Tord Fornberg, Det trovärdiga vittnet. En bok om Nya testamentet, Artos 2004. ISBN 91 7580 261-9. 190 sidor, 190 kronor.

Tord Fornberg, docent och lektor i nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet, har skrivit en bok om Nya testamentet, som ger både studenter och en intresserad allmänhet en lättbegriplig sammanfattning och samtidigt kanske några överraskande insikter. Den heter Det trovärdiga vittnet. En bok om Nya testamentet, och är utgiven på Artos förlag.

Fornbergs bok Det trovärdiga vittnet vill ge saklig information om Nya testamentet. Boken börjar med inledande information om Palestina vid vår tideräknings början och en sammanfattning av vad man idag tror sig veta om den historiske Jesus, det som det allra flesta forskare är överens om. Därefter berättar Fornberg om Markus- och Matteusevangelierna och om Lukas som skrev både sitt evangelium och Apostlagärningarna.

Därefter sammanfattar Fornberg vad man tror sig veta om evangeliernas förhistoria. Samlingar av Jesusord med en ganska fixerad form bör ha funnits redan på 50-talet och låg bakom både Paulus brev, som är äldre än evangelierna, och evangelierna själva. Fornberg jämför med hur man vid samma tid räknade med att det fanns en muntlig tradition ända sedan Moses av bud som fördes vidare muntligen och nedtecknades först efter Jesu tid. Fornberg påpekar att de kristna handskades med traditionen ungefär enligt de regler man ärvt från den framväxande fariseisk-rabbinska judendomen. Jesusorden var alltså inte de första ord som kunde bevaras noggrant åtminstone några år i muntlig form.

Troligen var man mer noggrann med att bevara Jesu ord exakt än när det gällde de historiska händelserna omkring dem. ”Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att man i den tidiga kyrkan inte fästa någon större vikt vid när, var och vilket sammahng Jesus sagt eller gjort något. Det viktiga var själva handlingen eller undervisningen”, skriver Fornberg.

Därpå följer ett kapitel om Paulus, som skrev Nya testamentets äldsta texter på 50-talet och dog som martyr i Rom någon gång mellan 64 och 67.

Ett särskilt kapitel berättar om de s k deuteropaulinska breven, de som traditionen tillskriver Paulus men som dagens forskare tror har skrivits av andra, och om Hebreerbrevet, som traditionen aldrig har tillskrivit Paulus och som inte heller är ett brev utan snarare en predikan som tolkar Jesu död och uppståndelse utifrån den judiska offerkulten och utifrån Melkisedekgestalten i 1 Mosebok: kung i Salem (Jerusalem), som gav bröd och vin åt Abraham och tog emot tioende av honom. Dagens kristna tar sällan Melkisedeks namn i sin mun, men i judendomen på Jesu tid spelade han en stor roll, och redan Ps 110 sade att kungen på Sions tron var ”präst för evigt i Melkisedeks efterföljd”. Det handlar om en messiasgestalt som förväntads vara både kung och präst och som för de kristna naturligtvis var Jesus.

Till sist behandlar Fornberg Johannesevangeliet, de johanneiska breven och Uppenbarelseboken, och de s k katolska breven som tillskrivits Jakob, Petrus, Johannes och Judas.

Det är viktigt att påpeka vilket perspektiv Fornberg anlägger i denna handbok om Nya testamentet. I första meningen av förordet markerar han att kyrkan kom före nya testamentet: han skriver att han ”vill ge saklig information om den äldsta kyrkan och dess heliga skrifter.” Han betonar alltså att Nya testamentets skrifter har skrivits av kyrkan och att kyrkan fanns före dem. Särskilt tydligt blir det perspektivet i bokens slut, där han visar att det är svårt att dra gränsen framåt för var bibeln slutar: 2 Petrusbrevet är troligen Nya testamentets sist tillkomna bok och brukar dateras till omkring eller efter sekelskiftet 100, men det finns bevarande kristna skrifter som kan ha tillkommit tidigare, som Didache eller de tolv apostlarna slära, och 1 Klemensbrevet, som bägge tillkom under 90-talet, alltså före 2 Petrusbrevet, men trots det inte räknas in i bibeln.

Nya testamentets skrifter har alltså inte fallit ned från himlen som ett färdigt paket. Någon har fattat beslutet vad som skall vara med i bibeln och vad som får nöja sig med att beskrivas som uppbyggliga skrifter. Kanon fixerades inte i ett enda beslut utan genom en utdragen inomkyrklig process från omkring 100 till mitten av 300-talet, där de fyra evangelierna och en samling paulinska brev var en fast kärna, medan andra varierade beroende på vilka drag i kristendomen man ville betona. Det var alltså kyrkan som gjorde denna bedömning och så fixerade den kristna bibeln. Med kyrkan menar man då inte kyrkans hierarkiska ledning eller konciliebeslut, utan snarare en levande tradition av troende och diskuterande kristna.

I bokens slut beskriver Fornberg hur den äldsta kyrkan kunde agera på olika sätt för att bevara tron: genom att formulera trosbekännelser, genom att bestämma kanon, alltså vilka texter som var med i den kristna bibeln, genom ämbetet, som fick en fastare organisation omkring sekelskriftet 100, och genom liturgin eller gudstjänsten, som också den fick sin grundstruktur på 100-talet. Till sist påpekar Fornberg att vid sidan av reguljära gudstjänster började man redan på 100-talet vallfärda till bibliska platser och till martyrernas och apostlarnas gravar. ”På detta sätt visade man på kyrkans gemenskap tvärs genom historien: Kyrkan är alla kristna från den äldsta kyrkans apostlar och martyrer fram till vår tids och kommmande generationers trosvittnen.”

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-05-19

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»