Natten mellan den 31 mars och den 1 april, avled kardinal Georges Marie Martin Cottier, 95 år gammal.

I sitt telegram skriver påven att det är ”med sorg han tar emot nyheten om kardinal Cottiers bortgång, evangeliets nitiska tjänare. Med djup tacksamhet, minns jag hans starka tro, faderliga godhet och hans intensiva kulturella och kyrkliga engagemang, särskilt i tjänst under påvarna Johannes Paulus II och Benedictus XVI som teolog vid det påvliga hushållet.”

Påven ber till Herren genom Jungfru Marias och den helige Domenicos förbön, att kardinalen beviljas belöningen han har lovat sina trogna lärjungar, och han ger alla människor som sörjer kardinalen sin apostoliska välsignelse.

Kardianl Cottier föddes den 25 april 1922 i Céligny, Schweiz. 1945 inträdde han i dominikanorden, och studerade filosofi och teologi vid universitetet i Fribourg och vid Angelicum i Rom. 1959 disputerade han på doktorsavhandlingen The atheism of the young Marx and its Hegelian origins vid Genèves universitet. Han ansågs vara en expert på ateism och marxism. Cottier deltog vid Andra Vatikankonciliet som rådgivare åt ärkebiskopen av Aix-en-Provence, Charles de Provenchères. 1973 utnämndes han till professor i nutida filosofi vid universitetet i Fribourg.

Under 1980-talet samarbetade Cottier vid ett flertal tillfällen med kardinal Joseph Ratzinger. 1986 utsågs Cottier till ledamot av Internationella Teologiska Kommissionen. 1990 utnämnde påven Johannes Paulus II Cottier till sin personlige rådgivare i teologiska frågor.

Den 20 oktober 2003 vigdes Cottier till titulärbiskop av Tullia för att dagen därpå, den 21 oktober, utses till kardinaldiakon av Santi Domenico e Sisto. Från 2005 Vr han teolog emeritus vid det påvliga hushållet.Han var medlem vid diverse teologiska akademier och stiftelser. Hans motto var Veritas et Misericordia. 

Påven emeritus Benedictus XVI reagerade på moder Angelicas bortgång på Påskdagen med orden: "Det är en gåva."

Moder Angelicas död uppmärksammades av många med lov- och minnestal över hela världen.

Bland andra som minns moder Angelica ses ordförande för den amerikanska biskopskonferensen ärkebiskop av Louisville Joseph Kurtz som sa att moder Angelica var en "extraordinär kvinna, hängiven troende och mediapionjär." Han sa att moder Angelica följde missionen att gå ut och göra alla folk till lärjungar (Matt 28:19) och som de bästa evangelister använde hon sin tids kommunikationsverktyg för att göra detta. "Hon hade en unik kapacitet att missionera och visade världen återigen ordenskvinnors viktiga bidrag. "

Påvens presstalesman pater Federico Lombardi berättar för Catholic News Agency om sitt möte med den nyss bortgångna moder Angelica. Han mötte henne för några år sedan i Birmingham i Alabama i USA.

Moder Angelica var "ett stort vittne och en missionsapostel". Han hoppas ”att hon ber mer för oss än vi ber för henne”.

Clarissan, moder Angelica föddes i Ohio och grundade Eternal Word Television Network (EWTN) i Alabama 1981, som sedan dess blivit det största religiösa medienätet i världen. Hon avled den 27 mars vid 92 års ålder.

Pater Lombardi sa att han "hade glädjen" att träffa moder Angelica då han var på ett möte med en katolsk radiostation inom hennes nätverk i huvudkontoret i Birmingham. Under mötet tog en person honom till helgedomen för att hälsa på moder Angelica, berättade han. Han sa att hans korta möte med nunnan tjänade som "bevis på att tro och kärlek till Gud är den sanna motorn som driver vår kommunikation – mer än teknik och professionalism”.

På söndag är det den andra påsksöndagen, som i den katolska liturgin kallas för ”in albis”. Sedan år 2000 har denna söndag ytterligare en viktig betydelse. I samband med kanoniseringen av den polska nunnan Faustina Kowalska, den 30 april 2000, beslutade påven Johannes Paulus II att man denna söndag ska fira den Gudomliga Barmhärtigheten. Den helige Johannes Paulus II var mycket fäst vid denna vördnad, och det var efter den första vespern till denna söndag som han lämnade jordelivet år 2005. Det var även den dagen påven Benedictus XVI saligförklarade honom, 2011, och som påven Franciskus helgonförklarade honom 2014.

Eftersom vi är mitt i det extraordinära Barmhärtighetens Jubelår, är naturligtvis Barmhärtighetens söndag en särskild dag, vilket påven Franciskus vill markera genom att hålla en bönevaka på Petersplatsen på lördagskvällen den 2 april, kl 18. Nästa morgon, 3 april, på söndagen, firar påven mässan på Petersplatsen kl 10.30, och hoppas att många troende och pilgrimer ansluter sig till firandet av den Gudomliga Barmhärtigheten. 

Påven Franciskus efterlängtade slutord om de två biskopssynoderna om familjen kommer den 8 april. Vatikanens pressrum informerar att den apostoliska uppmaningen, som ska heta, ”Amoris Laetitia” presenteras vid en presskonferens kl 11.30 i pressrummet.

Prestentationen görs av biskopssynodens generalsekreterare kardinal Lorenzo Baldisseri, Wiens ärkebiskop Christoph Schönborn, O.P., Francesco Miano, professor i moralfilosofi vid Roms Universitet Tor Vergata och Giuseppina De Simone Miano, professor i filosofi vid den teologiska fakulteten i Neapel.

Presskonferensen kommer att simultantolkas på italienska, engelska och spanska. Man kan även följa presskonferensen via live streaming på Vatikanradion:

http://player.rv.va

Den apostoliska uppmaningen "Amoris Laetitia" ska behandlas med embargo fram till kl 12 på fredagen den 8 april. Den kommer därefter att finnas på italienska, franska, engelska, tyska, spanska och portugisiska, i papper och / eller digitalt format, och kommer att finnas tillgänglig för ackrediterade journalister från kl 8 på fredagen den 8 april 2016.

Vid onsdagens allmänna audiens på Petersplatsen påminde påven Franciskus alla de tusentals pilgrimer som hade samlats för att lyssna till hans undervisning om att ”Gud är större än vår synd!” Den helige fadern bad sedan alla dem som aldrig hade syndat att räcka upp handen, och biskopen i Rom konstaterade att han inte kunde se en enda uppsträckt hand på piazzan. Han sa då till pilgrimerna att vi alla har syndat, och att en del människor finner sig själva begå samma synder om och om igen.

Men likt ett barn som sträcker upp sina händer mot sina föräldrar för att de ska lyfta upp honom när han har fallit, så får vi efter att vi har syndat sträcka våra händer mot Gud, och låta honom lyfta oss upp, fortsatte påven Franciskus. ”Gud skapade mannen och kvinnan för att stå upprätta,” sa han. ”Det är vackert att bli förlåten. Men även du, om du vill bli förlåten, så måste du också förlåta andra. Förlåt dem!”

Till de engelsktalande pilgrimerna på Petersplatsen sa påven Franciskus:

”Kära bröder och systrar, under vår katekes för detta Barmhärtighetens År, så fortsätter vi nu med vårt studie av det Gamla Testamentet genom att titta på psalm 51, Miserere. Denna psalm har traditionellt setts som kung Davids bön om förlåtelse efter att han har syndat med Batseba. Psalmens inledning, ’Förbarma dig Gud, i din nåd’ är en rörande syndabekännelse som uttrycker ånger och ett tillitsfullt hopp till Guds barmhärtiga förlåtelse. Tillsammans med en innerlig vädjan om att få bli renad från sin synd så lovprisar psalmisten Guds oändliga rättvisa och helighet. Han ber om förlåtelse för sin allvarliga synd, men även om ett rent hjärta och ett nytt och stadigt sinne. Han ber om att när han själv har förnyats så må han få leda andra syndare till Guds oändliga barmhärtighet. Genom Marias, Barmhärtighetens Moders, förböner, må vi bli ännu mer övertygande vittnen om den gudomliga barmhärtigheten som förlåter våra synder, skapar ett nytt hjärta i oss och som gör det möjligt för oss att förkunna Guds försonande kärlek för världen.”

Påven Franciskus sände ett brev till ledaren för den armeniska kyrkan i Argentina och Chile ärkebiskopen Kissag Mouradian för att gratulera på 25-årsdagen av hans biskopsvigning som firades den 22 mars.

“Käre bror, må Herren belöna dig för allt gott du har gjort och fortsätter att göra” skriver påven i brevet som lästes upp vid firandet av ärkebiskopen, där företrädare för offentliga myndigheter och religiösa samfund från hela Argentina var närvarande tillsammans med de 450 inbjudna. Påven skriver att han ber för Jesu välsignelse och Jungfru Marias beskydd av hela den armenska församlingen i landet. Han minns även vänskapen mellan honom själv, då han var ärkebiskop av Buenos Aires och msgr. Mouradian.

Vatikanens presstalesman, jesuitpater Frederico Lombardi, kallar terroristattacken på Påskdagen i Lahore i Pakistan för en ”feg handling av mordiskt hat” som begicks mot de ”mest försvarslösa” och tillade att ”den kastar en sorgens och ångestens skugga över Påskhögtiden.”

Familjer som tillhörde Pakistans lilla kristna minoritet hade samlats för att fira Påsk i en park, då en bomb dödade över 70 personer. Den pakistanska talibangruppen Jamat-ul-Ahrar har tagit på sig ansvaret för attacken och lovat att fler liknande attacker kommer att utföras.

”Tillsammans med påven… ber vi för offren, vi är nära de sårade och de drabbade familjerna i deras fruktansvärda smärta. Vi är nära dem som tillhör den kristna minoriteten som ännu en gång har utsatts för fanatiskt våld och hela det sårade pakistanska folket,” sa pater Lombardi.

”Som påven sa på Påskmorgonen så fortsätter den korsfäste och uppståndne Herren, trots alla dessa fruktansvärda uttryck för hat, att ge oss det mod och hopp som vi behöver för att bygga medkänslans och solidaritetens vägar, och tillsammans med alla dem som lider vägar av dialog, rättvisa, försoning och fred,” avslutade Vatikanens presstalesman.

På Annandag Påsk samlades som vanligt tiotusentals pilgrimer på Petersplatsen för att be tillsammans med den helige fadern. Under påsktiden ber Kyrkan inte Angelus morgon, middag och kväll, utan man ber istället en annan Mariabön, Regina Coeli, vilket betyder Himmelens Drottning.

Till alla dem som hade samlats på Petersplatsen sa påven Franciskus:

”Kära bröder och systrar, På denna måndag efter Påsken, som på italienska kallas för ’ängelns måndag’, är våra hjärtan ännu uppfyllda av Påskens glädje. Efter botgöringens och omvändelsens fastetid, som Kyrkan har levt ännu intensivare än vanligt under detta Barmhärtighetens Jubelår, efter de överväldigande firandet av Triduum Sacrum, de tre heliga Påskdagarna, står vi idag framför Jesu tomma grav och med förundran och tacksamhet reflekterar vi över vår Herres Uppståndelses stora mysterium.”

