Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken. En bok för reflektion och samtal. Redaktör Lisbeth Gustafsson. Cordia 2005. 163 sidor. Capris 235 kr. ISBN 91-7085-2960.

För hundra år sedan föddes Dag Hammarskjöld, som dog som FN:s generalsekretare i en flygolycka över nuvarande Zambia 1961. Efter hans död påträffades en bunt maskinskrivna ark i hans sängbord i bostaden på 73:e gatan. Det var hans andliga dagboksanteckningar som gavs ut med titeln Vägmärken 1963 och kom på engelska året därpå. Här visade det sig överraskande att FN:s generalsekreterare bar på en stark kristen inspiration – en av de många framträdande gestalter i efterkrigstidens värld som lät kristen tro inspirera arbetet för förbrödring och internationellt samarbete.

Lagom till Hammarskjölds 100-årsjubileum 2005 har förlaget Cordia samlat en rad svenska författares möten med Vägmärken i en bok redigerad av journalisten Lisbeth Gustafsson.

Nuvarande generalsekreteraren Kofi Annan skriver i en kort inledning att Dag Hammarskjöld blivit något av en norm för alla sina efterträdare: ”Det finns ingen bättre tumregel för en generalsekreterare i mötet med nya utmaningar och kriser än att fråga sig: ’Hur skulle Hammarskjöld ha hanterat detta?’”

I boken finns nyskrivna bidrag av Ylva Eggenhorn, KG Hammar och flera andra mer eller mindre kända författare, tillsammans med redan publicerade texter av författare som Sven Stolpe och Martin Lönnebo samt Dag Hammarskjölds egen text om FN:s meditationsrum, som han själv inrättade 1957 med stolar omkring ett svenskt granitblock och presenterade med orden: "Vi bär alla inom oss en kärna av stillhet, omgiven av tystnad.”

Här följer bara några av de många tankar om Vägmärken som ryms i denna stimulerande bok.

Sven Stolpe berättar hur han som ung student lärde känna jämnårige Dag Hammarskjöld och uppfattade honom som en kyligt effektiv och rationell juridikstudent. Stolpe visste ännu inte att Hammarskjöd redan intresserade sig för samma franska katolska författare som han trodde sig vara ensam i Sverige om att känna till och presenterade i boken Den kristna falangen (1934). ”Dag var den förste svensk, som delade mina intressen”, skriver Stolpe.

I början av 1960-talet väckte Hammarskjölds sträva manliga stil inget större intresse hos en kristen svensk publik som var van vid mer känslomässiga frikyrkliga tonlägen. Idag blir han allt mer populär och förekommer på de mest oväntade platser, skriver Kristina Nielsen, på väg att bli präst i Svenska kyrkan och född 15 år efter Hammarskjölds död.

Flera författare fastnar för Hammarskjölds formulering av sin övertygelse att Gud inte behöver oss men vi behöver Gud:

-Gud dör icke den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.

Många av Hammarskjölds funderingar bygger på erfarenheten av att på något sätt möta Gud.

-Människans ja till Gud är intimt förknippat med den erfarenhetsgrundade tro som gång på gång vid läsningen av Dag Hammarskjölds texter verkar vara så självklar för honom, skriver Kristina Nielsen. Utgångspunkten för all tro måste vara den i personligheten nedlagda erfarenheten av Gud, fortsätter hon.

Därför är det ingen överraskning att Hammarskjöld vid sin död hade Om Kristi efterföljelse i fickan – en senmedeltida andlig handbok som fortsätter att läsas i hela världen. Martin Lönnebo och Pelle Bengtsson funderar just över Hammarskjölds förhållande till den kristna mystiken.

Andra författare stannar upp inför andra sidor hos Hammarskjöld som man kan stå frågande inför. Var han kylig, ensam, poserade han? Ville han offra sitt liv, sökte han döden? Efter dödskraschen kommenterade många att Hammarskjöld i döden funnit enda hjältemodiga vägen ur en svår politisk situation som generalsekreterare när Sovjetunionen krävde hans avgång.

-De samtida kommentarerna känns som ett uppfriskande korrektiv till den kanonisering som sedan skett, skriver Kerstin Vinterhed. Hon påpekar att Hammarskjöld inte var särskilt intresserad av FN före sin utnämning men då plötsligt visade stort intresse för att kunna spela sitt livs roll.

-Det finns något olidiligt pretentiöst i Hammarskjölds framtoning, som fortfarande retar mig, skriver hon.

Mystiker eller posör? 44 år efter Hammarskjölds död finns det inget färdigt svar. Boken Möten med Dag Hammarskjölds vägmärken låter moderna läsare träda i detta tvivel som väcker allt större intresse.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-07-14

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»