan fortsatte den påvliga huspredikanten pater Raniero Cantalamessa att tala om dokumenten från det Andra Vatikankonciliet. Efter att ha avslutat sina reflektioner över Dei Verbum valde pater Cantalamessa nu att fortsätta med den pastorala konstitutionen om Kyrkan i världen, Gaudium et Spes, där han särskilt valde att fokusera på vad som sägs om äktenskapet och familjen.

Dokumentet, sa pater Cantalamessa ”upprepar den traditionella katolska läran som alla känner till, med undantag för att man för första gången understryker den ömsesidiga kärleken mellan makarna som ett av äktenskapets främsta goda, tillsammans med fortplantning.”

Olikheterna mellan könen hjälper oss att öppna oss för Gud
Pater Cantalamessa fortsatte sedan med en reflektion över skapelseberättelserna i Första Moseboken, och talade särskilt om hur Gud skapade människan till man och kvinna. Den påvliga predikanten berättade att han hade funnit betydelsen av skillnaden mellan könen best uttryckt hos den franske poeten Paul Claudel. ”Människan är så stolt! Det fanns inget annat sätt [förutom att skapa de båda könen] för att få honom att förstå sin nästa, att banka in det i honom. Det fanns inget annat sätt att få honom att förstå beroendet, nödvändigheten och behovet av någon annan än honom själv än genom existensen av denna varelse, [kvinnan], som är olik honom grundat i hennes separata existens.”

”Att öppna sig själv för det motsatta könet är det första steget mot att öppna sig själv mot sin nästa tills vi når den Andre, med stor bokstav, Gud. Äktenskapet börjar med ödmjukhet, det är erkännandet av sitt beroende och därmed av sitt eget tillstånd som en skapelse. Att bli förälskad i en man eller kvinna är den mest radikala handlingen av ödmjukhet. Det är att göra sig själv till en tiggare och säga till den andre, ’Jag är inte tillräckligt i mig själv, jag behöver dig också.’ Om, som Friedrich Schleiermacher trodde, religionens essens består i känslan av beroende av Gud, då kan vi säga att det är genom den mänskliga sexualiteten som vi lär oss religionens grundsatser.”

Människans fall leder till att kvinnorna förtrycks
Men, betonade pater Cantalamessa, även om han hittills hade talat om Guds plan, så kan vi inte förstå resten av Bibeln om vi bortser från människans fall. Särskilt viktigt är det som sägs till kvinnan: ”Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda sina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig” (1 Mos 3:16). Mannens dominans över kvinnan är ett resultat av människans synd. Det är inte en del utav Guds plan.

Efter en reflektion av de bibliska karaktärernas olika överträdelser mot Guds tanke för äktenskapet och förtryck av kvinnorna så lyfter pater Cantalamessa fram Gamla Testamentets profeter, särskilt Hosea, Jesaja, Jeremia och Höga Visan, som en kontrast till detta. ”Genom att använda relationen mellan man och kvinna som en bild för förbundet mellan Gud och hans folk så återställer de värdet av ömsesidig kärlek, trohet och oupplöslighet som Guds attityd mot Israel.”

Det är tydligt i Jesu undervisning att äktenskapet är instiftat av Gud
Även i Jesu undervisning betonas äktenskapets värde, kanske allra mest i hans tal om skilsmässa till fariséerna (Matt 19:1-11). ”Med orden ’Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt,’ (Matt 19:6) bekräftar Jesus det gudomliga ingripandet i varje äktenskaplig förening. Upphöjelsen av äktenskapet till ett ’sakrament,’ det vill säga till ett tecken på Guds handlande, behöver inte enbart grundas på de svaga argumenten om att Jesus deltog vid bröllopsfesten i Kanan eller texten i Efesierbrevet som talar om äktenskapet som en reflektion av förbundet mellan Kristus och Kyrkan (jf. Ef 5:32).” Istället så uttrycks äktenskapets värdighet tydligt i Jesu egen undervisning.

”Kritiken mot den traditionella bilden av äktenskap och familj, som tog sin början i Upplysningen och Romantiken, har fört oss till dagens oacceptabel förslag om deras avskaffande. Av olika skäl har dessa två rörelser uttryckt sitt motstånd mot den traditionella synen på äktenskap, som enbart ses i dess objektiva ’ändamål’ - avkomma, samhället och Kyrkan - och där man bortser från de subjektiva och mellanmänskliga relationernas värde. Det enda som inte krävdes av de blivande makarna var att de älskade och fritt hade valt varandra. Även idag är det i många delar av världen så att makarna träffas för första gången på sin bröllopsdag. Upplysningen, å andra sidan, såg äktenskapet som en pakt mellan gifta människor och Romantiken såg det som en kärleksgemenskap mellan makarna.”

”Men denna kritik är i linje med äktenskapets ursprungliga betydelse i Bibeln, inte emot den! Redan det Andra Vatikankonciliet accepterade detta perspektiv när man igenkände den ömsesidiga kärleken och hjälpen mellan makarna som ett av äktenskapets främsta syften. I Gaudium et spes anda sa den helige Johannes Paulus II i en av sina onsdagsaudienser: ’Den mänskliga kroppen, med sitt kön och sin manlighet och kvinnlighet… är inte endast fruktbarhetens och fortplantningens källa, så som det är överallt i den naturliga ordningen. Den inkluderar från allra första början bröllopsattribut, det vill säga, kapaciteten att uttrycka kärlek, den kärlek genom vilken människan blir en gåva - och genom denna gåva - uppfyller sin varelses och existens mening.’”