”Livet har besegrat döden. Kärleken och barmhärtigheten har besegrat synden! Vi behöver tro och hopp för att kunna träda in i denna underbara nya verklighet. Vi vet att tron och hoppet är en gåva från Gud, och vi måste därför be: ’Herre, ge mig, ge oss, tro. Ge mig, ge oss, hopp. Vi behöver det verkligen!’ Låt oss genomsyras av känslorna som ljuder genom påsksekvensen: ’Han har uppstått!’ Kristus är uppstånden mitt ibland oss! Om denna sanning vittnar apostlarnas egna liv. Efter Uppståndelsen erfor de på nytt sitt behov av att följa sin mästare och efter att de hade fått ta emot den Helige Ande gav dig sig utan rädsla ut i världen för att förkunna för alla vad de hade sett med sina egna ögon.”

”Under detta Jubelår är vi kallade att återupptäcka och att särskilt välkomna den trösterika förkunnelsen om Uppståndelsen. ’Kristus, mitt hopp, är uppstånden!’” Påven Franciskus upprepade sedan dessa ord ännu en gång: ”Kristus, mitt hopp, är uppstånden! Om Kristus är uppstånden så kan vi se med nya ögon och nya hjärtan på vårt livs alla stunder, även de allra svåraste. Mörkrets stunder, då vi misslyckas och då vi syndar, kan förvandlas och få förkunna en ny väg. När vi når vårt lidandes och vår svaghets botten så ger den uppståndne Kristus oss kraften att resa oss på nytt. Om vi litar på honom så räddar hans nåd oss! Den korsfäste och uppståndne Herren är den fulla uppenbarelsen av barmhärtigheten, närvarande och verksam genom historien. Detta är det Påskbudskap som ännu idag genljuder och som kommer att ljuda genom hela påsktiden fram tills vi firar Pingsten.”

”Det tysta vittnet till Jesu lidande och uppståndelse var Maria. Hon stod vid Korsets fot och böjde sig inte under sorgen, utan stod stark genom sin tro. I hans moders brustna hjärta förblir alltid hoppets flamma. Vi ber henne att hjälpa oss att fullt ut ta emot förkunnelsen om Påskens Uppståndelse, och att förkroppsliga detta budskap i vårt vardagliga liv.”

”Jungfru Maria, ge oss trons visshet i varje steg längs vårt lidandes väg så att den upplyst av Påskens ljus kan få bli en välsignelse och en glädje för oss och för andra, särskilt för dem som lider på grund av själviskhet och likgiltighet. Låt oss därför med tro och kärlek be till henne, genom bönen Regina Coeli, den bön som ersätter Angelus under påsktiden.”

Bönen lyder:

Himmelens drottning, o gläd dig, halleluja,
ty han, som du fick föda till jorden, halleluja,
är uppstånden, efter Skriften, halleluja,
bed nu för oss till Herren, halleluja.

V/. Gläd dig och jubla, Jungfru Maria, halleluja,

R/. Ty Herren är sannerligen uppstånden, halleluja.

V/. Låt oss bedja.
Gud, du som genom din Sons,
vår Herre Jesu Kristi uppståndelse
har glatt världen:
Vi ber dig:

Låt oss, på Hans Moders, Jungfru Marias förbön,
uppnå det eviga livets glädje.
Genom samme Kristus, vår Herre.

R/. Amen

Påven Franciskus sa sedan till alla dem som hade samlats för att be tillsammans med honom: ”Igår, i Pakistan, så förvandlades Påsken till ett blodbad genom en fruktansvärd attack, som innebar en massaker av så många oskyldiga människor, de flesta av dem familjer som tillhörde landets kristna minoritet.” Påven sa att han var mycket ledsen över att få höra nyheterna om detta fega och vansinniga brott, och att han ville försäkra alla de drabbade om sin andliga närhet. Han gjorde sedan en appell till Pakistans ledare om att arbeta för ett tryggt land för alla sina medborgare, och särskilt för dem som tillhör olika minoriteter.

Avslutningsvis önskade påven alla dem som hade samlats en glad påsk, och påminde dem ännu en gång om liturgins vackra uttryck: ”Kristus, mitt hopp, är uppstånden!” Påven bad sedan alla pilgrimer på Petersplatsen att tillsammans med honom upprepa dessa ord tre gånger, och ut över Petersplatsens kolonner genljöd då: ”Kristus, mitt hopp, är uppstånden! Kristus, mitt hopp, är uppstånden! Kristus, mitt hopp, är uppstånden!”

På lördagskvällen ledde påven Franciskus påskvakan, som den helige Augustinus kallar alla vakors moder, i Peterskyrkan. Basilikan var smyckad i vitt och guld, påskens färger som symboliserar ljuset och glädjen. Vakan som symboliserar ljusets inträde och seger började i mörkrets och dödens anda. De troende väntade under tystnad medan påven Franciskus välsignade påskelden i kyrkans förrum. Efter det ristade man på påskljuset ett kors och de grekiska bokstäverna alfa och omega liksom året 2016. Därpå ledde påven Franciskus, med påskljuset i händerna, processionen in i den mörkar kyrkan framåt altaret medan en ensam stämma tre gånger förkunnade ”Lumen Christi,” Kristi ljus. Från påskljusets ensamma flamma spreds sedan ljuset till de ljus som de 7 000 troende hade i händerna.

Efter ljuständningen fortsatte liturgin med tre läsningar från det Gamla Testamentet på franska, spanska och engelska och tre psalmer sjöngs sedan på latin man sjöng gloriat. Episteltexten lästes sedan på italienska innan diakonen sjöng Evangelietexten om kvinnorna vid graven på latin.

Under påsknatten inväntar Kyrkan Herrens Uppståndelse, och hon firar den genom att fira den kristna initationens sakrament. Alla troende förnyar därför sina doplöften under denna vaka, och över hela världen döps katekumener. Under påskvakan i Peterskyrkan döptes 8 kvinnor och 6 män från 6 olika länder av påven Franciskus. Den helige fadern firade sedan Mässan tillsammans med 40 kardinaler, 30 biskopar och 300 präster som koncelebrerade.

I sin predikan sa påven Franciskus:

”’Petrus sprang genast bort till graven’ (Luk 24:12). Vad tänkte han på och vad upptände hans hjärta då han sprang dit? Evangeliet säger att de elva, inklusive Petrus, inte hade trott på kvinnornas vittnesbörd när de förkunnade Påskbudskapet. Tvärtom: ’De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem’ (Luk 24:11). Således fanns det tvivel i Petrus hjärta, och mycket oro. Sorg över den älskade mästarens död och besvikelsen över att tre gånger ha förnekat honom under hans lidande.”

”Men det finns något hos honom som skvallrar om en förändring inom honom. Efter att ha lyssnat på kvinnorna och vägrat att tro på dem så reser han sig upp. Han satt inte stilla, han stannade inte hemma” som de övriga apostlarna, sa påven Franciskus. Petrus lät sig inte övermannas av sina tvivel för ”han sökte efter Jesus, inte sig själv.”

”Så Petrus steg upp, såsom han var, och sprang mot graven från vilken han skulle återvända förundrad. Detta markerade början av Petrus uppståndelse, hans hjärtas uppståndelse. Utan att ge efter för sorgen eller mörkret så gjorde han plats för hoppet. Han släppte in Guds ljus i sitt hjärta utan att försöka kväva det.”

”Även kvinnorna, som hade gått ut tidigt om morgonen för att utföra en barmhärtighetsgärning genom att ta kryddorna som de hade gjort iordning till graven, fick uppleva samma sak. De ’blev förskräckta och sänkte blicken mot marken,’ men samtidigt så blev de djupt rörda av ängelns ord. ’Varför söker ni den levande här bland de döda?’ (Luk 24:5).”

”Precis som Petrus och kvinnorna kan vi inte upptäcka livet genom att vara ledsna och berövade allt hopp. Låt oss inte förbli fängslade i oss själva, utan låt oss bryta upp de förseglade gravarna så att Herren kan komma in och ge oss liv. Låt oss ge honom vår fiendskaps stenar och vårt förflutnas stenblock, dessa våra svagheters och misslyckandes tunga bördor. Kristus vill komma till oss, ta oss vid handen och leda oss ut ur vår oro. Den första stenen som han vill flytta undan denna natt är hopplösheten som fängslar oss i oss själva. Må Herren befria oss från denna fälla, från att vara kristna utan hopp, som lever som om Herren inte är uppstånden, som om våra problem vore mittpunkten i vårt liv.”

”Vi ser och kommer att fortsätta att se både inre och yttre problem. De kommer alltid att finnas där. Men i natt är det viktigt att låta den Uppståndne Herrens ljus lysa över våra problem och på sätt och vis ’evangelisera’ dem. Låt oss inte tillåta mörkret och rädslan att störa oss eller ta makten över oss, vi måste ropa ut till dem: ’Han är inte här, han har uppstått!’ (Luk 24:6). Han är vår största glädje, han är alltid vid vår sida och lämnar oss aldrig.”

”Detta är grunden för vårt hopp, som varken är detsamma som optimism, någon psykologisk inställning eller en önskan om att vara modig. Det kristna hoppet är en gåva som Gud ger oss om vi går ut ur oss själva och öppnar våra hjärtan för honom. Detta hopp sviker oss aldrig eftersom den Helige Ande har ingjutits i våra hjärtan (jf. Rom 5:5). Hjälparen får inte allt att se bättre ut. Han trollar inte bort ondskan. Men han fyller oss med livskraft, som inte är avsaknaden av problem, utan vissheten om att vara älskad och om att Kristus alltid förlåter oss, som för vår skull har besegrat synden, döden och rädslan. Idag firar vi vårt hopp, idag firar vi denna sanning: att ingen eller ingenting kan skilja oss från hans kärlek (jf. Rom 8:39).”

”Herren lever och vill att vi ska söka honom bland de levande. Efter att vi har funnit honom sänder han ut var och en av oss i världen för att förkunna Påskbudskapet, för att återuppväcka hoppet i hjärtan som tyngs av sorg, som kämpar för att finna meningen med livet. Detta är så viktigt idag. Men samtidigt får vi aldrig förkunna oss själva. Istället måste vi som hoppets glada tjänar förkunna den Uppståndne genom våra liv och genom vår kärlek, annars kommer vi bara att bli till en internationell organisation med människor som följer goda regler, men oförmögna att erbjuda världen det hopp som den längtar efter.”

