Ignatius av Loyola, Andliga övningar och tio brev. Översättning från den spanska originaltexten och kommentar av Fredrik Heiding. S.J. Artos 2005. ISBN 91 7580 284-8

Vid 1500-talets mitt, när Europas kristenhet hade splittrats och genomgick en av sina värsta kriser någonsin, skapade jesuitordens grundare Ignatius av Loyola vad han kallade Andliga övningar för att hjälpa människor att göra livsval och att förstå vad Gud vill av dem. Ett halvt årtusende senare används denna metod fortfarande i hela världen. I juli 2004 användes den rentav under en katolsk ungdomsvallfärd i Vadstenatrakten.

Ignatius handbok för dessa övningar heter just Andliga övningar och har nu kommit ut i nyöversättning på svenska av jesuiten Fredrik Heiding. Den senaste svenska översättningen var av jesuiterna Herman Seiler och Rune P. Thuringer och kom 1979. Ignatius Andliga övningar har alltså nu trätt in i en ny generation: Herman Seiler var född 1910 medan Fredrik Heiding är född 1967. Han är normalt verksam i S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm och fast medarbetare i kulturtidskriften Signum, och är van att ge de andliga övningarna.

Andliga övningar är ingen bestseller, och inte heller någon uppbyggelselitteratur. Ingatius karga och ordknappa text är ett exakt redskap för författarens försök att uttrycka sina andliga erfarenheter. Det är en text som skall användas tillsammans med en andlig ledare och börjar på följande föga insmickrande sätt: ”1. Anmärkningar för att bilda sig en uppfattning om följande andliga övningar: till hjälp såväl för den som ger dem som för den som tar emot dem.”

Övningarna är upplagda på fyra veckor och avslutas med andliga råd, bl a om tre sätt att be och om hur man urskiljer andar. Därpå följer översättarens kommentar, som beskriver författaren och verkets tillkomsthistoria och beskriver övningarna som ett drama som i sin fulla form tar omkring 30 dagar eller fyra veckor, som här beskrivs som akter. I denna teatertolkning följer Fredrik Heiding den spanske jesuiten Rogelio García Mateo.

Huvudrollsinnehavarna i dramat är två: Jesus Kristus och den som gör övningarna. Den andlige vägledaren måste vara med, men bara för att orientera och underlätta mötet. Utifrån analysen av övningarna som ett drama blir det så lättare att förklara vad som händer i de olika akterna. Översättaren diskuterar utförligt också olika slags bön i Andliga övningar. De är: att rannsaka sitt samvete, att meditera, att begrunda, att kontemplera.

Ett utförligt avsnitt förklarar hur man i Ignatius fotspår kan be rytmiskt med hjälp av andningen. Den som kommer i kontakt med sin egen anding märker att tillvaron har en djupare dimension: andningen har både en fysisk och en andlig aspekt, skriver Heiding. Det är nämligen inte sant att den västerländska kristna traditionen bara hör hemma i huvudet och att man måste bege sig till österlandet för att upptäcka andliga traditioner som omfattar kroppen och andningen. Redan den gregorianska sången och tidegärden är sätt att be med hjälp av andningen, med markerade pauser för in- och utandning. På samma väg är Ignatius när han skriver: ”Det tredje sättet att be är att man med varje andetag ber tyst i sitt inre, genom att säga ett ord i Fader vår eller i en annan bön som man ber. Man säger ett enda ord mellan ett andetag och ett annat. Under tiden från ett andetag till ett annat skall man särskilt fästa uppmärksamheten på betydelsen av ett sådant ord, eller på personen som man ber till.” (AÖ 258)

Särskilt viktiga och berömda är Ignatius råd om hur man urskiljer andar. Det gäller att urskilja och förstå ”rörelser” i själen. Ignatius är övertygad om att Gud talar till människan, men inte bara genom extraordinära och sensationella religiösa upplevelser. Ignatius vill hjälpa den som gör övingarna att höra Gud tala i vanliga och ordinära tankar. Det viktiga är förstås att inte ta egna tankar och fantasier för Guds röst. Urskillningen sker i flera steg, där man behöver hjälp av en kompetent andlig vägledare.

Boken slutar med tio brev av Ignatius, som var en flitig brevskrivare. Ofta angav Ignatius grundtonen, varefter brevet skrevs av sekreteraren pater Polanco. 6800 brev finns bevarade från perioden 1524 till 1556. 5300 är riktade till andra jesuiter; resten, ca 1500, till män och kvinnor utanför orden. Jesuiten Hugo Rahner gav rentav ut en bok 1956 med titeln: Ignatius av Loyolas brevväxling med kvinnor. Under sina sista år som generalföreståndare för Jesu sällskap, jesuiterna, kunde Ignatius skriva tre till fyra brev om dagen.

Fredrik Heiding har valt ut tio brev från 1524 till 1556 som kan fungera som kommentar till Andliga övningar. I det första tröstar han en änka och försöker hjälpa henne föstå vad Gud vill av henne. I det sista skriver han till en överansträngd och utarbetad italiensk präst och råder honom att göra andliga övningar och att delegera arbetsuppgifter till andra. Här ger Ignatius ett råd som gäller för alla människor och som därför får avsluta denna presentation.

-När man är mycket upptagen är det nödvändigt att prioritera och ägna sig åt det viktigaste, nämligen det som är till Guds större tjänst, det som är till större andlig nytta för medmänniskan, samt det som är mer fullkomligt och till det allmänna bästa. För detta ändamål är det dessutom till stor hjälp att reservera litet tid för att besinna sig och ordna sitt agerande.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-11-17

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»