Sven Stolpe, Kristina. Drottning och rebell, Veritas Förlag 2004. ISBN 91-89684-27-3. 535 sidor, capris 65 kronor.

6 juni 1654 avstod drottning Kristina från sin krona, varefter hon lämnade Sverige för att tillbringa resten av sitt liv nere på den europeiska kontinenten där hon året därpå konverterade till katolicismen. Kristina fascinerar för hon var en stark kvinna i en tid dominerad av män, en kvinna som inte ville gifta sig, som avstod från kronan och tronen för att följa sina idéer och som visade att hon hade fullständig kontroll över sitt eget liv.

Drottning Kristina och den heliga Birgitta är Sveriges två mest kända katolska kvinnor. För en katolsk författare som Sven Stolpe (1905-1996) var det oundvikligt att tackla dem bägge. I samband med Birgittajubileet 2003 gav Veritas förlag ut Sven Stolpes bok om Birgitta i nyutgåva: nu har samma förlag gett ut en behändig pocketutgåva av Stolpes klassiska bok om drottning Kristina, som ursprungligen gavs ut i två delar 1960 och 1961. Titeln är: Kristina. Drottning och rebell.

Kristinaforskningen har naturligtvis tagit stora steg framåt under de snart fem årtionden som gått efter Stolpes Kristinabok: man kan nämna svenska kristinaforskare som Marie-Louise Rodén. Det är inte den senaste kristinaforskningen som kommer fram i Stolpes bok, men väl en klassisk kristinaskildring som är så välskriven att pocketutgåvans 535 sidor förtjänar att läsas trots att de har 45 år på nacken. Med en grov förenkling kan man säga att Sven Stolpe hade en hög uppfattning om Birgittas katolska tro men inte om Kristinas. Hans tes var att Kristina lockades främst av en liberal katolicism som fanns nere på kontinenten där hon tyckte sig framför allt finna intellektuell tolerans snarare än djup andlighet.

-Hon drogs till katolicismen inte alls därför att hon där mötte sträng moral och djup fromhet, utan därför att hon där trodde sig möta en större intellektuell tolerans än i lutherdomen. Det var till fritänkarnas toleranta, uppmjukade katolicism hon övergick, skriver den glödande konvertiten Stolpe med illa dolt förakt för något så avskyvärt som en ”uppmjukad katolicism”.

Kristina har alltid varit en svår gestalt för svensk kultur, för hon svek sitt fosterland och dess kyrka. Var det rätt eller fel? Fram till för inte länge sedan dominerades vår världsbild av nationalstaten och fosterlandet, och en monark som valde att lämna sitt land kunde knappast ses som annat än en förrädare. Idag är horisonten en annan. Sverige med i EU. Invandring och globalisering i media och vetenskap gör att vår horisont inte bara är svensk. Vår tids kristinaforskning anlägger mer europeiska perspektiv på Kristina och hennes gåtfulla livsval. Är man medveten om denna perspektivförändring blir det desto mer intressant att läsa Sven Stolpes briljanta skildring och se om den hör mest hemma i det gamla eller det nya perspektivet. Men det som allra mest skiner fram är kanske den fromme katoliken Stolpes ringaktning för Kristinas andliga profil och för den värld hon älskade så högt: barockens Rom. Han skriver:

-Ett dominerande drag i barockens Rom är den skrämmande moraliska dekadensen vid påvehovet. Läser man vad som kunde förekomma före påvevalen och efter de nya påvernas trontillträde grips man av avsky.

Man får intrycket att Stolpe inte kunde förlåta Kristina för att ha tagit samma steg som han, att konvertera till katolicismen, av motiv som han inte bedömde som tillräckligt ädla, inte tillräckligt religiösa.

-För Kristina var katolicismen en dräkt som hon påtog för att lättare kunna realisera den förändring av sitt liv, som hon på helt andra grunder beslutat genomföra, skriver Sven Stolpe.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-07-14

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»