Stipo Šošic, Närheten mellan kärlek och hat. Översättning Anna Galic Lukasic, Gordana Kardum. Veritas Förlag 2004. ISBN 91-89684-25-7. 205 sidor.

I den ganska fridfulla och fredliga staden Göteborg arbetar en kroatisk katolsk präst som heter Stipo Sosic. Det är inget konstigt med det. Det särskilda är att fader Stipo går omkring mitt i vanlig svensk vardag och bär på minnen av det hemskaste som människor kan åsamka varandra.

-En soldat som hette Xoka bar på en träbräda, cirka en meter lång, som hade en stor spik i den ena änden. Han gick runt och slog fångarna med den. Han kunde komma fram till någon och säga: ”Vilket öga tycker du mest om? Vilket öra tycker du mest om?” Därefter kunde han sticka ut ögonen på någon och sedan tvinga honom att äta upp dem.

Ja, detta har hänt i verkligheten, det har hänt i Europa, och det har hänt alldeles nyss. 1992 hamnade fader Stipo, som var kroat, i serbiska koncentrationsläger. Han överlevde. I boken Närheten mellan kärlek och hat (Veritas förlag) berättar han att i sin kristna tro hittade han kraft att inte hata eller vilja hämnas. Det är inte självklart.

Mitt bland upplevelser av att medfångar tvangs äta upp sig själva och bad att få dö föreslog han en dag en grupp katoliker att de skulle samlas och be rosenkransbönen tillsammans.

-Dessa böner var någonting som man inte kan beskriva med ord. Bönen i lägret var någonting som är det högsta en människa kan uppleva. Det var plåstret på såret som läker alla sår oavsett hur ömma det är. Man kunde verklighen känna Guds närhet, en obeskrivlig närhet. När man bad kände man att man talade till Gud som till sin fader, man bad liksom tullmannnen i evangeliet. Bönen i lägret steg upp, steg upp till Gud och Han tog emot den, det kände man.

I olika tider finns det olika skäl till att människor begår så svåra grymheter mot varandra. På Balkan på 1990-talet var det etniska spänningar liksom i Rwanda 1994. I början av det nya årtusendet är det islamiska fundamentalister som menar sig ha rätt att göra vad som helst mot dem som de uppfattar som fiender. För omkring 70 år sedan var det nazisterna som menade sig kallade att skapa ett nytt rent samhälle. Flaggorna byts ut, men ondskan är ungefär densamma, och därför är det viktigt att veta att det finns ett kristet sätt att bemöta och genomgå så hemska upplevelser.

Fader Stipo har själv upplevt grym misshandel och har sett andra torteras och dödas. Han har sett andra torteras så svårt att de bad att få bli dödade. Han har själv hoppats på att få dö. Men han skriver att hjälplösheten förde honom närmare Gud. De som inte hade tron såg inte heller meningen med sitt lidande, skriver han. De blev psykiskt skadade.

En serbisk polisman som tillfrågades varför han inte dödade en katolsk biskop svarade: De är inte människor.

-Just de orden gav mig viljan att be ännu mer för dem alla, berättar fader Stipo. Mellan det goda och det onda finns inget tredje, det finns inga alternativ. Det goda måste komma på första plats. Om det onda kommer på första plats då upphör människor att vara människor.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-07-07

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»