”I sin encyklika Deus caritas est går påven Benedictus XVI ännu längre, då han skriver djupa och nya tankar om eros i äktenskapet och i relationen mellan Gud och människorna. Han skriver: ’Detta nära samband mellan eros och äktenskap i Bibeln har praktiskt taget ingen motsvarighet i litteratur som inte grundas på Bibeln. Ett av de mest allvarliga fel som vi begår mot Gud är att göra allt som rör kärlek och sex bli till ett område genomdränkt av ondska där Gud inte borde få komma in utan är rent av oönskad. Det är som om Satan, och inte Gud, vore könens skapare och specialisten på kärlek.”

Eros är inte tillräckligt för att utgöra ett äktenskap
”Vi troende, och även många icke-troende, har långt ifrån accepterat de slutsatser som detta idag har fått många människor att dra. Till exempel, att alla former av eros är tillräckliga för att utgöra ett äktenskap, inklusive mellan människor av samma kön. Men vårt förkastande av detta får ännu större styrka och trovärdighet om det kombineras med erkännandet av sexualitetens fundamentala godhet tillsammans med en hälsosam dos själv-kritik.”

”Vi kan inte undvika att nämna hur kristna har bidragit till att forma den negativa bilden av äktenskapet som de västerländska kulturerna så våldsamt har förkastat. Augustinus auktoritet, som på denna punkt stöds av Thomas av Aquino, ledde till att kasta en skugga över makarnas samliv. Man ansåg att det var på detta sätt som arvssynden fördes vidare och hela akten var i sig självt ’åtminstone en förlåtlig synd.’ Enligt kyrkoläraren från Hippo så skulle makarna komma samman med syfte att få ett barn, men de skulle göra så ’med sorg’ (cum dolore) och endast för att det var det enda sättet på vilket staten kunde få nya medborgare och Kyrkan nya medlemmar.”

”En annan del av den moderna synen som vi kan instämma i är att kvinnan har samma värdighet som mannen i äktenskapet. Som vi har sett så är detta centralt i Guds ursprungliga plan och i Kristi undervisning, men det har ofta förbisetts genom århundradena. Guds ord till Eva: ’Din man skall du åtrå och han skall råda över dig,’ har tragiskt uppfyllts genom historien.”

Genusteorin borde få oss att gråta
”Bland representanterna för den så kallade ’genus revolutionen’ så har uppropet för kvinnlig jämlikhet lett till galna förslag såsom att upphäva skillnaderna mellan könen och ersätta dem med med mer flexibla och subjektiva ’genus’ (manlig, kvinnlig, varierande) eller att befria kvinnorna från ’moderskapets slaveri’ genom att inrätta nya sätt genom vilka barn kan födas. Under de senaste månaderna har det ett flertal gånger rapporterats om att män snart kommer att kunna bli gravida och föda barn. ’Adam föder Eva,’ skriver de med ett leende, men detta är något som borde få oss att gråta. De antika grekerna skulle ha kallat allt detta för hybris, uttrycket för mänsklig arrogans inför Gud.”

”Det faktum att vi har valt dialog och självkritik ger oss riten att förkasta alla dessa planer som ’omänskliga.’ De går emot inte bara Guds vilja, utan även mänsklighetens väl. Om vi omsätter dem i praktiken i större skala kommer det att leda till oförutsedda mänskliga och sociala katastrofer. Vårt enda hopp är att människornas sunda förnuft, kombinerat med det naturliga ’begäret’ efter det motsatta könet och moders- och fadersinstinkten som Gud har nedlagt i den mänskliga naturen, kommer att motstå dessa försök att ersätta Gud med oss själva. Detta nya projekt är snarare ett uttryck för männens försenade skuldkänslor än för en äkta respekt och kärlek för kvinnan själv.”

Vi måste leva Bibelns ideal av äktenskapet
”Inte mindre viktig än skyldigheten att försvara det bibliska idealet om äktenskapet och familjen är de kristnas skyldighet att återupptäcka och leva detta ideal på ett sådant sätt så att det återinförs in i vår värld genom handlingar snarare än genom ord. De första kristna ändrade de statliga familjelagarna genom sin livsstil. Vi kan inte göra tvärtom och försöka att ändra människors livsstil genom de statliga lagarna, även om vi som medborgare har en skyldighet att bidra till att vårt land förordnar rättvisa lagar.”

”Efter Kristus, så läser vi helt riktigt skapelseberättelsen i ljuset från Treenighetens uppenbarelse. I detta ljus får orden om att ’Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27) äntligen den betydelse som innan Kristus förblev gåtfull och otydlig. Vad är sambandet mellan ’Guds avbild och att vara ’man och kvinna’?” frågade pater Cantalamessa. ”Likheten är denna: Gud är kärlek, och kärlek kräver gemenskap. Den kräver ett ’jag’ och ett ’du’. Det finns ingen kärlek som inte är en kärlek till någon. Om kärleken endast har ett subjekt så är det inget annat än egoism och narcissism.”

