Svenskkyrklig präst rapporterar från Rom

H B Hammar, Gisslan hos påven, Warne förlag 2002. ISBN 91-86425-35-8

H B Hammar var Svenska kyrkans representant i Rom under fem år, som sammanföll med Vatikanens förberedelser inför jubelåret 2000 och dess många evenemang. Hammar blev själv involverad i den kommitté som förberedde jubelårets ekumeniska sida.

I boken Gisslan hos påven berättar han om sin upplevelser och erfarenheter under de fyra åren i Rom och inte minst om diskussionerna i denna jubelårskommitté. Det är en värdefull byggkloss för den historia som handlar om förhållandet mellan Sverige och Vatikanen under de sista åren av 1900-talet sedda från svenska observatörer i Rom. De händelser som Hammar rapporterar om är viktiga ur denna synvinkel: förberedelserna inför jubelårsfirandet, Svenska kyrkans skilsmässa från staten, Ecce Homo-utställningen, Aktörer är förutom H B Hammar själv påven Johannes Paulus II, några av hans kardinaler, Vatikanambassadören Anders Thunborg, fotbollstränaren Sven Göran Eriksson, ledaren för den romerska grenen av birgittasystrarna Moder Tekla Famiglietti. Vi kan vara glada över att H B Hammar har velat nedteckna sina minnen och intryck från dessa viktiga år i Rom. Hammar har sitt eget perspektiv som präst i Svenska kyrkan, och det är helt naturligt att han tolkar och resonerar om sina upplevelser ur det perspektivet. Det är också intressant att ta del av en svenskkyrklig prästs reaktioner inför några av de mest katolska av alla företeelser som jubelår, avlat och kardinaler. Hammar visar stor sympati och respekt för påven och gör flera gånger utförliga referat av påvens tal eller dokument när han finner dem särskilt intressanta.

Vad läsaren reagerar över redan tidigt är boken är hur författaren själv beskrivs som händelsernas centrum på ett ganska oförhöljt sätt. Det börjar redan med hans sista predikan i hemförsamlingen före avresan till Rom: "Många blev faktiskt gripna denna tidiga morgon. För ett par dagar sedan hade man läst i alla tidningar att prästparet skulle flytta till Rom. Och så står han här, predikanten, en sista julmorgon hemma i Skara och predikar, laddat och engagerat, just om Rom. Visst kändes det i den stunden att tillfället var speciellt, mycket speciellt."

H B Hammar är, som namnet antyder, bror till ärkebiskopen i Uppsala K G Hammar. Under H B Hammars tid i Rom inträffade kalabaliken omkring Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka, där Jesus framställdes i en homosexuellt laddad bild. I Samma veva skulle brodern ärkebiskopen besöka påven i Rom. Från Roms sida bad man ärkebiskopen skjuta på besöket för att man skall kunna förbereda det bättre. Ärkebiskopen gick ut till svensk press och framställde sig som ett offer för påven. Både dåvarande Vatikanambassadören Anders Thunborg och svenske prästen H B Hammar fick gripa in med hjälp från ledaren för den romerska grenen av birgittasystrarna Moder Tekla Famiglietti. Kapitlet heter "Skall jag ta hand om min bror?" Det är ett bibelcitat som knappast kan vara allvarligt menat. Eller liknar H B Hammar sig vid Kain, som sade dessa ord efter att ha slagit ihjäl sin bror Abel? Hammar verkar inte lägga in någon särskild mening i denna smått chockerande användning av ett av bibelns mest ökända citat. I stället resonerar han att om hans bror är i knipa är det hans kristna plikt att åtminstone försöka göra något. "Även om jag tyckte att han hade sig själv att skylla," tillfogar han.

Det mest intressanta i boken är redogörelsen för H B Hammars erfarenheter av att sitta i den ekumeniska kommittén som skulle förbereda de ekumeniska sidorna av jubelåret. Hammar blev besviken på ekumeniken: ett kapitel heter rentav "Ekumenik, jaha." Han blir chockad över att första sammanträdet äger rum lördagen före jul och protesterar: som gift präst brukar han handla julklappar, skaffa julgran, bidra till städningen. Att dessutom arbeta en hel lördag, 9-19, är för honom otänkbart. Han var en av sex "broderliga delegater": två ortodoxa, en reformert, en metodist, en anglikan och han själv.

En stor del av boken handlar om att H B Hammar tyckte att jubelåret skulle kulminera i ett gemensamt nattvardsfirande öppet för alla kristna. Mycket i hans bok kretsar kring hans längtan till det katolska nattvardsbordet, efter det som katoliker kallar kommunionen. Detta är kanske det inslag i boken som det är viktigast att bemöta ur ett katolskt perspektiv.

På julnatten i Peterskyrkan blir han upprörd över att den lilla gudstjänstboken använder det traditionella katolska uttrycket "de troende", "i fedeli", om dem som får ta emot kommunionen: "Även de troende tar emot kommunionen." Han känner sig utestängd: "Jag och min familj får inte vara med." En månad senare upprepas händelsen trots att Hammar hade framfört klagomål, som tydligen inte räckte för att ändra på denna sedvana. När det händer igen skriver han: "Jag håller på att explodera. Eller kräkas. Vilken förödmjukelse! Vilken skymf! Vi räknas inte som troende heller."

