OKTOBER 2001

Ärkebiskop Egan från New York: "Jag var där"

Ärkebiskopen av New York berättade måndag 1 oktober för världpressen i Rom om sin upplevelse av terroristattackerna i New York 11 september. Kardinal Edward Egan är av naturliga skäl den biskop som journalisterna är mest nyfikna på bland de 280 katolska biskopar som fram till 27 oktober skall diskutera hur framtidens katolska biskopar bör vara under en så kallad "synod" i Vatikanen. 29 september sade generalsekreteraren för biskopssynoden kardinal Jan Schotte att alla biskopar borde vara som kardinal Egan: "Tio minuter efter det första attentatet mot World Trade Center var han där för att dela ut sakramenten till skadade och döda. Sådana biskopar behöver vi inför det tredje årtusendet."

Efter biskopssynodens första sammanträde på måndagförmiddagen 1 oktober var kardinal Egan med på en presskonferens, där han förklarade varför han valt att åka till synoden i Rom trots vad som hänt i New York, och hur han själv hade upplevt attentaten mot World Trade Center.

"När jag prästvigdes här i Rom 1957 lade jag mina händer i ärkebiskop Martin J. O'Connors händer. Han var en stor gestalt men ni är alla för unga för att minnas honom. han frågade mig på vackert latin: "Lovar du vördnad och lydnad?" Om ni tror att jag inte hade reflekterat över det löftet så känner ni mig inte. Många gånger under mina 44 år som präst har jag gjort saker som inte var det som jag själv skulle ha valt att göra. Jag tyckte inte de passade min kallelse, men jag gjorde dem ändå, för jag hade lovat lydnad. Om den helige fadern säger det ena eller det andra så gör jag det. Det var inte jag som beslöt att åka till Rom nu, jag skrev mitt tal för länge sedan, och nu tror jag att andra får ta tag i det här.

Men låt mig säga följande. Det har varit fantastiskt att se New York under de senaste två veckorna. Jag vet att det låter egendomligt, men det är det inte. Jag var där nere i vad man kallade "ground zero", där de bägge byggnaderna rasade. Jag bar en gasmask och klämde den allt hårdare för att ingenting skulle komma in. Jag såg folk som grävde och drog och svettades. Vi var alla täckta av ett slags gråvitt damm från de bägge byggnaderna. Var var brandskåen? De hade förvandlats till damm! På många människor kunde man se blod komma upp genom kläderna och dammet, för det var fullt med metall- och glassplitter.

New York är en sofistikerad stad där allt är sekulariserat. Nej, så var det inte. Överallt gjorde vi "huddling", något man gör före en fotbollsmatch. Vi kramade om varandra alla tillsammans och jag ledde bönegudstjänster med människor från alla möjliga religioner. De ville aldrig sluta och många av dem tog av sina gasmasker. Jag såg en väldig helighet, kanske sekulariserad men kanske något som är på väg in i det övernaturliga och det andliga. Så New York var underbart den här gången. Borgmästaren var överallt, guvernören var överallt. Folk tog verkligen utmaningen på allvar.

Staden har inte återvänt till sitt normala liv. Det finns en känsla av rädsla, hotellen är tomma och affärerna också. Jag bor på Madison Avenue. Ibland när jag vaknar klockan två på natten och ser ut på gatan ser jag lika många bussar och bilar som jag ser just nu klockan två på eftermiddagen. Det är en stad som har ont, en stad som är sårad. Jag tror det är en stad för vilken vi alla vill be. Jag menar att det är en stad som har visat stor heroism/helighet. Jag hoppas den kan bli en förebild för andra. Vad som än händer oss i framtiden hoppas jag att dessa människor som jag tjänar kan bli en inspiration för mig så som de har varit under de senaste två veckorna. Jag jobbar hårt på att bli en New York-bo."

Ärkebiskopen av New York kardinal Edward Egan hade till uppdrag att inleda biskoparnas diskussioner med ett långt inledande anförande där han sammanfattade de utmaningar en katolsk biskop står inför i vår tid. Det var ett tal som han hade skrivit långt före attentaten och där han inte nämnde dem med ett ord, något som han alltså däremot gjorde på måndagens presskonferens. I sitt inledningsanförande betonade Egan att biskopen framför allt skall tjäna och påminde om att biskopen kan inspireras av Jesus, som ödmjukt tvättade fötterna på sina lärjungar.

"Evangelisationen är biskopens grundläggande uppdrag", betonade kardinal Egan, och citerade det andra vatikankonciliet: "Bland biskopens viktigaste plikter är en av de viktigaste att förkunna evangeliet". Det gör biskopen på många sätt, förklarade Egan: genom att fira eukaristin eller nattvarden, genom att undervisa och leda sitt stift. "För att klara av allt detta behöver biskopen framför allt helighet", påpekade ärkebiskopen av New York.

Slutligen betonade Egan att en katolsk biskop måste engagera sig i kampen mot fattigdom och för fred, "två kamper som hänger ihop. För där misären orsakas av orättvisa och hjärtats hårdhet, där måste man vänta sig en konflikt." Egan påminde om påvens uppmaning att i vår tid av globalisering av ekonomin skapa en motsvarande globalisering av solidariteten. "Nära förknippat med fattigdom, fred och globalisering är ett annat ämne som är viktigt för biskopens pastorala arbete: en stor förflyttning av män, kvinnor och barn som försöker fly från krig, från inbördeskrig, från misär och sjukdomar. Det är fråga om ett fenomen som kan leda till inställningar, uttalanden och rörelser som strider mot invandrarnas och flyktingarna sgrundläggande rättigheter. Sådana inställningar, uttalanden och rörelser är oförenliga med evangeliet om barmhärtigheten, som förkunnades av Guds son, som själv "inte har något ställe där han kan vila sitt huvud" (Matt 8:20).

På måndagens presskonferens kommenterade kardinal ärkebiskopen av New York vad påven sade om att en biskop skall vara fattig i sin predikan i den inledande mässan i Peterskyrkan söndag 30 september. Om biskoparna skall "vara i världen och arbeta i världen" behöver de "pengar och egendom, men de skall inte söka efter pengar för sig själva utan i Jesu anda." "Om vi vill ha skolor, sjukhus och andra institutitoner, då måste vi ha pengar för att betala personalen. Vi är i världen, vi arbetar i världen och vi behöver jordiska tillgångar. Men vi skall inte söka efter pengar för att bli rika, utan för att tjäna de behövande, och alltid i Jesu Kristi anda." Synoden fortsätter fram till 27 oktober.

Biskop Gerhard Goebel från Tromsö i Nordnorge företräder den nordiska katolska biskopskonferensen. Bland andra kända deltagare kan man nämna ärkebiskopen av Milano kardinal Carlo Maria Martini och ärkebiskopen av Prag kardinal Miroslav Vlk, som under kommunismen förbjöds arbeta som präst och fick försörja sig som fönstertvättare. Under de senaste åren har han blivit känd som en förkämpe för de moderna katolska lekmannarörelserna. Han brukar betona att Kristus inte är närvarande bara i sakramenten utan också i gemenskapen mellan troende kristna. På måndagens presskonferens menade han att den katolska kyrkans viktigaste problem inte är bristen på präster eller biskopar, utan snarare bristen på missionerande lekfolk.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-01-01

Ny officiell katolsk helgonkalender efter 35 års arbete: en liturgisk bok, inte ett uppslagsverk

För första gången sedan det andra vatikankonciliet finns det en uppdaterad katolsk helgonkalender. Den nya officiella katolska helgonkalendern, Martyrologium romanum, presenterades efter 35 års arbete i Vatikanen 2 oktober av prefekten för gudstjänstkongregationen kardinal Jorge Arturo Medina Estévez och dess sekreterare Francesco Pio Tamburrino.

En helgonkalender anger vilka helgon som firas ett visst datum av den kyrka man tillhör. Det är alltså fråga om en bok som är knuten till gudstjänsten eller liturgin, skriven för högläsning, inte för att användas som ett historiskt uppslagsverk. De äldsta bevarade helgonkalendrarna skrevs i Rom år 336 och omfattade martyrer och biskopar. Åtminstone från 400-talet kallades dessa kalendrar "martyrologium", men omfattade inte bara martyrer som dödats för sin kristna tro utan också andra helgon. Från början var det fråga om lokala stiftskalendrar knutna till den egna stadens helgongravar. Med tiden spreds den romerska kalendern allt mer och kom att omfatta helgon från hela den kristna världen.