Äktenskapet är en symbol för och en reflektion av Treenigheten
”När två personer älskar varandra - och det starkaste exemplet på denna kärlek är äktenskapet mellan en man och en kvinna - så återskapar de något av det som sker i Treenigheten. I Treenigheten skapar (’andas’) två personer, Fadern och Sonen, genom att älska varandra Anden som är kärleken som förenar dem. Någon har till och med kallat den Helige Ande för det gudomliga ’vi’:et. Alltså, istället för att vara ’den tredje personen i Treenigheten’ så är Anden den första personen plural. Det är på precis detta sätt som det mänskliga paret är en bild av Gud. Mannen och hustrun är i själva verket ett kött, ett hjärta och en själ men har olika kön och personlighet. På så sätt är enhet och mångfald förenat i paret. I detta ljus ser vi den djupa betydelsen i profeternas ord om det mänskliga äktenskapet. Det är en symbol för och en reflektion av en annan kärlek, nämligen Guds kärlek för sitt folk,” avslutade det påvliga hushållets predikant.

inizio pagina

Hela påvens katekes - Barmhärtighet 10. Barmhärtighet och tröst

◊  

Profeten Jeremias bok kallas kapitel 30 och 41 “tröstens bok”, för där framställs Guds barmhärtighet med all sin förmåga att trösta och öppna de lidandes hjärtan för hoppet. Idag vill också vi lyssna till detta tröstens budskap.

Jeremias talar till israeliter som deporterats till ett främmande land och förkunnar att de skall få återvända till fosterlandet. Denna återkomst är ett tecken på Gud Faderns gränslösa kärlek, han som inte överger sina barn utan tar hand om dem och räddar dem. Landsförvisningen var en förödande upplevelse för Israel. Tron hade vacklat, för i ett främmande land, utan tempel, utan gudstjänst och efter att ha fått se sitt land förstört, var det svårt att fortsätta tro att Herren är god. Jag kommer att tänka på Albanien, som efter långa förföljelser och förstörelse har lyckats resa sig igen i värdighet och tro. Så hade israeliterna fått lida under landsförvisningen.

Också vi kan ibland få leva i ett slags landsförvisning, när ensamhet, lidande och död gör att vi tror att Gud har övergivit oss. Ofta har vi hört folk säga: “Gud har glömt mig”. Det är människor som lider och känner sig övergivna. I vår tid är det många av våra syskon som får genomleva en dramatisk exil, långt från hemlandet, med ruinerna av hemmet i ögonen och fruktan i hjärtat, och ofta också smärtan över att ha förlorat anhöriga. I dessa fall kan man fråga sig: ar är Gud? Hur är det möjligt att så mycket lidande drabbar oskyldiga män, kvinnor och barn? Och när de försöker ta sig in någon annanstans stängs porten. Och där står de vid gränsen för många portar och hjärtan stängs. Dagens migranter, som fryser och hungrar och inte får komma in, får inte uppleva någt mottagande. Jag tycker mycket om att få se länder och styrande som öppnar sina hjärtan och sina portar!

Profeten Jeremia ger oss ett första svar. Det landsförvisade folket skall få återse sitt land och erfara Herrens barmhärtighet. Här förkunnas en stor tröst: Gud är inte frånvarande ens i så dramatiska situationer. Gud är nära och gör stora frälsningsverk för den som förtröstar på honom. Man får inte ge efter för förtvivlan, istället msåte man fortsätta vara säker på att det goda skall besegra det onda och att Herren skall torka varje tår och befria oss från varje fruktan. Därför lånar Jeremia sin röst åt Guds kärleksfulla ord till sitt folk:

“Med evig kärlek älskar jag dig,

därför har jag så länge visat dig godhet.

Än en gång skall jag låta dig blomstra,

ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel.

Än en gång skall du smyckad med bjällror

träda ut i glädjedansen.” (31:3-4).

Herren är trofast och överger oss inte åt förtvivlan. Gud älskar med en kärlek utan ände, som inte ens synden kan hejda, och tack vare honom fylls människans hjärta av glädje och tröst.

Den trösterika drömmen om att återvända till hemlandet fortsätter i profetens ord när han talar till dem som skall återvända till Jerusalem:

“De skall komma till Sions höjd och jubla,

de skall stråla av lycka över allt vad Herren ger,

över säd och vin och olja,

över får och oxar.

De skall bli som en grönskande trädgård,

aldrig mer skall de lida nöd” (31:12).

 

I glädje och tacksamhet skall de landsförvisade återvända till Sion och gå upp på det heliga berget till Guds hus, och så skall de på nytt kunna sjunga och be till Herren som har befriat dem. Återvändandet till Jerusalem och till allt dess goda beskrivs med ett verb som bokstavligen betyder ”att strömma”. Folket beskrivs i en paradoxal rörelse som en flod som rinner upp för Sions höjd till bergets topp. En djärv bild för att säga hur stor Herrens barmhärtighet är!

Landet som folket tvingats överge har plundrats av fienden och är övergiven. Men nu lever den upp och blomstrar på nytt. Och de landsförvisade själva blir som en vattnad trädgård, som en fruktbar jord. Israel återförs till hemlandet av sin Herre och får bevittna livets seger över döden och välsignelsens seger över förbannelsen.

Det är så som folket stärks och tröstas av Gud. Detta ord är viktigt: att tröstas! De som fått komma hem får liv av en källa som bevattnar dem gratis.

Nu förkunnar så profeten glädjens fullhet och förkunnar, återigen i Guds namn:

“Deras sorg skall jag vända i jubel,

jag skall ge dem tröst och glädje efter smärtan.” (31,13).

Psaltarpsalmen säger att när de återvände till hemlandet fylldes munnen av ett leende: så stor är glädjen. Det är en gåva som Herren vill ge också till var och en av oss, med sin förlåtelse som omvänder och försonar.

