Jonas Gardell, Om Gud. Norstedts Förlag, Stockholm 2003. ISBN 91-1-301160-X.

Jonas Gardell har skrivit en bok som heter Om Gud. Det är något nytt på gång i Sverige. En av landets mest kända kändisar ger ut en bok med den titeln. Det finns ett sug efter Gud i dagens Sverige, ett sug som inte behöver kamoufleras bakom socialt engagemang eller naturvetenskap. Det är i sig en viktig och glad nyhet.

Den andra nyheten är att än idag är Sverige så präglat av sin kristna tradition att en bok som heter Om Gud handlar om den kristne Guden. Det är också intressant att lägga märke till. Än finns ingen muslimsk Jonas Gardell.

Nu handlar boken Om Gud egentligen inte om Gud utan om Bibeln, och inte ens om hela Bibeln utan om Gamla testamentet. Den borde alltså heta: Om Gamla testamentet. Men det låter inte lika bra.

Från början till slutet av det gamla testamentet beskriver Gardell hur gudsbilden förändras. Abrahams Gud är en Gud man kan äta tillsammans med. Moses Gud är en man inte ens kan se i ansiktet. Den Gud som ledde erövringen av det utlovade landet är en krigisk Gud. Profeternas Gud är en kärlekens Gud som tycker det är viktigare att man är en anständig människa än att man utför rätt riter. Jonas Gardell menar att de olika gudsbilderna inte går att förena och att den som tror på Gud måste välja en av dessa gudsbilder. Själv är han framför allt på jakt efter en Gud som accepterar honom helt och hållet så som han är. Abrahams och Jesajas Gud tycks ligga ganska nära hans hjärta.

För den som alls är intresserad av den kristna religionen och av Bibeln är det en stor njutning att läsa en bok som på detta sätt tar Gud och Bibeln på allvar och som verkligen försöker förstå bibeltexterna på djupet och hur de har tillkommit. Både den judiska och den fornkristna traditionen lär oss att det är genom att ständigt umgås med och genom att ständigt försöka förstå Bibelns texter som man går framåt andligen och blir en vuxen troende, en som inte nöjer sig med att låta vuxenlivets religiösa liv bygga bara på gammal trosundervisning från söndagsskolan.

Därför borde vi tacka Jonas Gardell för att han har skrivit denna bok. Han har skrivit den som en del av en diskussion och bör därför inte bli förolämpad om man som läsare försöker föra diskussionen vidare. Man kan uppskatta Gardells bok utan att för den skull nödvändigtvis mena att han har helt rätt.

Jonas Gardell diskuterar utförligt hur olika texter har uppkommit och vad de egentligen betyder, och det är bra. Det han nästan glömmer bort helt och hållet är den senare tolkningshistorien. Det viktiga med bibeltexterna är inte bara vad de betydde när de skrevs. Det är nästan viktigare att veta vad man menade att de betydde när man valde att ta med dem bland bibelns heliga böcker . Ofta har nämligen bibeltexterna fått en viktig funktion som går långt utöver deras ursprungliga ordagranna betydelse. Höga visan är en vacker och fascinerande kärleksdikt, men det var som symbol för kärleksförbundet mellan Gud och det judiska folket som den togs med i Bibeln.

Jonas Gardell söker med ljus och lykta efter episoder i Gamla testamentet som han kan förfasa sig över och slå fast att här möter vi en gudsbild som vi inte kan acceptera. Men i många fall har dessa texter fått en helt annan innebörd redan i den judiska traditionen, än mer i den kristna där många texter har fått peka framåt mot Kristus: Jesaja och psaltarpsalmerna är kanske bara de viktigaste exemplen. Hos Jonas Gardell saknas medvetandet om att det är fruktlöst att försöka förstå en helig skrift skild från den gemenskap och tradition som har använt och tolkat den (också Sten Hidal påpekade i Signum 5/2003, 50-51 att Gardell glömmer bort den levande tros- och tolkningsgemenskapen).

Jonas Gardell beskriver på ett helt riktigt sätt hur olika gudomligheter och religiösa traditioner har påverkat den tidiga judendomen på ett sätt som lyser igenom i många texter i Gamla testamentet. Sedan slår han fast att "vi måste välja vilken Gud vi tror på. Vi kan inte hålla fast vid varenda gudom och gudsbild från östra Medelhavsområdet som för några tusen år sedan smög sin in i det komplex som är vårt gudsbegrepp."

Men frågan är om man måste välja. Olika traditioner har lånat ut sina bilder och begrepp som i den judiska och kristna traditionen blir till några av de många sidor av ett prisma som gång på gång utan ände försöker uttrycka vad Gud är. Jonas Gardell söker efter en trygghetens Gud som accepterar honom så som han är. Men den bibliska traditionen beskriver en Gud som är större än så. Långt före Jesu födelse beskrev den judiska traditionen spänningen mellan å ena sidan bilden av Gud som kommer nära människorna och är mitt bland sitt folk, och å den andra bilden av Gud som samtidigt är långt borta, högt uppe, bländande och litet skräckinjagande. För Bibeln är det en och samme Gud, som går långt utöver människans fattningsförmåga. En enda gudsbild räcker nog inte ens för den som tror att Gud är en.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/03-10-21

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»