Den första officiella utgåvan av den katolska kyrkans helgonkalender "Martyrologium romanum" kom ut på 1500-talet under motreformationens strävan att rensa ut medeltida missförstånd och standardisera de katolska gudstjänstböckerna. Den godkändes 1586 av påven Gregorius XIII. Detta första "Martyrologium romanum" hade författats av den framstående kyrkohistorikern Cesare Baronio under en tid då intresset för fornkyrkan var särskilt starkt och då man i Rom upptäckte nya fornkristna katakomber. Den senaste utgåvan trycktes 1956, och arbetet på den förnyade utgåvan påbörjades 1966, kort efter det andra vatikankonciliet.

Det nya martyrologiet omfattar 6538 namn på personer eller grupper. Många är nya: Johannes Paulus II har saligförklarat över 1200 människor och kanoniserat över 200 sedan han valdes 1978. Martyrologiet är uppdaterat fram till maj 2000.

Man måste inte komma med i martyrologiet för att vara ett helgon: det betyder bara att det finns en kyrkligt godkänd vördnad av en avliden människa. De första århundradenas martyrer och helgon har för övrigt aldrig helgonförklarats eller "kanoniserats". Det var först under medeltiden som man började genomföra regelrätta processer för att gå igenom all dokumentation för att man skulle kunna vara säker på att vördnaden för en avliden människa stämde med den historiska sanningen. Flera legendariska helgon från den tidigare medeltiden har rensats ut ur den katolska helgonkalendern under 1900-talet.

För varje dag anges dagens helgon och martyrer, den plats där de firas, och huvuddragen i deras verksamhet. Texten är avsedd för högläsning i liturgin, ofta i tidegärden, och innehåller därför inga långa biografier. Man brukade läsa martyrologiet i samband med den tidegärdsgudstjänst som kallades "prim", eller i refektoriet under måltiderna.

"Idag finns inte ‘prim'-gudstjänsten längre, och de kloster som läser tidegärden tillsammans kan läsa martyrologiet när det passar", sade kardinal Jorge Arturo Medina Estévez. Kongregationens sekreterare ärkebiskop Francesco Pio Tamburrino påpekade att martyrologiet "inte är ett uppslagsverk om helgon eller en katalog över kända människor i kyrkans historia. Det är en liturgisk bok som nu förnyats enligt det andra vatikankonciliets anvisningar. ... När man läser martyrologiet i liturgin gör man det inte för att förmedla information utan för att fira heligheten hos Kristus och hans helgon och för att förkuna för de kristna att de ‘inte längre är gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har sitt hem hos Gud' (Ef 2:19)".

Den nya martyrkalendern anger datumen inte bara enligt den moderna kalendern och den antika romerska, utan också enligt månkalendern, som är viktig för den judiska världen men också för de kristna i de koptiska och etiopiska kyrkorna samt i länder som Vietnam, Kina, Malaysia och delar av Korea. Det nya martyrologiet har tagit bort alla angivelser av var ett helgons reliker finns idag och nöjer sig med att förklara på vilket sätt helgonet var heligt och varför just detta helgons helighet är viktig för kyrkan.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-04

 

Vatikanen och attentaten i USA: Bush d ä besöker påven, 11 oktober bönedag för offren och freden

Efter ett möte med George Bush, far till USA:s nuvarande president, sade påven Johannes Paulus II på torsdagen att 11 oktober blir en bönedag för terroristattackernas offer och för freden i världen.

Påven berättade själv om mötet med Bush för de katolska biskopar från hela världen som just nu är samlade i Vatikanen för att diskutera hur framtidens katolska biskopar skall vara. "Jag försäkrade honom att vårt möte upplever djupt denna tragedi som skakat mänskligheten. Den 11 oktober blir för oss alla bönens dag. Också vi skall då be härifrån för offren och för freden i världen," sade påven.

11 oktober, en månad efter attentaten i New York och Pentagon, skall ärkebiskopen av New York kardinal Edward Egan leda en minnesgudstjänst i stadens katolska domkyrka. Kardinal Egan är just nu i Rom på påvens begäran som en av ordförandena för den pågående biskopssynoden om framtidens katolska biskopsroll. Kardinal Egan flyger tillbaka till New York för minnesgudstjänsten med en särskild hälsning från Johannes Paulus II och hela synoden.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-04

Biskop Goebel från Tromsö om biskopssynoden: "Mer subsidiaritet i kyrkan"

Bland de 280 katolska stiftsbiskoparna från hela världen, som under oktober månad samlats i Vatikanen för att tala om framtidens katolska biskopar, företräds alla Nordens katolska biskopar av Gerhard Goebel, biskop i Tromsö i Nordnorge. Han säger till Vatikanradion att "Det viktigaste, som jag ser det, är att att biskoparnas kollegialitet har kommit fram väldigt tydligt, och att man har betonat de enskilda biskoparnas ställning i sina speciella områden i gemenskap med påvens ämbete."

"Jag önskar att subsidiaritetsprincipen kommer tydligt fram och får sin plats i kyrkan, så att de enskilda biskoparnas och biskopskonferensernas ställning blir förstärkt vis-à-vis den romerska kurian," tillade biskop Goebel.

Hör på intervjun med biskop Goebel här.

Många biskopar håller med. Flera inlägg har handlat om att kurian, dvs den katolska kyrkans centrala kontor i Rom, måste ge större förtroende åt lokalkyrkorna. Frågan om förhållandet mellan centrum och periferi i den katolska kyrkan har stått på dagordningen ända sedan det andra vatikankonciliet (1962-1965) lyfte fram de lokala biskoparnas roll men utan att klart ange hur förhållandet mellan lokalkyrka och Rom skulle fungera.

En annan åsikt som kommit fram upprepade gånger är att biskoparna måste bli modigare. Det enda inlägg som hittills mötts av applåder hölls av ärkebiskopen av Köln Joachim Meisner som sade att "troskrisen i kyrkan är ett uttryck för en av de största kriserna i kulturen (...) En del biskopar ... tolkar tendenserna till splittring i tron som nyttiga spänningar som i framtiden kan leda till en ny syntes. De menar att deras uppdrag är att fungera som samordnare mellan motsatta positioner... Det leder till att biskopens pastorala tjänst i sista hand bara handlar om att visa artig förståelse för de olika nådagåvor som finns hos lekfolket." Meisner betonade att biskopen inte bara skall vittna om tron utan också har rätt och skyldighet att leda och döma i trosfrågor.

Också kardinal Paul Poupard, ordförande för Vatikanens kulturråd, betonade biskopens "läraruppdrag" och hans ansvar att "se till att Guds ord förkunnas troget och verkningsfullt." Men det uppdraget, sade Poupard, utför biskopen bäst genom att se till att de nya prästerna får en god utbildning.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-04

Mäktiga patriarker och fattiga och pensionerade biskopar: senaste nytt från biskopssynoden i Rom

De senaste dagarnas inlägg under biskopssynoden i Vatikanen om framtidens katolska biskopar har bland annat handlat om östkyrkorna, om biskoparnas fattigdom och om deras pensionsålder. Synoden, som pågår 30 september till 27 oktober, ger 280 biskopar från hela världen åtta minuter för att säga vad de vill om hur framtidens biskopar borde vara.

En patriark från Mellanöstern sade 5 oktober att de österländska patriarkerna har ungefär samma ställning som påven och att de därför varken behöver vördnad eller tillstånd från påven i Rom. Gregoire III Laham, patriark av Antiochia för grekisk-melkiterna, sade att påven är en av patriarkerna, nämligen västerlandets patriark. Han påminde om att biskoparna i Mellanösterns patriarkat inte utses av påven utan av patriarkatets egen synod. Påven bekräftar bara valet.

"Därför är det inte korrekt att räkna en patriarkatssynod bland biskopskonferenserna. Det är fråga om en helt annan organisation. Den kan utfärda lagstiftning, välja biskopar och avgöra strider," sade han.

Han klagade över att den pågående synodens arbetsdokument talade om "den särskilda vördnad" som skall ges till en patriark. "Jag vill påpeka att när man talar om vördnad i kyrkliga dokument betyder det att man minskar patriarkernas traditionella roll. Det är inte fråga om vördnad, privilegier eller medgivanden. Patriarken hör till österlandets kyrkosyn. Med all respekt för Petrusämbetet (=påveämbetet), vill jag påpeka att patriarkämbetet motsvarar det i den österländska kyrkosynen. Så länge man inte tar hänsyn till detta i den romerska kyrkosynen, kommer man inte att göra några framsteg i den ekumeniska dialogen."

