Sven H. Gullman, Athos. Det heliga berget, Norma 2004 ISBN 91 7217 069-7. 192 sidor. 248 kronor.

Sven H. Gullman har sedan 1996 besökt klosterrepubliken Athos nio gånger och har nu skrivit en bok om Athos. Den handlar inte så mycket om arkitektur, konst eller bokskatter utan snarare om vad Gullman kallar ”basfakta”: platsens historia, de olika klostren och levande beskrivningar av hur det är att besöka Athos idag. Boken är ingen skrivbordsprodukt utan är resultatet av en nära personlig kontakt med klostren på Athos, och illustreras av många färgfoton av författaren. Sven H. Gullman berättar utförligt om alla de olika klostren på Athos och människorna som lever där. De många färgfotona avbildar inte bara byggnader och konst utan också och framför allt munkar, många av den påfallande unga.

Athos är den nordligaste av de tre uddarna på halvön Chalkidikí i nordöstra Grekland och är särskilt känt för sina många kloster, varav det äldsta grundades 963. Klostren bildade en republik 1060 och behöll sin självständighet till 1923, då Athos tillföll Grekland efter det första världskriget. På berget Athos lever idag ett par tusen munkar som utgör ett slags andlig resurs och skattkammare för hela den ortodoxa världen.

De första munkarna kom antagligen hit redan på 600-talet, men det var förmodligen 700-talets bildstrid i det bysantinska riket som fick många munkar att söka sin tillfykt i de oländiga delarna av halvön. Under 800-talet grundades det första kända klostret. 963 grundades Megistis Lavras, som fortfarande blomstrar. Klosterbyggnadet fortsatte med stöd från kejsarna. Kvinnoförbudet var redan etablerat. När kristenheten skildes i öst och väst 1054 fanns här redan 13 av dagens 20 kloster. Efter turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 levde munkarna under sultanen och betalade skatt till honom. 1822 utropades Greklands självständighet men först efter första världskriget blev Athos en del av Grekland.

I klostren på berget Athos har den grekiska traditionen blandats med den rysk-ortodoxa. Redan på 1000-talet grundades ryska kloster. 151 hade sju kloster slaviska ledare. men Greklands självständighet på 1800-talet ledde till att de grekiska munkarnas självskänsla växte, samtidigt som det ortodoxa Ryssland medvetet strävade efter inflytande på Balkan. Flera grekiska kloster drogs med skulder medan Ryssland kom med ekonomisk hjälp. 1903 fanns på Athos 3496 ryska munkar mot 3276 grekiska. Men efter ryska revolutionen 1917 slutade Ryssland sända pengar och munkar. 1913 fanns här totalt omkring 8000 munkar, men tretton år hade antalet sjunkit till 4900. Under hela 1900-talet blev munkarna färre. Idag är de omkring 2000 men på väg upp efter ett bottennapp i början av 1970-talet, då det bara fanns drygt 1000 munkar. Idag kommer allt fler unga och högutbildade munkar till Athos. Idag uppges 80% vara under 50 år. ”De grå skäggen är i minoritet”, kommenterar författaren av egen erfarenhet och bifogar bildbevis. Ortodox tidning upp uppger att det år 2001 fanns 2276 munkar.

Under de senaste årtiondena har Athos framstått för omvärlden inte bara som en andlig kraftcentral utan också som en kraft som motarbetar det ekumeniska arbetet för kristen enhet. De motsätter sig dialogen mellan påven i Rom och patriarken av Konstantinopel Bartholomeos I. De protesterade högljutt när påven Johannes Paulus II besökte Athen år 2001. Mest oböjliga är munkarna i Esfigménouklostret, som i det närmaste har brutit förbindelserna med patriarken, skriver författaren.

Så har det inte alltid varit. Det fanns givande kontakter mellan Athos och Rom på 1600-talet. 1628 föreslog ett av klostren att Rom skulle upprätta en skola på Athoshalvön. 1643 föreslog ett annat kloster att Rom skulle få överta ett kloster mot att en kyrka i Rom ställdes till Athosmunkarnas förfogande. Påvarna å sin sida visade sitt uppskattande. Redan då fjärde korståget spårade ur 1204 ställde klostren under sitt beskydd.

Ett särskilt intressant kapitel i Sven H. Gullmans bok är inledningen, där han redogör för vad välkända svenska besökare och författare har skrivit om sina besök på Athos. Lennart Hellsing skrev 1952 engagerat om sina klosterbesök och berättar att han känner att han har ”helig mark under fötterna.” Sven Lindquist skriver 1959 att Athos är ”sjunket i okunnighet och oandlighet. Jag fann en primitiv klubb för excentriska ungkarlar, ett ålderdomshem för stelnade fanatiker och förslöade bukmänniskor.” Finländske seglaren och författaren Göran Schildt berättar om ett besök på Athos då hans hustru fick stanna kvar ensam i båten medan hennes man övernattade i klostren.

-Den tid är nog förbi då hemkomna resenärer gav ut sina reseintryck i bokform, skriver Gullman. Det ligger väl en del sanning i det. Men samtidigt är hans egen bok en del av samma tradition, bara det att han inte är en tillfällig och okunnig turist utan en flitig och andligt intresserad besökare. Hans erfarenhet av platserna och människorna på berget Athos gör boken särskilt intressant och gör att den finner sin plats i vår tids intresse för den andliga sidan av resandet.

För många människor är resan ett tillfälle att dricka ur nya källor och ladda upp de andliga batterierna. Om man vill kalla det vallfärd eller inte är väl mest en smaksak. Vallfärden och klosterlivet har mycket gemensamt: det är fråga om något som inte är vardag för de flesta men som ändå kan berika alla andligt intresserade. Sven H. Gullmans bok Athos. Det heliga berget är inte en andlig handbok i klosterliv, men förmedlar mitt bland alla ”basfakta” så mycket av Athosklostrens liv att man får en levande bild av dessa munkars liv och förhållande till omvärlden både idag och genom historien.

Boken är utgiven av Norma bokförlag, som 1996 köptes av förlaget Artos. Idag är Artos och Norma ett och samma företag.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-05-10

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»