Per Arne Dahl, Allt som är värdefullt har ett pris. Förlåtelse som livskraft, översättning: Ulla-Stina Rask, Cordia 2004. 153 sidor, ca-pris 255 kr. ISBN 91-7085-291-X

Förlaget Cordia har gett ut en bok där en norsk luthersk präst gör ett präktigt frontalangrepp mot vår tids uppfattning att det är kristendomens eller rentav Luthers fel att folk har skuldkänslor. Per Arne Dahl heter denne norske präst och terapeut och boken heter Allt som är värdefullt har ett pris. Förlåtelse som livskraft. Boken är översatt av Ulla-Stina Rask.

Per Arne Dahl påpekar att ibland trasslar vi till livet för oss själva och för vandra. I den här boken vill han peka på en väg som inte sopar skuld och nederlag under mattan. Fast rotad i Martin Luther och den norska lutherska traditionen av gudstjänst och själavård hämtar författaren exempel från dogmafilmen Festen, Karen Blixens roman Babettes gästabud, Leo Tolstoj, Sören Kirkegaard, George Bernanos, berättelsen om kung David och Batseba och Peer Gynt. Det är en bok som betonar att det trassel man ställer till med kan man inte bara reda ut på egen hand genom samvetsrannsakelse. Man måste ut och göra upp med dem man har ställt till det för, både medmänniskor och Gud. Annars leder vägen inte vidare. Det kostar på och är förödmjukande, men Per Arne Dahl lånar ett citat av den tyske lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer: Allt som är värdefullt har ett pris. Självförlåtelsen är en återvändsgränd, betonar han, och citerar den judiske filosofen Martin Buber: ”Människan är alltid skyldig inför ett annat väsen, varande, den existens som hon står inför.”

Det perspektiv som Per Arne Dahl anlägger leder på ett naturligt sätt över till reflexion om bikten, som inte är så vanlig i den lutherska traditionen men väcker allt större intresse också där. I den katolska kyrkan har bikten varit betydligt vanligare. De senaste årtiondena har biktfrekvensen sjunkit kraftigt, men detta botens sakrament är ännu en viktig del av en fullödigt katolskt andligt liv: varje katolik förväntas bikta sig åtminstone en gång om året till påsk. Vad Dahl skriver om psykologin i och omkring bikten och dess betydelse för att växa som människa är lika sant för alla kyrkor, samfund och andliga sammanhang. När han går in på mer tekniska frågor om bikten talar han däremot som lutheran och ger en bild som inte stämmer med den katolska bikten. Han skriver t ex att man inte behöver gå till en präst för att bikta sig. ”Vi kan också gå till någon – man eller kvinna – som vi har förtroende för. Det avgörande är inte vem man går till, utan att man blir tillsagd syndernas förlåtelse.” Det är det klassiska lutherska perspektivet, där bikten i grund och botten är ett hjälpmedel som hjälper en att tro att Gud har förlåtit en. I katolska kyrkan är det tvärtom: det måste vara en vigd präst, för han skall inte nöja sig med att säga till någon att dennes synder har förlåtits. Det är enligt katolsk syn Gud som talar när prästen uttalar orden: ”Jag löser dig från dina synder.” Här går katoliker och lutheraner skilda vägar, och det är nog få katoliker som skulle vara beredda att bekänna sina synder för någon som inte är en vigd präst bara för att det känns bättre efteråt. Det förhindrar inte att alla läger kan ha stor glädje av Per Arne Dahls mer allmänna reflexioner kring bikten.

Men den här bokens perspektiv är vidare än så och handlar också om att göra upp med, förlåta och förlåtas av medmänniskor. Författaren förklarar tydligt förlåtelsens svåra konst:

Att förlåta betyder inte att jag lyckas glömma det hela genast. Att förlåta är inte att låtsas som om det svåra inte har skett. Att förlåta är inte att slänga ur sig ett lättvindigt ”det är okej”. Att förlåta är inte att uppgivet sucka ”nåja, det får väl vara förlåtet, då”.
(...)
Att förlåta betyder att jag är villig att inte använda det dumma som någon har gjort eller sagt, mot honom eller henne. Att förlåta betyder att jag vill ge avkall på bitterheten även om det finns täckning för den. Att förlåta är med andra ord något annat än en villkorlig känsla.

Kanske har den kristna traditionen inte alltid varit särskilt behjälplig i konflikthantering. Det finns ett slags konfliktskräck i den kristna traditionen som är långt från Jesu eget temperament. Dahl frågar sig helt riktigt hur kristna människor, kyrkor och församlingar, som är ”väl införstådda med talet om Guds dom och Jesu död på korset”, har blivit så livrädda för konflikter och att identifiera spänningar. Kanske, skriver han, är det för att det kostar att gå in i konflikt och försoning.

Nära förknippad med frågan om försoning och förlåtelse är frågan om skuld och skuldkänslor. Kristendomen i allmänhet och Martin Luther i synnerhet har ofta anklagats för att bära ansvaret för omotiverade skuldkänslor. Här gör Per Arne Dahl ett praktfullt och helt motiverat lutherskt försvar av skuldkänslan.

-Poängen, skriver han, har varit att skuldkänsla inte är något som den moderna människan ska ta på allvar utan befria sfrån. Det är inte skuldkänslan som är problemet, utan en sträng och människofientlig kristendomstolkning. Underförstått: kunde vi bara bli befriade från religionen, skulle vi också bli kvitt anklagaren inom oss.

Men så är det förstås inte, påpekar författaren, och skriver: ”Människan löser inte sitt skuldproblem genom att avlägsna sig från Gud, utan genom att uppsöka Gud.”

Översättningen är utmärkt. Ett enda påpekande: Underet i de tomme hender är den norska översättningen av en roman av den franske författaren Georges Bernanos, som kanske borde ha citerats med svensk eller fransk titel.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-03-10

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»