Pierre Teilhard de Chardin, Så tror jag. Översättning Sr. Catharina Broomé O.P. och Ingrid Olausson, första svenska utgåvan 1984, Veritas förlag 2002, ISBN 91-89684-03-6

Få jesuiter har väl ägnats så många hemsidor som Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955). Hans vision om att hela världen är en enhet som strävar efter medvetande för att kulminera i Kristus har inspirerat flera New Age-liknande rörelser som ligger ganska långt utanför kristendomens råmärken men också viktiga konciliedokument.

Teilhard de Chardin föddes i Frankrike men utförde sitt vetenskapliga arbete som paleontolog i Asien, där han upptäckte Pekingmänniskan 1929 och gjorde forskningsresor i Indien och Java. Hans teologiska och filosofiska skrifter fick inte ges ut under hans livstid men har publicerats efter hans död, inklusive hans viktigaste verk "Fenomenet människan" som kom ut 1957, två år efter hans död, och gavs ut på svenska av Bonniers redan 1961.

Hans stora vision var att allt hänger samman och att hela universum strävar efter medvetande. All mänsklig tanke hänger samman i vad han kallade noosfären, vars hjärta utgörs av Kristus, som leder mänskligheten mot "punkt Omega", som var Teilhard de Chardins naturvetenskapligt präglade namn på Guds rike. Under hans livstid var hans tankar mycket omstridda i katolska kretsar. 1934 skrev han därför ett långt brev från peking till jesuiten Bruno de Solange. Detta långa brev blev en bok med titeln Så tror jag, och med den titeln gavs den ut 1984 i svensk översättning av dominikansyster Catharina Broomé och Ingrid Olausson. Nu har den getts ut i ny upplaga på Veritas förlag i en smakfull liten bok med hårda pärmar som man gärna stoppar ned i fickan.

Den inleds med ett citat av Teilhard de Chardin där han sammanfattar sin tanke:

"Jag tror att universum är i utveckling. jag trore att utveckling sker i riktning mot anden. Jag tror att anden får sin fulländning i det personliga. Jag tror att det högsta personliga är den universelle Kristus."

Teilhard de Chardin var alltså både teolog och vetenskapsman. Hans omstridda idéer kan idag uppfattas som stimulerande eller förlegade men har förtjänsten att vara ett djärvt försök att sammanfoga teologins och naturvetenskapens bilder av universum som sällan har varit så långt i från varandra som just i början av 1900-talet. Idag är läget annorlunda: kristendomen är mer öppen för vetenskapen och denna har också mognat och utesluter inte längre på samma sätt en religiös tolkning av verkligheten.

Teilhard de Chardin var övertygad om att alla seriösa rleigiösa traditioner är som floder som rinner i riktning mot vad han kallade "den universelle Kristus." Han räknar med tre stora strömningar i mänsklighetens stora flod: den asiatiska, som i stort sett företräds av buddismen, av den humanistiska, som kom till uttryck i kommunismen och andra försök att skapa himlen på jorden, och den kristna. Det är anmärkningsvärt att han inte alls räknar med islam bland dessa stora strömningar. I ett fotnot fäller han ett ganska hårt omdöme om islam: "Islam har visserligen många anhängare och vinner ständigt fler (i de samhällskikt där den mänskliga utvecklingen inte nått så långt) men jag har ändå inte tagit med den. Enligt min åsikt har den inte (i varje fall inte i sin ursprungliga form) någon speciell lösning på vår tids religiösa problem. För mig ter sig islam som en förenklad variant av judendomen, utan egen karaktär, och den kan bara vidareutvecklas genom att antingen bli humanistisk eller kristen."

Här blir Teilhard de Chardin aktuell också i dagens religionsdialog och i strävan efter att anhängare av olika religioner skall kunna leva tillsammans. Moderna undersökningar visar att det i dagens Europa finns det fyra stora religiösa grupper: kristendom, islam, judendom och buddism. Enligt Teilhard de Chardins omstridda vision var bara två av dem strömningar på väg mot den universelle Kristus. Hans omdöme låter hårt, men man skall också minnas att han inte är ute efter någon vag och likgiltig tolerans: han utgår från att "vår tid" har ett "religiöst problem" på vilket han söker en lösning.

Teilhard de Chardinbs texter publicerades efter hans död på 1950-talet. Hans kritik av förstelningen av kyrkans dogmer bidrog till att inspirera den katolska kyrkans förnyelse under det andra vatikankonciliet 1962-1965. Hans positiva syn på världen fanns nog med bland inspirationskällorna till flera banbrytande konciliedokument. Hans tanke på ett organiskt universum som är en levande enhet, där allt stå ri relation eill allt annat, har inspirerat tänkare långt utanför den katolska kyrkan och bruakr förknippas med kemisten James Lovelocks s k Gaia-hyptes, där han ser jorden som en enda levande organism.

Teilhard de Chardins tankar om vart universums utveckling är på väg är en ren hypotes, alltså ett förslag som inte går att bevisa. Men den har inspirerat så många människor under det senaste halvseklet att det finns goda skäl att bekanta sig med denne franske jesuit och paleontolog för alla som vill lära känna 1900-talets religiösa och filosofiska utveckling.

Den lilla boken Så tror jag är nog bästa sättet att lära känna Teilhard de Chardin: hans övriga böcker kan vara ganska svårlästa.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-26

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»