DECEMBER 2001

De kristnas framtid i Bibelns länder

Påven sammankallar de kristna ledarna i Mellanöstern till ett möte 13 december för att tala om de kristnas framtid i Bibelns länder. Det sade Vatikanen 28 november. Påven vill visa "att han står de kristna nära".

Under de senaste årtiondena har allt fler kristna utvandrat från Mellanöstern. Idag utgör de kristna bara två procent av befolkningen i "det heliga landet", alltså Israel och Palestina.

I Israel känner sig de kristna just nu hotade både av muslimska extremister och av Israels regering. Det gäller särskilt det omstridda moskébygget i Jesu hemstad Nasaret mitt emot Bebådelsekyrkan. Moskébygget är ett initiativ av radikala islamister men har fördömts av moderata muslimska ledare i hela Mellanöstern inklusive den palestinske ledaren Yassir Arafat. Trots detta har Israels regering gett klartecken för moskébygget.

Nu reagerar de kristna ledarna genom att säga att moskébygget kommer att få negativa följder för dialogen mellan kristna och judar under lång tid framöver. 28 november skrev de kristna ledarna i Mellanöstern ett gemensamt uttalande där de inte bara säger att dialogen försvåras. De kräver också att inte bara Jerusalem utan alla de bibliska platserna skall få internationellt beskydd. De menar att Israel har förlorat sin trovärdighet som garant för de heliga platserna. De kristna ledarna kräver än en gång att regeringen skall ta tillbaka beslutet att tillåta moskébygget framför Bebådelsekyrkan. Uppropet är undertecknat av tolv biskopa roch patriarker, bland annat den katolske ledaren patriark Michel Sabbah, den grekisk-ortodoxe patriarken Irenios I och den lutherske biskopen Mounib Youan.

"Enligt Nasarets borgmästares plan inför år 2000," skriver ledarna, "skulle området bli ett allmänt torg, där kristna och muslimer kan möta varandra och pilgrimerna som besöker helgedomen. Vi ber regeringen att respektera denna plan."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-03

 

Katolska kyrkan säger nej till forskning på embryonala stamceller

Den katolska kyrkan i Sverige uppmanar alla berörda parter från Vetenskapsrådet till sjukhusens etiska kommittéer att inte stödja forskning som leder till utsläckande av människoliv.

I ett uttalande 29 november vänder man sig även till regering och riksdag att snabbt ratificera Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och biomedicin samt dess protokoll mot kloning. Konventionen förbjuder framställningen av embryon i forskningssyfte och erbjuder ett instrument som tillförsäkrar enskilda individer fundamentala rättigheter inom biomedicinens område.

"Ett forskarlag i USA har i veckan offentliggjort att det nyligen framställt ett antal mänskliga embryon genom kloning, skriver det katolska biskopsämbetet i Stockholm. "Dessa embryon har sedan forstörts vid tidig celldelning för att man ska kunna skörda deras stamceller. Denna nyhet kommer i en tid då vi i Sverige debatterar frågan om huruvida forskning på embryonala stamceller ska tillåtas eller inte. Vetenskapsrådet förväntas offentliggöra sitt beslut nu på måndag den 3 december. Dessa två händelser är inte oberoende av varandra. Forskning på embryonala stamceller är, även här i Sverige, tänkt att bana väg för medicinska behandlingar som bygger på samma teknik och användning av mänskligt liv som rapporteras från USA."

"Vi står nu inför ett viktigt etiskt vägval. I debatten som förs här hemma och i artikeln som forskargruppen i USA publicerat gör man gällande att denna forskning kommer att gagna patienter som drabbas av svåra sjukdomar. Detta vällovliga syfte, menar man, kan motivera den förstörelse av mänskliga liv som forskningen och dess framtida kliniska tillämpningar medför. Men detta utnyttjande av mänskligt liv strider också mot vårt samhälles djupaste moraliska övertygelse. Denna övertygelse säger att varje människoliv äger ett oändligt värde och aldrig får användas endast som ett medel."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-03

 

 

Påven: Advents löfte om fred och det Heliga Landet

Profeten Jesajas ord "De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar" bär på ett löfte om fred som är särskilt aktuellt i det Heliga Landet efter helgens självmordsattacker. Det sade påven Johannes Paulus II när han på söndagen ledde middagsbönen "angelus" från sitt fönster mot Petersplatsen.

"Advent är lika med hopp," påpekade den 81-årige påven. "Inte ett meningslöst hopp på en gud utan ansikte, utan påtaglig och säker förtröstan på att Han skall återkomma, som redan har besökt oss. ... Det är ett hopp som stimulerar oss att vara vakna, något som präglar denna tid på kyrkoåret. Vaka i bön, i kärleksfull väntan, och i dynamisk och påtaglig kärlek till nästan."

"Idag," fortsatte påven, "hör vi i liturgin profeten Jesajas underbara förutsägelse, som han uttalade i en svår stund i Israels historia: ‘Den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast, högst av bergen, överst bland höjderna. Alla folk skall strömma dit... De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig' (Jes 2:1-5)."

"Dessa ord bär på ett löfte om fred som är aktuellare än någonsin för mänskligheten och särskilt för det Heliga Landet, varifrån vi nås av smärtsamma och oroväckande nyheter", sade den 81-årige påven kort efter självmordsattackerna i Jerusalem som dödade 28 människor. "Jag hoppas att profeten Jesajas ord kan inspirera de troende och alla människor av god vilja, så att fastedagen den 14 december och mötet med företrädare för världsreligionerna 24 januari bidrar till att skapa avspänning och solidaritet i världen."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-03

Teologmöte i Vatikanen om diakoner

3-7 december möts teologer från hela världen för att diskutera diakonatet i framtidens katolska kyrka. Vatikanens internationella teologkommission sammanträder på Vatikanens kongresshotel "Domus Sanctae Marthae". Kommissionen leds av troskongregationens prefekt den tyske kardinalen Joseph Ratzinger, medan själva mötet leds av kommissionens sekreterare den franske dominikanpatern Georges Cottier. Bland kommissionens medlemmar finns en teolog från Lund, Gösta Hallonsten.

Vem diakonerna är och vad de skall göra är ännu en delvis öppen fråga i den katolska kyrkan. Diakonatet var länge bara en grad på väg till prästvigningen, men det andra vatikankonciliet (1962-1965) återupprättade de ständiga diakonerna som fanns i fornkyrkan. Dessa ständiga diakoner har vitt skilda uppdrag i olika delar av världen. I USA arbetar de ofta som assistenter till kyrkoherdarna i församlingen, medan de i Italien ofta arbetar självständigt med sociala frågor på stiftet, direkt underordnade biskopen. Det pågår också en diskussion om det är möjligt att viga kvinnor till diakoner även om bara män kan bli präster, eftersom Jesus bara valde män till apostlar. Diakonatet stod på dagordningen redan under förra plenarmötet. Synpunkterna som då kom fram har arbetats om till ett 78 sidor långt arbetsdokument av en underkommission som letts av professor H. Noronha Galvâo.

Teologkommissionen skall också arbeta vidare med ett annat ämne: "Uppenbarelse och inkulturation".

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-03

Katolsk kyrkoledare i Somalien: "Bombardera inte Somalien"

"Att bombardera Somalien leder bara till att terroristerna värvar fler rekryter." Det säger den katolske biskopen i Gibuti Giorgio Bertin, som också är apostolisk administrator för katolikerna i hela Somalien. Nyhetsbyrån Fides, som är knuten till Vatikanens missionsavdelning, intervjuade honom eftersom Somalien nämns bland möjliga framtida mål för kampanjen mot terrorism.

"Sedan 1985, och framför allt under de senaste åren då staten har varit helt frånvarande, har det uppstått några islamiska grupper som vill skapa en islamisk stat eftersom den sekulära staten har misslyckats. Några av dessa grupper är väpnade. Det somaliska folket förtjänar inga bombardemang. För det första eftersom de islamiska grupperna inte utgör något hot för västvärlden. Etiopien har bekämpat dem i många år och de kan knappast genomföra några mer omfattande aktioner. För det andra för att extremisterna är isolerade från resten av det somaliska samhället. De flesta somalier erkänner dem inte. Ett militärt ingripande skulle göra folket solidariskt med islamisterna och så förvärra problemet. Därför bör västvärldens ledare fundera över andra metoder för att bekämpa terrorismen."

