Anselm Grün, Bön med kropp och själ, övers. från den tyska originaltexten av Georg Wallerstein, Catholica 2003, ISBN 91-86428-90-X

Den som för första gången besöker en katolska mässa blir ofta överraskad av hur mycket folk rör på sig i kyrkbänkarna. Ideligen reser de sig upp, sätter sig ned eller faller på knä, slår sig för bröstet och gör olika slags stora och små korstecken. Kroppen och dess ställningar är viktiga uttrycksmedel när man möter Gud i liturgin, inte bara orden i bönen och sånger. Tal, sång, tystnad, rörelser, kroppställningar, allt är ett uttryck för att människan är en helhet och att hela människan är engagerad i den förening mellan Gud och mänskligheten som liturgin tänks vara.

Lika överraskande som dessa gester och ställningar kan vara för en utomstånde, lika ofta blir de till rutin för katolikerna, som ofta gör dem därför att andra gör dem, därför att man gör så, utan att tänka mer på den saken. Men om man vill kan man stanna upp och verkligen fundera igenom vad varje ställning uttrycker. Det kan bli utgångspunkten för spännande funderingar om hur kropp och själ hänger ihop och möter Gud - eller stöter honom ifrån sig - tillsammans.

Sådana funderingar är just vad den tyske benediktinmunken Anselm Grün ägnar sig åt i den lilla boken om "bönen och kroppen," som nu översatts till svenska av Georg Wallerstein och getts ut av förlaget Catholica, tillsammans med en ännu kortare skrift om fastan, i en volym med titeln "Bön med kropp och själ".

Ingen kan väl ha funderat mer över liturgins riter än en benediktinmunk. Grüns reflexioner är dessutom frukten av, och nästan en kommentar till de kurser han ofta har där han låter deltagarna inta olika kroppställningar och bli medvetna om vad de uttrycker, hur de hjälper eller stjälper människans kontakt med Gud och medmänniskorna. "Tron måste få rutscha ner från huvudet till kroppen. Först då griper den hela människan," skriver Grün.

Det handlar om att stå - den normala böneställningen i Bibeln! - att lyfta upp händerna, att breda ut dem, att lägga dem på någons huvud, att föra samman handflatorna eller knäppa händerna, - den kanske vanligaste bönegesten bland moderna kristna - att hålla händerna framför ansiktet, slå sig för bröstet, göra korstecknet, att buga sig och falla på knä.

För Anselm Grün handlar det om att använda kroppen för att förbättra relationen till Gud och så bli frisk. Här kanske man får vara litet försiktig. Han tar inte upp frågan om hur ett meningslöst lidande, hur smärta och sjukdom kan överlämnas till Gud och förenas med Kristi lidande. I vissa resonemang ligger Grüns resonemang farligt nära ett slags framgångsteologi: tror man på Gud på rätt sätt mår man bra och blir frisk.

Så enkelt är det kanske inte ur ett kristet perspektiv: redan Job i Gamla testamentet fick smärtsamt nog uppleva att det inte räcker med en fungerande Gudsrelation för att få vara frisk. Lidande och sjukdom kan inte bara förklaras med det "psykosomatiska synsättet," som Grün anlägger.

Kanske syftar Grün på något vidare än kroppslig hälsa när han talar om att vara "frisk", och då fungerar hans resonemang bättre. Att vara "frisk" kan helt enkelt vara att ha en sund relation till Gud.

Han skriver: "Böneställningarna lär oss hur vi binds vid Gud till både kropp och själ... Bara den människa som har en relation till Gud, kan bli frisk."

Att bli medveten om kroppställningarnas innebörd och att verkligen tillämpa dem handlar om att öppna sig för Gud, förklarar Grün:

"Om vi ständigt retirerar till våra privata rum, fantasins rum där vi drömmer oss in bättre världar, världar där allt handlar om oss själva och där allting lyckas, splittras vi och blir tärda. Vi har lagt märke till den faran både hos oss själva och många andra människor, faran med att dra sig tillbaka till sitt eget privata, till rum där vi är ensamma med oss själva och dit vi inte heller ger Gud tillträde. Så flyr man från den verklighet man inte vill ha med att göra till fantasins och drömmarnas skenvärld. Men i bönens olika åtbörder och gester öppnar vi alla kroppens och själens rum, både medvetna och omedvetna för Gud. Gud får se in överallt. Då kan också hans helande kärlek tränga in och förvandla allting."

Och det är väl vad kristendomen handlar om i sitt innersta väsen: att släppa in Gud och låta hans kärlek tränga in och förvandla allting. Grüns lilla skrift är en viktig påminnelse om att människan är en helhet, i en tid då kroppen allt oftare ses som en värdelös maskin vars bitar skall bytas ut när de går sönder och som en dag skall kastas bort när den inte längre behövs som bas för det rent andliga medvetandet, för själen. I ett kristet perspektiv har kroppen en mycket större värdighet än så. Kroppen kan bli Guds tempel och får då uppstå till evigt liv så som Jesus uppstod med sin kropp.

"Vi är vår kropp", betonar Grün. "Kropp betyder hela människan som person, inte bara som man upplever sig själv, utan även som man lever fram sig själv."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/03-06-05

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»