”Hur kan vi styrka vårt hopp? Denna natts liturgi vägleder oss. Den lär oss att minnas Guds verk. Läsningarna beskriver Guds trofasthet, historien om hans kärlek gentemot oss. Guds levande ord förmår engagera oss i denna kärlekens historia, ge näring åt vårt hopp och förnya vår glädje,” sa påven Franciskus. ”Kära bröder och systrar, Kristus är uppstånden! Låt oss öppna våra hjärtan för hoppet och gå ut. Må minnet av hans gärningar och hans ord bli till den klara stjärnan som leder våra steg längs trons väg till den Påsk som inte kommer att ha något slut.”

Påskdagen kom till Rom med en klarblå himmel och trots rädslan efter den senaste tidens terroristattentat var det många troende som hade sökt sig till Petersplatsen i ottan, för att delta vid påven Franciskus mässa. Säkerhetskontrollerna var hårda denna morgon, vilket alla var tacksamma för, trots att det innebar långa köer.

Påven Franciskus höll inge predikan under mässan, då påskdagens liturgi slutar med att han håller sitt traditionella påsktal, till staden och världen från balkongen på Peterskyrkans fasad klockan 12. I årets budskap gjorde påven en översikt över världens mest oroshärjade länder, och uppmanade till att inte vara rädda för ”idag är det en strålande dag, för Kristus har besegrat världen!”

Hela påven Franciskus ”Urbi et Orbi” påsken 2016:

"Prisa Herren, ty han är god, hans nåd varar för evigt "(Ps 136:1)

"Kära bröder och systrar, Glad Påsk!

Jesus Kristus, Guds barmhärtighet inkarnerad, dog av kärlek till oss på korset, och av kärlek uppstod han igen från de döda. Det är därför vi idag förkunnar: Jesus är Herre!

Hans uppståndelse uppfyller profetian i Psaltaren: Guds barmhärtighet varar för evigt; den dör aldrig. Vi kan ha full tillit till honom, och vi tackar honom för att för vår skull ha nedstigit till avgrundens djup.

Inför mänsklighetens andliga och moraliska avgrunder, inför hjärtats tomhet som framkallar hat och död, kan endast en oändlig barmhärtighet ge oss frälsning. Bara Gud kan fylla denna avgrund med sin kärlek, hindra oss från att falla ner i den och hjälpa oss att fortsätta vår resa tillsammans mot frihetens och livets rike.

Den glädjerika påskförkunnelsen, att Jesus, som blev korsfäst inte är här, utan har uppstått (jfr Matt 28: 5-6), ger oss en tröstrik försäkran om att dödens avgrund har besegrats och med det, all sorg, klagan och smärta (jfr Upp 21: 4). Herren, som led över att bli övergiven av sina lärjungar, led bördan av att bli orättvist dömd och förnedringen i en vanhedrande död, gör oss nu delaktiga i hans odödliga liv som gör det möjligt för oss att se med ögon fulla av kärlek och medkänsla på dem som hungrar och törstar, främlingar och fångar, marginaliserade och utstötta, offer för förtryck och våld. Vår värld är full av personer som lider i kropp och själ, och även de dagliga nyheterna är fulla av berättelser om brutala brott som sker både i hemmen och i storskaliga väpnade konflikter, som orsakar obeskrivliga lidanden för hela folk.

Må den uppståndne Kristus visa på hoppets väg för det älskade Syrien, ett land som är sönderslitet av en lång konflikt med de sorgliga spåren av förstörelse, död, förakt för de mänskliga rättigheterna och förstörelsen av den civila samlevnaden. Vi anförtror den uppståndne Herren de pågående fredsamtalen så att den goda viljan och allas samarbete ska att bära frukt och inleda uppbyggandet av ett broderligt samhälle som respekterar varje medborgares värdighet och rättigheter.

Må budskapet om livets seger, som ängeln tillkännagav bredvid gravens bortvälta sten, övervinna de förhärdade hjärtana och främja ett givande möte mellan folk och kulturer i andra delar runt Medelhavet och i Mellanöstern, särskilt i Irak, Jemen och Libyen.

Må bilden av den nya människan, som lyser i Kristi ansikte, gynna harmonin mellan israeler och palestinier i det Heliga landet, liksom den tålmodiga öppenheten och det dagliga engagemanget för att lägga grunden till en rättvis och varaktig fred genom direkta och uppriktiga förhandlingar. Må Livets Herre också följa arbetet att uppnå en definitiv lösning på kriget i Ukraina, och inspirera och upprätthålla det humanitära biståndet, inklusive befrielsen av dem som hålls fångar.

Må Herren Jesus, vår Frid (Ef 2:14), som genom sin uppståndelse har segrat över det onda och synden, föra oss närmare terrorismens offer. Denna blinda och brutala form av våld fortsätter att utgjuta blod i olika delar av världen, som i den senaste tidens attacker i Belgien, Turkiet, Nigeria, Tchad, Kamerun, och Elfenbenskusten. Må han vattna hoppets frön, och utsikterna för fred i Afrika. Jag tänker särskilt på Burundi, Mocambique, Demokratiska Republiken Kongo och Sydsudan, som präglas av politiska och sociala spänningar.

Med kärlekens vapen har Gud besegrat själviskhet och död. Hans Son Jesus är barmhärtighetens port som är vidöppen för alla. Må hans påskbudskap höras i sin kraft av Venezuelas älskade folk, i de svåra förhållandena som de upplever, och av de ansvariga för landets framtid, så att alla kan arbeta för det gemensamma bästa, och möjliggöra för dialog och samarbete sinsemellan. Må man överallt söka en kultur där mötet, rättvisan och den ömsesidiga respekten främjas, som är det enda sättet för att garantera befolkningarnas andliga och materiella välfärd.

Påskbudskapet om den uppståndne Kristus, ett budskap om liv för hela mänskligheten, ekar i alla tider och uppmanar oss att inte glömma de män och kvinnor som söker en bättre framtid, i ett ständigt ökande antal invandrare och flyktingar - däribland många barn – som flyr från krig, svält, fattigdom och sociala orättvisor. Alltför ofta möter dessa våra bröder och systrar död och avisan på vägen av dem som skulle kunna välkomna och hjälpa dem. Må det kommande World Humanitarian Summit fokusera på människorna och hans eller hennes värdighet, och att hitta strategier som kan hjälpa och skydda offren för konflikter och andra nödsituationer, särskilt de som är mest sårbara och alla dem som förföljs av etniska och religiösa skäl.

På denna strålande dag, "låt jorden jubla, över denna strålande ära" (jfr Påskförkunnelsen ), trots att den så ofta behandlas illa och utnyttjas girigt, vilket resulterar i en förändring av naturens balans. Jag tänker särskilt på de områden som påverkas av klimatförändringarna, som inte sällan leder till torka eller våldsamma översvämningar, och som därför medför livsmedelskriser i olika delar av världen.

Tillsammans med våra bröder och systrar som förföljs för sin tro och sin trohet mot Kristi namn, och inför det onda som verkar ha sista ordet under livet för så många människor, låt oss återigen höra Herrens tröstande ord: "Var inte oroliga. Jag har besegrat världen! (Joh 16:33). Idag är det segerns strålande dag, för Kristus har krossat döden och förstörelsen under sina fötter. Genom sin uppståndelse har han fört livet och odödligheten fram i ljuset (jfr 2 Tim 1:10). "Han har låtit oss gå från att ha varit slavar till frihet, från vemod till glädje, från sorg till jubel, från mörker till ljus, från slaveri till inlösen. Låt oss därför jubla i hans närvaro: Halleluja!"(Melitone di Sardi, påskpredikan).

Till dem i vårt samhälle som har förlorat allt hopp och all glädje i livet, till de äldre som kämpar ensamma och svaga, till ungdomarna som inte verkar ha någon framtid, till alla säger jag ännu en gång med den Uppståndnes ord: "Se, jag gör allting nytt ... Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. (Upp 21: 5-6). Må detta tröstande Jesu budskap hjälpa var och en av oss att på nytt ge oss iväg med ett större mod, och hopp, för att bygga försoningens vägar, tillsammans med Herren och med alla våra bröder och systrar. Vi behöver verkligen det."

Efter påven Franciskus Urbi et Orbi önskade han hela världen Glad Påsk,och han tackade för de troendes närvaro och glädje på denna festdag. Han tackade även för blommorna på Petersplatsen som, som alltid var en gåva från Holland. Avslutningsvis bad han de samlade att inte glömma bort att be för honom. 

Samtidigt som påven Franciskus ledde korsvägsandakten vid Colosseum på Långfredagens kväll gick den påvliga allmosegivaren ärkebiskop Konrad Krajewski en särskild Via Crucis längs Roms gator. Denna korsvägsandakt, som genomfördes i andlig gemenskap med den på Colosseum, ämnade erbjuda konkret välgörenhet till de hemlösa i den italienska huvudstaden.

Ärkebiskopen hade sällskap av boende på ”Barmhärtighetens Gåva”, sovsalarna nära Petersplatsen där de hemlösa erbjuds en säng att sova i. Under sin ”Via Crucis i Staden” delade man ut sovsäckar och en liten gåva från påven Franciskus längs drygt 100 ”stationer”. Vandringen avslutades sedan strax efter midnatt. 

På Långfredagens kväll ledde påven Franciskus korsvägsandakten vid Colosseum i Rom. Tusentals troende hade samlats runt den antika amfiteatern för att följa meditationen av de 14 stationerna i åminnelse av Kristi lidande och död. Årets reflektioner hade skrivits av Perugias ärkebiskop, kardinal Gualtiero Bassetti, och bar temat ”Gud är barmhärtighet.”

Traditionsenligt brukar påven alltid säga något vid andaktens slut, och då de närvarande tillsammans hade mediterat över Via Crucis fjorton stationer delade den helige fadern med sig av en litania över Kristi Kors:

”O Kristi Kors, symbolen för den gudomliga kärleken och den mänskliga orättvisan. Ikonen för det yttersta kärleksoffret och för den fullständiga, vansinniga själviskheten. Dödens redskap och Uppståndelsens väg. Lydnadens tecken och svekets emblem. Förföljelsens galge och segerns fana.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi hur du uppväcks i våra bröder och systrar som dödas, som bränns levande, vars halsar blir avskurna och som halshuggs av barbariska blad mitt i feghetens tystnad.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i barns, kvinnors och mäns ansikten. Slitna och rädda, på flykt från krig och våld. Och ofta möts de endast av död och av många Pilatus som tvår sina händer.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i dem som är fyllda med kunskap men som saknar ett hjärta. Dem som är dödens akademiker istället för livets. Som istället för att lära ut barmhärtighet och liv hotar med straff och död och som fördömer de rättfärdiga.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i trolösa präster som, istället för att klä av sig sina egna fåfänga ambitioner fråntar de oskyldiga även deras värdighet.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i de förstockade hjärtana hos dem som lätt dömer andra. Vars hjärtan alltid är redo att stena andra utan att någonsin inse sina egna synder och fel.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i uttryck för fundamentalism och i de terrorhandlingar som begås av vissa religioners anhängare. De vanhelgar Guds namn och använder detta heliga namn för att rättfärdiga sitt eget våld som saknar allt motstycke.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i dem som vill ta bort dig från offentliga platser och utesluta dig ur det offentliga livet med hänvisning till en hednisk sekularism eller till den jämställdhet som du själv har lärt oss.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i de mäktiga och i de vapenhandlare som fyller krigets kittel med våra bröders och systrars oskyldiga blod och som ger sina barn blodbefläckat bröd att äta.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i förrädarna som för 30 silvermynt skulle förpassa någon till döden.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i tjuvarna och i de korrupta tjänstemän som istället för att verka för det allmänna bästa och för samhällets moral säljer sig själva på omoralens marknad.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i de dåraktiga som själva lagrar förgängliga skatter men som lämnar Lasarus att dö av hunger utanför deras dörr.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i dem som förstör ’vårt gemensamma hem’ och som genom sin själviskhet förstör kommande generationers framtid.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i de gamla som har blivit övergivna av sina familjer. I de handikappade, i barnen som svälter och i de som betraktas som överflödiga av vårt egoistiska och hycklande samhälle.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i Medelhavet och det Egeiska havet som har blivit till omättliga kyrkogårdar, reflektioner av vårt likgiltiga och nedsövda samvete.”