Biskop Bertin berättar att man inte kan tala om en katolsk kyrka i Somalien. "Det finns bara några kristna individer, bland annat en del ordensfolk. De flesta är utlänningar som arbetar för hjälporganisationer.... Det är viktigt att återupprätta statens auktoritet för att garantera de få kristnas personliga säkerhet och för att kyrkan skall kunna genomföra själavård och hjälpverksamhet."

Sedan 1991 finns det ingen central stat i Somalien, förklarar biskopen. "Idag är Somalien indelat i minst tre delar. I norr finns republiken "Somaliland", som förklarade sig självständigt för 10 år sedan, men som inte har erkänts av världssamfundet. Här finns en viss stabilitet. I nordöst har man under de senaste 3-4 åren skapat ett ganska säkert område som lett till att man grundat "Puntland". Det är en lokal administration som inte gör anspråk på självständighet. Men under de senaste två månaderna har situationen förvärrats. Södra Somalien är mest bebodd och har mest naturresurser, men har aldrig lyckats skapa en stabil administration. För ett år sedan skapades en övergångsregering genom konferensen i Gibuti. Regeringen har sitt säte i huvudstaden Mogadisho men kontrollerar inte resten av territoriet."

Instabiliteten i Somalien hänger bland annat ihop med att somalierna inte är vana vid att ha att göra med en stat. "De består av folkgrupper som är knutna till klaner och nomadism. Därtill kommer att efter självständigheten 1960 har landets ledare plundrat landets resurser. På sista tiden har klanledarna bara arbetat för sitt eget intresse. Klanens intresse blir viktigare än det som är bäst för alla."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-03

Bokförläggaren och diakonen Sigfrid Fredestad död: "Sigfrid var verkligen en diakon"

4 december gick den katolska bokförläggaren och diakonen Sigfrid Fredestad bort efter en längre tids sjukdom. Han blev 50 år och efterlämnar hustru och sex barn. Begravningen ägde rum i den katolska församlingen i Helsingborg 15 december 10.00.

Sigfrid Fredestad, som bodde utanför Ängelholm, var känd för att ha gett ut den svenska översättningen av den katolska kyrkans katekes och en stor mängd andlig katolsk litteratur på sitt enmansförlag Catholica. 1996 blev han ständig diakon. Vatikanradion bad Lundateologen Gösta Hallonsten, på sammanträde i Rom med Vatikanens internationella teologkommission för att diskutera just diakonerna i den katolska kyrkan, att teckna ett porträtt av Sigfrid Fredestad. (Hör intervjun här)

"Sigfrid var en mycket hängiven människa," berättar Gösta Hallonsten. "Han blev diakon för fem år sedan och tjänstgjorde då i Helsingborgs församling. I Ängelholm, denna underbara stad i nordvästra Skåne, firades ingen mässa, och det var Sigfrids stora önskan att man skulle börja fira mässa regelbundet där. Jag bor själv där i närheten på sommaren, och där finns många katoliker i bygden. Sigfrid var den eldsjäl som med hjälp och stöd av biskop Anders såg till att vi fick mässa i Ängelholm med början i år, och det är vi oerhört glada för. Mässan firas i en frikyrka i Ängelholm som dom har ställt till förfogande."

"Sigfrid var verkligen en diakon: ordet betyder tjänare, och han tjänade verkligen kyrkan av hela sitt hjärta. Han kan därför kanske med sitt liv vittna om vad en diakon bör vara," menar Gösta Hallonsten, som tror att de som kände Sigfrid Fredestad kommer att minnas "hans hängivenhet och hans solidaritet med kyrkan, hans vilja att göra en personlig insats för kyrkan, att bygga upp någonting, och jag tror att aldrig att de som firar mässan i Ängelholm någonsin kommer att glömma att detta var Sigfrids hetaste önskan: att det skulle firas mässa i Ängelholm, i hans egen stad, och att genom mässan bygden skulle helgas. Det kommer vi att minnas av Sigfrid, och vi kommer naturligtvis också att minnas hans insats med förlaget Catholica."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-06

 

Gösta Hallonsten om diakonreformen: "Tiden, inte kyrkans ledning, löser problemen"

"Det är viktigt att man inte har för stora förväntningar på kyrkans ledning och på teologerna att de skall lösa problem som måste lösas genom att lösningen mognar fram." Det säger Lundateologen Gösta Hallonsten, som 3-8 december deltog i ett möte i Vatikanen med Vatikanens internationella teologkommission om diakonens roll och identitet sedan det andra vatikankonciliet (1962-1965) återupprättade det permanenta diakonatet, efter att diakonvigningen i många århundraden hade reducerats till en av flera grader på väg till prästvigningen. Vatikanradion bad Gösta Hallonsten förklara vad en diakon är i dagens katolska kyrka.

(Hör intervjun här)

En diakon är inte en präst, men samtidigt är det naturligtvis inte så roligt att ha ett ämbete som definieras just med att inte vara präst. Däri ligger egentligen både det teologiska och praktiska problemet, därför att katoliker i allmänhet uppfattar ju diakonen som en präst av lägre grad som inte får gör allt som en präst kan göra. Det är nog många som undrar vad som egentligen är poängen med diakonen. Sedan är det tyvärr så att även teologiskt är detta litet oklart. Man vet ju vad en diakon får utföra för handlingar i gudstjänsten, det är helt klart oberoende av om det är på det ena eller det andra sättet. I Sverige är diakonerna huvudsakligen i församlingen. En diakon kan predika, kan förrätta dop, vigsel, och i en mässa kan diakonen assistera prästen, dela ut kommunionen, läsa evangeliet.

-Vem kan bli ständig diakon?

-Det kan män som fyllt 35 år även om de är gifta. Den som är ogift kan naturligtvis bli diakon i yngre ålder, men då blir man det i regel som ett steg på väg till prästämbetet. Den som är gift kan bli diakon om han har sin hustrus medgivande, inte bara kyrkans utan även hustruns, och vigs då till diakonatet, som är ett ämbete som han utövar hela livet. Diakonen kan användas på olika sätt för olika uppgifter i kyrkan. Jag tror inte att en diakon egentligen kan leda en församling, men det förekommer faktiskt att en diakon i praktiken leder en församling fast en präst formellt är kyrkoherde därför att det är brist på präster. I Lund, i sankt Tomas av Akvino katolska församling, har vi för närvarande två diakoner minst en under utbildning. Det betyder att vi ofta på söndagarna har två diakoner och en präst bakom altaret. Det är en ganska märklig syn.

-Vilka outredda frågor finns det omkring diakonatet?

-På ett sätt är de teologiska frågor som vi diskuterar kanske inte så intressanta för vanligt folk, men å andra sidan hänger de samman med det praktiska utövandet. Man kan nämligen resonera så här: alla de saker som diakonen gör i gudstjänsten, dem kan också en lekman göra med biskopens särskilda tillstånd. Och då ställer man frågan: vad är då skillnaden? Det finns förväntningar på att man i en kommission som den jag sitter i skall kunna komma med någonting förlösande när det gäller problemen kring diakonens identitet och se detta ur teologisk synpunkt. Men det är inte så lätt.

Ibland sker reformer i kyrkan och kan genomföras ganska snabbt. Jag tror att diakonreformen vid andra vatikankonciliet var en väldigt viktig reform. Men samtidigt kräver den tid för att mogna, för att bli accepterad överallt i kyrkan. Det finns länder i Afrika och Asien där man inte alls har någon förståelse för det ständiga diakonatet, medan vi tycker att det är en mycket bra sak. Jag tror att det är viktigt att man inte har för stora förväntningar på kyrkans ledning och på teologerna att de skall lösa problem som måste lösas genom att lösningen mognar fram, genom att tiden mognar.

Ibland händer det saker som i kyrkan, som det andra vatikankonciliet, som förefaller vara ett plötsligt ingripande av den Helige Ande, fastän det naturligtvis har förberetts länge. Efter detta plötsliga ingripande av den Helige Ande, då man ser att det kan hända mycket på kort tid, så förväntar sig folk att det skall hända mycket hela tiden. Det gör det inte. Kyrkans "esse" är egentligen traditionen, att väldigt mycket förblir som det har varit, att vi kan gå till mässa varje söndag, och det är likadant som det har varit i århundraden, årtusenden.

