Vägen till katolska kyrkan i Sverige. Sammanställd av K Arne Blom och Sigfrid Fredestad, Catholica 2000.

"Vägen till katolska kyrkan i Sverige är ännu för de flesta svenskar ganska så lång", skriver biskop Anders Arborelius i förordet till en bok som heter just Vägen till katolska kyrkan i Sverige, utgiven av bokförlaget Catholica. Välkända svenska katolska författare och debattörer presenterar här var sin aspekt av katolska kyrkan i Sverige. Anders Piltz förklarar den katolska tron, Erik Kennet Pålsson berättar om kyrkans ursprung och uppbyggnad, Sten Hidal om den katolska kyrkans historia i Sverige, och Yvonne Maria Werner om katolska kyrkans återkomst i Sverige. Nästan halva boken upptas av Karl Arne Bloms detaljerade beskrivning av alla katolska församlingar i Sverige, i en del fall med foto.

Genom invandring men också genom ett nytt religiöst intresse i Sverige har katolska kyrkan blivit till en viktig del i dagens svenska andlighet och debatt också utanför kyrkans gränser. Men ändå kan katolska kyrkan aldrig ses som en symbol för det helsvenska. Det finns ett spänningsförhållande mellan katolskt och svenskt som gör att katolska kyrkan alltid kommer att fungera som en utmaning, locka somliga och stöta bort andra.

Yvonne Maria Werner sätter fingret på den springande punkten när hon beskriver katolska kyrkans ställning i Sverige på 1990-talet: "I grunden har motstättningen mellan svensk och katolsk åskådning förblivit bestående." Föreställningen om att det skulle finnas en evigt giltig rättsordning på det moraliska och etiska planet (...) främmande för svenska rättsuppfattningen. Detsamma gäller den katolska kyrkans anspråk på att vara en garant för denna högre rättordning, vilken numera främst tar sig uttryck i ett värnande av de mänskliga rättigheterna, inte minst då de ofödda barnens och de svaga gamlas rätt till liv, men också i betoningen av familjens värde och fättigheter i förhållande till stat och samhälle."

Biskop Anders Arborelius påpekar i sin inledning att denna kontrast också kan locka. "Samtidigt som man rasar mot (påvens) stränga etiska krav, finns den motivlliga respekten och en undermedveten längtan efter en moralisk auktoritet i en värld där allt flyter och förflackas." Det tar alltså emot att sätta likhetstecken mellan orden svensk och katolsk.

Många människor menar att katolska kyrkan är något som finns utomlands. Många svenskar har gjort sitt första besök i en katolsk mässa i Peterskyrkan i Rom eller i en katolsk kyrka i Spanien eller Frankrike. Just därför har denna bok skrivits: det går att hitta vägen till katolska kyrkan också i Sverige.

Men mötet med det katolska i Sverige handlar inte bara om påven, familjemoral och församlingsorganisation, utan om katolsk andlighet, som man möter i böcker, tidskrifter och inte minst reträtter, när man som gäst i kloster söker andlig förnyelse. Det som lyfter boken från att vara en handbok för journalister och anhöriga till konvertiter är ett särskilt kapitel just om reträtter av dominikanssyster Sofie i Sankt Dominikus kloster i Röglebäck i Skåne. Detta kapitel är en pärla som visar på en skatt i den katolska traditionen som lockar många människor långt utanför katolska kyrkans gränser, en skatt som för många utgör just vägen till katolska kyrkan i Sverige, oavsett om man tar steget in i kyrkomedlemskap eller inte. Kapitlet om reträtter påminner om att katolska kyrkans världsomfattande organisation inte är ett självändamål, utan är ramen kring ett möte, kring en upplevelse av kontakt med Gud.

Så här beskriver syster Sofie möjligheten till kontakt med Gud under en reträtt. "Under en reträtt priviligeras... hjärtats lyssnande. Inte så att man kan besluta sig för att åka på reträtt för att ‘känna Guds närvaro'. En sådan ansträngning skulle bara leda till huvudvärk och besvikelse. Nej, det handlar snarare om en totalt kravlös vila, just så som barnet vilar i sin mors armar. Inga resultat eller prestationer behöver uppnås, inte ens andliga. Man har rätt att bara existera. Att ta emot sig själv som skapad, och älskad av Gud. En ovanlig lyx i vår tid! Visst följer man med i tidebönen, så som man ber den i klostren - och det kan kräva lite viljeansträngning att gå upp tidigt på morgonen! - men själva bönen är inte något man gör, det är något som bär. Inte för inte kallar vi Kyrkan vår Moder. En personlig erfarenhet av Gud kan aldrig forceras fram. Men Gud känner människans längtan och ser varje litet steg hon tar för att närma sig honom. När människan får kontakt med sin djupaste längtan och börjar följa den öppnar hon en dörr."

"Bönen är inte något man gör, det är något som bär", skriver alltså syster Sofie. Orden pekar på en erfarenhet som ligger bortom det man upplever som svensk vardag. Men just därför utövar denna erfarenhet en lockelse.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-20

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»