”O Kristi Kors, bilden av evig kärlek och Uppståndelsens väg. Även idag ser vi dig i ädla och rättfärdiga människor som gör det goda utan att söka andra människors beundran eller uppmärksamhet.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i dina trogna och ödmjuka präster, som lyser upp mörkret i våra liv likt ljus som ändlöst brinner och som förmår lysa upp livet även för de allra minsta bland oss.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i de gudsvigda männens och kvinnornas ansikten, som likt den goda samariten har lämnat allt för att i evangelisk tystnad förbinda fattigdomens och orättvisans sår.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i de barmhärtiga som i barmhärtigheten har funnit det största uttrycket för rättvisa och tro.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i de enkla män och kvinnor som varje dag lever sin tro med glädje och som följer dina bud likt trofasta barn.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i de ångerfulla, som i djupet av sin synds misär förmår att ropa ut: ’Herre, tänkt på mig när du kommer till ditt rike!’”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i de saliga och i de heliga som vet hur man korsar trons dunkla natt utan att någonsin förlora tilliten till dig och utan att göra anspråk på att förstå din mystiska tystnad.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i familjerna som lever sin kallelse till det äktenskapliga livet i trohet och fruktbarhet.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i de frivilliga som generöst hjälper de behövande och de förtryckta.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i dem som förföljs för sin tro och som mitt i sitt lidande fortsätter att vara Jesu och Evangeliets sanna vittnen.”

”O Kristi Kors, även idag ser vi dig i dem som drömmer, i dem som har ett barnahjärta, i dem som arbetar för att göra världen till en bättre plats, mer mänsklig och mer rättvis.”

”I dig, heliga Kors, ser vi Guden som älskar ända till slutet. Och vi ser hatet hos dem som vill härska, hatet som förblindar deras sinnen och hjärtan och som får dem att föredra mörkret framför ljuset.”

”O Kristi Kors, Noas Ark som räddade mänskligheten från syndens flod, och fräls oss från ondska och från den Onde. O Davids Tron, det eviga och gudomliga förbundets sigill, uppväck oss från fåfängans förförelser! O kärlekens rop, uppväck i oss en längtan efter Gud, efter godhet och efter ljus.”

”O Kristi Kors, lär oss att solens uppgång är mäktigare än nattens mörker. O Kristi Kors, lär oss att ondskans skenbara seger förgås inför den tomma graven och inför vissheten om Uppståndelsen och Guds kärlek som inget kan besegra, fördunkla eller försvaga. Amen!”

Korsvägsandakten avslutades sedan med att påven Franciskus gav alla de närvarande sin apostoliska välsignelse.

Det var påven Benedictus XIV som år 1750 upprättade korsvägsandakten vid Colosseum i Rom. Andaktsformen fick sina nuvarande 14 stationer på 1600-talet men har sitt ursprung på 1200-talet. Den blev då populär genom ett ökat intresse bland de troende för att pilgrimsvandra till Jerusalem för att gå den väg på vilken Kristus själv bar sitt kors. 

På långfredagen ledde påven Franciskus både gudstjänsten i Peterskyrkan till åminnelse av Kristi lidande och död, på eftermiddagen klockan 17. Men predikan under liturgin höll påvens hovpredikant, pater Cantalamessa. 

Under långfredagens liturgi slås deltagarna av tomheten och allvaret då de kliver in genom kyrkporten. Kyrkan är avklädd, inga smyckningar, inga ljusstakar, inga blommor. Alla målningar är övertäckta och tabernaklet står tomt med en vidöppen dörr. Guds Son har tagit sitt sista andetag på korset.

I tystnad gick processionen med påven, kardinaler, biskopar, präster i röda skrudar in i Peterskyrkan klockan 17, och påven la sig framstupa i prostration framför altaret. Gudstjänsten har tre delar, Ordets liturgi, vördnaden av Korset och Kommunionsutdelningen. I den första delen följer vi Jesus sista timmar från Getsemani trädgård till det att han placeras i graven med evangelisten Johannes passionshistoria.

Det var inte påven Franciskus som predikade utan Peterskyrkans hovpredikant Fader Cantalamessa, och under en lång predikan talade han om vad det är att försonas med Gud.

Han satte inte fokus på den historiska försoningen som skedde genom Kristi korsfästelse, inte heller den sakramentala försoning som sker i dopet och i försoningens sakrament. Han hänvisade snarare till en existentiell och personlig försoning i nuet.

Pater Cantalamessa beskrev att en av anledningarna till att den moderna människan drar sig bort från att tro är att de har en förvrängd bild av Gud. Vilken är den "fördefinierade" idén om Gud i den kollektiva mänskliga tanken? Han beskrev hur man tror att när man säger ”ske din vilja” måste förbereda sig på det värsta, på allt som är obehagligt och smärtsamt, som förstör individens frihet och utveckling. En Gud som säger ”du måste” och ”du får inte”. Detta är orsaken till rädsla och ibland till dold förbittring mot Gud. En Gud som ingriper genom att straffa.

Han sa att därför är det viktigt att återställa den sanna bilden av Gud - en Gud som inte bara är barmhärtig, utan själv är barmhärtigheten.

Endast i Treenigheten är Gud kärlek utan att vara barmhärtighet, förklarade pater Cantalamessa, Faderns kärlek till Sonen är inte barmhärtighet; Fadern måste älska för att kunna existera som Fader. Sonens kärlek till Fadern är inte nåd eller barmhärtig, den är ofrånkomlig även om den sker med största frihet; för att vara Son måste han vara älskad och älska. Detsamma kan sägas om den Helige Ande.

Det är när Gud skapar världen och fria människor som Guds kärlek blir nåd och barmhärtighet. Människans synd ändrar inte denna typ av kärlek, men får den att göra ett kvalitativt språng: barmhärtighet som gåva blir nu barmhärtighet som förlåtelse. Kärleken går från att vara en enkel gåva, till att vara en lidande kärlek eftersom Gud lider när hans kärlek avvisas”, sa pater Cantalamessa och hänvisade till föräldrar som har upplevt den typen av lidande när deras barn avisar deras kärlek.

Pater Cantalamessa talade vidare om Guds rättvisa och hur absurda aposteln Paulus ord "Nu har Guds rättfärdighet uppenbarats" kan tyckas  - ett påstående som motsäger fakta. Världen tycks inte ha blivit rättvisare med Kristi ankomst. De oskyldiga förtrycks och de skyldiga är framgångsrika. Vilken är Kristi nyhet? Vilken rättvisa talar aposteln om?

”Alla har syndat och gått miste om Guds härlighet, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.” (Rom 3: 23-26)

Gud visar sin rättfärdighet och rättvisa genom barmhärtighet! Detta är den stora uppenbarelsen. Herren är kärlek och barmhärtighet, så därför  är han bara sig själv, han visar verkligen vem han är, när han är barmhärtig.

Pater Cantalamessa citerade den helige Augustinus som förknippar Guds rättvisa med Guds frälsning. Med andra ord är Guds rättvisa den handling genom vilken han rättfärdigar de som tror på hans Son.

Han sa sedan att Luther förtjänar äran för att ha fört denna sanning tillbaka när dess innebörd hade förlorats under århundraden. Kristendomen står i skuld till reformationen för detta. Men det var varken Augustinus eller Luther som grundade begreppet om "Guds rättfärdighet" på det här sättet; bibeln hade redan gjort det:

”Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig" (Tt 3: 4-5). Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta.” (Ef 2:4-5)

Därför är det samma sak att säga "Guds rättfärdighet har uppenbarats" som att säga att Guds godhet, hans kärlek, hans barmhärtighet har uppenbarats. Guds rättvisa motsätter sig inte hans barmhärtighet, den består av just hans barmhärtighet.

För att förklara det stora i händelsen på korset citerade pater Cantalamessa påven emeritus Benedictus XVI:s bok Jesus från Nasaret: "Orättvisan, som en ond verklighet, kan inte bara ignoreras, och lämnas därhän. Den måste övervinnas. Detta är den sanna barmhärtigheten. Och eftersom människorna inte är förmögna att göra det, gör Gud det själv. I detta ligger Guds ovillkorliga godhet."

Gud nöjde sig inte med att bara förlåta människors synder; han gjorde oändligt mycket mer än så: han tog dessa synder på sig själv. Guds Son, säger Paulus, "blev synd för oss." Vilken chockerande uttalande! Under medeltiden fann somliga det svårt att tro att Gud skulle kräva hans Sons död för att förena världen med sig själv. St Bernard svarade på det med att säga: "Vad behagade Gud var inte Kristi död utan hans vilja att dö för oss". Det var inte döden, utan kärleken som räddade oss!

Det är dags för oss att inse att motsatsen till barmhärtighet inte är rättvisa utan hämnd. Genom att förlåta syndare avstår inte Gud från rättvisan utan från hämnden; han önskar inte att en syndare dör, han vill att en syndare omvänder sig och lever. På korset ber inte Jesus Fadern att hämnas.

Pater Cantalamessa sa att terroristattackernas brutalitet hjälper oss att förstå den gudomliga kraften i Kristi sista ord: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" (Luk 23:24). Oavsett hur långt människornas hat kan gå, har Guds kärlek alltid varit, och kommer alltid att vara, större.

Han underströk hur vi måste motarbeta hämnd, som är något som infekterar allt och alla, till och med barn. Om man bortser från naturkatastrofer och sjukdomar, kommer världens lidande från en önskan om hämnd, antingen i personliga relationer eller mellan stater och nationer.

Det finns bara en sak som verkligen kan rädda världen, barmhärtighet! Barmhärtigheten kan framförallt rädda det mest värdefulla och ömtåliga i världen idag, äktenskapet och familjen.