Man förväntar sig nu naturligtvis också att vi skall kunna diskutera och kanske finna en lösning på frågan: kan man ha ett kvinnligt diakonat? Men även den frågan är, fast det kan synas märkligt, en svår fråga. Kyrkan fungerar som en stor gemenskap. Trots att vi har en påve som har stora befogenheter så lever vi i väldigt hög grad av konsensus, av att man verkligen är överens i praktiken, av att saker och ting får mogna fram och bli någonting som är accepterat av alla. Jag tror att detta gäller också diakonatet.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-08

 

Fasta med påven för freden 14 december: hjälp offren genom Caritas Sverige

Den katolske biskopen i Stockholm uppmanar alla att följa påvens uppmaning att fasta och be för freden 14 december och att hjälpa krigets och terrorismens offer genom den svenska katolska hjälporganisationen Caritas postgirokonto 90 04 90 – 4.

Påven Johannes Paulus II har inbjudit alla att fasta för freden den 14 december. Han hänvisar till den senaste tidens händelser av terrorism och krig, inte minst i Mellanöstern, och vädjar om ett klimat av minskad spänning och ökad solidaritet i världen. Redan tidigare har påven inbjudit företrädare för de stora världsreligionerna till ett fredsmöte i Assisi den 24 januari nästa år.

Biskop Anders Arborelius tillägger:"Bön och fasta för fred i världen är en förpliktelse för oss kristna. Låt oss följa påvens uppmaning och göra den 14 december till en böne- och fastedag. Det är vårt vapen i kampen för fred och rättvisa." Påven uppmanar alla kristna att i praktisk handling visa sin solidaritet och medkänsla genom att lämna ekonomiska bidrag på det särskilda konto som nu öppnas. Insamlingen, som övervakas av det påvliga rådet Cor Unum, kommer att redovisas på juldagen och behållningen att sändas till offren för terrorism och krig.

Biskop Anders Arborelius hänvisar svenska givare till Caritas konto 90 04 90 – 4. Märk gärna talongen "14 december" så kommer gåvorna krigets offer till del.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-08

Påven anförtror "denna svåra stund i historien" åt Maria

"Jag vill anförtro kyrkan och mänskligheten åt Maria i denna svåra stund i historien," sade påven Johannes Paulus II på lördagen till de tusentals människor som samlats nedanför påvens fönster mot Petersplatsen för middagsbönen "angelus" 8 december, då den katolska kyrkan firar en av årets viktigaste mariafester: "jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet".

Påven förklarade själv festens innebörd: "Vi firar minnet av hur Fadern ingrep och bevarade henne från ursynden, som skulle bli mor till hans son, när denne blev människa. Idag ser alla troende till Maria, som strålar i himlen mitt i de saligas församling." Den 81-årige påven, som förklarade att allt det som den katolska traditionen vördar i Maria kommer från och pekar vidare på Kristus: "Så som månen strålar av solens ljus, så kommer Marias obefläckade strålglans helt och hållet från Frälsaren. Modern leder oss vidare till Sonen. Genom henne når man fram till Kristus."

På lördagseftermiddagen begav sig påven till torget vid Spanska trappan för att som varje år hylla en Mariastaty tillsammans med staden Rom. Besöket vid Mariastatyn på torget Piazza di Spagna 8 december är ett av påvens mest kända möten med vanliga människor i den stad där han är biskop. På väg hem till Vatikanen senare på lördagseftermiddagen tittade påven in i Roms äldsta Mariakyrka Santa Maria Maggiore för att be inför en tidigmedeltida Mariaikon ("Salus Populi Romani", det romerska folkets räddning) och välsigna den nya heliga porten med en bronsrelief som föreställer den uppståndne Jesus som visar sig för sin mor, av skulptören Luigi Mattei. 6 december presenterades den nya porten för pressen tillsammans med Santa Maria Maggiores nya underjordiska museum.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-08

Fastedagen för fred i solidaritet med muslimer

Fredag 14 december ledde påven Johannes Paulus II världens katoliker i en dag av fasta och bön för freden. Hans predikant kommenterade: "Vi märker att religionen är religionen en grundläggande kraft, som kan vara välgörande eller destruktiv, precis som kärnkraften."

Redan 18 november uppmanade den 81-årige påven alla katoliker att hoppa över en måltid och ge de sparade pengarna till en insamling för offren för krig och terrorism. Påvens appell var tänkt som en gest av solidaritet med världens muslimer, som samtidigt avslutade fastemånaden Ramadan.

Ärkebiskop Michael Fitzgerald på påvliga rådet för interreligiös dialog sade att fastan var ett sätt för världens katoliker att "visa sin respekt för islam, för den verkliga islam, islam som ber, islam som tar hand om behövande." Det var den 18 november som Johannes Paulus II överraskade världen med att be "katolikerna att ägna den 14 december åt att fasta och att be Gud att ge världen en stabil fred på rättvisans grund, och att göra så att man finner lämpliga lösningar på de många konflikter som plågar världen. Det man avstår från kan man ge till de fattiga, särskilt till dem som just nu lider av följderna av terrorismen eller kriget," sade påven. I många katolska kyrkor arrangerades bönevakor på kvällen 14 december.

Från muslimskt håll kom mest positiva reaktioner på påvens fasteinitiativ. "Det är Allah själv som har inspirerat påven att göra denna appell," sade Sérigne Abibou Tall, som företräder "Tidianiya", ett viktigt muslimskt brödraskap i Senegal. Abibiou Tall uppmanade alla imamer att kommentera påvens fasteappell i Senegals moskéer fredag 14 december och att be för freden tillsammans med påven och de kristna. Från kristet håll kommenterade pater Jacques Seck, som arbetar med interreligiös dialog i Senegal, att påvens initiativ ger en nystart åt religionsdialogen, som försvagats efter attentaten 11 september och krisen i Mellanöstern.

Muslimska ledare i Indonesien, världens mest folkrika muslimska land, tackade påven för fastedagen för fred i solidaritet med muslimerna 14 december i samband med slutet på den muslimska fastemånaden Ramadan. "Det är en gest som uttrycker verklig solidaritet och som muslimerna i Indonesien kommer att ta emot med tacksamhet. Men initiativet måste förklaras för muslimerna," sade Kiai Hani Hasyim Muzadi, ledare för Nahdlatul Ulama (NU), den största muslimska organisationen i Indonesien med 60 miljoner medlemmar, till Vatikanens missionsnyhetsbyrå Fides. "Alla muslimer accepterar nämligen inte påvens initiativ. Fundamentalisterna är misstänksamma. Påvens appell får inte ses som ett försök att blanda katolicism och islam, utan som ett tecken på tolerans och solidaritet med anhängare av andra religioner."

I Afghanistans övervägande muslimska grannland Pakistan tackar ministern för religiösa frågor Mahmood Ahmad Ghazi påven för hans solidaritet med muslimerna och säger att Pakistans regering uppskattar hans appell.

I Bahalwapur i Pakistan berättade kyrkoherden i Domenikuskyrkan, där 15 kristna dödades 28 oktober, att församlingen organiserade både fasta och bön tillsammans med andra kristna samfund. Men, påpekar pater Rocco Patras, de kristna i Pakistan lever i en spänd situation, och det har förekommit andra angrepp mot kristna i byarna i närheten också efter massakern 28 oktober. De kristna är rädda. Påvens appell har inte fått så stor genklang bland muslimerna i området, berättar han. "Påvens appell uppskattas av både kristna och muslimer av god vilja, men inte av fundamentalister. Här finns det verkligen ytterst få moderata muslimska ledare.." Också en del kristna i lägre socialgrupper i Pakistan var emot initiativet. De var rädda för att förlora sin identitet och för att uppfattas som underkastade muslimerna genom att fasta på muslimernas heliga dag.

I Vatikanen höll påvens predikant kapucinmunken Raniero Cantalamessa en predikan för påven och hans medarbetare där han förklarade fastans innebörd. "Vi märker att religionen inte alls har tagit slut," sade han. "Tvärtom är religionen en grundläggande kraft, som kan vara välgörande eller destruktiv, precis som kärnkraften."

En religiös fasta kan vara rituellt föreskriven vid vissa tidpunkter, men fasta kan också vara profetisk, "ett gemensamt uttryck för att man vill omvända sig, för en kollektiv återkomst till Gud." Fasta behöver inte bara handla om mat, påpekade påvens predikant. "Den klassiska fastan, att inte äta, har blivit tvetydig i vårt samhälle." Cantalamessa påpekade att matvägran kan idag vara en politisk hungerstrejk, anorexi eller estetisk bantning. "Den viktigaste formen av fasta idag är att vara sober.... Och framför allt behöver vi fasta från bilder.... Människan är vad hon betraktar. Bilden har en stor makt att forma och betinga den inre världen hos betraktaren."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-15

Påvens 300:e församlingsbesök: "I församlingarna har jag fått råd för min tjänst för världskyrkan"

Söndag 16 december gör påven sitt 300:e besök i en romersk församling. Den 81-årige Johannes Paulus har därmed besökt större delen av Roms 320 församlingar sedan han valdes 1978. Ingen annan påve före honom har besökt så många församlingar i påvens eget stift.

