Stig Jonsson & Annika Hagström, En bro över mörka vatten, Cordia ISBN 91-7085-318-5.

En bro över mörka vatten är en bok skriven av en själasörjare och en journalist om hur man hjälper människor vars anhöriga dör i katastrofer eller på andra särskilt hemska sätt. Författarna, prästen Stig Jonsson och journalisten Annika Hagström, möttes för över femton år sedan då Annika Hagström skulle göra ett tv-program om offren för en bussolycka i Norge 1988 då 16 människor omkom från Kista församling, där Stig Jonsson var kyrkoherde. Boken kom ut 1990 och ges nu ut i nyutgåva i pocket av Cordia.

Katastrofer är något som världen och Sverige har blivit allt mer medvetna om de senaste åren. 26 december dödades många svenskar i tsunamikatastrofen i Sydostasien. Diskoteksbranden i Göteborg minns de flesta, och alla vet väl vad Estonia var för något. 11 september och bomberna i London har gjort skenbart trygga västländer mer katastrofmedvetna. Boken utgår bland annat från erfarenheter efter bussolyckan i Måbödalen i Norge 1988 men tar upp många olika öden och tragiska sätt att förlora sina anhöriga, som när barn och ungdomar eller livskamrater dör i sjukdomar eller olyckor eller tar livet av sig. Bland dem som får berätta sin tragiska historia finns bland annat mamman tillstyckmördade Catrine da Costa, som dödades 27 år gammal 1984.

Författarna resonerar om olika sätt att handskas med sorgen och om hur omgivningen kan hjälpa till. Mycket av detta är allmänmänsklig livserfarenhet av hög kvalitet och har gjort denna 15 år gamla bok till en klassiker för krisgrupper och andra som bearbetar sorg. I boken får människor med olika livsåskådning komma till tals. För många känns det tryggt att låna bilder från Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta när man talar om anhörigas död, ord och begrepp som Nangijala och körsbärsdalen blir viktiga och positivt känsloladdade i en tid då ordet ”himlen” inte längre bär på starka känsloassociationer för många.

Kanske är vi extra känsliga för katastrofer i Sverige, för de bryter igenom den vadderade vall som det välmenande samhället byggt upp omkring oss. Efter tsunamikatastrofen var det att döma av pressdebatten inte många svenskar som var arga på Gud för att så många oskyldiga dött. Men många var arga på den svenska regeringen, trots att den var helt oskyldig till katastrofen.

Liknande känslor möter man hos Lasse i en av bokens historier. Efter en olycka trodde han att det fanns professionell hjälp att få när man råkade ut för det värsta, att det fanns samhällsinsatser som kunde lindra sorgen, en sorts nödhjälp som trädde i kraft. Men det fanns ingen sådan hjälp.

Alla folk och länder har inte samma starka tro på att samhället skall hjälpa dem bearbeta sorg och smärta. Efter bombningarna i London 7 juli sände svenska UD tre svenska psykologer till London, men ingen ville tala med dem.

Mycket av bokens innehåll handlar alltså om allmänmänskliga erfarenheter, men mer specifika kristna perspektiv anläggs i ett kapitel om religionens roll i krisen.

Alla berättelser i boken handlar inte om troende människor, men några gör det. Det finns inga garantier för att kristen tro ger frid inför döden, men i alla fall den här recensenten tycker sig ha sett människor som haft en stark kristen tro utstråla frid även efter döden på ett annat sätt än andra avlidna. Liknande erfarenheter kommer fram i en berättelse om en troende mors dödsbädd, som påminner om att den som har förmånen att ha en kristen tro kan alltid hoppas få vittna genom sin död.

Den sista tiden var hon medvetslös (...)... När sedan döden inträdde, blev det en ljus stund. Hon kom aldrig till medvetande, men vi förnam ändå att hon hörde oss. När livslågan började slockna, samlade vi oss till en andaktsstund. När min svåger sjöng en sång och jag bad en bön, slutade hennes hjärta att slå. Alla rynkor slätades ut i hennes ansikte. En obeskrivlig frid spred sig i rummet. Vi kände Guds närvaro. –Det var ett av de vackraste dödsögonblick jag var med om, sa en av sköterskorna.

En annan berättelse handlar om en far som förlorat sin tioåriga dotter i en svår njursjukdom. Han berättar:

Den dagen jag stod i bårhuset hos min lilla flicka och visste att hennes plågor var slut och såg det fridfulla uttrycket i hennes ansikte, kunde jag inte annat än känna djupaste tacksamhet till Gud. Aldrig har jag känt hans närvaro så intensivt som då. Sedan den dagen vet jag att han finns hos oss närhelst vi ber till honom.

I vårt samhälle har döden blivit ganska osynlig. Boken En bro över mörka vatten påminner om att det kan vara positivt att se döden, att se avlidna anhöriga, och att kristen tro kan göra döden till något positivt, både för den som ger sig av och för den som lämnas kvar. Och därmed ger denna bok om olyckor och katastrofer ett glatt budskap till alla, för döden är ju det enda som vetenskapen aldrig kommer att kunna befria oss från.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-08-06

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»