"Patriarkämbetet har inte skapats av Rom. Det är inte följden av privilegier som getts av Rom. Tror man det, kan man aldrig skapa ett samförstånd med ortodoxerna. ... Man har väntat alltför länge med att tillämpa besluten från det andra vatikankonciliet och påven Johannes Paulus II:s encyklikor och brev. Det gör att man förlorar förtroendet för den goda viljan hos Roms kyrka i den ekumeniska dialogen," sade patriark Gregoire III Laham.

Östkyrkornas patriarkat diskuteras numera ofta som en möjlig modell för att underlätta de splittrade kristna kyrkornas återförening. En av de största stötestenarna är nämligen påvens domsrätt, alltså i vilka områden i världen han verkligen kan bestämma över biskopsutnämningar och annat, och inte bara ses som symboliskt överhuvud. Ett förslag är att se påven som västerlandets patriark och på så sätt avstå från domsrätt över de österländska och ortodoxa kyrkorna.

Patriarkaten har funnits länge men inte alltid. De uppstod under senantiken i de bysantinska områdena och avspeglade den tidens politiska indelning av Medelhavsområdet. Under 1900-talet har man i den katolska kyrkan inrättat regionala biskopskonferenser, men de skiljer sig från patriarkaten genom att de inte har någon domsrätt och genom att det är påven i Rom som utnämner biskoparna.

Samma dag, 5 oktober, föreslog biskop Victor Alejandro Corral Mantilla från Ecuador att man skall avskaffa alla hederstitlar i den katolska kyrkan, som är särskilt viktiga i latinska länder, där en biskop kallas excellens, som en ambassadör, och en kardinal eminens, som en furste. Biskopen av Riobamba talade om biskopens förhållande till fattiga och till de ursprungliga kulturerna. "Biskoparna måste leva i evangelisk fattigdom och inte bara predika om den för att dagens människor skall lyssna till och ta emot evangeliet," sade han, och skrev därmed under på vad påven själv sade under den inledande mässan 30 september om att en biskop måste leva i fattigdom för att dagens människor skall tro på evangeliet.

Och så lade biskop Corral Mantilla till: "Och för att den evangeliska fattigdomen skall bli effektiv borde vi ta bort alla dessa titlar och i stället kalla oss ‘fader'". Dagens debattledare kardinal Bernard Agre' tackade biskopen på latin med orden "'gratias multas, eccellentissime domine" (tack så mycket, ers excellens), vilket ledde till munterhet bland biskoparna.

Biskoparna är för övrigt oense om när en biskop egentligen bör gå i pension. I början av synoden föreslogs det att pensionsåldern för katolska biskopar skall sänkas från 75 till 65 år. Biskop David Picao, emeritus från Santos i Brasilien, menade tvärtom att man kunde höja pensionsåldern till 78 år "och senare ännu högre". också pensionerade biskopar borde ha rösträtt i biskopskonferenser och andra möten, menade han.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-06

På söndag saligförklaras Nikolaus Gross, tysk lekman som dödades av nazisterna

På söndag saligförklarar påven en tysk som dödades av nazisterna och en armensk biskop som dödades under massakern på det armenska folket 1915.

Under en ceremoni på Petersplatsen skall Johannes Paulus II saligförklara Nikolaus Gross (1898-1945). Det är första gången som påven saligförklarar en lekman som dödades av nazisterna. Han var engagerad i en kristen fackförening och i sociala frågor. Hans antinazistiska skrifter ledde till att han greps efter det misslyckade attentatet mot Hitler 20 juli 1944 utan att ha haft något med attentatet att göra. I fängelset i Tegel torterades han och hängdes den 15 januari 1945.

Desssutom saligförklaras den armenske biskopen Ignatius Maloyan (1865-1915), biskop i Mardin. Han erbjöds en möjlighet att fly från turkarnas massaker på armenier men valde att stanna och dö tillsammans med sitt folk. Tillsammans med dem saligförklaras de italienska ordensgrundarna Alfonso Maria Fusco (1839-1910) och Tommaso Maria Fusco (1831-1891), Emilie Tavernier Gamelin (1800-1851), den italienska nunnan Eugenia Picco (1867-1921) och nunnan Maria Euthymia Uffing (1914-1955).

Efter söndagens saligförklaring kommer påven att ha ha saligförklarat 1267 människor, varav 995 martyrer.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-06

Jesuittidskrift varnar för att skapa nya martyrer i kampen mot terrorism

De italienska jesuiternas prestigefyllda tidskrift Civiltà Cattolica varnar i sitt senaste nummer för att misstag och hämndlystnad i kampen mot terrorismen kan förstärka terrorismen och hota den överraskande allians mot terrorism som USA:s president har lyckats skapa efter terroristattackerna i USA 11 september.

Civiltà Cattolicas osignerade ledarartiklar kontrolleras av Vatikanens statssekretariat innan de publiceras. I det senaste numrets ledare (nr 3631, ute 6 oktober 2001), påpekas att Bush nu har två syften: dels att straffa de som låg bakom attentaten, men också att göra så att en del stater stlutar skydda terrorister.

Det senare syftet "skulle minska hotet om internationell terrorism men skulle fortfarande lämna stort utrymme åt antiamerikanska känslor som finns hos många arabiska folk, och som, tillsammans med fattigdom och brist på hopp om framtiden, utgör det vatten i vilket terroristgrupperna kan fiska personal."

Tidskriften påpekar att Bush har uppnått ett diplomatiskt resultat som ingen hade vågat hoppas på med sin " allians mot terrorismen." Många länder har anslutit sig som tidigare var varandras fiender.

Denna historiska allians kan spricka om jakten på de som låg bakom attentaten - syfte nr 1 - leder till omfattande lidande också för civilbefolkningen. Det skulle kunna leda till att alliansen upplöses.

Till sist betonar tidskriften att "kampen mot terrorismen förutsätter ett slags kulturrevolution i västerlandet för att förstå hur detta fenomen fungerar och sprids i modern tid." "I denna aktion är det också viktigt att börja torka ut det ‘vatten', i vilket terrorismen seglar, nämligen de utbredda västfientliga känslor som finns hos fattiga arabiska och islamiska folkgrupper. Dessa människor blir än mer övertygade om sina åsikter om misstag och hämndlystnad från västvärldens sida skapar ‘nya martyrer'," skriver de italienska jesuiterna.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-06

New Yorks ärkebiskop hos birgittasystrarna: "Rättvisa, men också kärlek och medlidande"

New Yorks ärkebiskop sade på söndagen under en mässa för birgittasystrarna att "vi behöver rättvisa, men också barmhärtighet." Birgittasystrarnas ledare moder Tekla Famiglietti bad kardinal Edward Egan att berätta om attentaten i New York 11 september under en mässa på Birgittadagen 7 oktober i kyrkan San Lorenzo in Damaso, där Birgitta själv bodde 1349. Egan firade mässan tillsammans med en av påvens närmaste medarbetare, prefekten för Vatikanens kongregation för biskopar kardinal Giovanni Battista Re, åtta biskopar och 20 präster inför oräkneliga birgittasystrar, Sveriges ambassadör i Italien Göran Bergh, den pensionerade svenskkyrkliga biskopen i Visby Tore Furuberg, och en överfull kyrka. "Moder Tekla har bett mig att säga något om vad som hände 11 september," sade Egan.

Kardinal Egan (tv) koncelebrerar vid altaret tillsammans med kardinal Giovanni Battista Re, prefekt för Vatikanens kongregation för biskopar.

"Det var en fasansfull tragedi, jag kan inte säga hur fasansfull den var," berättade kardinal Egan. "Men jag har sett vackra saker, saker som rör vår tro. Jag vill bara berätta en av dem. Brandkårens kaplan var en franciskanpräst, som hade fått en infarkt i det andra tornet. Tre brandmän bar denne präst till närmaste kyrka, som var Guadalupekyrkan. De lade honom framför altaret och lade altarduken över honom med korset ovanpå. Och så bad de för honom. En timme senare fick de tag på mig. De sade: Vi har gett honom den sista smörjelsen, vi hoppas vi gjorde rätt. Jag sade: Ni har bett en bön som Gud gärna tar emot. Jag är säker på att denne franciskan nu är i himlen och ber för New York, Washington, Pennsylvania och hela världen, en värld som behöver rättvisa, men också Kristi kärlek och medlidande."