Pater Cantalamessa jämförde äktenskapet med relationen mellan Gud och mänskligheten. I början var det kärlek, inte barmhärtighet. Barmhärtigheten  kommer endast efter mänsklighetens synd. Så är det även i äktenskapet. Människor gifter sig inte av barmhärtighet, utan av kärlek. Men sedan efter årens lopp i livet tillsammans, inför varandras begränsningar, problem, hälsa, ekonomi, är det barmhärtigheten som räddar äktenskapet från att gå under, inte bara med ömsesidig förlåtelse men genom att makarna visar varandra " medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod" (Kol 3 :12).

Barmhärtigheten tillför agape till eros, den kärlek som ger av sig själv och har medkänsla. Gud tar människornas synd på sig. Borde vi inte alla göra likaså.

Låt oss be vår himmelske Fader, ta bort all hämndlystnad från individernas hjärtan, familjernas och nationernas, och låta alla uppleva glädjen i att förenas med dig i djupet av sina hjärtan.

Påve Franciskus är världens mest populäre ledare. Det framgår av en undersökning utförd av WIN-Galllup International, enligt vilken katolikerna och judarna är de religiösa grupper som har den bästa åsikten om påven. Även drygt hälften av protestanterna och den största delen av ateisterna och agnostikerna uppskattar honom.

Filippinerna är det land där man är mest förtjusta i påven, men dessa känslor delas inte riktigt i Tunisien, Turkiet och Algeriet. De flesta av invånarna i Azerbaijan säger att de inte vet så myket om påven.

Chefen för WIN-Gallup International säger att deras undersökning visar att påve Franciskus är omtyckt av en stor del av världens invånare och av människor som tillhör olika religioner.

I år infaller Bebådelsen och Långfredagen på samma dag. Det händer väldigt sällan, nästa gång om 141 år. När två stora frälsningsmysterier sammanfaller: Vår Herres inkarnationen och korsfästelse, har kyrkan alltid sett som en särskild nådens dag, och den kallas ”den stora förlåtelsens dag”.

Av kärlek inkarneras Han i Jungfru Marias sköte och av kärlek dör han för vår skull för att öppna himmelens portar för oss.

På den stora förlåtelsens dag får den som  deltar under Passionsgudstjänsten i en kyrka vigt till Jungfru Maria syndernas förlåtelse. Nästa gång blir år 2157. Så tillfället upprepar sig inte för någon av oss. 

På Skärtorsdagskvällen begav sig påven Franciskus till flyktingmottagningen vid Castelnuovo di Porto för att fira Coena Domini, instiftandet av den heliga Eukaristin.

Under Mässan tvättade påven Franciskus även fötterna på tolv unga flyktingar. Fyra unga katoliker från Nigeria, tre koptiska kristna kvinnor från Eritrea, tre unga muslimer av olika nationaliteter, en indisk hindu och en ung italiensk volontär. Av dessa tolv är endast fem av dem katoliker.

På flyktingmottagningen utanför Rom bor 892 personer. 554 av dem är muslimer, 337 är kristna och 2 personer är hinduer. De flyktingar som bor på centret kommer från 25 olika länder. Förutom de tolv personer som fick sina fötter tvättade av biskopen av Rom så träffade påven Franciskus även tre olika flyktingfamiljer.

”Gester väger tyngre än bilder och ord,” sa påven Franciskus i sin predikan. ”Det finns i Gudsordet som vi läste två olika gester: Jesus som tjänar, som tvättar fötterna… Han som var ledaren tvättade de andras fötter, hans egna, även den minste av dem. Den andra gesten i Gudsordet är Judas som går till Jesu fiender, till dem som vill honom ont, för att ta emot pengarna för förräderiet mot Jesus, de 30 silvermynten.”

Påven fördömer ännu en gång terrorattacken i Bryssel 
”Även idag finns här två gester. Den första är att vi alla är samlade här tillsammans, muslimska, hinduiska, katolska, koptiska och evangeliska bröder och systrar, alla skapade av Gud, som vill leva i fred,” sa påven Franciskus. ”Detta är en gest. Men för tre dagar sedan inträffade en krigshandling, stor förstörelse i en europeisk stad genomförd av människor som inte ville leva i fred. Precis som med Judas gest finns det andra människor med i bakgrunden. Det fanns människor som erbjöd Judas pengar för att förråda Jesus. På samma sätt fanns det bakom den andra gesten [i Belgien på tisdagen] tillverkare och vapenhandlare som vill ha blod, inte fred. De vill ha krig, inte brödraskap.”

”I samma berättelse finns dessa två gester. Jesus som tvättar fötter och Judas som förråder Jesus för pengar. Du, vi, alla tillsammans, tillhör olika religioner och olika kulturer, men vi är alla skapade av samma Gud,” fortsatte påven Franciskus. ”Idag, när jag tvättar fötterna på tolv av er, låt det få bli en gest av brödraskap och låt oss alla säga: Vi är annorlunda, vi är olika, vi har olika kulturer och religioner, men vi är bröder och systrar och vi vill leva i fred.”

Påven Franciskus avslutade sedan sin predikan med att uppmana alla flyktingarna att be om att detta brödraskap ska få spridas över hela världen så att det aldrig igen kommer ske att någon köper ett mord på sin broder för 30 silvermynt.

Statsekreterare kardinal Parolin firade mässan vid öppnandet av den Heliga Porten i San Vitale-kyrkan i Rom, som ligger intill den italienska polisens kontor och brandförsvaret. Han tackade poliser och brandmän för deras insatser mot terrorismen.

Kardinalen uttryckte sin tacksamhet för deras insatser att försvara folks säkerhet och frihetsvärden, demokrati, respektfull och solidarisk samlevnad från attacker.

På journalisternas frågor om attentaten i Bryssel sa kardinalen att efter de tragiska händelserna i Paris började man återgå till det vanliga och att detta blev ett abrupt uppvaknande. Han sa att händelser som dessa inte gör oss lugna, men att allt går vidare som planerat i Vatikanen. Inget har förändrats.

Terrorattacken i Lahore, som riktades urskillningslöst mot civila "är inte bara mot islams lära men är också en attack mot hela mänskligheten"skriver den äldsta av Singapore muslimska ledare, mufti Mohamed Fatris Bakaram, i ett kondoleansbrev till den katolska ärkebiskopen av Singapore msgr. William Goh.

Muftin fördömer i brevet attacken som skördade 73 liv och skadade över 300 personer i Lahore på Påskdagen:"Vi fördömer bestämt attacken i Lahore och vi uttrycker vårt djupaste deltagande till alla offrens familjer. Vi måste enas för att tydligt uttrycka vår fasa för dessa omänskliga handlingar”. Han skriver att det finns en allvarlig avsaknad av interreligiös frid.

Även islams religiösa råd i Singapore fördömer alla terrorattacker i hela världen och skriver att de är ledsna och upprörda för denna grymhet och uttrycker sin närhet och solidaritet med familjerna till alla offer för dessa meningslösa tragedier.

Den apostoliska nuntien och den Heliga Stolens ständiga observatör vid FN i New York msgr. Bernardito Auza gjorde ett inlägg vid säkerhetsrådets öppna debatt om kvinnors fredsskapande roll i Afrika.

Msgr. Auza inledde sitt tal med att understryka att kvinnor har ”drivkrafter för utveckling och mänskligt blomstrande på flera områden: i familjen och trossamfund, i socio-kulturella initiativ och humanitära insatser, i utbildning och hälsovård, i medling och förebyggande diplomati, i fredsbevarande och fredsbyggande. Agenda 2030 för hållbar utveckling kan inte uppnås utan kvinnors bidrag.”

Deras anda av uppoffring för andra leder några av dem till döden sa msgr. Auza och påminde om massakern av missionssystrarna i Yemen den 4 mars. Dessa missionärer ägnade sina liv åt att hjälpa fattiga och åldrande kvinnor, som även många av dem dödades samtidigt. Msgr. Auza sa: ”Må deras blod bli frön för ett fredligt och försonat Yemen”.

Han berättade vidare att den Heliga Stolen uppmärksammar ”det inspirerande arbete som afrikanska kvinnor bär fram för att försvara dem som inte får sina röster hörda, förhindra våldsutbrott, ta hand om offer vid konflikter, förstärka bräcklig fred, främja mänsklig värdighet och grundläggande mänskliga rättigheter.”

Msgr. Auza sa att rätten till utbildning för flickor och kvinnor är avgörande för hållbar utveckling och fredliga samhällen och berättade stolt att den katolska kyrkan i Afrika står i främsta ledet för en bra undervisning för alla: Så att alla flickor och kvinnor får utbilning så att det kan bygga starka familjer och fredliga samhällen. ”Sorgligt nog kämpar alltför många kvinnor i motvind för att frigöra sig från situationer av marginalisering, våld, övergivenhet och utanförskap. Dagens värld fortsätter att konfronteras med olika gamla och nya former av våld mot kvinnor och flickor, främst våldtäkter som vapen vid konflikter, övergrepp i flyktingläger, trafficking med kvinnor och flickor för sexuellt utnyttjande, tvångsaborter, tvångskonverteringar och tvångsäktenskap.”

Msgr. Auza avslutade sitt inlägg: ”Skyldigheten att sätta stopp för dessa barbariska handlingar mot kvinnor och flickor åligger var och en av oss, på varje regering och på ett särskilt sätt, på detta råd.” 

Moder Angelica, grundaren av den katolska TV-nätverket EWTN, avled på Påskdagen i följderna av den stroke som hon drabbades av för några år sedan. Clarissan blev 92 år gammal.

1981 startade moder Angelica Eternal World Television Network som sedan dess har växt till ett av världens största religiösa mediaföretag. Nätverket sänder idag nyheter och program via TV, radio, internet och sociala medier.

Moder Angelica föddes den 20 april 1923 i den amerikanska staden Canton i Ohio. 1944 trädde hon in i Clarissorna av den Ständiga Tillbedjan i Cleveland.

1961 grundade moder Angelica Vår Fru av Änglarnas Kloster i Alabama och ett par år senare började hon ge olika föredrag som även spelades in på kasettband. Efter att banden hade börjat spridas fick hon förfrågan att göra sitt första radioprogram 1971. Senare började hon även att framträda i TV och slutligen ledde detta till att EWTN grundades. Under en tid då många liknande TV-nätverk, som ofta hade betydligt mycket mer pengar, tvingades lägga ner så fortsatte EWTN bara att växa.

Moder Angelica ledde EWTN fram tills år 2000, då hon överlämnade ledningen till sina kollegor och själv drog sig tillbaka. Året därpå drabbades hon av en stroke.

”När hon nu träder in i det eviga livet lämnar moder Angelica efter sig ett arv av helighet och engagemang för den nya evangelisationen som borde inspirera oss alla,” säger Carl Anderson, ledare för Knights of Colombus till nyhetsbyrån Catholic News Agency som ägs av EWTN. ”Jag är hedrad över att ha fått lära känna och arbeta tillsammans med moder Angelica under EWTN:s första tid.”

