Martin Lönnebo & Tomas Sjödin, Väder, vind & livets allvar. En brevväxling,Cordia 2005. 230 sidor, ca-pris 259 kr. ISBN 91-7085-304-5

Tomas Sjödin, skribent och krönikör, har i en rad böcker utgivna av förlaget Cordia tagit itu med livets svåra sidor utifrån egna och andras erfarenheter. I boken Reservkraft berättade Tomas Sjödin 2001 om hur två pojkar tas ifrån honom av fortskridande hjärnsjukdomar. I en ny bok, Väder, vin och livets allvar brevväxlar han med den pensionerade biskopen Martin Lönnebo. I bakgrunden finns deras erfarenheter av att ha funktionshindrade barn. Boken består av en rad långa brev som från början var tänkta för publicering. De är skrivna från november 2004 till maj 2005. Det svåra, ”Livets allvar”, bearbetas genom antydningar. I bakgrunden finns sönernas liv och död liksom tsunamikatastrofen i december 2004, och i april 2005 Johannes Paulus II:s död och valet av Benedictus XVI. Men allt detta skymtar långt borta, bortom omslagets bild av två fridfulla män som dricker kaffe framför ett stugfönster.

Skrivandet i sig är nog ett sätt att bearbeta det svåra, ”Livets allvar”. ”Man står ut med ganska mycket så länge man har någon att berätta det för,” konstaterar Tomas Sjödin. Det handlar om hur man förhåller sig till det svåra i livet. Bägge författarna har en förmåga att finna nyansrika och känsloladdade formuleringar när de talar om svåra och smärterika saker utan att väja för det svåra men också utan att förlora hoppet, den positiva tolkningen av tillvaron. I boktitelns begrepp ”Livets allvar” ingår allt det som aldrig kan få plats i en ytlig religion med färdiga svar. Å ena sidan upptäcker författarna att skratt och glädje ofta har stängts ute av kyrkan. Men det samma gäller också det svåra: var finns språket för mörkret i tron, för bortvändheten?

Bokens titel, Väder, vind och livets allvar, avspeglar brevens uppläggning: för att nalkas det svåra med ömhet och försiktighet tar de ofta avstamp just i vädret, och hur många av oss gör inte likadant i våra brev och mejl: man börjar med en poetisk och utdragen diskussion av de senaste dagarnas väder, och sedan slinker det allvarliga man vill ha sagt in mot slutet, kanske som en antydning i en bisats. Det handlar på sätt och vis om att ringa in ångesten genom att anlägga ett fridfullt, tröstande perspektiv, i stället för att gråta och skrika ut sitt lidande:

”Hela tiden vet vi att småtrevligt vardagsprat och grader, vindriktningar och solchanser gränsar mot tillvarons avgrunder.”

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/06-04-26

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»