Birgittasystrarnas generalabbedissa moder Tekla Famiglietti tackar kardinal Egan (tv).

Prefekten för Vatikanens kongregation för biskopar kardinal Giovanni Battista Re.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-08

 

Påvens "ångest och oro" efter nattens attacker mot Afghanistan

Påven har ännu inte kommenterat attackerna mot Afghanistan men kommenterade kort världsläget i allmänheten när han på måndagsmorgonen tog emot 10.000 pilgrimer på Petersplatsen: "Framför allt vill jag dela med er och anförtro åt Herren den ångest och den oro som vi känner i detta känsliga ögonblick i det internationella livet," sade Johannes Paulus II till pilgrimerna, som kommit till Rom för att vara med på söndagens saligförklaring. Allra sist bad han de församlade att be för freden. Herre, ge oss fred i våra dagar, sade påven på latin: "Da pacem Domine, in diebus nostris."

Attacken mot Afghanistan uppmärksammades också av de 280 biskopar som sammanträder i Vatikanen på en så kallad synod. Biskopssynodens sammanträde på måndagsmorgonen inleddes av dagens ordförande kardinal Giovanni Battista Re, som på söndagskvällen hade firat Birgittamässan i samma ögonblick som attackerna mot Afghanistan inleddes. Kardinal Re öppnade sammanträdet med en kort bön på latin för freden i världen och särskilt i Afhanistan. "Vi ber Herren att upplysa folkens ledare så att de finner vägen till fred. Herre, ge oss fred!"

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-06-16

Påvens kondoleanstelegram för SAS-olyckan

Påven ber för dem som dog i flygolyckan på Linateflygplatsen i Milano, där minst 114 människor omkom då ett SAS-plan kraschade mot en hangar. I ett telegram till Milanos ärkebiskop ber han sin statssekreterare framföra sitt deltagande till offrens anhöriga och vänner.

Här är hela texten till telegrammet:

Till kardinal Carlo Maria Martini, ärkebiskop, Piazza Fontana 220122, Milano.

Den helige fadern har nåtts av nyheten om en allvarlig flygolycka som inträffat på Linateflygplatsen. Han ber er att framföra sitt djupa deltagande till anhöriga och vänner till offren. Han lovar att han ber för de avlidna och ber Gud hjälpa de skadade och alla dem som lider på grund av den dramatiska förlusten av sina nära. Han sänder till alla en särskild apostolisk välsignelse som tecken på att han står dem nära i anden.

Kardinal Angelo Sodano, statssekreterare.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-08

22-årig tolk blev katolik efter påvens besök i Kazakhstan

En 22-årig kvinna som var tolk under påvens besök i Kazakhstan 22-25 september berättar i ett brev varför hon bad att få bli döpt efter påvens besök. "Mitt hjärta är fullt av glädje och förundran som gör att jag måste berätta om mötet för alla människor, för att alla skall kunna möta Gud och finna svaret på människohjärtats frågor", skriver Sveta Barbassova.

Sveta är på många sätt typisk för människorna i Kazakhstan, ett land där många årtionden av kommunistisk kamp mot religionen har gjort att religionstillhörighet är något som gäller far- eller morföräldrarna, och där de allra flesta idag inte hör till någon religion alls. Johannes Paulus II:s besök i den centralasiatiska forna sovjetrepubliken var en så stark upplevelse att hon kort efteråt bad att få döpas i den katolska kyrkan. Sveta berättade om sina upplevelser i ett brev till tre franciskaner i Assisi, som hon hade lärt känna när de besökte Kazkhstan. Franciskanerna sände i sin tur Svetas brev till Vatikanens dagstidning Osservatore Romano, som publicerade det 6 oktober.

Så här skriver Sveta i en gripande berättelse om hur ett besök av en skröplig 81-årig biskop från Rom kan förändra en ung kvinnas liv för alltid.

"Jag har bestämt mig för att bli döpt och bli katolik. Jag är en tjej på 22 år och bor i Almaty i Kazakhstan. Hittills kan man säga att jag har hört till en kristen släkt. Nu har jag bestämt mig för att vara kristen på allvar.

Varför har jag omvänt mig? Det beror på påvens besök i Kazkhstan, och framför allt på att jaga var med på den mässa han firade i Astana.

Jag skriver för att berätta för er om hur jag upplevde påvens besök i mitt land. Nu efteråt, när jag har återvänt hem och till mitt arbete, förstår jag allt mer att det var något stort och betydelsefullt som hände. Vi hade förberett oss länge inför påvens besök. Med tanke på världsläget var själva besöket i sig en betydelsefull händelse. Men framför allt var påvens besök betydelsefullt på grund av hur mötena gick till och på grund av människornas reaktioner. Det var omöjligt att förutse dessa reaktioner. När jag berättar om överraskningen och glädjen i Kazakhstan är det som om jag berättade om mig själv och min egen upplevelse av de där dagarna.

Eftersom jag talar italienska blev jag inblandad i organisationen av påvebesöket. Det var både en för- och en nackdel. Fördelen var att jag fick tillfälle att träffa många underbara människor och att jag kunde vara med på nästan alla möten med påven i Kazakhstan. Men samtidigt förstod jag genast att jag riskerade att förlora mig i tekniska problem och att gå miste om den andliga sidan av händelserna. Därför försökte jag vara så uppmärksam och lugn som möjligt. Jag försökte se in i centrum av det som hände.

Den starkaste upplevelsen under hela påvebesöket var mässan. Den var ett mirakel! Mysteriet var så närvarande, så fysiskt, att man rentav kunde ta på det. Ibland kände jag att om jag hade haft andra ögon skulle jag ha kunnat se Guds närvaro i luften, mitt bland folket. Jag kan svära på att Gud var där, närvarande mitt ibland oss!

En italiensk präst, don Simone Di Vito, som är kyrkoherde i en församling nära Neapel, frågade mig: "Nå, är du övertygad nu?" Jag svarade av hela mitt hjärta: "Ja, inför en så uppenbar närvaro är det inte möjligt att tvivla längre." Jag fick tillfälle att tala öppet med don Simone om Kristus och om den katolska kyrkan.

För många människor blev påvens mässa en uppenbarelse. De upptäckte att katolicismen finns i Kazkhstan. Jag såg på vakternas ansikten, och på dem som kommit av ren nyfikenhet. Alla var överraskade av att folk kunde bönerna utantill och kunde svaren under mässan.

Jag åkte tåg från Almaty tillbaka till Astana tillsammans med en äldre herre och en kvinna. Bägge var kazkher. Mannen hade varit med på mässan för, sade han, han kände på sig att den skulle bli "något stort". Men det som hände under mässan var mycket större än det han väntade sig. Till sist sade den där mannen till mig att det bara finns en Gud och att han är närvarande mitt ibland oss.

Påvens besök var en stor hjälp för oss alla, en välkommen knuff. Den visade att det finns en sanning i vår historia och i det vi upplever. Påven kom hela vägen hit, till Kazakhstan, och han kom för alla, för mig. Det var en gåva, en gåva som jag inte förtjänade, men som jag fick gratis: barmhärtigheten!

Mitt hjärta är fullt av glädje och förundran som gör att jag måste berätta om mötet för alla människor, för att alla skall kunna möta Gud och finna svaret på människohjärtats frågor.

Jag blev djupt gripen av påvens person: så svag i kroppen, men så stark i anden. I de få ögonblick när jag var nära honom kände jag genast en förunderlig fred. Hans ande är otroligt klar och stark. Han visade att han är en far, den helige fadern för alla!

En stor kram till er alla. Sveta Barbassova"

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-11

Påvens minnesgudstjänst en månad efter 11 september

Torsdag 11 oktober ledde påven en minnesgudstjänst en månad efter terroristattackerna i New York och Washington tillsammans med 280 katolska biskopar från hela världen som samlats i Vatikanen för att tala om framtidens katolska biskopar.

"Må Gud fördriva varje spår av agg, fientlighet och hat från människans hjärta och göra det redo att acceptera försoning, solidaritet och fred," sade påven. "Vi ber att alla människor av god vilja skall var envisa nog för att kunna följa rättvisans och fredens väg", sade Johannes Paulus II.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-11

Kardinal Vlk: står Gud bakom brist på prästkallelser?