Profeten Jeremia har gett oss förkunnelsen när han beskriver de landsförvisades återvändande som en stor symbol för den tröst som ges åt hjärtat som omvänder sig. Herren Jesus har sedan fullbordat detta profetens budskap. Det sanna och radikala återvändandet från landsförvisningen och det trösterika ljuset efter troskrisens mörker förverkligas i påsken, i den fulla och slutgiltiga erfarenheten av Guds kärlek, hans barmhärtiga kärlek som ger glädje, frid och evigt liv. 

inizio pagina

Påven Franciskus möter missionsfamiljer i Neokatekumenal Vandring

◊  

På fredagen tog påven Franciskus emot 7000 troende i Paulus VI:s audienshall. Anledningen till mötet var att rörelsen Neokatekumenal Vandring bad påven Franciskus välsigna de 56 nya ’missio ad gentes’ som har formats och nu beger sig ut i världen för att missionera. Totalt rör det sig om 270 familjer med sammanlagt 1500 barn.

Av dessa ’missio ad gentes’, kommer 30 att skickas till Europa, 2 till Amerika, 14 till Asien och 4 till Oceanien. Var och en av dem består av en präst och tre eller fyra familjer med många barn, stora som små, som tillsammans utgör en kristen gemenskap. De är familjer som under många år tillhör den Neokatekumenala Vandringen.

Påven Franciskus uttryckte sin tacksamhet över deras svar på kallelsen att evangelisera och han gav dem tre ord med sig som mandat för missionen: enhet, förhärliga och världen:

”Enhet: Jesus ber till Fadern att de sina ska fullkomnas och bli ett (Joh 17:23): han vill att de ska vara ett med varandra, (v. 22), som han och Fadern är ett. Det är hans sista önskan före sin passion, vilket gör den desto mer innerlig: att det finns gemenskap i kyrkan. Gemenskap är viktigt. Guds och människans fiende, djävulen, har ingen makt över evangeliet, över den ödmjuka bönens kraft och sakramenten, men han kan skada kyrkan allvarligt genom att fresta vår mänsklighet. Han kan göra oss överlägsna, fördömande av andra, slutna och så skapa splittringar. Han är själv "splittraren" och börjar ofta genom att få oss själva att tro att vi är goda och bättre än andra: på det viset kan han så osämja oss emellan. Detta är en frestelse för alla kommuniteter och man kan märka av det i kyrkans vackraste karismor.”

”Ni har en vacker karisma, dopförnyelsen av livet. Varje karisma är en Guds gåva för att stärka gemenskapen. Men karisman kan förstöras av att man sluter sig i sig själv eller skryter, när man vill skilja sig från mängden. Vi måste skydda den från detta. Bästa sättet är att sträva efter den ödmjuka och lydiga enheten. Om man gör det fortsätter den Helige Ande att verka, som den gjorde i Maria, som var öppen, ödmjuk och lydig. Man måste alltid vara vaksam på att karisman skyddas från mänskliga överdrifter genom att sträva efter enhet med alla och lyda kyrkan. Så andas man i kyrkan och med kyrkan; så förblir man den "heliga hierarkiska moderkyrkans” barn, med en själ som är redo och beredd för uppdraget (jfr Ignatius av Loyola, Andliga övningar, 353).”

”Jag betonar denna punkt: Kyrkan är vår moder. Liksom barns ansiktet bär likheter med sin moder, så liknar även vi alla vår Moder, kyrkan. Efter dopet kan man inte längre leva som isolerade individer, i och med det har man blivit män och kvinnor i gemenskap, kallade att vara en gemenskapens operatörer över hela världen. Jesus grundade inte bara kyrkan till oss, utan även oss som kyrka. Kyrkan är inte ett redskap: vi är kyrka. Kyrkan är fruktbar som en mor: det är inte en organisation som söker medlemmar, eller en grupp som följer logiken i sina idéer, utan det är en mor som förmedlar livet, Jesu gåva.”

”Denna fruktbarhet får sitt uttryck genom herdarnas ämbete och ledning. Institutionen är även den en karisma, för den har sina rötter i samma källa, den helige Ande. Han är det levande vattnet. Men vattnet kan bara fortsätta att ge näring om växte vårdas och beskärs. Släcka törsten vid den Helige Andes källa, och var rädda om hela kyrkan, särskilt de mest ömtåliga delarna, så att alla växer tillsammans, harmoniskt och ger frukt.”

”Det andra ordet, förhärliga. Före sitt lidande, förutsäger Jesus att han kommer att "förhärligas" på korset: där visas hans ära (jfr Joh 17,5). Men det är en ny glans: den världsliga härligheten visar sig när du är viktig, beundrad, när du har tillgångar och framgång. Men Guds härlighet uppenbaras på korset: därifrån lyser och sprids kärleken. Det är en paradoxal ära: utan jubel, vinning eller applåder. Endast denna ära gör så att evangeliet kan bära frukt. Moderkyrkan bär frukt när den förmedlar Guds barmhärtiga kärlek, som erbjuds men inte påtvingas. Den är ödmjuk, som regnet som faller till jorden, som luften vi andas, som ett litet frö som bär frukt i tystnad. Den som förkunnar kärleken kan bara göra det med samma stil.”