I själva verket befinner sig många katoliker i samma situation. Många katoliker får inte ta emot den katolska kommunionen för att de har som försatt sig i en situation som strider mot den katolska kyrkans regler; de kanske lever i ett andra äktenskap eller har inte biktat sig efter att ha handlat mot kyrkans moral i en viktig fråga. Under en katolsk mässa är det alltså inte alla katoliker som tar emot kommunionen, men det innebär inte att den katolska kyrkan ifrågasätter tron hos dem som inte gör det, som Hammar kanske tror.

För att ta emot kommunionen måste man däremot ha rett ut sitt förhållande till kyrkan, från vilken man tar emot sakramenten. En medlem av Svenska kyrkan är ur denna synvinkel en döpt och troende människa som inte har rett ut sitt förhållande till kyrkan och dess syn på vad som är rätt och fel. Den obligatoriska vägen till kommunionen är helt enkelt att bikta sig för en katolsk präst - det gäller både för obiktade katoliker och för den medlem av Svenska Kyrkan som känner en så stark längtan efter den katolska kommunionen att han eller hon är beredd att bli katolik.

På det ena sammanträdet efter det andra i den ekumeniska kommittén förespråkar Hammar "en fri och öppen kommunion, i ett fritt nattvardsfirande" under år 2000. Han menar att det handlar om att våga tro på "Andens nyskapande kraft." "Anden måste kunna verka nu!" utbrister han. Ett av dessa tillfällen beskriver han som "ett av de största under min prästgärning."

Hammars förslag om ett öppet nattvardsbord faller inte i god jord. Det visar sig också att Hammars egen syn på vad nattvarden är ligger ganska långt från den katolska tron att brödet och vinet verkligen blir Kristi kropp och blod. För Hammar är nattvarden "en enkel måltid, bröd och vin, bara; en hjälp för att komma ihåg Mästaren, uppleva att han på något hemlighetsfullt sätt är med." Det fina är "gemenskapskänslan".

Han berättar uppriktigt hur han får mothugg av kardinal Francis Arinze från Nigeria, som förklarar den katolska synen: "Kristus offrar sin kropp och sitt blod... så gör han på nytt i varje eukaristiskt firande... Kristus offras på altaret i varje mässfirande, ständigt på nytt. Kristus finns med där fullt ut... Brödet och vinet är verkligen Kristi kropp och blod. Det är inte något som bara är symboliskt." Hammar kommenterar stillsamt att han tror att "många människor uppfattar den här punkten i nattvardsläran som ‘knepig'". "Den läran kan jag inte skriva under", tillfogar han. "För mig är den inte förenlig med ett lutherskt synsätt."

Det är exakt vad man skulle förvänta sig från en präst i Svenska Kyrkan. Vad läsaren kanske frågar sig är varför H B Hammar så gärna vill gå fram just till det katolska nattvardsbordet, när han ändå inte delar den katolska kyrkan tro på vad brödet och vinet blir under eukaristifirandet. Man kan undra varför han inte har någon förståelse att den katolska kyrkan, som tror att brödet och vinet verkligen blir Kristi kropp och blod, inte menar sig ha rätt att ge kommunionen till den som inte tror så, till exempel H B Hammar.

För Hammar är detta något konstigt, och han blev förbittrad över vad kardinal Arinze sade. Han "blev så besviken på den svarte kardinalen. Jag kände med hela min varelse att han inte ville. Och då vågade han ju inte heller! Vågade inte utsätta sig för Andens vind!"

Hammar fick alltså inte som han ville, det blev inget ekumeniskt nattvardsbord under jubelåret. Då förlorade han också allt intresse för de andra ekumeniska evenemangen, som han beskriver som "pseudohändelser". Eftersom hans förslag i den ekumeniska kommittén inte gick igenom kommenterar han bittert: "Tron hade inte varit tillräckligt stark, tron på Guds Ande, som faktiskt kan skapa nytt. Om Anden bara kunde få chansen..."

Hammar antyder ofta att hans egna åsikter är uttryck för "Andens vind". Det är kanske att ta i.

Det gäller också bokens titel, Gisslan hos påven. När man läser boken undrar man vad titeln egentligen syftar på, om den möjligen är lika ogenomtänkt som det häpnadsväckande Kain-citatet. Kanske finns förklaringen i slutet av inledningen, där Hammar beskriver hur han kände sig "infångad i ett system, som är obevekligt, ja, stenhårt, trots en ibland översvallande hjärtlighet." Det obevekliga och stenhårda tycks vara att H B Hammars förslag i Vatikanens ekumeniska jubelårskommitté aldrig gick igenom trots ett hjärtligt bemötande. Att beskriva den upplevelsen som att vara gisslan hos påven är kanske att ta i.

Både bokens titel, Kain-citatet och det myckna talet om Andens vind när det handlar om H B Hammars åsikter ger intrycket att författaren ibland ägnar sig åt ogenomtänkt effektsökeri.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/03-01-30

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»