Det första besöket gjorde den nyvalde Johannes Paulus II 3 december 1978, 58 år gammal. Församlingen låg i kvarteret Garbatella, där han själv ägnade sig åt församlingsarbete när han studerade i Rom kort efter det andra världskriget. Under dessa församlingsbesök har påven kunnat träffa vanliga människor, gräsrötterna i den stad där han själv är biskop. Som den pojke som 9 december 1984 tog emot påven med att ropa "2-0": det var resultatet i fotbollsmatchen mellan Italien och påvens hemland Polen. Många människor har visat sin solidaritet med påven och försökt hjälpa honom så gott de kunnat, som flickan som 3 februari 1991 gav honom ett häfte med lotter. "Du måste tänka på missionärer, sjukhus och många andra människor. Med våra besparingar kan vi inte göra så mycket. Men vi tänkte utmana Försynen, så här får du tio lotter."

Församlingsbesöken börjar några dagar i förväg med att kyrkoherden bjuds på lunch av påven och får berätta om sin församling. Söndagen därpå är det dags för själva besöket. De första åren ägde de rum på söndagseftermiddagen, och ofta stannade Johannes Paulus II kvar i församlingen till sent på kvällen under formella och informella möten med församlingsråd, ungdomsgrupper och andra föreningar. På ålderns höst har besöken flyttats till förmiddagen, och numera består de egentligen bara av ett möte med församlingens barn och ungdomar före mässan i församlingskyrkan. Därefter åker påven i ilfart tillbaka till Vatikanen för att hinna leda middagsbönen "angelus" klockan tolv från sitt fönster mot Petersplatsen. Under sina 300 församlingsbesök har påven alltid fått sällskap av den biskop som är hans vikarie i stiftet Rom och alltså sköter det vardagliga biskopsarbetet: först kardinal Ugo Poletti, och de senaste åren kardinal Camillo Ruini.

I ett brev till sin vikarie kardinal Ruini skriver påven inför sitt 300:e församlingsbesök: "Att träffa barnen, ungdomarna och församlingsrådet, och att stimulera deras engagemang för den nya evangelisationen har låtit mig lära känna vanliga människors vardag och stiftets sociala och andliga tillstånd. Särskilt viktigt har det varit för en påve som ‘komer långt bortifrån'. Om jag idag kan säga att jag känner mig som en romare, så är det också tack vare församlingsbesöken."

Påven skriver att under församlingsbesöken har han fått "uppmuntran och råd som är viktiga inte bara för min tjänst som biskop av Rom utan också för min tjänst för hela världskyrkan. Under församlingsbesöken har jag fått ett konkret möjlighet att vara biskop av Rom och efterträdare till Petrus. Den tid jag har ägnat åt de kristna i Rom har inte tagits från de kristna i resten av världen utan har varit till nytta också för dem. På samma sätt har min omsorg om alla världens lokalkyrkor förankrat mig än mer i detta alldeles särskilda stift som Rom är."

I påvens församlingsbesök möts alltså lokalt och universellt. Besöken visar att Johannes Paulus II tar sin roll som biskop för staden Rom på stort allvar. Det är också denna roll som ligger till grund för hans uppdrag som herde för hela världskyrkan. Det är ett uppdrag som biskopen av Rom har fått i arv av Petrus, som dog som martyr i Rom efter att ha fått Jesu uppdrag att "styrka sina bröder" (Luk 22:32). Medan ickakatolska kristna kan ha synpunkter på vad påven har för roll gentemot världens kristenhet, är det ingen som ifrågasätter att han är biskop av Rom, och det var så han själv presenterade sig i Uppsala domkyrka i juni 1989.

Under sina 300 församlingbesök har Johannes Paulus II fått möta många olika miljöer: rika och fattiga, vackra och fula kyrkor, fornkristna basilikor, moderna församlingscentra, somliga i stadens centrum, andra i de stora kvarter i Roms utkanter som byggdes på 1960-talet eller under de senaste åren. "Överallt har jag förkunnat samma evangelium och brutit samma bröd: Kristus, människans återlösare," skriver Johannes Paulus II.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-15

Prästkallelser blomstrar i Irak trots sanktioner

De katolska biskoparna i den kaldeiska kyrkan i Irak är inte rädda för att Irak skall bombarderas i framtida kampanjer mot terrorismen. "USA har redan bombarderat oss i elva år", säger biskop Jacques Isaak till Vatikanens missionsnyhetsbyrå Fides. Biskop Isaak är en nära medarbetare till patriark Bedaweed, som leder den katolska kaldeiska kyrkan i Irak. Han berättar att under de elva åren av sanktioner mot Irak har den katolska kyrkan fått fler prästkallelser.

"Trots kriget och sanktionerna är kristendomen i Irak inte död. Tvärtom ser vi positiva signaler. Vi har grundat den teologiska fakulteten och vi har många kallelser. I patriarkatets seminarium har vi 46 seminarister, men det finns ännu fler, och vi måste bygga 40 nya rum för att få plats med alla. Vi har grundat en tidskrift och varje församling i Irak ger ut ett församlingsblad. Vi har inte tillräckligt många präster för trosundervisningen men det finns många lekmän som hjälper till. Allt detta visar att Jesus Kristus är närvarande i vårt land. Tack vare honom går den irakiska kyrkan framåt."

Biskop Isaak ser inte islamisk fundamentalism som ett problem som rör de kristna i Irak. "Regeringen bekämpar islamiska fundamentalister. När USA angrep Afghanistan beordrade regeringen att man skulle bestraffa alla attacker mot landets kristna. Vi har en djup dialog med muslimerna. Vi har inte samma problem som finns i Egypten eller i andra länder."

14 december bad påven Johannes Paulus II katoliker i alla länder att fasta för freden. Trots fattigdomen uppskattade de kristna i Irak påvens appell, berättar biskop Isaak. "En familj med fyra barn sade nyligen till mig att de inte hade ätit kött på tre eller fyra år. Men den fasta som påven bad om var ett tillfälle också för oss att glömma vår misär och tänka på dem som har det värre än vi."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-17

Ortodoxa Rumänien, "bro mellan traditioner i Europa", skänker årets julgran till påven

Påven hoppas att det övervägande ortodoxa Rumänien kan vara en bro mellan olika religiösa och kulturella traditioner i Europa. Det sade Johannes Paulus II till Rumäniens president Ion Iliescu när han 17 december invigde den 25 meter höga julgranen på Petersplatsen, som i år skänkts av Rumänien. Påven påminde om sitt besök i Rumänien i maj 1999. Det var första gången han besökte ett övervägande ortodoxt land, och det hjärtliga bemötandet från ortodoxerna och deras ledare patriark Teoctist ingav hopp om ett hjärtligare förhållande mellan katoliker och ortodoxer i hela världen.

Johannes Paulus II betonade att Rumänien kan spela en viktig roll som "bro mellan olika kulturella och religiösa traditioner i Europa, och så främja fred och förståelse mellan människor." Med i den rumänska delegationen var landets utrikesminister och kultur- och religionsminster samt ordföranden för den rumänska akademin och en företrädare för den ortodoxe patriarken.

Sedan Johannes Paulus II blev påve för 23 år sedan har Petersplatsen bytt utseende till jul. 1982 införde han seden att placera en väldig julkrubba framför obelisken mitt på Petersplatsen. Den består av 14 enorma figurer, varav nio tillverkades 1842 av den helige Vincenzo Pallotti för en julkrubba i kyrkanSant' Andrea della Valle i Rom. Till höger om krubban reser man varje år en julgran som skänks till påven av ett nytt land varje år. Årets julgran kommer från Rumänien och överlämnades högtidligen 17 december av Rumäniens president Ion Iliescu. Den är 25 meter, lägre än de senaste åren, åtta meter i diameter och väger 5,5 ton. Granen kommer från berget Ceahlaul i Transylvanien i norra Rumänien, som också är den del av Rumänien där det bor flest katoliker.

Under 1980-talet kom påvens julgranar framför allt från Central- och Sydeuropa: Österrike (1983, 1987, 1989, 1991, 1993, 2000), Tyskland (1984, 1995, 1998) och Italien (1985, 1986, 1988, 1990, 1992). Efter den östeuropeiska kommunismens sammanbrott började också länderna i Östeuropa sända julgranar: Slovakien (1994), Bayern (1995), Slovenien (1996), Polen (1997), Tjeckiska republiken (1999), och nu Rumänien (2001).