”Det tredje ordet är världen. "Så älskade Gud världen" att han sände Jesus (Joh 3:16). De som älskar håller sig inte på avstånd, de går till mötes. Gud attraheras inte av det världsliga, han avskyr det, men han älskar den värld han har skapat, och älskar sina barn så som de är, oavsett var de bor, och även om de är "långt borta".”

”Det kommer inte att bli lätt för er i fjärran länder, i andra kulturer”, avslutade påven. ”Men det är ert uppdrag, och ni gör det av kärlek till moderkyrkan, för hennes enhet. Att evangelisera som  familjer, i enhet och enkelhet, är redan det en evangelisk förkunnelse, ett vackert vittnesbörd som jag tackar er för. Jag stannar här, men jag följer med er med mitt hjärta.”

inizio pagina

Pater Lombardi "Vänta med att tala om en påveresa till Armenien"

◊  

Det går rykten om att påven Franciskus ska åka till Armenien i juni och därför valde Vatikanens presschef, pater Federico Lombardi att gå ut med ett förtydligande till journalisterna:

”Man håller på att utreda möjligheterna för påven Franciskus att resa till Armenien i den andra halvan av juni. Ännu har Vatikanens reseorganisatör för påveresor inte avslutat sitt förarbete, och påven har ännu inte godkänt något program. Datumen 22-26 juni är inte exakta. Det vore därför bra om man avvaktar de slutliga besluten för att undvika att skapa förvirring.”

inizio pagina

Påven och Portugals president talar om familjen och människolivets värdighet

◊  

På torsdagen tog påven Franciskus emot Portugals president Marcelo Rebelo de Sousa, under en privat audiens i det Apostoliska Palatset i Vatikanen. Efter mötet talade presidenten med statssekreterare, kardinal Pietro Parolin, och ärkebiskop Paul Richard Gallagher, sekreterare för förbindelserna med stater.

I pressmeddelandet läser vi att: ”Audiensen, som skedde under presidentens första resa utomlands sen början på hans mandat, var hjärtlig och man belyste de goda relationerna mellan den Heliga stolen och Portugal, liksom kyrkans bidrag till livet i landet, med särskild hänvisning till samhällsdebatten om det mänskliga livets värdighet, och familjen. Under samtalen som följde, diskuterade man situationen i Europa och Medelhavsområdet, särskilt när det gäller frågan om migration och andra frågor av internationell betydelse.”

inizio pagina

Påven till universitetsstudenter "Styrkan ligger inte i kunskap utan i medkänsla"

◊  

Idag tog påven Franciskus emot deltagarna vid Harvard World Model United Nations, Worldmun, ett internationellt initiativ som för 105 gången samlade unga universitetsstudenter 115 olika länder, detta år i Rom.

Påven tog emot dem i Paulus VI:s audienshall på förmiddagen och talade till dem om vikten av att kunna känna medlidande och handla därefter.

”Som universitetsstuderande”, sa han, ”söker ni sanning och förståelse, att växa i visdom, inte bara för egen vinning, men till gagn för hela samhället…. Den största frukten av er tid tillsammans i Rom är inte det ni lär er om diplomati och institutionella system. Den största frukten är er tid tillsammans, mötet med de världens olika samtida utmaningar som ni representerar, och insikten av den rika mångfalden, potentialen och talangerna i den mänskliga familjen.”

Påven sa att utmaningarna och förhoppningarna  inte är abstrakta utan att de har ansikten:

”Det finns familjer och individer vars liv dagligen formats av en kamp, ​​som försöker ta hand om sina barn och inte bara ge dem en framtid utan även hjälpa de att överleva dagen. Många är de som påverkas av världens stora problemen som våld och intolerans, och som leder till att tragiskt tvingas från sina hem, och fly, förnekade att leva i sitt land i frihet.”

”Det är dessa människor som behöver er hjälp, och som ber för att ni ska höra dem. De är mer än värdiga våra ansträngningar…. I slutändan, ligger styrkan i en gemenskap, inte i personlig begåvning och kunskaper, så mycket som i vår förmåga att visa medkänsla för varandra, och särskilt för dem som har det svårt.”

Vi kristna tror att Jesus kallar oss att tjäna våra bröder och systrar, oavsett bakgrund eller omständigheter. Detta är dock inte bara kristet, utan även en universell kallelse förankrad i vår gemensamma mänsklighet.”

Påven Franciskus sa att han hoppades att deras erfarenheter ska stärka det internationella samfundets effektiva hjälp till de mest utsatta och marginaliserade människorna i vår värld, och han försäkrade dem om sina böner och välsignelse. 

inizio pagina

Veckans aktuella hãndelser



Belgiens biskopar uppmanar till bön och ansvar efter attentaten

◊  

De belgiska biskoparna är skakade över terroristattentaten i Bruxelles på tisdagen. De delar rädslan hos tusentals resenärer och deras familjer,  invånarna, hjälparbetarna som återigen befinner sig i främsta linjen. De uppmanar alla att be för offren i denna tragiska situation. Biskoparna säger också att flygplatsens kaplaner står till tjänst och ger det nödvändiga andliga stödet. De belgiska biskoparna riktar slutligen en appell om att hela landet skall kunna leva dessa dagar med stort civilt ansvar.

Biskoparna i hela Europa förenar sig tillsammans med påven Franciskus i de belgiska biskoparna sorg. Kardinalen Erdö som är ordförande i den katolska europeiska biskopskonferensen, talar om en omänsklig handling och uppmanar till att inte låta sig övermannas av rädslan och att be för freden i Europa, Mellanöstern och i hela världen.

