Gerard W. Hughes, Det omöjligas Gud. Om kristendomens kris och Guds närvaro. Översättning: Janne Carlsson. 294 sidor, cirkapris 276 kronor. Cordia 2004. ISBN 91-7085-289-8.

80-årige engelske jesuitpatern Gerard Hughes från Birmingham har skrivit en bok som i svensk översättning heter Det omöjligas Gud. Om kristendomens kris och Guds närvaro, översatt av Janne Carlsson och utgiven av förlaget Cordia. Det känns konstigt att tala illa om en bok som säger så mycket riktigt som denna, men det beror på den anspråksfullhet med vilken författaren säger riktiga men självklara saker som om han upptäckt dem själv. Pater Hughes menar att det är ett problem för vår tids kristendom att vi har en kluven andlighet, att vi skiljer det rituella från vardagslivet. Man blir tvungen att fråga sig: var var författaren på 1900-talet? När den spanske prästen Josemaría Escrivà grundade lekmannarörelsen Opus Dei långt före Andra vatikankonciliet? Var var han när samma inspiration ledde till grundandet av lekmannarörelser som focolari, Sant’Egidio, Comunione e liberazione, som alla vill förverkliga tron i vardag och arbete? Nej, dessa rörelser nämner han inte, och om den katolska kyrkan så som den har varit hittills har han inget särskilt gott att säga: han utsätter den för förenklad och stereotyp kritik för att sedan citera några engelska författare som han tycker har bra idéer.

Om man kan se mellan fingrarna med att Gerard Hughes missade 1900-talet undrar man i alla fall var han var när Gamla testamentet skrevs. Redan den klassiska botpsalmen Ps 51 förkunnar att det offer Gud vill ha är ett förkrossat hjärta. Profeterna utropar att Gud inte vill ha riter och offer utan rättvisa och ett rättfärdigt liv. Spänningen mellan den judiska lagens detaljföreskrifter å ena sidan och betoningen av rättfärdighet i vardagslivet i profeterna och psaltaren å den andra hör till judendomens och därefter kristendomens DNA. Det är ett motsatspar som skapar ett spänningsfält i vilket varje troende människas liv utspelas. För Hughes tycks profeterna vara en ny upptäckt, och för att damma av dem – han tycker nämligen att de är dammiga – kallar han dem ”hebreiska” profeter. Vad menas med det? Judiska? Hebreisktalande?

Gerard W. Hughes har gjort den stora upptäckten att ”vi”, och här menar han ”ni” för han kan knappast syfta på sig själv, ”har begränsat Gud till den religiösa sfären och visar stor vördnad för honom i våra gudstjänster, samtidigt som vi ser till att Gud inte blandar sig i vårt vardagsliv.” Eftersom han inte lär syfta på sig själv antar jag att han syftar på mig, läsaren, med denna mästrande ton. Sedan skriver han, år 2003, att det i vår tid är viktigt att lära sig att be, två år efter att påven Johannes Paulus II uppmärksammade hela den katolska världskyrkan på att vår moderna tid behöver böneskolor och själv sedan dess har hållit regelrätta kurser i hur man ber rosenkransen, tidegärden och firar eukaristin. Välkommen till verkligheten, Gerard Hughes! Men å andra sidan, hur kan någon skriva en bok med något nytt om vår tid samtidigt som han bekänner att det är den första bok han skrivit på ordbehandlare? Vad kan en 80-årig präst veta om vår tid utan att ha använt datorer?

En annan brist i boken är att den är skriven för en engelsk publik och är allt för nära knuten till engelskt samhälle och kultur för att vara riktigt relevant. Den har inte heller bearbetats tillräckligt av det svenska förlaget: det är inget vidare att citera det franska helgonet Therèse av Lisieux i engelska utgåvor! (För övrigt är den svenska översättningen utmärkt).

Gerard Hughes tycks göra vad han kan för att bekräfta alla tänkbara fördomar om engelsmän när han är så stolt över vad han tror är sina egna upptäckter utan att bry sig om att titta efter vad som pågår i omvärlden. Kontakten med nuet är inte hans starka sida. På hans hemsida kunde man i oktober 2004 läsa att trupper var på väg till Irak för att avsätta Saddam Hussein. Författarens pacifistiska övertygelser imponerar inte heller med sitt djup. Han är förvisso inte ensam om att vara kritisk mot det USA-ledda militära ingripandet i Irak. Men han går längre än så och tycks mena att det alltid är fel att göra väpnat motstånd mot det onda. Han skriver att ”vi ska göra motstånd mot ondskan, motstånd mot angriparen, men utan att medvetet använda fysiskt våld... Icke-våldsamt motstånd kan göra angriparen medveten om det som är av Gud hos honom eller henne och kan visa sig vara en effektiv metod för att få angriparna att besinna sig,” skriver han. Men tror han verkligen själv att denna metod kan fungera på folk som Adolf Hitler och Osama Bin Laden? Vad man skall göra med dem förklarar inte författaren. Han förklarar inte vad judarna i Auschwitz skulle göra medan de väntade på att Hitler skulle besinna sig. Inte heller förklarar han vad han tycker att ansvariga politiska och militära ledare rimligen kan göra för att den civilbefolkning de ansvarar för inte skall behöva dö i nya 11 september-attentat. En sak är nämligen att generöst offra sig själv, en annan sak är att offra andra. Det finns kanske inga färdiga svar på dessa svåra frågor. Men Hughes nämner inte ens att dilemmat existerar.

Därmed inte sagt att allt vad Hughes skriver i andliga frågor är fel, tvärtom. Säkert kan någon ha glädje av att läsa denna bok som inte har stött på tankarna tidigare, någon som inte har haft någon levande kontakt med den katolska kyrkans liv de senaste årtiondena. Och då kan den säkert fylla en viktig funktion. Men ”vår tids kluvna andlighet” är varken vår tids eller någon ny upptäckt, problemet är minst 3000 år gammalt. För den som är bekant med katolska kyrkans liv innehåller boken en förfärande rad banaliteter, sanna men ack så välkända. Bäst är kanske bokens råd om hur man kan be på olika sätt och hur man gör för att koncentrera sig. Här har författaren mer att bjuda på utifrån lång egen erfarenhet av vägledning enligt ignatiansk spiritualitet. Allra bäst är citatet av en anonym f d ärkebiskop av Canterbury som fick frågan hur länge han ber varje dag. Han svarade: ”Så där fem minuter, men det tar mig kanske fyrtio minuter innan jag är redo för de fem!”

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/04-11-23

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»