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-17

Ledarartikel i Signum: "Ingen kultur klarar sig utan religion"

"Trots vår tids negativa exempel på religiös fanatism kan"ingen mänsklig kultur klara sig utan religion, eftersom en rent sekulär kultur till sist inte förmår motivera de värden den själv lever av." Det skriver jesuitpater Ulf Jonsson i en ledarartikel i nummer 9 av den katolska kulturtidskriften Signum.

"Konflikterna på Nordirland, i Mellanöstern och terrorattackerna i USA den 11 september pekar alla åt samma håll. Frågan är om jorden inte skulle vara en betydligt fredligare och mänskligare plats att leva på utan religion," skriver Ulf Jonsson. "Frågan är allvarlig och får inte på ett lättvindigt sätt avvisas som oberättigad. Religiösa övertygelser utgör nämligen en stark drivkraft bakom människors handlande.... I vår sekulariserade föreställningsvärld brukar man inte betrakta religion som så viktig att den verkligen skulle kunna förklara människors sätt att handla. Vi har vant oss vid att förklara världens stora händelser... främst i ekonomiska, psykologiska och sociologiska kategorier.. Men sådana förklaringsmodeller ... förmår inte ensamma att reda ut orsakerna bakom människors agerande."

"Religion är ingalunda alltid av godo", medger Ulf Jonsson. "Ibland fungerar den som grogrund för det onda och att blunda för det vore oansvarigt.... I vår egen tid har påven Johannes Paulus II gett ett kraftfullt uttryck för detta när han på första söndagen i fastan under jubelåret 2000 ledde en historisk botgudstjänst i Peterskyrkan i Rom för att be om förlåtelse för de brott och försyndelser som kyrkans medlemmar gort sig skyldiga till under historiens gång."

"Men," fortsätter Ulf Jonsson, "vi får samtidigt inte glömma bort att även vår sekulära demokrati lever av värden som inte kan bli föremål för demokratisk omrästning, värden som har sin grund i religiösa övertygelser. Vi kan t ex inte rösta om alla människors lika värde, vi kan bara förutsätta det. Ett beslut om att systematiskt förtrycka eller utrota en viss minoritet bland befolkningen är omoraliskt, även om det skulle fattas i oklanderlig demokratisk ordning.... Religion kan vara på både gott och ont," påpekar Ulf Jonsson till sist i sin ledarartikel i Signum, "men ingen mänsklig kultur kan i längden klara sig utan den, eftersom en rent sekulär kultur till sist inte förmår motivera de värden den själv lever av."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-17

Starkt stöd för katolsk apotekare i Jönköping som vägrar expediera dagen-efter-piller

Apotekschefen Gunilla Ronquist i Jönköping som vägrade sälja akut–p-piller berättar att hennes kunder stöttar henne och säger: "Stå på dig, Gunilla!"

16 november kunde man läsa i dagspressen att en katolsk apotekschef i Jönköping vägrade sälja det receptfria s k akut-p-pillret eller dagen-efter-pillret. En månad senare ringde Vatikanradions Olle Brandt upp Gunilla Ronquist på Apoteket Ugglan i Jönköping och bad henne berätta bakgrunden till den nyheten och vad som hände sedan. (Lyssna till intervjun här)

-Kring årsskiftet stod det i en ledarartikel i en farmaceutisk tidskrift som heter Läkemedelsvärlden att "det katolska Frankrike godkänner som första europeiska land dagen-efter-pillret". Då tänkte jag: "det katolska Frankrike", så kan det ju inte vara. Det måste ju vara "det sekulariserade Frankrike" som godkänner det. Jag mejlade till dem och skrev vad jag tyckte. Då tog de in det i tidningen, och sedan utspanns det ett utbyte om de här pillren. Jag svarade på några kommentarer och uttryckte min synpunkt.

Jag arbetar på en vårdcentral, ett litet apotek, fortsätter Gunilla sin berättelse. Jag talade också om för mina överordnade att jag skulle inte kunna expediera det här på mitt apotek, och det förstod de. Jag kom överens med min barnmorskemottagning att om de frågade efter det på mitt apotek så skulle vi hänvisa dem upp till mödravårdscentralen, eller så skulle de gå på andra apotek och köpa det.

En fredag eftermiddag innan det här kom i tidningen så ringde de till mig, jag tror att det var P3, och sade: "Är det sant att ni inte har dagen-efter-piller" på apoteket? Nej, det har vi inte, sade jag. Sedan utspann sig ungefär det som står i tidningarna. De frågade mig varför, och jag sade att det stred mot min övertygelse, och att det i vissa fall kan fungera som ett abortivt medel, att det i vissa fall tar död på ett barn i vardande. Det är precis vad jag har sagt. Sedan sade de: "vi skall sända ett reportage i radio här nu, vill du vara med på det?" "Nej", sade jag, "det kan jag inte vara. Skall jag ställa upp på något sådant måste jag tänka mig för litet grann, veta vad det är för frågor osv". Så ringde hon efter en halvtimme och sade: "jag är på väg till studion nu, är du med?" "Nej, det är jag inte", sade jag. "Ja, men vi sänder det här i alla fall", sade hon, "för jag spelade in det här med dig". Och då säger jag att "så kan man väl inte göra". "Ja, men det gör vi." Och sedan var det så att säga i full gång. Många är mycket förvånade över att det har gått till på det här viset.

Sedan sände de det här i radion och det blevt fullt pådrag. Några överordnade ringde till mig och sade att Apotekets presschef skulle gå ut och tala om Apotekets policy. Senare på eftermiddagen ringde en distriktschef och en apotekare och kom hem till mig. De ville prata med mig så vi satt i vårt vardagsrum och pratade. De sade "det här pillret måste finnas på apoteket på måndag morgon." Pressen krävde det. Jag sade att jag kan under inga omständigheter expediera det här.

Men det förstod de mycket väl, att en katolik kan inte expediera ett abortivt medel, så det respekteras, och jag behöver inte göra det. De åkte till ett annat apotek och hämtade en förpackning och lade den på mitt apotek. Det är en kollega som sköter det här hos mig. Är man katolik så har man ju hela kyrkan bakom sig som stöder en, så då respekteras det här på ett helt annat sätt än om man tillhör en frikyrka eller något annat som inte är officiellt erkänt.

-Så i den katolska kyrkan finns det officiella uttalanden som man kan luta sig mot?

-Just det, och det är en väldig styrka. Alla människor känner till påvens inställning.

-Vad är det då för fel på de här pillren?

-Ägglossning kan äga rum och befruktning kan äga rum, men det hindrar implantationen. Efter befruktningen finns ju allting till den blivande människan, men i Sverige har det blivit så att man har förskjutit det litet grann. Man menar att det blir liksom inte på riktigt förrän det har fastnat i livmoderslemhinnan.

-Om man menar att människolivet uppstår med befruktningen så kan detta piller alltså vara likvärdigt med en abort?

-Ja, i vissa fall är det så.

-Finns det någon debatt om detta?

-Jag tycker inte att det är så mycket debatt, måste jag säga. De flesta är väl litet tysta om det. Tyvärr är det så. Men jag har fått väldigt stöd av kolleger och människor från olika läger som har skickat brev och mejl. Andra kristna, gammalkyrkliga, alliansmissionens ungdom, missionsförbundare och alla möjliga samfund har uttryckt sin sympati: "Det här är ju riktigt, man kan inte expediera och ta del i det här." Däremot tycker inte kollegerna att det är så stor skillnad på andra preventivmedel och det här.

-Blir det svårare och svårare att vara katolik i vissa yrken som har med vård och medicin att göra?

-Jag tycker nog det. När jag började på apotek började det här komma. Jag minns att jag talade med en präst om det här om man kunde vara på apotek och expediera t ex p-piller, som då precis hade kommit. Det hör till saken att det kan vara i medicinskt bruk också, det behöver inte vara för att förhindra graviditet. Han sade att det var inga problem. Men sedan har det blivit en utveckling som gör att det har blivit svårare, det tycker jag faktiskt,

-Känner du andra katolska apotekare?

-En känner jag till här. Hon har frågat om man skulle kunna arbeta på apotek utan att sälja sådant här, men hon fick nej, och sedan ägnar hon sig åt annan verksamhet.