Orföranden i Kommissionen för katolska biskopar i EU:s medlemsländer, kardinalen Marx, som även är ordförande i den tyska biskopskonferensen, uttrycker sin sorg över händelserna i Bruxelles. “Min tanke och min närhet går i dessa timmar till dödsoffren, de skadade och deras anhöriga. I denna Stilla Vecka kommer vi speciellt att be för våldets offer och deras familjer”.

inizio pagina

Kongo. Präst som fördömde coltan-utvinning dödad

◊  

"Varför dödar ni mig?" Detta var assumptionistpater Vincent Machozi sista rop innan han mördades på Palmsöndagen i byn Vitungwe-Isale i norra Kivu i Kongo.

Pater Emmanuel Kahindo, generalvikarie för assumptionisterna i landet berättar att några soldater från de kongolesiska väpnade styrkorna (FARDC) kom i en jeep mitt i natten och slog in dörrarna och dödade pater Machozi, som satt på klostrets innergård och jobbade framför datorn.

Det hade just hållits ett möte där med ledare för nandefolket för att tala om hur fred ska uppnås.

Pater Vincent var sedan lång tid dödshotad och 2003 var han i exil i USA. Sedan han kom tillbaka till Kongo och blev redaktör för nättidningen benilubero.com har han kommit undan sju attentat.

Pater Vincent har många gånger anmält nandefolkets svåra livsförhållanden på grund av beväpnade grupper som ägnar sig åt coltan-utvinning i områden där folket bor. Coltan är en mineral som används vid tillverkning av elektroniska komponenter till mobiltelefoner.

inizio pagina

Kaldeiske patriarken Sakos påskbudskap

◊  

Den kaldeiske patriarken Sako i Baghdad i Irak skriver i sitt påskbudskap att trots den oroliga situationen , måste vi leva påsken med ett hoppfullt hjärta och förnyat ansvar för situationen i landet.

“Kära bröder och systrar”, säger patriarken, “som ni mycket väl vet är situationen i denna del av världen ytterst spänd. Nationen är splittrad, ett område är alltjämt ockuperat av den islamiska staten och vad som är ännu mer sorgligt att se är att man i varje koalition är oense sinsemellan på grund av tvisterna om ledarskapet och divergerande intressen. Därför har slogans såsom “fosterlandet först av allt” och  “den mänskliga värdigheten är en prioritet” försvunnit. Här vill jag erinra er om Jesu ord:  ´Varje rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller en familj som är splittrad kan inte bestå´.

Uppriktigt sagt tycks situationen sorglig och frustrerande, men det finns även en del tecken på hopp. Därför måste vi vidta en rad praktiska initiativ för att komma ur denna svåra situation och rädda nationen från ytterligare oenigheter, konflikter och strider, från ytterligare dödsoffer och evakuerade, från förödelser, stress och rädsla.

Kristna, muslimer, yazidier, sabier, vi måste alla visa oss ansvarsfulla inför denna vår tragedi och förvandla lidandet till en möjlighet att återupprättta förtroendet och toleransen. Allt detta kan komma tillstånd genom en seriös dialog, öppenhet och ärlighet för att uppnå en nationell försoning, enhet och fred som är den enda vägen för att stoppa interna och externa makter som försöker att utnyttja våra konflikter.

Låt oss visa alla att vi är istånd att öppna oss för varandra och leva tillsammans trots de ömsesidiga olikheterna. Politik betyder ansvarskänsla, att kunna fatta modiga beslut för att förverkliga de reformer som folket önskar sedan lång tid tillbaka.

Medan vi kristna närmar oss slutet av fastetiden och träder in i den Stilla Veckan ska vi inte se på våra sår och förlora hoppet utan snarare fira uppståndelsens högtid, Påsken. Den är vår finaste och glädjerikaste fest. Jag uppmanar er därför till att vara kloka och tålmodiga. Bli inte förvirrade och låt inte andra personer, samhälllen och nationer utnyttja er rädsla och göra så att våra famljer splittras och hamnar på jordens fyra hörn. Jag ber er att vara kristna personer fulla av mänsklighet, som Kristus: opartiska, kärleksfulla, närvarande och aktiva, ett exempel på ljus och hopp, trogna vårt land, som är vårt hem, hängivna våra irakiska bröder och systrar, som  är vår familj

Om vi kommunicerar med alla, integrerar oss och samarbetar för att skapa en bättre nutid och en framtid tillsammans kommer vår närvaro aldrig att vara hotad.

Slutligen vill jag citera en vers från Nya Testamentet som jag hoppas skall kunna hjälpa oss att utstå lidandet som vi upplever och vara till stöd för vår tro, vår kärlek, vårt hopp och vår uppgift att vittna om Jesus Kristus: ´Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda´.

 Av hela mitt hjärta önskar jag er och era familjer en glad påsk så att den är en verklig uppståndelse, så att de evakuerade snart skall kunna återvända till sina hem, och freden återvända  till våra kyrkor,  till landet och hela världen”.

inizio pagina

Oro för salesianprästen, pater Tom Uzhunnalil öde i Yemen

◊  

Salesianerna uppmanar alla kristna att under den Stilla veckan och särskilt på Skärtorsdagen efter Coena Domini mässan be för de fyra nunnorna som dödades i Yemen den 4 mars, och särskilt för befrielsen av den indiske salesianprästen,pater Tom Uzhunnalil som då kidnappades av extremisterna.

