Per Beskow & Annette Landen (red.), Birgitta av Vadstena. Pilgrim och profet 1303-1373. En jubileumsbok 2003, Natur och Kultur 2003. ISBN 91-27-09400-6

Bokutgivningen i Sverige under 2003 har präglats av 700-årsminnet av den heliga Birgittas födelse. En av de viktigaste böckerna under birgittajubileet är en samlingsvolym med 26 bidrag av olika författare, sammanställda av Per Beskow och Annette Landen med titeln: Birgitta av Vadstena. Pilgrim och profet 1303-1373. En jubileumsbok 2003, på Natur och Kulturs förlag. Det är en rejäl bok som ger viktiga vetenskapliga bidrag till birgittafirandet. Men läsaren skall inte bli avskräckt av ordet "vetenskaplig": det är välskriven och vacker bok med förnämliga färgillustrationer och en läsvänlig och elegant layout. Vi nöjer oss med att lyfta fram några av de spännande upptäcker man kan göra i boken.

Per Beskow skisserar hur vår tids starka intresse för Birgitta har vuxit fram under de senaste hundra åren. En ny gren av hennes orden har tillkommit. Påven Johannes Paulus II har gjort henne mer internationellt känd genom att be vid hennes skrin i juni 1989, genom att fira 600-årsminnet av hennes kanonisation 1991 och genom att utropa henne till ett av Europas kvinnliga skyddshelgon med Katarina av Siena och Edith Stein 1999, och genom att i maj 2000 saligförklara Elisabeth Hesselblad, som grundade den nya grenen av orden. Senaste steget är 700-årsminnet av hennes födelse sponsrat av Sveriges regering med kungafamiljens deltagande och ett aldrig skådat Birgittaintresse som avspeglats i tv-program och bokutgivning som nått snart sagt hela svenska folket.

Lars Bergquist beskriver vad klostrens gudstjänstliv i botten handlade om: att läsa bibeln kontinuerligt. Det ledde till en skillnad mellan universitetens och klostrens teologi. Den Den skolastiska teologin på universiteten utgick från författarens egna resonemang och använde bibelordet som belägg och bevis. I klostren läste man bibeln kontinuerligt och tanken växte fram under umgänget med texterna, som har sin styrka i sin outgrundlighet, sitt djup och sin mångdimensionalitet.

Arne Jönsson betonar att skälet till att man under medeltiden vallfärdade till heliga platser inte var själva resan utan att få del av den botande kraft som man menade att relikerna själva besatt och som en besökare kunde få del av. Denna uppfattning kan spåras tillbaka till kristna texter från de första århundradena och deras allra första kristna vallfärder, hur främmande det än må vara för modern syn. Det var därför som Birgitta tillbringade nästan 20 år meda att besöka martyrgravar i Rom: för att få andlig förnyelse genom dessa besök.

Sven-Erik Pernler bidrar med den sällan berättade historien om hur dottern Katarina förberedde sin mammas helgonförklaring. Hon agerade på egen hand och samlade in dokumentation men fick inget gehör av påven och kurian: Helgonförklaringen måste gå genom stiftsbiskopen, det fanns inga genvägar, som hon hade hoppats.

Också Lennart Karlsson betonar Katarinas roll som reklammakare för mamman: några år före kanoniseringen, klagar Katarina över Sveriges försummelser och framhåller att det "i många kyrkor i Rom och Neapel och vida i Italien" fanns bilder av Birgitta. Hon vädjade till den svenske ärkebiskopen att se till att de svenska kyrkorna följde detta exempel.

I två artiklar skisserar Bridget Morris och Vicente Almazán birgittinordens spridning till England på 1400-talet och Spanien på 1500-talet. De visar att Birgitta inte bara är svensk utan hör till en europeisk horisont. Hon och hennes förfäder sedan tre generationer tillbaka genomförde vallfärder till Santiago i Spanien. Hon själv vallfärdade till Rom. Det som höll samman Birgittas värld var kristendomen: det var den som hade integrerat olika folk och kulturer till ett Europa och gjort att Sverige, England och Spanien var en och samma värld. På samma sätt spreds orden på 1700-talet till det då spanska Mexiko.

Fredrik Vahlquist avslöjar att Birgittas hus i Rom har fungerat som både bokförlag och tryckeri. Mellan 1492 och 1680 utgavs där den fullständiga latinska texten till Birgittas uppenbarelser i nio upplagor. Föreståndare i detta centrum och gästhem för svenska pilgrimer var den landsflyktige Olaus Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop, som för övrigt var svensk delegat vid konciliet i Trento 1545.

Birgittasystern Patricia berättar om de första abbedissorna efter Birgitta. Det började med hennes egen släkt: först hennes dotter Katarina, aldrig formellt vigd till abbedissa. Efter hennes död 1381 övertogs ledningen av en ställföreträdande abbedissa i Margareta Bosdotter, som ledde klostret när klostret invigdes 1384. Fyra år senare vigdes för första gången en abbedissa enligt konstens alla regler. Det var Ingegerd Knutsdotter, Birgittas dotterdotter. Hon valdes bara på grund av sin släktskap med Birgitta och misskötte sitt ämbete till den grad att hon efter protester från många håll och ingripanden från påven själv tvangs avgå 1403. Först därefter lyckades orden välja en tyskättad abbedissa utan släktskapsband till Birgitta själv, och därmed inleddes ordens expansion i resten av Europa, bland annat till England och till pilgrimshuset i Rom.

Till sist gör Viveca Servatius en suggestiv beskrivning av vad som alltid varit en huvuddel av birgittasystrarnas liv: att sjunga tidegärden. Vid fyratiden på morgonen träder systrarna in i munnekoret högt uppe under valven i den stora klosterkyrkan. De gör knäfall mot högaltaret. Nedifrån koret hörs de sista bönerna i brödernas laudes. Systrarna intar sina platser i korstolarna mitt emot varandra utmed läktarnas långsidor och ber först tyst, innan de brister ut i sång. Idag, berättar Viveca Servatius, har ordens speciella tidegärd cantus sororum anpassats till tiden och översatts till moderna språk inklusive svenska.

Detta var några guldkorn från en del av bidragen i denna volym. Det är en bra bok som skäms litet av efterordet av biskop Martin Lind, som hävdar att Birgitta är ett Svenska kyrkans helgon. Det är ett djärvt påstående: Birgittas värld består av jungfru Maria, helgonens förbön, martyrernas reliker och eukaristin. Men det är lika bra att inte gå in i den diskussionen för att inte lämna en bitter eftersmak i en anmälning av en utmärkt bok, som säkert är bland de viktigaste och mest bestående bidragen i bokutgivningen kring birgittajubileet.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/03-10-21

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»