-Var det tufft att gå mot strömmen på det här sättet? -Det kom litet plötsligt, kanske. Jag var ju själv på löpsedlarna, och det kändes litet lustigt.

-Men du fick mycket stöd också?

-Ja, oerhört mycket. Jag har fått en hälsning från biskopen och från kolleger, och franciskanerna här i Jönköping har stöttat mycket.

-Om man har de etiska övertygelser som du har, är det meningsfullt att välja ett sådant här jobb över huvud taget?

-Jag tycker inte man skall undvika branschen. Jag tycker man skall försöka påverka. Men får be för det helt enkelt. Jag har fått oerhört mycket gehör från kunder som jag har på apoteket. De stöder mig oerhört: "Stå på dig, Gunilla!". Och: "Det var bra gjort, det här!" En del kommer in bara för att uppmuntra och säga: "Det var en bra expedition, det här kan man inte anmärka på". I samband med det här var det sådana som kom in med blommor till oss, och vi fick en stor tårta också. Jag blev nog litet överraskad av all den stora vänlighet som strömmade till oss. Jag slåss litet för andra också, för det finns ju sådana som kanske inte har tänkt igenom det så väldigt mycket som jag gjort, men som ändå lutar åt att det här kan ju inte vara riktigt. Man har aldrig fått kunskap om hur det fungerar. Jag har fått brev från läkare också. De har ju samma problematik, om de skall skriva ut p-piller eller inte, tex. Det är många som brottas med det här.

-Den här etiska synen som du och den katolska kyrkan har på de här frågorna, hur spridd är den i Sverige utanför den katolska kyrkan?

-Jag tror att det finns kristna överallt som ser det på det här viset. Däremot officiellt så är det kanske inte riktigt vedertaget.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-20

Klart för kanonisering av Padre Pio och Escrivá

Den syditalienske stigmatiserade mystikern Padre Pio, som nu kan kanoniseras, är en bro mellan kristna och muslimer i Pakistan.

20 december gav påven Johannes Paulus II klartecken för den definitiva kanoniseringen av den stigmatiserade syditalienske kapucinmunken och mystikern Padre Pio, som dog 1968 81 år gammal. Med sina tre och en halv miljon besökare om året är San Giovanni Rotondo där Padre Pio är begravd den mest besökta katolska helgedomen i Italien och på andra plats i hela världen efter Mariahelgedomen i Guadalupe i Mexiko. Men Padre Pio vördas långt utanför Italien och också av muslimer. I Lahore i Pakistan berättar kyrkoherden pater Emmanuel Asi att "en person som Padre Pio, som är så nära Gud, har makt att dra till sig också de troende i islam och återföra alla till freden."

2 maj 1999 firade både kristna och muslimer saligförklaringen av Padre Pio med en lång procession genom staden till stadion i Lahore. Bland de tusentals människorna som deltog i firandet på stadion var många muslimska ungdomar, berättar pater Asi för Vatikanens missionsnyhetsbyrå Fides.

Det var på ett sammanträde i Vatikanen 20 december som Johannes Paulus II godkände ett dekret från kongregationen för helgonförklaringar som erkänner att ett oförklarligt tillfrisknande berodde på den avlidne Padre Pios förbön. Samtidigt gavs också klartecken för kanoniseringen av grundaren av lekmannarörelsen Opus Dei, spanjoren Josemaria Escrivá de Balaguer, som dog 1975. Opus Deis 83.000 medlemmar strävar efter att vanliga människor skall leva som helgon i vardagen både i familj och på jobbet. Escrivá saligförklarades 1992.

Det har inte offentliggjorts något datum för kanonseringarna, men de tros äga rum under våren. Saligförklaring är det näst sista steget i en helgonförklaring och betyder att en avliden kan vördas som helgon lokalt eller av en särskild orden eller rörelse. För en saligförklaring krävs att ett mirakel inträffat på grund av personens förbön. Det handlar ofta om ett oförklarligt tillfrisknande. Det behövs ett mirakel till för att påven skall ge klartecken för kanonisering, sista steget i helgonförklaringen, som innebär att en person vördas som helgon av hela den katolska världskyrkan.

Det mirakel som möjliggör kanoniseringen av Padre Pio inträffade för ett år sedan, då åttaårige Matteo Pio på ett oförklarligt sätt botades från hjärnhinneinflammation på det sjukhus som Padre Pio själv grundade i San Giovanni Rotondo. Matteo är för övrigt son till en av läkarna på sjukhuset, och fick vara med på helgonförklaringskongregationens sammanträde med påven 20 december. Det oförklarliga tillfrisknande som möjliggör kanoniseringen av Escrivá inträffade 1992. Den spanske läkaren Manuel Nevado Rey, idag 69 år, drabbades av ett slags hudcancer efter att ha utsatts för röntgenstrålning. 1992 avstod han från behandling efter att ha sett flera kollegor dö i samma obotliga sjukdom. Han tillfrisknade efter att ha bett om Escrivás förbön.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-22

Påvens midnattsmässa på svensk tv

Med sitt jultal till kurian 22 december inledde Johannes Paulus II jultidens engagemang. Vid midnatt på julaftonskvällen firar påven midnattsmässan i Peterskyrkan, som i år direktsänds av SVT med kommentar av Kaj Engelhart. På juldagen läser påven sitt julbudskap och sin högtidliga välsignelse "till staden och världen", Urbi et orbi på latin. På annandagen hålls ingen allmän audiens, trots att det är onsdag, men däremot leder påven middagsbönen "angelus". Därefter kanske han åker ut till sitt sommarställe i Castel Gandolfo sydöst om Rom för några dagars vila före nyår.

Klockan 18 på nyårsafton avslutar den 81-årige Johannes Paulus II året med tacksägelsebönen "Te Deum" i Peterskyrkan. Klockan 10 på nyårsdagen firar han mässan för Världsdagen för fred. På trettondagen 6 januari viger påven tio nya biskopar under en mässa i Peterskyrkan. 10 januari tar han emot hela världens Vatikanambassadörer och gör en viktig översikt över Vatikanens syn på världsläget. Och till sist avslutas jultiden 13 januari med att Johannes Paulus II döper 20 nyfödda barn i Sixtinska kapellet och sedan besöker renhållningsverkets julkrubba vid Porta Cavalleggeri söder om Peterskyrkan.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-22

Påvens jultal till kurian: "Varje form av terroristiskt våld vanärar Guds helighet"

I sitt jultal till sina medarbetare i kurian sade påven på lördag att "Varje form av terroristiskt våld vanärar Guds helighet". Påven såg tillbaka på det gångna årets viktigaste händelser ur Vatikanens synvinkel och funderade över hur en troende människa ser på terrorism och kan bidra till fred i världen.

Det gångna året inleddes på trettondagen 6 januari 2001 med att Johannes Paulus II undertecknade en programskrift inför det tredje kristna årtusendet under en högtidlig mässa på Petersplatsen. I det apostoliska brevet Novo millennio ineunte sammanfattade han erfarenheterna av det nyss avslutade jubelåret 2000 och uppmanade med Jesu ord de kristna att våga "ge sig ut på djupt vatten" (Luk 5:4). "Inför det nya årtusendet börjar kyrkan om från Kristus, låter sig stöttas av Faderns kärlek tröstas av Andens outsläckliga gåva. Kyrkan vill tjäna världen i ödmjukhet genom att vittna genom sitt liv och sina verk och erbjuda världen sin enda rikedom: Herren Kristus, människans frälsare och återlösare."

Påven påminde om att kyrkans uppdrag i första hand har anförtrotts biskoparna, de som han mött under deras rutinbesök i Vatikanen, under höstens biskopssynod om framtidens katolska biskopar, under de nya kardinalsutnämningarna i februari och kardinalsmötet inför det tredje årtusendet i maj.

Under det gångna året har påven också kunnat avsluta jubelårets vallfärder till bibliska platser genom att resa i Paulus fotspår till Athen, Damaskus och Malta. I Damaskus besökte han Omajjadmoskén och genomförde så historiens första påvebesök i en moské för att visa att "den katolska kyrkan respekterar islam även om den klart och tydligt erkänner skillnaderna".

I juni besökte Johannes Paulus II det övervägande ortodoxa Ukraina, där det finns starka spänningar och tvister om rätten till kyrkobyggnader mellan katoliker och ortodoxer efter den grekisk-katolska kyrkans återuppståndelse efter kommunismens sammanbrott.