I dessa timmar går det  rykten i Indien om att kidnapparna planerar att tortera och korsfästa pater Tom på Långfredagen. Dessa rykten är inte bekräftade men de bidrar till att underblåsa farhågorna om den salesianske prästens öde.

Medbröderna uppmanar därför om en intensiv bönestund på skärtorsdagskvällen när vi delar Jesu smärta och ensamhet i Getsemane.  “Med bedrövelse  och stor ängslan fortsätter vi att följa det som händer vår medbroder Tom”, säger salesianerna.

Även det apostoliska vikariatet i södra Arabien ansluter sig till appellen från  salesianerna.  Den apostoliske vikarien, mons. Hinder,  framhåller sin solidaritet med alla dem som drabbades av  terrorattacken i Aden då fyra av Moder Teresas Barmhärtighetsmissionärer dödades tillsammans med tolv andra personer. Mons. Hinder framför därför sin solidaritet med dödsoffrens familjer, med Barmhärtighetsmissionärern, salesianerna och de få kristna som finns kvar i Yemen.

Det blir ett stilla  firande av påsken för det lilla kristna samfundet i Yemen som består av fader George, några nunnor och ett antal  troenden.  I huvudstaden kommer det att hållas bönestunder, men det blir mycket enkla andakter för att undvika faran för nya attacker. Det blir även bönestunder i Aden och i andra områden, men de kommer att vara möten av privat karaktär och på anonyma platser.

inizio pagina

Slutkommunikén från AOCTS:s möte i Jordanien

◊  

”Catholic Ordinaries of the Holy Land”, AOCTS, höll möte i Amman i Jordanien. På agendan stod relationerna mellan den Heliga Stolen och Jordanien och flyktingkrisen i Jordanien. Man talade även om det globala avtalet mellan  den Heliga Stolen och Palestina som slöts i juni 2015, om firande av Världsdagen för sjuka i Nasaret, om minskningen av pilgrimer i det Heliga landet , den svåra situationen för kristna skolor i Israel och Världsungdomsdagen i Krakow.

Den latinska patriarken av Jerusalem Fouad Twal inledde mötet med hälsningar till påven Franciskus på 3-årsdagen av sitt pontifikat. Den apostoliska nuntien i Amman msgr. Alberto Ortega talade sedan om de goda relationerna mellan Heliga Stolen och Jordanien, och landets socio-politiska situation med syriska och irakiska flyktingar. Han betonade att Jordanien är ett fredligt land mitt i Mellanösterns turbulens och att den kristna gemenskapen är respekterad där och har fullständig religionsfrihet.

Msgr. Giuseppe Lazzarotto, nuntie i Israel och apostolisk delegat i Jerusalem redovisade avtalet mellan den Heliga Stolen och Palestina som undertecknades den 26 juni förra året. Han påpekade att det skulle kunna vara en modell för andra arabländer att följa.

När det gäller kyrkans liv i det Heliga Landet välkomnade man den stora framgången med firandet av Världsdagen för de sjuka den 11 februari i Nasaret. Då deltog en påvlig delegation under ledning av ärkebiskop Zygmunt Zimowski, ordförande i det Påvliga rådet för vårdpersonal.

De talade även om den stora minskningen av pilgrimsfärder till det Heliga Landet på grund av våldet i landet. Msgr. William Shomali, hjälpbiskop vid det latinska patriarkatet i Jerusalem, talade sedan om Världsungdomsdagen i Krakow, ditt 700 ungdomar från stiftet Jordanien, Palestina, Israel och Cypern väntas.

Sedan reflekterade man över situationen för kristna skolor, särskilt i Israel, som är svår på grund av nedskärningar av statliga subventioner under de senaste åren. Detta leder till ökade kostnader för arabisk-israeliska kristna familjer med inkomster under det nationella genomsnittet. Efter mötet besökte biskoparna ”Barmhärtighetsrestaurangen” som invigdes den 21 december av Ammans stift och Caritas Jordanien för Jubelåret och som lämnar ut mellan 300 till 500 mål om dagen till fattiga och behövande.

inizio pagina

Kardinal Parolins besök i Bulgarien

◊  

Statssekreterare kardinal Parolins besök i Bulgarien avslutades med en mottagning för att fira 3 år sedan påven Franciskus valdes till Petri efterföljare och 25 år av diplomatiska relationer mellan den Heliga Stolen och Bulgarien. Kardinalen träffade patriarken Neofit och presidenten Plevneliev.

Kardinal Parolin talade vid mötet om början av relationerna staterna emellan och att den apostoliska delegaten år 1925 var msgr. Angelo Roncalli, som "hade en speciell känsla för bulgarerna". "Även när han blev påven Johannes XXIII mindes han alltid den gamla goda tiden i Bulgarien". Men de verkliga diplomatiska förbindelserna inleddes först efter kommunismens fall 1990 med den första nuntien msgr. Mario Rizzi. Kardinal Parolin påminde också om påven Johannes Paulus II:s historiska besök i landet år 2002.