”Om jag en dag blir ett offer för terrorismen vill jag att min kommunitet, min Kyrka och min familj ska minnas att jag gav mitt liv till Gud och till Algeriet.” Med dessa ord lämnade pater Christian de Chergé sitt andliga testamente till världen. Pater Christian var en av de sju trappistmunkar som denna helgen för 20 år sedan kidnappades från sitt kloster i Tibhirine i Algeriet. Munkarna kidnappades av en terroristorganisation som kallades för den Beväpnade Islamistiska Gruppen och halshöggs efter att ha hållits fångna under två månaders tid. Endast deras huvud återfanns.

Man insåg dock senare att det kan ha varit den algeriska regeringen som tillfångatog och halshögg munkarna för att kunna anklaga terroristorganisationen. Oavsett vad som verkligen hände så lämnade dessa munkar som led martyrdöden ett andligt arv efter sig genomsyrat av förlåtelse och brödraskap mellan alla människor.

År 2010 gjorde man även en film om trappistmunkarna i Algeriets liv, Gudar och Människor, som spred berättelsen om deras heroiska mod och kärlek till sina nästa över världen.

Abbot Eamon Fitzgerald, trappisternas generalföreståndare, ombads med anledning av 20-års minnet av hans bröders död att reflektera över kommunitetslivet. Dessa bröders liv ”är vittnesbördet om en enad kommunitet som är redo att leva sina liv samtidigt som de riskerar att förlora dem.”

Munkarna i Tibherine visste att de var omgivna av fientliga islamistiska krafter och att de därför befann sig i en mycket farlig situation. De stod inför valet att antingen fly eller att stanna och fortsätta att tillsammans leva Evangeliet. Munkarna valde att stanna kvar och fortsätta att leva sin kallelse. Under natten till den 26 mars 1996 stormade beväpnade islamistiska soldater deras kloster och kidnappade 7 utav munkarna. De återfanns senare halshuggna.

Under de 20 år som har förflutit sedan dess har sådana terrorattacker utförda av den så kallade Islamistiska Staten fortsatt att förekomma. När abbot Fitzgerald får frågan om vad munkarnas martyrium har lärt oss, svarar han att trappistmunkarnas föredöme ger oss nyckeln till hur vi ska kunna beröra våra fientligt inställda grannars hjärtan. Det kan endast ske genom de anspråkslösa dygderna tålamod, fattigdom, närvaro, bön och förlåtelse. Dessa grundpelare, säger abbot Fitzgerald, är vad som krävs för att göra det möjligt för olika folk, även om de tidigare har varit fienden, att leva tillsammans. 

Vid terroristattacken mot äldreboendet som drevs av Moder Teresas barmhärtighetsmissionärer i staden Aden i Jemen den 4 mars dödades fyra av de fem systrarna och deras kaplan, salesianpater Tom, kidnappades. Den femte systern, deras superior syster Sally, såg alla systrarna och de anställda på äldreboendet dödas, och hon ställde sig bakom en dörr i ett kylrum när hon såg IS-krigarna komma efter henne. Tre gånger kom männen in i kylrummet, men mirakulöst nog så såg de aldrig systern som stod bakom dörren. Syster Sally överlevde attacken, och kunde därför senare berätta för en av sina systrar, syster Rio, precis vad som hände.

Efter att ha talat med syster Sally så berättade syster Rio för en annan av barmhärtighetssystrarna, syster Adriana, precis vad som hade hänt. Syster Adriana skrev ner syster Rios berättelse och moder Teresas barmhärtighetssystrar skickade sedan ut ett fax med den handskrivna texten av syster Sallys berättelse.

Den svenska översättningen av texten lyder:

”Syster Rios ord till syster Adriana, MC - fredagen den 4 mars 2016 kl 12

Systrarna gick i Mässan och åt sedan frukost som vanligt. Pater Tom stannade som vanligt kvar i kapellet för att be och för att sedan ställa iordning allt.

Kl 8:00 - Systrarna bad för sitt apostolat och alla 5 begav sig sedan till äldreboendet.

Kl 8:30 - IS kommer in, klädda i blått. De dödar vakten och chauffören. 5 unga etiopiska män (kristna) börjar springa för att varna systrarna för att IS var där för att döda dem. Männen dödas en efter en. De bands fast vid träd, man sköt dem i huvudet och krossade sedan deras skallar.

Systrarna sprang 2 och 2 åt olika håll eftersom man hade ett hem för män och ett för kvinnor. Fyra kvinnor som arbetade där skrek ’Döda inte systrarna! Döda inte systrarna!’ En hade arbetat där som kock i 15 år. De dödade kvinnorna också.

De fångade syster Judit och syster Reginette först, band fast dem, sköt dem i huvudet och krossade sedan deras skallar. Medans systrarna sprang åt olika håll sprang deras superior till kapellet för att varna pater Tom.

De fångade syster Anselm och syster Marguerite, band dem och sköt dem i huvudet innan de krossade deras skallar i sanden. Under tiden så hann syster superior inte till konventet. Det är oklart hur många IS-män som var där. Hon såg alla systrarna och deras anställda dödade. IS-männen hade redan nått fram till konventet, så hon sprang in i kylrummet eftersom dörren var öppen. IS-männen letade efter henne överallt för de visste att de var 5 systrar. Minst 3 gånger kom de in i kylrummet. Hon gömde sig inte men stod bakom dörren - de såg henne aldrig. Detta är ett mirakel.

Samtidigt hade pater Tom som befann sig i konventet hört skriken och han åt upp alla Hostiorna. Han hann inte äta upp en stora Hostian så han hällde ut oljan från det röda ljuset i kapellet för att den skulle lösas upp i vätskan.

En granne såg hur de tvingade in pater Tom i en bil. De hittade inte ett spår efter prästen. Alla religiösa föremål var förstörda och sönderslagna. Mariastatyn, krucifixet, altaret, tabernaklet, ambon, till och med deras böneböcker och Biblar.

Kl 10:00 eller 10:15 - IS-männen är färdiga och ger sig av.

Syster Sally kommer för att ta hand om systrarnas kroppar. Hon tog hand om dem alla. Sedan gick hon för att titta till alla de boende, en efter en, för att se så de mådde bra. Alla mådde bra. Ingen var skadad.

Kokerskans son (hon hade blivit dödad) försökte ringa henne på hennes mobiltelefon. Eftersom hon inte svarade så ringde han polisen och kom dit tillsammans med dem. De upptäckte då denna massaker. Polisen och sonen kom ungefär kl 10:30.

Polisen försökte ta med sig syster Sally därifrån. Hon vägrade att lämna människorna som grät och som ropade ’Lämna oss inte, stanna hos oss!’ Men polisen tvingade henne att följa med dem eftersom IS visste att de var 5 systrar och poliserna var övertygade om att de inte skulle ge upp innan de hade dödat henne också. Så tillslut var hon tvungen att lämna äldreboendet. Hon tog med sig ett ombyte och systrarnas kroppar och poliserna förde dem till ett internationellt sjukhus som heter ’Läkare utan Gränser’ för att de skulle vara mer skyddade. Eftersom det inte fanns plats på det sjukhusets bårhus för systrarnas kroppar tog poliserna med sig kropparna till bårhuset på ett större sjukhus.

Syster Sally sa till syster Rio att hon är så ledsen eftersom hon är ensam och för att hon inte dog tillsammans med sina systrar. Syster Rio sa till henne att Gud ville ha ett vittne och sa ’Vem skulle ha hittat systrarnas kroppar och vem skulle ha kunnat berätta för oss vad som hände? Gud ville att vi skulle veta.’

Påven Franciskus bad sin sekreterare att kontakta Jemens Statssekretariat väldigt ofta, minst en gång i veckan, för att höra hur det var med systrarna och för att försäkra dem om hans närhet. Idag skickade påvens sekreterare meddelandet: ’Jag tackar dem, barmhärtighetsmissionärernas små martyrer.’

Han sa att han ber den 40 timmar långa bönen för den första fredagen i månaden för dem.

Syster Sally sa till syster Rio att pater Tom varje dag säger till dem: ’Låt oss vara redo för martyriet.’

Syster Judith - de gjorde allt de kunde för att hon skulle kunna fortsätta sina studier, men de kunde inte få ut henne ur landet.

Syster Reginette - de försökte skicka henne för grundläggande studier, men de kunde inte få ut henne ur landet.

Gud ville ha dem där.

Aden är en rik stad, en hamnstad. Aden ville bli en självständig stat så de bad IS om hjälp att slåss mot Jemen. Så IS vann för Adens räkning. Det var kriget förra året med alla bombningar. De vann, kriget är över, men IS gav sig inte av. De vill ta över och utrota alla kristna. De dödade inte systrarna under kriget för de hade ingen politisk orsak att slösa sin tid på dem. Men nu är de de enda kristna i staden och IS vill göra sig av med alla kristna. Så de är verkliga martyrer, de dog för att de är kristna. De kunde ha dött flera gånger under kriget men Gud ville att det skulle vara tydligt att de är martyrer för tron.

Syster Rio sa att syster Sally är helt överlåten. Polisen försöker att få ut henne ur staden eftersom de kommer att fortsätta att jaga henne tills de har dödat henne. Hon är helt överlåten och sa till syster Rio - Ske Guds vilja. Hon sa att de andra muslimerna är så respektfulla mot dem. Hon sa att vi ska be för att systrarnas blod ska få bli fredens frön i Mellanöstern och för att IS ska kunna stoppas.

Hon sa att om de kidnappade pater Tom så kommer de troligtvis att vänta i två dagar och sedan be om antingen pengar eller att deras egna fängslade medlemmars frigivning i utbyte mot honom.

Syster Rio sa att systrarna var så trofasta. IS visste precis när de gick till äldreboendet och därför när de skulle bryta sig in. Och på grund av sin trofasthet så var de på rätt plats i rätt tid och var redo när Brudgummen kom.

Syster Adriana säger att hon tror att krossandet av deras huvud har något ondskefullt samband med orden ’hon kommer att krossa ormens huvud.’ Att det är någon form av hån eller ondskefull mening.

Korrekta namn:            Syster M. Sally, M.C. (superior)

                                  Syster M. Anselm, M.C. (Indien)

                                   Syster M. Marguerite, M.C. (Rwanda)

                                   Syster M. Judith, M.C. (Kenya)

                                   Syster M. Reginette, M.C. (Rwanda)”

Samtidigt som obekräftade uppgifter cirkulerar om att den kidnappade salesian-prästen pater Tom Uzhunnalil ska ha korsfästs på Långfredagen så meddelar den indiska regeringen att man fortfarande aktivt försöker att rädda honom. Pater Tom kidnappades i Jemen under samma attack då fyra av Moder Teresas barmhärtighetssystrar dödades, och på Påskaftonen twittrade Indiens utrikesminister Sushma Swaraj att ”Vi gör allt vi kan för att få honom frisläppt.”