Kort efter terroristattackerna i USA 11 september flög påven till den forna sovjetrepubliken Kazakhstan, där man mötte ett visserligen muslimskt men framför allt sekulariserat postsovjetiskt land. På hemvägen besökte han Armenien för att delta i firandet av 1700-årsminnet av landets kristnande och för att hedra minnet av de armenier som utrotades i början av 1900-talet under en av de första stora etniska utrensningarna. I Armenien bodde påven för första gången som gäst hos en ickekatolsk kyrkoledare, katholikos-patriarken Karekin II.

Världens mest folkrika land Kina har påven däremot inte kunnat besöka än. Men i anslutning till firandet av 400-årsminnet av jesuitmissionären Matteo Riccis ankomst till Kina sände han en uppmärksammad hälsning till det kinesiska folket, där han bad om förlåtelse för att missionärer på 1800-talet lät sig beskyddas av kolonialmakterna och så försvårade evangeliets spridning.

Efter den kortfattade översikten över det gångna året ägnade påven en stund åt att reflektera över terroristattackerna 11 september och reaktionerna på dem. "Inför denna situation måste de som är lärjungar till Kristus, fredsfursten (jfr Jes 9:5) ihärdigt förkunn att varje form av terroristiskt våld vanärar Guds helighet och människans värdighet, och att religionen aldrig får bli orsak till angreppskrig, hat och förtryck. Jag upprepar min uppmaning till alla människor av god vilja att göra vad de kan för att finna rättvisa lösningar på de många konflikter som plågar världen och för att alla skall få en nutid och en framtid i fred. Man får inte glömma att "det finns ingen fred utan rättvisa, det finns ingen rättvisa utan förlåtelse!" (Budskap inför Världsdagen för fred 12 januari 2002).

Johannes Paulus II har tagit två initiativ för att visa hur kristna kan bidra till en äkta fred, som "är en gåva från Gud": en faste- och böndag 14 december för alla världens katoliker, och ett interreligiöst fredsmöte i Assisi 24 januari. 14 december samlades också pengar in till offren för krig och terrorism. Genom denna dag av bön, fasta och allmosor grep påven tillbaka på en urgammal kristen tradition, och han lät 400-talsbiskopen Petrus Chrysologus förklara: "Det bönen ber om, det uppnår fastan, och det mottar barmhärtigheten. Dessa tre, bön, fasta och barmhärtighet är ett enda och får liv av varandra" (Petrus Chrysologus, Sermo 43; PL 52, 320).

"I samma linje vänder vi oss 24 januari återigen till Han som ensam kan riva ned muren a fiendskap som skiljer människorna. I Franciskus stad skall företrädare för världens religioner, särskilt kristna och muslimer, be för att man skall komma över motsättningarna och främja en äkta fred." Jag tackar alla dem som över hela jorden förenar sig med denna botövning. Frukten av deras offer skall lindra lidandet hos många prövade bröder och systrar."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-22

Gemensamma kristna protester mot moskébygget i Nasaret

För första gången protesterar sionistiska kristna och arabvänliga kristna tillammans mot det moskébygge mitt emot Bebådelsekyrkan i Jesu hemstad Nasaret som genomdrivits av radikala islamiska grupper med Israels regerings tillstånd men mot många muslimska ledares vilja. Moderata muslimer i Nasaret har också föreslagit att moskén byggs på en annan plats.

Nu har alla kristna kyrkor i det Heliga landet skrivit en gemensam protest mot moskébygget. "Koalitionen av kristna kyrkor i Israel" säger att de nästa vecka kommer att inleda en juridisk strid mot moskébygget. Det är första gången som sionistiska kristna grupper samarbetar med arabiska kristna i ett sådant uttalande.

Israels förra regering, som leddes av Ehud Barak, godkände moskébygget på en plats som Nasarets kommun ville göra till en park för pilgrimer. Rafi Yisraeli på Hebrew University i Jerusalem skriver i en bok som snart kommer ut att tillståndet för moskébygget var ett vallöfte både från Benjamin Netanyahus likudregering och från Jehud Baraks labourregering på jakt efter röster från muslimska araber i Israel. Också USA:s president George Bush har bett den israeliske premiärministern Ariel Sharon att stoppa bygget, men hittills utan resultat.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-24

Påven: släpp kidnappade till jul

Påven vädjade på söndagen om att alla kidnappade människor skall släppas till julen. Han nämnde särskilt den italienske prästen Giuseppe Pierantoni, 44 år, som kidnappades i oktober på ön Mindanao 80 mil söder om Filippinernas huvudstad Manila. "Jag vill vädja för alla dem som har kidnappats. Mp den heliga julen röra vid kidnapparnas hjärtan och förmå dem att släppa dessa människor fria", sade Johannes Paulus II.

Många kidnappningar utförs i Filippinerna av grupper som Abu Sayyaf, som säger sig kämpa för en självständig islamisk stat i södra delen av övervägande katolska Filippinerna, men i själva verket ägnar de sig i stor utsträckning åt utpressning genom kidnappning. I maj kidnappades 20 personer, varav några har frigivits mot lösen och andra har halshuggits. Ännu hålls två amerikanska missionärer och en filippinsk sjuksyster fångna.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-24

Vatikanen: Låt Arafat åka till Betlehem

Vatikanen bad på julaftonen Israel låta den palestinske presidenten Yassir Arafat bege sig till den katolska midnattsmässan i Betlehem. "Statssekretariatet har tagit ett diplomatiskt steg för att undvika detta godtyckliga förbud och för att underlätta avspänning", sade Vatikanens presstalesman Joaquin Navarro Valls.

Samtidigt bad också Israels president Moshé Katsav premiärministern Ariel Sharon att låta Arafat bege sig till den katolska midnattsmässan i Betlehem, som han gjort sedan 1995.

Israels regering har förbjudit honom att bege sig till Betlehem om han inte först griper två av de ansvariga för mordet på den israeliske ministern Rehavam Zeevi 17 oktober, som regeringen menar att Arafat beskyddar i Ramallah. Det gäller särskilt Ahmad Saadat, ledare för Palestinas folkliga befrielsefront, som har tagit på sig ansvaret för attentatet. Det sade israelisk radio på julaftonen.

Ovanför den grotta i Betlehem där Jesus enligt traditionen skall ha fötts står idag en väldig 500-talskyrka, den så kallade Födelsekyrkan, som hör till ortodoxerna, som firar jul på ett senare datum. Bredvid Födelsekyrkan står en mindre modern kyrka, Katarinakyrkan, som är katolsk och sköts av franciskanmunkar. Sedan Betlehem kom under det palestinska självstyret 1995 har muslimen Arafat, som har en kristen hustru, deltagit i midnattsmässan i Katarinakyrkan varje år. Midnattsmässan från Betlehem har vissa år direktsänts på tv över hela jorden.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-24

 

Ny föreståndare på Svenska Institutet i Rom om forskning om djur under antiken och Medelhavskulturens relevans

Människans förhållande till djuren under antiken är den första frågan som Barbro Santillo Frizell vill belysa som ny föreståndare på Svenska Institutet i Rom. Hon menar att det inte längre är den klassiska kulturen utan alla perioder av medelhavsområdets kultur som är skälet till att det idag finns ett Svenskt institut i Rom.

Barbro Santillo Frizell tillträdde 1 oktober 2001. Vatikanradion bad henne fundera över meningen med ett svenskt institut i Rom, Sveriges förhållande till det klassiska arvet, och Rominstitutets förhållande till de omfattande utgrävningarna av etruskiska boplatser som gjordes under gamle kungen Gustav VI Adolf.

Men först av allt: nästa års djursymposium. Är det inte udda för arkeologer att tala om djur?

(Lyssna till intervjun här)

-Det är litet udda, men det verkar som om djur var litet inne just nu. Vi har ju arbetat oss igenom olika minoriteter inom forskningen under de senaste åren, inte bara inom arkeologi utan också inom andra ämnen som historia, antropologi och litteraturvetenskap: kvinnoforskning, forskning på barn, forskning på olika etniska minoriteter. Det har varit en intensiv forskning på det under de senaste åren, och nu verkar det som om det var djurens tur. Det hänger nog också ganska mycket ihop med de senaste årens hantering av djur, som har väckt så mycket känslor på så många olika plan bland djurrättsaktivister och unga människor. Det gör att man också börjar intressera sig för hur gångna tider behandlade sina husdjur och andra djur.

Temat [för symposiet] är framför allt människans relation till husdjuren, de djur som vi under 10.000 år har använt oss av och levt i symbios med. För 10.000 år sedan skedde den här radikala förändringen i människans levnadsvillkor, att man började tämja vilda djur för sitt eget bruk: får, getter, kor och hästar. Nu håller vi långsamt på att förstöra hela denna kultur som man byggt upp under så många år. Och det är naturligtvis oersättligt.