Han tackade för besöket i landet och ser det som ett ytterligare tecken på vänskap och förbättrade relationer mellan staterna. Han talade om Bulgarien som landet där väst möter öst med olika kulturer, religioner och folk. Vid mottagningen sågs många företrädare för statliga myndigheter, ambassadörer och diplomater tillsammans med företrädare för olika religiösa bekännelser.

inizio pagina

Kyrkan i Samhället



Katolska Libanon ber om fred på Palmsändagen

◊  

Fred i Libanon och i hela världen, kärlek, försoning och nationell enhet. Dessa var de främsta orden som utmärkte predikningarna på Palmsöndagen i de libanesiska stiften. I Bkerké uttryckte den maronitiske patriarken, kardinalen Béchara Rai,  hoppet om ett liv i fred för libaneserna. Han bad till  Gud att denna högtid skall vara rättvisans gryning i Libanon och i världens alla länder.

I Sankt Georgios katedral uppmanade Beiruts maronitiske ärkebiskop, mons. Boulos Matar, libaneserna till en stor och verklig nationell försoning och till ett broderskap fjärrran från hatet. Han erinrade om Jesu ödmjuka intåg i Jerusalem präglad av kärlekenas och försoningens styrka. Mons. Matar uttryckte också sin sorg över det blodiga våldet som pågår i Mellanöstern där personer varje dag dödas i ändlösa krig. Mons. Matar vände sig  till libaneserna och bad dem att förbli förenade i den ömsediga respekten så att Libanon kan vara en modell för samlevnad.

En appell för freden i Mellanösterns alla länder kommer även från Damaskus, där den grekisk-katolske patriarken Gregorius III Laham ledde mässan i katedralen. Patriarken fördömde med kraft  terrorismen som plågar både Mellanöstern,  Europa och Afrika och vädjade om att kriget och vapenhandeln skall upphöra och att det skall ges möjligjet till att leva i fred och kärlek.

Den maronitiske ärkebiskopen i Tripoli i Libanon, mons. Jaoudé,  uttryckte sin önskan om att de politiska ledarna skall verka för att sprida kärlek och fred. Han uppmanade dem  om att göra politiken till konsten att leda folket mot freden och se till att hatet inte  slår rot  i libanesernas hjärtan. Mons. Jaoudé riktade här en appell till alla  politiska grupper om att fortsätta dialogen så att man skall kunna välja landets nye president som libaneserna väntar på sedan två år tillbaka.

inizio pagina

Panama. Kardinal Lacunza efterlyser en lösning för kubanska invandrare

◊  

Kardinal Josè Luis Lacunza, biskop av David stift  i Panama ber som tidigare om brådskande hjälp till kubanska migranter strandsatta sedan flera månader vid gränsen mellan Panama och Costa Rica. 

Kardinalen uppmanar Panama, Costa Rica och Mexiko att hitta en effektiv och snabb lösning på de alltmer kritiska och oroande villkor som hundratals kubaner fortfarande lider av på grund av invandringsstopp.

Kardinal Lacunza sa i en tv-sändning att Costa Ricas beslut att inte låta kubaner komma in i landet gör situationen kritisk och att man måste se till att Panama tar emot migranterna och att de närliggande ländernas regeringar tar beslut så att dessa omkring tusen kubaner får hjälp.Migranterna vill ta sig genom dessa länder för att nå USA. 

inizio pagina

Diakon Göran Fäldt berättar om KUÄF:s nya bok om genusfrågor

◊  

Stockholms katolska stifts utskott för äktenskap och familj gav nyligen ut en ny skrift med titeln "Genusfrågorna - levnadsvalen - familjen - ordenslivet".

I en intervju med Vatikanradion berättar utskottets ordförande diakon Göran Fäldt, som har översatt texter av fyra katolska filosofer till boken, om vad den Katolska Kyrkan har att tillföra till samhällsdebatten i frågan. Lyssna här: 

inizio pagina

Bolivia. Ärkebiskop anmäler media för subjektiv rapportering

◊  

Vid Palmsöndagens mässa i katedralen i Santa Cruz i Bolivia talade ärkebiskopen Sergio Gualberti om problemet med att media i landet inte rapporterar objektivt.

Ärkebiskopen sa: Vi behöver sanningen! Endast sanningen kan övervinna den misstro  som hotar en fredlig samexistens i landet. Varje dag framhäver media personer som utnyttjar sin makt för egen vinning och korruption. Media döljer olaglig verksamet.

Redan i november 2015 anmälde kyrkan i Bolivia situationen i landet. Vi lever i en tid som karaktäriseras av upphöjelse av ideologier som inte ser de behövandes verklighet eller hör deras röster. Korruptionen fråntar de marginaliserade chansen att få det bättre. Politisk straffriheten stödjer denna situation. Ärkebiskopen sa avslutningsvis att det krävs en ändring.

inizio pagina

Katolska biskopar i Heliga landet talar om kyrkans situation

◊  

De katolska biskoparna i det Heliga landet har i denna vecka varit samlade till ett möte i Amman, Jordanien, som leddes av den latinske patriarken i Jerusalem, mons. Fouad Twal.  Man diskuterade bland annat avtalen mellan Vatikanen och Israel som ännu inte har undertecknats och tillämpats och vidare  Society of St. Yves verksamhet, en människorättsorganisation som lyder under det latinska patriarkatet.

På dagordningen stod även problemen som rör de katolska skolorna i Jordanien och ogiltigförklaringsprocessen av äktenskap.

I relationerna mellan Israel och Vatikanen  verkar för närvarande en bilateral kommission bestående  av förhandlare från båda staterna som skall avgöra om den katolska Kyrkans juridiska status i Israel efter den grundläggande överenskommelsen mellan Israel år 1993 som gjorde det möjligt att upprätta diplomatiska förbindelser mellan den Heliga stolen och staten Israel. 

inizio pagina