Kanske är det Gud som gör så att prästkallelserna minskar, för att biskoparna skall förstå att lekfolket måste spela en viktigare roll i kyrkans mission. Den tanken framförde ärkebiskopen av Prag kardinal Miloslav Vlk under en presskonferens fredag 12 oktober halvvägs genom biskopssynoden i Vatikanen om framtidens katolska biskopar 30 september till 27 oktober.

Kardinal Vlk påpekade att prästkallelserna faktiskt ökar i många ickeeuropeiska länder. Han betonade också att man inte skall tänka för klerikalt. "Gud är Herre över vingården, och han vill att hela kyrkan skall bli missionerande, att lekfolket skall få mer plats. Om vi inte har förstått lekfolkets roll ordentligt, så ser Gud till att vi begriper."

I Europa arbetar idag många ickeeuropeiska präster, inte minst från Afrika. Ärkebiskopen av Abidjan i Elfenbenskusten kardinal Bernard Agré, som är delegerad ordförande för synoden, berättade om de ökande prästkallelserna i Afrika. "Om det finns många prästkandidater i ett land men inga pengar för att ta hand om dem och låta dem studera, då kan man låna ut präster i utbyte mot annan hjälp." Agré betonade att rika och fattiga länder har något att ge varandra: "Man vara fattig på annat en pengar, exempelvis entusiasm och andlighet."

Beträffande förhållandet mellan kristna och muslimer berättade ärkebiskopen av Bombay Ivan Dias att i Indien "finns spänningarna inte mellan kristna och muslimer utan mellan muslimer och hinduer, av historiska och politiska skäl, och ofta får de kristna skipa fred mellan dem."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-13

Social kongress i Vadstena: katoliker och den knakande välfärden

Det finns större utrymme för den katolska kyrkans sociala engagemang när välfärdssamhället knakar i fogarna och i dagens mångkulturella Sverige, berättar Kaj Engelhart på Caritas.

12-14 oktober samlades 118 socialt engagerade katoliker från hela Sverige i Vadstena till en "social kongress." Vatikanradion frågade Kaj Engelhart, informationsansvarig på den svenska grenen av den katolska hjälporganisationen Caritas, vad den katolska kyrkan vill säga till människor i dagens Sverige med den sociala kongressen.

"Det är precis det som är ämnet för kongressen, hur skall katolska kyrkans samhällsengagemang och ansvarstagande nå ut. Frågan kom upp på stiftssynoden för några år sedan. Man beslöt då att gå vidare. Sedan har man dryftat och förberett det här mötet, gjort ett förberedelsematerial, och nu möts 118 delegater från hela stiftet för att ta ställning till frågan: vad skall kyrkan göra, hur skall hon se sitt samhällsengagemang, hur skall hon prioritera sina åtaganden och vem skall göra det, hur skall det läggas upp och organiseras."

"Från båda biskoparna har det kommit starka signaler om att kyrkan vill vara en aktör i samhället och spela en roll som motsvarar dess position, och uppmuntra församlingarna. Oavsett hur stora eller små de är så kan varje församling göra någonting, och då inte bara nödvändigtvis i den allra närmsta kretsen utan också i omgivningen, runt kyrkan och församlingen, i samhället i större mening."

-I många länder är den katolska kyrkans sociala engagemang i form av skolor och sjukhus ett viktigt sätt att vittna inför omgivningen. I ett knakande välfärdssamhälle finns det kanske större plats för kyrkans sociala verksamhet i Sverige idag?

"Det kan man säga, därför att staten på sätt och vis drar sig tillbaka från delar av sitt tidigare ansvar för välfärd och omvårdnad och lämnar större spelrum för kyrkor och andra organisationer och rörelser. Behovet har ju också förändrats i och med att Sverige har blivit mer mångkulturellt och mångreligiöst. Egentligen är det i takt med tiden att kyrkan nu ser efter vad det finns för behov och vad församlingarna och de enskilda personerna, de katolska organisationerna och stiftet kan ta på sig eller skall ta på sig för ansvar. Möjligheten har ökat, och önskemålen från myndigheter och stat har formulert att kyrkorna - inte minst den katolska - tar ett större ansvar."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-13

Påven saligförklarar ett gift par

Familjefesten på Petersplatsen 20-21 oktober kulminerar med att påven saligförklarar ett gift par, som levde i Rom under den första halvan av 1900-talet.

Johannes Paulus II har därmed saligförklarat 1276 personer under sina 23 år som påve. De allra flesta har varit präster eller nunnor, ofta grundare av ordnar och kongregationer. Påven har själv uppmanat Vatikanens helgonförklaringskongregation att söka med ljus och lykta efter gifta par som kan saligförklaras tillsammans som en förebild för familjer i dagens moderna samhälle. 21 oktober är det dags för Maria och Luigi Beltrame Quattrocchi.

Luigi och Maria träffades i Rom, där han arbetade som advokat italienska Riksbanken. De gifte sig 1905 och fick snart tre barn, som längre fram alla vigde sitt liv åt kyrkan: Stefania blev benediktinnunna, Cesare trappistmunk, och Filippo präst. 1913 föddes Enrichetta, som Maria valde att föda trots att läkarna rådde henne att göra abort på grund av olika komplikationer. Luigi var inte särskilt praktiserande inna han gifte sig med Maria, som medverkade i många katolska tidskrifter och dessutom var volontär som sjuksyster i det italienska kriget i Etiopien och under det andra världskriget. 1951 dör Luigi av en infarkt. Efter 14 år som änka går Maria bort 1965. 1993 dör också den äldsta dottern, benediktinnunnan syster Maria Cecilia.

28 oktober, en vecka efter saligförklaringen, förs makarnas kvarlevor från trappistklostret i Vitorchiano till mariahelgedomen Divino Amore, där de placeras i kryptan.

Makarna Beltrame Quattrocchi står sedan några år som förebilder för en italiensk stiftelse som arbetar för att främja familjen (http://www.glauco.it/fondazionebq/)

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-18

 

Familjefest på Petersplatsen

Lördag 20 oktober samlas tiotusentals människor från hela världen på Petersplatsen för ett familjemöte med påven som kulminerar på söndag med saligförklaringen av ett italienskt gift par, Luigi och Maria Beltrame-Quattrocchi. Lördag kväll vid sextiden kommer påven ner på Petersplatsen. Men redan på eftermiddagen börjar uppvärmningen med sånger och vittnesbörd enligt en numera rutinerad modell som vuxit fram under Johannes Paulus II:s många katolska massmöten med olika sociala och kyrkliga grupper.

Mötet är en del av ett världsmöte för familjer 18-22 oktober till 20-årsminnet av påvens dokument om familjen, den sk apostoliska maningen Familiaris consortio. Den italienska katolska kyrkan håller samtidigt en kongress 18-20 oktober om familjen i dagens samhälle i Mariahelgedomen Divino Amore strax sydöst om Rom.

Med på Petersplatsen är en Mariastaty från Mariahelgedomen Loreto i Mellanitalien, där man sedan 1293 vördar vad som tros vara rester av den heliga familjens hus i Nasaret. Sedan 1293 vördas i Loreto ett litet stenhus, som enligt traditionen skall ha förts dit från Nasaret av änglar. Andra traditioner berättar att stenarna fördes till Italien av riddare som återvände från korstågen till det heliga landet. Inne i huset i Loreto står en mariastaty, som nu lämnar Loreto för första gången sedan 1923, när en ny kopia fick ersätta den gamla statyn som förstördes i en brand.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-18

Jordansk prins hos påven

På lördagsförmiddagen tog påven Johannes Paulus II emot prins El Hassan bin Talal från Jordanien. Prinsen är bror till den bortgångne kung Hussein och frarbror till den nuvarande kungen Abdallah. Prins Hassan är mån om interreligiös dialog och om de kristna i arabländerna. På fredagen deltog han i ett möte med den katolska fredsrörelsen Sant'Egidio i Rom. Mötet med påven var privat.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-20

Kardinal Sepe om missionssöndagen 21 oktober: "Missionärerna bygger broar mellan kulturer"

Trots att somliga menar att det nu pågår en konflikt mellan kristendom och islam säger ledaren för Vatikanens missionsverksamhet att "I många århundraden har just missionärerna byggt broar mellan kulturer." Prefekten för Vatikanens missionskongregation kardinal Crescenzio Sepe säger i en intervju för kongregationens egen nyhetsbyrå Fides att missionssöndagen 21 oktober hjälper de kristna att "bryta igenom vår egoism och meningslösheten i många familjer".