-Det finns inte svenska institut i alla huvudstäder i världen, i Europa eller ens i Medelhavsområdet. Det finns svenska institut i Rom, Athen och Istanbul. Vad är det för mening med att Sverige har ett institut i Rom?

-Saker och ting tillkommer i en viss kontext eller ett visst sammanhang. Sedan kanske det sammanhanget överlever sig självt och det händer saker på vägen som gör att det inte ser likadant ut. Idén kom upp i början av 1900-talet av en grupp klassikerlärare. Det var framför allt miljön som var kopplad till de antika texter man läste som man ville få en bättre förståelse för. Man ville komma ned till monumenten, landskapet och museerna, se den konst som då var utställd här nere i Rom. Jag tror inte man har något förhållande till det klassiska idag. Grekiska läste inte alla, men latin höll ju länge sig kvar på gymnasierna. När det försvann så försvann också bandet till den klassiska världen. Nu är det andra saker, jag tror inte man skall säga att det är det klassiska som är det intressanta för människor. Det är väl medelhavskulturerna i sig som intresserar mera, och det spelar kanske inte så stor roll om det är den klassiska tiden, då de latinska och grekiska texterna skrevs ned, eller också den förhistoriska perioden, som lika väl intresserar människor och även kanske senare tider.

-Länge har väl klassiska arkeologer varit litet åtskilda från andra arkeologer?

-Det är helt riktigt. Inte bara svenska klassiska arkeologer utan också tyska och engelska och amerikanska, de har levt för sig.

-Teori- och metoddiskussion har väl i stor utsträckning skett i den ickeklassiska arkeologin?

-Ja, det kan man säga. Det verkar som om klassiska arkeologer har haft nog av det empiriska materialet, att det har varit nog att katalogisera, klassificera och typologisera detta enorma material som kommer upp vid grävningar, och som har gjort att teori- och metodutvecklingen har stått tillbaka. I andra arkeologiska discipliner som den nordiska och den amerikanska arkeologin, som arbetar väldigt mycket med antropologiska metoder, har metodutvecklingen gått fram på ett helt annat sätt.

-Blir man kvävd av materialet? Får man upp så mycket material som på de svenska etruskiska grävningarna så kanske man dignar under bördan av materialet och klarar inte av att fråga sig varför man håller på med det man gör?

-Gräver man fram en husgrund med litet stolphål, som ofta händer i nordisk arkeologi, då är det en utmaning att tolka det materialet. Då måste man vrida och vända på alla möjligheter. Men om man gräver ut en romersk villa, där det bara väller upp keramik, mosaiker, murar, skulptur och andra objekt, så har man nog med att ta hand om allt detta. Då får det andra stå tillbaka. Det är ju det stora dilemmat med de stora grävningarna, att man har fragmentiserat hela kunskapen om det samhälle man försöker rekonstruera genom att dela ut uppgifter till olika personer. Någon har hand om en typ av keramik, en har hand om lampor eller något annat, och sedan har tanken varit att den stora syntesen skulle göras så småningom, där alla bitar skulle sammanfogas till en helhet. Den har ofta uteblivit.

-En sista fråga. Vilken julklapp skulle du önska dig för Svenska Institutet i Rom?

-Jag skulle önska mig att jultomten kom med ett tip-top datoriserat institut, och också med all den kompetens som behövs för att hantera det.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-29

31 december: Sylvester, kejsar Konstantins påve

På nyårsafton firar svenska almanackor minnet av Sylvester, som blev påve 314, året efter slutet på förföljelserna mot de kristna, och dog 335, två år före kejsar Konstantin.

Sylvesters grav finns i den lilla 300-talskyrkan i marknivå ovanför Priscillakatakomben vid Via Salaria Nova norr om Rom. Sylvester blev mittpunkt för legendfloran kring kejsar Konstantin, som efterlämnade ett outplånligt minne i Rom när han lämnade Rom för Konstantinopel och så blev staden Roms siste kejsare. För eftervärlden framstod Rom som en stad fylld av storslagna kyrkor som byggts av Konstantin och Sylvester. Enligt en fantasifull legend från mitten av 400-talet botade Sylvester kejare Konstantin från spetälska och döpte honom. På 500-talet började man också viga kyrkor i Rom åt Sylvester.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-31

 

Broder Roger till 70.000 unga i Budapest: "Förlåtelsen blir ett mirakel i vårt liv"

29 december till 1 januari samlas 70 000 unga kristna från hela Europa i Budapest för att vänta in det nya året tillsammans med munkarna från det ekumeniska franska klostret Taizé och dess grundare broder Roger Schutz på Taizés 24:e ekumeniska ungdomsmöte. Deltagarna är både katoliker, ortodoxer och protestanter. De gemensamma bönestunderna översätts till 20 språk. Ungdomarna, som är mellan 17 och 30 år, bor inhysta hos familjer genom 200 församlingar.

Taizé håller ett nyårsmöte för ungdomar varje år i en europeisk stad. Efter den östeuropeiska kommunismens sammanbrott 1989 har många möten hållits i Östeuropa. I år hålls mötet i Budapest för andra gången: första gången var 1991. Taizé betonar att stadens broar över floden Donau symboliskt förenar öst och väst. I år kom 20 000 från Ungern och 26 000 från Polen. 3 000 kom från Tyskland, Österrike och Schweiz. Påven Johannes Paulus II och FN:s generalsekreterare Kofi Annan sände hälsningar till ungdomsmötet i Budapest.

Broder Roger Schultz är idag 86 år gammal. 1940, när han var 25 år gammal och det andra världskriget pågick, grundade han ett ekumeniskt kloster i den lilla byn Taize för att be för försoning och gemenskap.

Under en katolsk mässa i Budapest söndag 30 december, som direktsändes av fransk tv, betonade Taizés grundare broder Roger hur viktigt det är med förlåtelse. Broder Roger påminde om att kyrkofadern Augustinus i Nordafrika sade: "Älska och säg det genom ditt liv." "Ett av de tydligaste uttrycken för kärleken är förlåtelsen," sade broder Roger. "Det mest gripande i evangeliet är förlåtelsen: förlåtelsen som Gud ger oss, och den som vi ger till andra människor.... För var och en av oss kan förlåtelsen förändra vårt hjärta. När vi förlåter avlägsnar vi hårda omdömen och bereder plats för en oändlig godhet. Vi försöker förstå andra i stället för att bara vilja att andra skall förstå oss. Med tiden blir förlåtelsen till ett mirakel i våra liv. Förlåtelsen är som ett nytt liv som börjar i oss. ... Genom att älska och förlåta blir vi till människor som söker efter fred på jorden, denna fred som mänskligheten inte kan klara sig utan."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-31

Påven inför nyåret: "Lämna all fientlighet bakom er"

"Jag uppmanar alla att avsluta år 2001 i tacksägelse, lämna all fientlighet bakom sig och börja år 2002 i Kristi kärlek och frid," sade påven Johannes Paulus II på söndagen 30 december när han hälsade på de tusentals människor som hade samlats på Petersplatsen för middagsbönen "angelus". Påven avslutar själv året i tacksägelse genom att sjunga den latinska tacksägelsebönen "Te Deum" i Peterskyrkan på nyårsaftonens kväll.

I sitt söndagstal till turister och pilgrimer på Petersplatsen tog påven fasta på att den katolska kyrkan ägnar söndagen efter jul åt den heliga familjen, alltså den familj som utgjordes av Maria, Josef och Jesus. "Världens återlösare ville födas och växa upp i en familj," påpekade den 81-årige Johannes Paulus II. "På så sätt ville han heliggöra denna samhällets grundläggande institution. Större delen av sitt liv tillbringade Jesus i Nasaret. Denna tid vet vi inte mycket om och evangelistaerna ger oss bara några få upplysningar. Men om vi på djupet vill förstå Jesus, hans liv och uppdrag, då måste vi ställa oss inför den heliga familjens mysterium och iakkta och lyssna."

Påven påminde om 20-årsminnet av sitt eget dokument om familjen, "Familiaris consortio", där han skrev att mänsklighetens framtid går genom familjen. "Mer än alla andra institutioner präglas familjen av kulturens och samhällets djupa och snabba förändringar," sade påven, "men kyrkan hjälper den som vet värdet i äktenskap och familj och försöker förverkliga detta värde i trohet, men också den som är osäker och söker efter sanningen."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-12-31