Tidningen Washington Times rapporterade den 27 mars att pater Tom ska ha blivit korsfäst på Långfredagen av den så kallade Islamistiska Staten och att prästens död bekräftades under en påskvaka i Wien i Österrike.

Fader Joseph Chinnayan, biträdande generalsekreterare för den indiska biskopskonferensen, sa den 28 mars till ucanews.com att han har kontaktat ”alla säkra källor” inom Kyrkan och regeringen. ”Det finns absolut ingen grund för ryktena om korsfästelse,” säger han, och berättar sedan att han komet att träffa representanter för landets utrikesdepartement på måndagskvällen, och att han då förväntar sig att ”bilden ska klarna.”

Pater Mathew Valarkote, talesperson för salesian-provinsen Bangalore, säger att regeringens uttalande ”tydligt visar att pater Tom inte har skadats,” och pater Mathew säger sedan att ryktena om pater Toms korsfästelse är grundlösa. ”Vi känner inte till vad dessa rapporter grundar sig på,” säger han. ”Så vitt vi vet så gör man fortfarande allt man kan för att rädda honom.”

Pater Tom kidnappades i kuststaden Aden i Jemen den 4 mars under en attack genomförd av vad som misstaks vara islamistiska terrorister mot ett äldreboende som drevs av Moder Teresas barmhärtighetsmissionärer. Under attacken dödades 16 personer, varav 4 systrar. Den 56-årige salesian-prästen härstammar från den indiska delstaten Kerala och tillhör salesianernas provins i Bangalore. 

Den europeiska kongressen om Barmhärtighet hålls i Rom mellan den 31 mars och 4 april. Generalsekreterare för barmhärtighetskongressen fader Patrice Chocholski berättar att kongressen innefattar föreläsningar, vittnesbörd och bön. Detta som svar på kyrkans men särskilt den helige Johannes Paulus II:s uppmaning att alla vara mer medvetna om mysteriet i Guds barmhärtighet.

Han tror att det viktigaste är att höra på vittnesbörden för att komma nära barmhärtighetens djup. Det handlar om att lyssna på dem som arbetar i det som påven Franciskus kallar världens utkanter.

I år kommer drygt tusen personer att döpas under påskvakan i Singapores katolska kyrka som med sina 360.000 troenden är en av de mest livaktiga kyrkorna i Sydostasien. Detta trots att det sekulara samhället i Singapore blir allt mer materialistiskt. 

Uppgifter från den statistiska centralbyrån i Singapore visar att i själva verket är kristendomen och särskilt katolicismen den enda religionen som växer i landet. Kyrkans vitalitet bekräftas av det stora deltagarantalet i mässorna. Under fastetiden har det varit svårt att finna lediga sittplatser under mässorna i de flesta av stadens församlingar. Flera församlingar har nu därför börjat att bygga ut sina kyrkor.

I Singapores stift tas dopförberedelserna på stort allvar och pågår i ett års tid, eftersom ärkebiskop Seng betonar att det viktiga inte antalet döpta utan kvaliteten på deras tro. “I år har 992 personer förberett sig för dopet, vilket är en ökning med 17% jämfört med förra året”, säger ärkebiskopen. “Vi kan dock arbeta mer, inte för att uppnå en större siffra troenden utan för att sprida evangeliets budskap om kärlek och barmhärtighet”. De flesta som beslutar att träda in i den katolska kyrkan kommer från andra religioner. En missionär som arbetar i Singapore sedan tio år säger att orsaken till att människorna vill bli kristna är att de har upptäckt vem Jesus är.

Den religiösa situationen i Singapore förändras ständigt, mycket på grund av invandringen. Mellan åren 2010 och 2015 har de kristna ökat från 18,3% till 18,8%. Majoriteten är fortfarande buddhister, men de har minskat med 1%, och även muslimerna och hinduerna har minskat något. De icke-troende har minskat med 1,5%.

Inför dessa förändringar intar regeringen i Singapore en neutral attityd och försöker att främja en öppenhet där varje religion kan få ha en plats i det offentliga rummet samtidgt som man är respektfull gentemot de övriga religionerna.

Missionären fader Mario Ghezzi som tillhör den påvliga missionsverksamheten i Kambodja säger att det i år kommer att förrättas dop i två av de tre församlingar där han är verksam. I den ena församlingen kommer nio personer att döpas och i den andra fyra personer. Detta är de första dopen i församlingarna sedan år 2014. Fader Ghezzi kommer att fira påsken i Ta Khmau där man befinner sig i kristendomens gryning, säger han. “Jag vet inte hur många personer som kommer till påskvakan, vanligtvis deltar ett 50-tal personer i söndagsmässan, men ingen av dem är döpt”.

“Under Stilla veckan firar vi liturgin på långfredagen och påskvakan, men vi är ännu inte redo för korsvägsandakten. Påsken och Guds offer är svåra att förstå för den som kommer från en kambodjansk buddhistisk kultur, mycker svårare än julen”, säger fader Ghezzi. “Folk tycker inte om att se korset. En gång sa en pojke till mig: ´men om Jesus dog så här, måste han ha haft många synder!´ Trots detta märker man ett visst intresse för den kristna tron hos den lokala befolkningen. Och till varje söndagsmässa kommer alltså drygt 50 personer”.

Fader Ghezzi var tidigare kyrkoherde i det apostoliska vikariatet i Phom Penh. Där kommer det i år att förrättas 114 dop av vuxna under påskvakan. Det är ett något mindre antal än de föregående åren då mellan 150 och 200 personer döptes.

Förberedelserna för dopet vara i tre år i alla församlingar i Kambodja. Just nu går drygt 500 personer i Phnom Phen dessa kurser, säger missionären fader Ghezzi.

Att ta emot främlingen innebär att delta i Kristi frälsande handling. Detta är i korta drag vad ordföranden i den kanadensiska biskopskonferensen, mons. Douglas Crosby, skriver i påskbudskapet till de troende. “Genom att mätta de hungriga, klä de nakna, ta emot främlingen, beskydda den mänskliga värdigheten och försvara livets helighet från befruktningen till den naturliga döden proklamerar vi Jesu död och uppståndelse och deltar i hans frälsande handling”, säger mons. Crosby.

Hans tanke går sedan till de syriska flyktingarna. “Vi är chockade över att se tusentals familjer gå långa vägar till fots för att komma bort från krigets förstörelse. Vi har hört om deras levnadsförhållenden i överfulla läger och vi är skakade över lidandet för barn som skilts från föräldrar på grund av våldet och döden”, säger mons. Crosby.

Han understryker att många församlingar i Kanada har ställt sina resurser till förfogande för att ge mat, boende och varma kläder till män, kvinnor och barn som i Kanada äntligen har funnit en säker tillflykt där de kan få ett nytt liv. I denna påsktid uppmanar mons. Crosby oss att modigt vandra i Jesu fotspår och med styrka proklamera att nytt liv föds ur mörkret och lidandet”.

“Må den uppståndne Herrens ljus lysa över alla”. Ärkebiskopen i Seoul, kardinalen Yeom Soo-Jung, uttrycker denna önskan i sitt påskbudskap. “Vi ber för våra bröder och systrar i Nordkorea, om att välsignelserna över dem skall vara rikliga. Vi ber för freden på den koreanska halvön och för freden i världen. Vi ber för att Gud ger visheten att lösa atomvapenfrågan i Nordkorea. Att Gud leder oss på fredens vägar”, säger kardinalen.

Påskbudskapets tema har hämtats ur Johannesevangeliet: “I honom var livet och livet var människornas ljus”. “Jesus blev världens ljus som lyser upp våra synders mörker”, säger kardinalen. “Kyrkan förkunnar att Kristus är världens ljus som mörkret inte kan besegra. Efter uppståndelsen uppenbarade sig Jesus för sina lärjungar och gav dem frid. Han öppnade deras slutna hjärtan, gav dem mod och visade dem livets väg”.

“Vårt samhälle är idag fullt av mörker. Folk lever i rädslan för krig, terrorism och svåra ekonomiska problem. Vi lever i en tid med ett trängande behov av fred. Vi troende som har tagit emot uppståndelsens ljus är kallade att föra ut kärlekens och hoppets ljus i världen”.

I sitt påskbudskap talar ärkebiskopen i Seoul slutligen om barmhärtigheten. “Var barmhärtiga, så som Fadern är barmhärtig”, säger han och definierar barmhärtigheten såsom frukten av ett liv som är upplyst och genomsyrat av uppståndelsens nåd.

Präster, nunnor och katolska fiskarfamiljer deltog denna vecka i en korsvägsandakt längs gatorna i staden Negombo norr om Colombo på Sri Lanka. Förutom att fira minnet av Jesu lidande och död protesterade de även mot projektet för en hamnstad i Colombo. All den cement och det andra material som används för projektet har redan orsakat att många arter av havsfaunan har försvunnit. Fiskdöden innebär stora ekonomiska problem för den lokala befolkningen som till stor del arbetar i fiskesektorn. En präst i Negombo, fader Pereira, säger att kyrkan i Sri Lanka inte är emot utvecklingen i landet, men att man säger nej till projekt som i utvecklingens namn förstör både miljön och fiskarfamiljernas liv.

Omkring 500 troenden deltog i processionen längs en 2,5 km lång sträcka. Några kvinnor som deltog sa att ”vi redan bär vårt kors, för vi hotas av projektet för hamstaden”. Projektet påbörjades för drygt två år sedan och har sedan dess väckt motstånd hos lokalbefolkningen, vilket har avbrutit arbetet. Miljökämpar och fiskare fruktar dock att regeringen i Colombo ska återuppta projektet.

En ledare för fiskarfamiljerna talar under korsvägsandakten om att påve Franciskus´ encyklika Laudato sì talar om beskyddet av miljön och dess varelser. Han påpekar även att projektet som håller på att förstöra kilometervis av stränderna inte är till för att förbättra livet för de fattiga fiskarfamiljerna, utan endast är till för de människor som redan lever lyxliv i världen. 

Prästen i Negombo säger att “vår älskade påve har redan varnat för den globala miljöförstöringen. När vi ser orättvisor är vår uppgift inte endast att protestera mot dem.Vi skall tala såsom Jesus. Det är vår profetiska roll. När vi talar om andlig utveckling, handlar vi för att förbättra levnadsförhållanden för vårt folk”.

”Barnen har rätten att få vara barn, långt från pornografin som kan skada dem” Detta sa msgr. Comensoli, medlem av Austaliens biskopskomission för familj, barn och livet vid ett inlägg vid mötet med den ständiga kommittéen för miljö och kommunikation vid senaten. Han underströk vidare: “Att låta barn utsättas för pornografi är ett slags övergrepp”.

“Kyrkan har sin egen skamliga historia med övergrepp av minderåriga och just på grund av detta fruktansvärda som offren utsatts för, vill kyrkan inte veta av andra former av övergrepp mot barn, som det som en ökad tillgång till pornografiskt material skapar”.