Kardinal Sepe samordnade tidigare samordnade organisationen av jubelåret 2000. Han leder missionskongregationen sedan maj i år. Med anledning av den katolska kyrkans 75:e missionssöndag 21 oktober säger Sepe till Fides:

"Bara en tredjedel av mänskligheten är kristen. Därför är missionssöndagen viktig. Den hjälper de kristna att upptäcka att de alla är missionärer, inte bara för en dag utan för hela livet. Genom att samla in pengar utvidgar de kristna kärlekens gränser genom att bry sig om dem som är långt borta. Också små gåvor är viktiga: de lär oss att bryta igenom vår egoism och meningslösheten i många familjer som drunknar i konsumismen. Dessa små gester ger också mersmak på att ge sitt liv åt missionen. Det är bara genom att ge sig själv till Gud som människan kan vara till nytta för världen."

Missionen är inget hinder för dialog mellan kristna och islam och inget man skall avstå från på grund av de konflikter som pågår i världen just nu, menar kardinal Sepe.

"Det kan se ut som om det just nu pågår en konflikt mellan civilisationer och religioner. Någon kanske menar att det är bäst att inte missionera för att kunna leva i fred. Men kyrkan menar att identiteten hjälper dialogen. I många århundraden har just missionärerna byggt broar mellan kulturer, för de var intresserade av människornas hjärtan, vilket ledde till att olika civilisationer kom i kontakt med varandra och berikade varandra. I Mellanöstern har de kristna alltid vittnat om sin tro med intelligens och kärlek inför sina muslimska syskon. Idag tänker världen mest på ekonomi. Kontakten mellan olika kulturer begränsas ibland till sexturism, ekonomisk utsugning och en globalisering utan solidaritet. Det behövs en dialog och en kontakt som omfamnar hela människan och i första hand hennes religiösa dimension. Därför är de kristnas mission viktig."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-20

 

Påven har saligförklarat ett gift par: "Man kan bli helig som ett par"

För första gången har påven saligförklarat ett gift par. I en fullsatt Peterskyrka firades den högtidliga avslutningen på saligförklaringsprocessen av Luigi och Maria Beltrame Quattrocchi, ett italienskt par som levde under den första halvan av 1900-talet.

De fick fyra barn varav två söner blev präster och en dotter blev nunna. Luigi och Maria föddes på 1880-talet, gifte sig 1905 och levde sedan i Rom. Luigi, som dog 1951, var advokat, och Maria, som gick bort 14 år senare, var lärare och författare. "Vår familj var en normal familj som försökte leva sina relationer på ett högt andligt plan", sade nyligen fader Tarcisio Beltrame Quattrocchi, en av parets söner.

"Makarna Luigi och Maria Beltrame Quattrocchis tro och kärlek är ett levande bevis på vad det andra vatikankonciliet sade om att alla kristna är kallade att vara heliga och att gifta par går en särskild väg till helighet (Lumen gentium, 41)," sade påven.

"Idag," fortsatte han, "har vi en bekräftelse på att man kan bli helig tillsammans, som ett par. Det är inte bara möjligt, det är vackert, fruktbart och bra för familjen, kyrkan och samhället. Låt oss be till Herren att allt fler gifta par skall leva ett heligt liv och så visa på äktenskapskärlekens stora mysterium, som har sin begynnelse i skapelsen och fullbordas i föreningen mellan Kristus och kyrkan."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-22

Påven om Mellanöstern: "Våld leder till död och förstörelse"

Påven Johannes Paulus II sade söndag 21 oktober att han var orolig över våldet i Mellanöstern. "Det är med djup sorg jag mottar smärtsamma och oroväckande nyheter från Betlehem och från städerna Beit Jala och Beit Sahour," sade påven i samband med middagsbönen "angelus", som avslutade saligförklaringen av ett gift par under en mässa i Peterskyrkan på söndagsförmiddagen.

"Kriget och döden har rentav kommit till torget framför Födelsekyrkan i Betlehem," sade påven. "I Guds namn upprepar jag än en gång: våld leder för alla till död och förstörelse, som vanhedrar Guds helighet och människans värdighet. Jag står offrens familjer nära i smärtan, i bön och i hopp. De har gåvan att leva i det land som är heligt för judar, kristna och muslimer. Alla måste anstränga sig för att en gång för alla göra det till ett land av fred och broderskap."

I lördags dödades en 19-årig palestininer när han kom ut ur Födelsekyrkan tillsammans med sin far och sin 4-årige kusin. Palestinska vittnen säger att flera skott avlossades från en kulle 600 meter därifrån där två israeliska stridsvagnar stod. Den israeliska armén förnekade på måndagen att israeliska soldater skulle a skjutit mot Födelsekyrkan. Israeliska stridsvagnar rullade in i Betlehem som svar på mordet på en israelisk minister förra veckan. Israel anklagar palestinierna för att attackera israeliska mål från områden nära kyrkor för att dra på sig eld som träffar kyrkorna och så skapa fientlighet bland världens kristna.

Enligt nyhetsbyrån Reuters skall den katolska Katarinakyrkan, som står bredvid den ortodoxa Födelsekyrkan, ha träffats av två kulor under söndagsmässan.

Ungefär hälften av Betlehems 30.000 invånare är kristna. Minst 648 palestinier och 177 israeler har dödats sedan det palestinska upproret mot den israeliska ockupationen bröt ut i fjol.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-22

Påven ber Kina om förlåtelse

Påven bad 24 oktober Kina om förlåtelse för kristendomens koloniala förflutna i Kina och föreslår att Kina och Vatikanen återupprättar de diplomatiska förbindelser som avbröts efter Maos revolution 1951.

I ett budskap med anledning av ett symposium i Rom om jesuitmissionären Matteo Ricci, som på 1500-talet arbetade i Kina, skriver påven att "Det finns idag en djup oro i världssamfundet. Därför måste alla anstränga sig för att skapa band av vänskap och solidaritet mellan folken. I det sammanhanget skulle det få positiva följdverkningar för mänsklighetens framtid om förbindelserna normaliseras mellan den kinesiska folkrepubliken och den heliga stolen."

Sedan 1951 har Vatikanen bara diplomatiska förbindelser med Taiwan, som är arvtagare till nationalistregeringen som flydde dit efter revolutionen. Kina accepterar inte att påven gör anspråk på att utnämna de katolska biskoparna i Kina och inte heller Vatikanens förbindelser med Taiwan. Det finns omkring tio miljoner katoliker i Kina, uppdelade i en officiell regeringstrogen gren och en underjordisk påvetrogen del. Efter informella kontakter mellan Kina och Vatikanen såg det mot slutet av 1999 ut som om man var på väg mot en kompromiss som gjorde det möjligt att upprätta diplomatiska förbindelser. Men i januar 2000 vigde den regeringstrogna kyrkan nya biskopar samma dag som påven vigde nya biskopar i Peterskyrkan. 1 oktober saligförklarade påven 120 människor som dödades i Kina under de senaste århundradena samma dag som Kina firar årsdagen av Maos maktövertagande. Många av dessa martyrer avrättades under boxarupproret 1898-1900 och betraktas av Kina som opiumhandlare och koloniala agenter. Sedan dess sägs Peking vänta på påvens ursäkter för denna saligförklaring.

Påven ber nu om ursäkt för de synder som begåtts av kristna missionärer i Kina. Han nämner särskilt teologiska dispyter som förhindrade evangelisationen och ett "beskydd" från europeiska stater som ofta innebar begränsningar i kyrkans handligsfrihet och fick negativa följder för Kina.

"Jag är djupt bedrövad över dessa misstag och begränsningar i det förflutna. Jag beklagar att de har gett många intrycket att den katolska kyrkan inte respekterade det kinesiska folket och att kyrkan var fientlig till Kina. För allt detta ber jag om förlåtelse och förståelse till alla dem så på något sätt känner sig sårade av sådana handlingar från de kristna."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-25

Norska kungaparet hos påven

Kung Harald och drottning Sonja besökte 25 oktober Johannes Paulus II i Vatikanen. Det var andra gången de träffades: första gången var i Oslo under påvens besök 1989. Kung Haralds far Olav V besökte dåvarande påven Paulus VI 28 april 1967.