“Vi lever i en kultur där pornografi är integrerad” underströk msgr.  Comensoli “Det finns en utbredd användning av bilder med sexuell anspelning i reklamen, i musikvideor och i dataspel”. Många av dessa bilder ”når barnen varje dag” även via mobila uppkopplingar.

Biskopen berättade att enligt undersökningar har 40 % av Australiens minderåriga mellan 11 och 13 år redan sett pornografiskt material, med allvarliga konsekvenser för socialt samspel: ”Ungdomarna som utsätts för pornografi” förklarar msgr. Comensoli ”riskerar mer att bli sexuellt våldsamma”. Han ber ”det australienska samhället att agera för att skydda barnen från detta onda”. Kyrkan i Sidney ber om ”en ökad undervisning” om detta och ett mer säkert internetsystem för minderåriga.

Kanadas biskopskonferens (CCCB), ordenskonferens (CRC), katolska råd för urinvånare och katolska organisationen för utveckling och fred sänder tillsammans ut en appell: att alla katolska bröder och systrar ska vandra tillsammans med Kanadas urbefolkning i skapandet av ett mer rättvist samhälle, där deras och alla personers gåvor respekteras och äras.

Organisationerna har sammanställt två texter daterade den 19 mars 2016 då Kanadas skyddshelgon Josef arbetaren firades, som svar på det så kallade ”Call to Action 48” som kommissionen för sanning och försoning organiserar om rättsprinciper som ”Discovery-doktrinen” och ingemansland.

I den första av texterna uttrycker de sitt stöd för FN:s deklaration om urbefolkningars rättigheter och skriver att "hans ande kan visa vägen mot försoning mellan Kanadas inhemska och icke-inhemska invånare". I den andra skriver de att de avvisar illegitima principer som används av européer att motivera beslag av mark som tidigare innehafts av ursprungsbefolkning.

De skriver att det är dags för en offentlig publikation om misstag som har tagits, ofta av kristna, under och efter upptäcktsresornas epok, ”Age of Discovery”.

De skriver om hur rättsliga argument har använts för att utarma ursprungsbefolkningen och de katolska organisationerna åtar sig i åtta punkter att vandra tillsammans med den kanadensiska urbefolkningen. I en bilaga ger de en historisk översikt över utvecklingen av argumenten och jämför dem med den katolska läran och motiverar sitt avståndstagande.

I januari publicerades en intervjubok med påven Franciskus med titeln ”Guds namn är Barmhärtighet.” En av frågorna som journalisten Andrea Tornielli ställer till den helige fadern är hur man kan lära barn barmhärtighet?

”Genom att berätta historierna från Evangeliet och liknelserna för dem,” svarar påven Franciskus, och fortsätter: ”Genom att prata med dem om det, och framför allt genom att låta dem få uppleva barmhärtighet. Genom att hjälpa dem att förstå att i livet så gör vi ibland misstag och faller till marken, men att det viktiga är att alltid resa sig igen. På tal om familjen så har jag sagt att det är vårt närmaste sjukhus. När någon är sjuk så är det där som man tar hand om dem, så långt som det är möjligt. Familjen är barnens första skola, den är de ungas orubbliga utgångspunkt och det bästa ålderdomshemmet. Jag skulle vilja tillägga att den även är den första skolan i barmhärtighet, för det är där som vi har blivit älskade och har lärt oss att älska. Det är där som vi har blivit förlåtna och har lärt oss att förlåta.”

“Vi kan inte svara på det som håller på att hända med tystnad. Det är som ett tredje världskrig. Europa som har sårats i hjärtat och utmanats om och om igen kan inte ”stå kvar i fönstret” och se på det som händer i Mellanösten, Afrika och andra länder som känns långt borta. Man kan inte begränsa sig till att förnya program och konventioner för flyktingmottagning.” Detta skriver pater Mauro Gambetti vid det heliga klostret i Assisi i Italien. Han fortsätter: ”Terrorismen är tvärgående och den tvingar regeringar och befolkningar att ta ställning till de  eldiga uttalandena om ett ’heligt krig’.” Han säger att det handlar om att antingen gömma sig som råttor eller öppet gå ut.

Johannes Paulus II samlade mitt under det kalla kriget år 1986 världens religiösa ledare i Assisi för att be för fred i världen. I år är detta 30 år sedan och franciskanerna i Assisi öppnar dörrarna 18-20 september för ett nytt möte mellan ledarna för världsreligionerna för att tillsammans be och reflektera.

Tillsammans med de religiösa ledarna bjuds även politiker, representanter för vetenskap och kultur, fredsmäklare och alla människor av god vilja in till dagarna.

Pater Gambretti skriver: ”Tillsammans kommer vi att fråga oss: vilka är principer som gäller i alla religioner för samexistens? Vad kan politik, vetenskap och kulturen i allmänhet bidra med för riktlinjer till samhället? Inför detta meningslösa rasande våld måste de ge världen ett samstämmigt budskap. ”

Han skriver avslutningsvis att de tror att vägen till Assisi, i den heliga Franciskus fotspår som karaktäriseras av ömsesidig underkastelse, är svaret att ge. 

Den apostoliska nuntien av Damaskus msgr. Mario Zenari säger ”En politisk lösning är oundviklig” och att attentaten i Europa hör ihop med kriget i Syrien. Vatikanradion har talat med honom:

”Man kunde tyvärr förutse från början att vapenelden som började här i Syrien skulle utökas i närliggande länder, och så blev det. Men man kunde inte tänka sig att den skulle utökas till Paris, Bryssel och hela Europa. Kriget har kommit även till Europa - detta krig hade kunnat lösas med ett politiskt avtal i allas intresse: Europas intresse för Europa, i hela världens intresse.

Europas biskopar sänder ut en vädjan om att inte låta terrorismen skrämma. COMECE, Biskopskonferensernas kommission i EU uppmanar till Europa att förnya sina kristna värden. Generalsekreterare fader Patrick H. Daly talade med Vatikanradion:

Det är naturligt att vara rädd, men vi måste fortsätta att leva vårt liv, om än med vaksamhet och solidaritet. “Vara modiga och mycket försiktiga och uppmärksamma, för att det europeiska projektet är resultatet av ett stort mod”. Fader Daly talade om en stor solidaritet med invånarna i Bryssel och han uppmanade till att inte låta terrorismen vinna.

Vad saknas då i dagens Europa? Fader Daly tror på en ny vision med kristna katolska värderingar – franciskanska värderingar, kallade han det och syftade till påven Franciskus syn på samhället. Han är inte europé och kan därför se vår kontintent med andra ögon.

Många är rädda för att ta emot migranter och flyktingar från Mellanöstern och att terrorism infiltreras i samhället. Fadder Daly talade om den anglikanska ärkebiskopen av Canterbury som sa förra veckan, om att man måste förstå denna rädsla men att det är viktigt att be alla att vara modiga. ”Ett öppet samhälle är alltid bättre än ett som stänger sig”.

Vad är då budskapet denna Stilla vecka? Fader Daly sa: Jesus har lidit. Han var mycket ensam, han var i ett avgörande skede i sitt liv som slutade med hans död och världens räddning. Jag skulle säga att det finns ett budskap om hopp i Kristi passion som vi firar dessa dagar. Det är upp till oss att fastställa fastställa sambandet mellan detta grundläggande budskap om vår identitet och händelserna på vår kontinent.

“Barmhärtighetens kvinnor och män”, är mottot för böne- och fastedagen som firas den 24 mars varje år till minnet av missionärsmartyrer. Dagen instiftades den 24 mars 1980, då msgr. Oscar Arnulfo Romero, ärkebiskop av San Salvador mördades. Nu gick tanken till de som har lidit martyrdöden i år: pater  Vincent Machozi, som dödades i söndags i Kongo och de tre Moder Teresasystrarna och de andra 12 personerna som dödades i massakern i Yemen den 4 mars i deras kloster i  Aden, där de jihadistiska mördarna även kidnappade salesianpater Tom Uzhunnalil. Vatikanradion har talat med salesianpater Francesco Cereda:

Han berättade att man inte vet något om vad pater Tom finns, men han sa att de aldrig tappar hoppet och de ber till Gud för att medbrodern ska komma tillbaka. Pater Tom arbetar tillsammans med Moder Teresasystrarna med sjuka, gamla och fattiga.

2015 dödades 22 missionärer i världen och om vi tittar tillbaka så dödades 1 084 präster, ordensfolk och lekmän mellan år 1980 och förra året. Pater Francesco ser denna böne- och fastedag som viktig eftersom martyriet vittnar om äktheten i det kristna livet och att detta uppmuntrar alla att vara modiga, men samtidigt försiktiga.

Varför förföljs då kristna? Många gånger talar man inte om detta påpekade pater Francesco och sa att man kan tolka det som likgiltighet, men även som rädsla för vedergällning. Men salesianerna låter sig inte utpressas på grund av rädsla sa han och berättade att vardagens uppgifter i ordenslivet hjälper till att övervinna rädslan även om de samtidigt ser till att det finns säkerhetsåtgärder.

”Det är nödvändigt att arbeta för en sann integration”. Islamvetaren jesuitpater Samir Khalil Samir som är lärare vid Sankt Josef-universitetet i Beirut säger med anledning av terrorattentaten i Bryssel:  ”Frågan är hur det är möjligt att killar som är uppvuxna i Belgien är kapabla att utföra sådant våld”. Vatikanradion talade med pater Samir:

Problemet kommer inifrån islam, berättade han och talade om motsättningar inom islam mellan fundamentalister och radikala extremister å ena sidan och de moderata och intellektuella å den andra. ”Vi måste tänka om islam” sa pater Samir och berättade vidare att det som nu dominerar inom de islamistiska rörelserna bygger på några stycken ur Koranen som uppmanar till våld. Medan de moderata muslimerna påpekar att den skrevs för 1 400 år sedan och att man inte kan läsa den ordagrant, för att världen ser annorlunda ut. Fundamentalisterna däremot säger nej. Pater Samir säger att detta är den interna konflikten inom islam som också råder på grund av ekonomisk makt från länder som Saudiarabien och Quatar som har den mer fanatiskt teologiska inriktningen wahabismen.

Vad gäller terroristerna i Belgien frågar sig pater Samir liksom många andra varför man inte har lyckats att integrera muslimerna i landet. Han underströk att muslimer inte är terrorister men att terrorismen växer fram mellan muslimerna när Koranen tolkas på vissa sätt.

Pater Samir sa att det finns ett hat mot västvärlden dels för att den dominerar på olika nivåer inom alltifrån kulturen till politiken och dels för att den är ateistisk eller icke-religiös och alltså är en fiende att eliminera. Han sa att när väst var mer troende var dialogen möjlig även där det fanns motsättningar. Nu har dialogen blivit omöjlig, sa pater Samir.

Västvärldens ledare talar om vikten att vara enade och inte falla för rädslan och pater Samir håller med om det, men tillade att väst måste hjälpa muslimerna att integreras kulturellt för finns det inte integration tar hatet över.