Vid elvatiden på torsdagsförmiddagen gick det norska kungaparet in i påvens privata bibliotek. Kung Harald var klädd i mörk kostym och drottning Sonja i svart dräkt med pälskrage. De satte sig framför påvens skrivbord, och rottningen påminde om deras förra möte i Oslo 1989, när Harald var prins och hans far Olav var kung. "Då var våra barn små", sade drottningen, innan dörren till biblioteket stängdes och det privata mötet började. Märta Luise och Haakon, som inte var med på mötet, är födda 1971 och 1973. Det privata samtalet varade i femton minuter, varefter kungaparet presenterade de tolv personerna i följet. Bland dem fanns Norges utrikesminister Peterson. Därefter utbytte kungaparet och påven gåvor. Påven fick en bok klädd i skinn som skrevs på 1200-talet och berättar och vikingakungarna samt ett inramat foto av kungaparet. I utbyte fick de medaljer över påvens pontifikat. På väg ut följde påven dem till bibliotekets dörr. "Tack, stort tack", ade kungen, och drottningen tillade: "Tack, hoppas att vi träffas igen." Därefter träffade kung Harald Vatikanens statssekreterare kardinal Angelo Sodano. Samtalen med påven och hans statssekreterare handlade om kyrkan i Norge, situationen efter terroristattentaten 11 september och läget i Mellanöstern.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-25

Svenskkyrklig biskops intryck från synoden i Vatikanen: Kollegialitet och subsidiaritet

De katolska biskoparna vill få större inflytande men har stor respekt för påvens person. Det berättar Tore Furuberg, pensionerad biskop för Svenska kyrkan i Visby, som företräder Lutherska världsförbundet på biskopssynoden i Vatikanen om framtidens katolska biskopar 30 september - 27 oktober. Han berättar också om en lunch med påven, som gav honom ett katolskt biskopskors. (Lyssna till intervjun här)

"Det är två begrepp som har varit centrala: kollegialitet och subsidiaritet. Kollegialitet är gemenskapen mellan biskoparna från olika delar av världen som man ser så väldigt tydligt här i funktion. Det är nog inget beslut som befrämjar det, utan det är själva existensen av synoden och dess fortsättning som är så viktig.

Det andra är subsidiaritet, ett begrepp som ofta används i politiska sammanhang. Det betyder att beslut skall fattas på så låg nivå som möjligt. Där finns en viss tvekan att flytta över det på kyrkliga sammanhang, för att förminska påvens auktoritet är inte så lätt. Men däremot finns tendensen mycket klar i relationen mellan biskoparna, biskopskonferenserna å ena sidan, och kurian, alltså påvens kansli, som består av kardinaler och deras arbetsgrupper. Det är en mycket klar önskan om att biskoparna skall få större inflytande, att man skall bli rådfrågad och inte bara få ett brev från kurian om där de talar om vad man skall göra, som ofta kan röra förhållandet i det egna landet, som biskoparna tycker att de känner till bättre. Det finns en sådan tendens.

Men däremot har jag slagits av vilken oerhört stark ställning påven har inte bara formellt utan personligen. Det finns ingen som inte annat än vill att han skall få leva länge och få kraft att fortsätta. Han är ju beundranssvärld som sitter och kämpar med oss där som ordförande dag efter dag 5-6 timmar om dagen. Det är klart, han leder inte arbetet i detalj, men han är med hela tiden och man har en stark känsla av att han lyssnar och uppfattar allt. Och så leder han andakterna hela tiden på ett väldigt personligt sätt.

Jag fick till och med sitta bredvid påven vid lunchbordet, till vänster om honom. Vi pratade bl a om påvebesöket i Sverige 1989, och han mindes årtalet utan att någon sade det. Det var också en fin upplevelse att delta i det stillsamma samtalet runt bordet. Det handlade också om världsläget förstås, och andra länder som var representerade där.

Sedan var det en oerhört fin symbolhandling att jag fick ett pektoralkors, alltså ett bröstkors, precis samma som de katolska biskoparna bär. Det fick också den anglikanske biskopen och den armeniske biskopen som var där."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-25

 

Kardinal Ratzinger: "En fredlig och hjärtlig synod"

Den nyss avslutade biskopssynoden i Vatikanen om framtidens katolska biskopar var "mycket fredlig och hjärtlig." Det säger prefekten för troskongregationen kardinal Josef Ratzinger till nyhetsbyrån Fides.

"Kanske kom det inte fram några stora insikter eller överraskningar. Idéerna och problemen var välkända och det var inga överraskningar. Men jag fick intrycket av en djup enstämmighet och kollegialitet som har uppstått under de senaste 20 åren. Jag har varit med på synoderna sedan 1977 och jag har varit med om synoder med stora spänningar."

"Om man jämför den här synoden med tiden kort efter konciliet (1962-1965) visar det här lugnet att vi har kommit in i en ny generation som har tagit till sig konciliet och söker efter vägar för en ny evangelisation. Det främsta intrycket är alltså en äkta hjärtlighet och stor enighet. Nu behöver vi inte längre diskutera så mycket om organisation eller tolkningsfrågor. Det är dags att vi visar världen på Kristi ansikte och på Gud. Utan stora överraskningar är den främsta effekten (av synoden) den nya och djupa enheten mellan biskoparna, som vandrar tillsammans i förkunnelsen av evangeliet mot en värld som behöver en ny förkunnelse av Gud och Kristus."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-27

 

Synodens slutbudskap fördömer terrorism men också orättvisor

Efter ett månadslångt sammanträde om hur framtidens katolska biskopar skall vara offentliggjorde de 245 biskoparna på biskopssynoden i Vatikanen ett budskap där de fördömer terrorismen men också ojämlikheten mellan världens länder.

Biskopssynoden präglades av attentaten i USA 11 september och deras följder. New Yorks ärkebiskop kardinal Edward Egan möttes av applåder i början av synoden för hur han hade hjälpt döende i World Trade Center.

"Vår församling tillsammans med påven känner djupt medlidande med offren för de förfärliga händelserna 11 september och deras familjer. Vi ber för dem och för alla andra offer för terrorismen i världen. Vi fördömer terrorism, som ingenting kan rättfärdiga," skriver biskoparna. Men de påpekar också att de inte kan blunda "inför många andra kollektiva tragedier. De skriver att "ojämlikheten mellan olika länder är ett hot mot freden" och att om missförhållanden "ignoreras länge, kan de leda till att hela folk blir desperata".

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-27

Påven avslutar biskopssynoden: "En biskop måste våga försvara läran"

Oron för freden och för terrorismens följder var med i bakgrunden när den månadslånga biskopssynoden i Vatikanen om framtidens katolska biskopar avslutades på lördagen 27 oktober med en högtidlig mässa i Peterskyrkan som firades av påven Johannes Paulus II, 55 kardinaler, sju patriarker, 70 ärkebiskopar och 106 biskopar.

Påven sände en särskild hälsning till biskoparna i Kina, som inte kunde komma.

Freden stod i centrum under förbönerna: "För freden i världen som hotas av terrorismen och i våra dagar blivit skör genom en utbredd rädsla för vedergällning och hämnd. Må folkens ledare tillsammans finna vägar till dialog och fred i världen och råda bot på de orättvisor som skapar hat och krig."

I sin predikan tecknade påven ett porträtt av framtidens biskopar. "Biskopen måste våga förkunna och försvara den sunda läran även när det för med sig lidande", sade Johannes Paulus II. Eukaristin eller nattvarden måste vara mittpunkten för biskopens verksamhet, förklarade påven: Biskopens "vittnesbörd om påskmysteriet och om den yttersta tiden når sin höjdpunkt i eukaristifirandet som firar minnet av Herrens död och förkunnar att han skall återkomma i härlighet. Eukaristifirandet är därför höjdpunkten i själavården. När Jesus säger ‘gör detta till min åminnelse' handlar det inte bara om att upprepa måltiden som en rit, utan också om att vara redo att offra sig själv för hjorden, så som Han själv gjorde under sitt liv och framför allt i sin död."

Påven påminde om att pensionerade biskopar är en resurs som bör utnyttjas så mycket som möjligt och påpekade att femton biskopar har kanoniserats under 1900-talet.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-27

Påven: "Oskyldiga liv måste sparas i Afghanistan"

Påven vädjade söndag 28 oktober om att oskyldigas liv skall sparas i Afghanistan. "Oskyldiga liv måste sparas, och världssamfundet måste sända effektiv hjälp till alla flyktingarna, som utsätts för umbäranden av alla slag medan vintern är på väg," sade Johannes Paulus II i anslutning till söndagens middagsbön "angelus", som han som vanligt ledde från sitt fönster mot Petersplatsen som var överfull av människor i en strålande höstsol.

Påven vädjade också om fred i Mellanöstern. Han uppmanade bägge sidor att läga ned vapnen.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-29

 

Kardinal Silvestrini: "Blanda inte ihop Västerland och kristendom"

Kardinalen Achille Silvestrini, som tidigare ledde Vatikanens kongregation för östkyrkorna, säger till den italienska dagstidningen Repubblica att många biskopar i Tredje världen fruktar att kriget i Afghanistan kan leda till splittring mellan det kristna västerlandet och den muslimska världen.

"Ju längre konflikten pågår, desto större är risken att det uppstår en konflikt mellan kulturer och religioner, och så får det inte vara. Det är dessutom viktigt att skilja på "västerlandet" med sin komplicerade socioekonomiska struktur och kristendomen. Det är två olika saker. Fundamentalismen vill blanda ihop dem, men det måste vi undvika," betonar kardinal Silvestrini.

Men, påpekar han, "det finns också uppmuntrande tecken. En biskop i Algeriet berättade för mig att efter att sju trappistmunkar och biskop Claverie mördades av fundamentalister, har den muslimska befolkningen visat stor kärlek till de kristna och uppmuntrat dem att stanna kvar."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-29

Johannes Paulus II fördömer mord på kristna i Pakistan

På söndagen fördömde påven mordet på kristna i en katolsk kyrka i Pakistan och sade att det var "en ond handling". Han sade att han bad för offren och deras familjer. Påvens statssekreterare säger i ett telegram att Johannes Paulus II "fördömer denna nya tragiska handling av intolerans" och att han "står nära alla dem som drabbats av denna onda handling".

Sex maskerade och beväpnade män dödade 15 kristna och en polis när de öppnade eld i en katolsk kyrka i staden Bahawalpur i stiftet Multan i centrala Pakistan, där en protestantisk gudstjänst just skulle börja. De sex angriparna kom från två olika håll på tre motorcyklar och öppnade genast eld med AK47-gevär mot de kristna, bland vilka många var kvinnor. De sköt två poliser innan de gick in i den fullsatta kyrkan. Efter terroristattackerna i USA 11 september skyddas Pakistans kristna kyrkor av polisbevakning. Fyra gick in i kyrkan medan två stannade utanför för att skjuta dem som lyckades fly.

Det var första gången som kristna utsattes för ett angrepp av den här typen i denna del av centrala Pakistan. De kristna, både katoliker och protestanter, utgör 2 procent av de 120 miljoner invånarna i Pakistan, som skapades för att vara en stat för muslimerna i Indien. I området, som ligger nära gränsen till Indien, har upp till 1200 muslimer dödats i konflikter mellan shia- och sunnimuslimer.

Omkring 10.000 människor var med på de 17 kristnas begravning på måndagen. Många ropade på hämnd. Den katolske biskopen Andrew Fransec försökte lugna dem och sade: "Vi tror inte på hämnd. Vi tror inte på våld. Vi förlåter dem som dödar våra martyrer." De flesta av de dödade var protestanter. De församlade krävde att myndigheterna skall beskydda Pakistans kristna minoritet och gripa de ansvariga för massakern. Affärer och skolor var stängda och staden var full av poliser. Natten till måndagen greps över 100 islamiska milismän i Punjab. På söndagen lovade Pakistans president Parvez Musharraf att de ansvariga skall få ett "exemplariskt straff".

Angrepp mot kristna har förekommit tidigare i Pakistan. 1997 plundrade muslimer 13 kyrkor och en skola i provinsen Punjab i södra Pakistan och brände och plundrade hundratals kristna hem. De anklagade de kristna för att ha hädat genom att kasta in sönderrivna sidor av Koranen i en moské. Nyhetsbyrån Fides rapporterar att fundamentalisterna inte bara angriper kyrkor utan också flera NGO, alltså internationella frivilligorganisationer. Deras medlemmar har bestulits på pengar, bilar, datorer, fax och möbler. Dessa NGO anklagas för att arbeta för USA och Västvärlden.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-29

 

Kyrkoherden i Bahawalpur: "När muslimska länder angrips, utsätts vi kristna i Pakistan för mord, tortyr och lidanden"

Pater Rocco Patras är dominikan, 40 år gammal och kyrkoherde i Dominikuskyrkan i Bahawalpur sedan fem år. Han berättar att flera ickekatolska kyrkor och samfund har använt hans kyrka i minst 30 år. På söndagsmorgonen skulle den protestantiska paraplyorganisationen Church of Pakistan ha en gudstjänst klockan nio när massakern inträffade.

Han berättar att "I Pakistan finns det många fundamentalistiska muslimska grupper som är knutna till terroristiska nätverk i Kashmir och Afghanistan. Varje gång ett muslimskt land angrips av något Västland utsätts vi kristna i Pakistian för mord, tortyr och lidanden. Det hände för tio år sedan under kriget i Persiska viken. För fyra år sedan förstördes en kristen by. Lokalbefolkningen står oss nära. Också myndigheterna är mycket ledsna. Fundamentalisterna är en liten grupp. De flesta har visat sin solidaritet.... Regeringen vill beskydda oss, men det finns många spänningar i landet och många demonstrationer mot regeringen. Jag är rädd att det kommer att bli fler offer bland de kristna."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-29

Pater Cervellera: Kristna i Pakistan utsätts för "strukturell förföljelse" sedan länge

Pater Bernardo Cervellera är chefredaktör för Vatikanens missionsnyhetsbyrå Fides och expert på Asien. Han berättar för den italienska dagstidningen La Stampa att de kristna i Pakistan länge har varit utsatta för ett slags förföljelse: "I Pakistan sker de politiska valen efter religionstillhörighet. Kristna kan bara företrädas av kristna. Det leder till att de kristna avskärmas i ett ghetto. Redan när Benazir Bhutto var vid makten krävde de kristna att detta system skulle avskaffas. Alla statschefer har lovat det, men ingen har gjort det av rädsla för den islamiska fundamentalismen."

Sedan 1986 finns det en lag som gör att hädelser mot profeten Muhammed kan bestraffas med döden. Denna lag används för att hota religiösa minoriter, bland annat kristna. Omkring 2500 människor sägs sitta i fängelse eller vara anklagade för brott mot hädelselagen. "Våra källor i Pakistan berättar att lagen mot hädelse används för att beröva människor deras rättigheter, fängsla dem och lägga beslag på deras egendom. Fastigheter, hus, möbler," berättar pater Cervellera, och tillägger: "Kom ihåg att fattigdomen är utbredd i Pakistain. Minoriteterna, både kristna och hinduer, blir bestulna genom dessa lagar... Jag tror att det är bara i Saudiarabien som denna typ av lag verkligen tillämpas formellt."

"Man kan säga att de kristna i Pakistan är förföljda, för man försöker utplåna dem från samhället, man vill att allt skall präglas av islam. Det är en strukturell förföljelse. och samtidigt är de kristna i Pakistan berömda för sina skolor och för sitt engagemang för kvinnans värdighet. Benazir Bhutto gick i en kristen skola."

"Ärkebiskop Saldhana i Lahore sade för ett tag sedan att han trodde att de kristna skulle drabbas på något sätt när USA började bomba Afghanistan. När ett västland angriper ett muslimskt land angriper muslimerna i Pakistan alltid de kristna. De betraktar dem som Västerlandets allierade. Det hände redan under kriget i Persiska viken och när det har varit kris mellan Israel och palestinierna. Därför hade företrädare för alla minoriteterna redan gått till general Musharraf för att be om beskydd."

"När det uppstår våldsam konflikt mellan Väst och Öst, mellan Väst och muslimska länder, leder det till att den sköra samlevnaden mellan kristna och muslimer hotas också där de levt tillsammans länge. Det håller på att ske i Indonesien, Indien, Pakistan och i Mellanöstern," säger pater Cervellera.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-10-29