|
FEBRUARI 2002
Kyndelsmäss: Ordensfolkets dag i Peterskyrkan På kyndelsmässodagen tackade påven alla världens munkar och nunnor för att de hjälpt bönedagen för fred i Assisi 24 januari med sina böner. På lördagseftermiddagen 2 februari strömmade tusentals nunnor och munkar från hela världen över Petersplatsen till kyndelsmässodagens mässa i Peterskyrkan, som för sjätte gången firades som ordensfolkets dag. I vimlet blandades birgittasystrar med vitt kors på det svarta doket med Moder Teresas barmhärtighetsmissionärer i vit blåkantad sari och afrikanska nunnor i klarblå dräkter. Mässan inleddes med välsignelse av ljus som munkarna och nunnorna höll i händerna. "Kyndelsmässa" kommer av det latinska ordet för ljus, candela. På kyndelsmässodagen firas minnet av när Maria och Josef bar fram den nyfödde Jesus i templet i Jerusalem och av den gamle Symeon som brast ut i tacksägelse: "mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel". Kyndelsmässodagen för vidare ljustemat som firas under jul och trettondagen. Johannes Paulus II har tagit initiativet till att fira dagen som ordensfolkets dag: på samma sätt som Jesus bärs fram till templet i Gud, så har alla konsakrerade människor burit fram sig själva. Påven tackade ordensfolk i hela världen för att de hade samarbetat med bönedagen för fred i Assisi 24 januari, inte minst genom att be. "Många kontemplativa kloster knackar dag och natt på hos Guds hjärta och samarbetar med Kristi seger över hat, hämnd och syndens strukturer", sade Johannes Paulus II. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-02
Påven inför världsdagen för sjuka: lidandet är lika djupt som människan I ett budskap inför världsdagen för sjuka 11 februari 2002 skriver påven att kristendomen har en unik syn på lidandet. "Det är bra att söka efter nya effektiva sätt att lindra lidandet. Men lidandet hör ändå till människolivet. På sätt och vis är lidandet lika djupt som människan och rör vid hennes själva väsen," skriver Johannes Paulus II i ett budskap som offentliggjordes 13 augusti. "Kyrkan ser att det finns mycket bra i ickekristna tolkningar av lidandet, men hennes egen tolkning av detta stora mänskliga mysterium är unik. ... Svaret på frågan om lidandets mening gav Gud till människan i Jesu Kristi kors. Lidandet är en följd av ursynden men får en ny innebörd: det blir till delaktighet i Jesu Kristi frälsningsverk. Genom sitt lidande på korset har Kristus besegrat det onda och låter oss också segra över det. Vårt lidande blir meningsfullt och dyrbart när det förenas med hans." 11 februari firar den katolska kyrkan minnet av Mariauppenbarelserna i Lourdes i Sydfrankrike. Sedan några år firas denna dag också den katolska världsdagen för sjuka. 2002 firas den för tionde gången med en vallfärd till Mariahelgedomen i Vailankanny i södra Indien, dit också många anhängare av andra religioner vallfärdar. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-13 Signum: Vetenskapsrådets "befängda slutsats" om stamcellsforskning Vetenskapsrådets beslut 3 december 2001 att tillåta forskning på embryonala stamceller bygger på ett motsägelsefullt resonemang som leder till en befängd slutsats. Det skriver etikexperten och jesuiten Erwin Bischofberger i en ledarartikel i det första numret för i år av den katolska kulturtidskriften Signum. Bakgrunden till debatten om forskning på embryonala stamceller är följande. Stamceller är omogna celler som framför allt på det embryonala stadiet har förmågan att dela sig och utvecklas till alla kroppens celler, organ och vävnader. Många celler förblir omogna även efter embryonalstadiet och behåller därför förmågan att dela och utveckla sig. Det finns en riklig förekomst av stamceller också hos vuxna personer. Syftet med forskningen på stamceller är att hjälpa och kanske bota människor med svåra sjukdomar. Det kan röra sig om rumörer, hjärtsvikt, leverskador, diabetes eller neurologiska sjukdomar. Etiskt kontroversiell är forskningen på de embryonala stamcellerna. De finns i det tidigare embryots inre cellmassa. Embryot är då fem till sju dygn gammalt. I vetenskapliga undersökningar använder man sig av överblivna embryon efter provrörsbefruktning. Forskning på embryonala stamceller pågår på flera biologiska laboratorier i Sverige. Inom sitt område räknas de svenska forskarna bland de främsta i världen. Signum menar att den etiska granskningen av denna forskning delvis har präglats av inställsamhet, som "bottnar i mångas beundran för den omtalade svenska spetsforskningen på området." Trots att forskning på embryonala stamceller är kontroversiell inleddes denna forskning utan klara etiska riktlinjer. Regeringen gav i fjol det nybildade Vetenskaprådet i uppdrag att granska den redan pågående stamcellsforskningen ur etisk synvikel. Vetenskapsrådet tog ställning den 2 december 2001. Rådets riktlinjer innebär att man tillåter forskning på alla typer av stamceller, också sådana från embryon som blivit äver efter provrörsbefruktning. Och här, menar Signum, resonerar rådet på ett motsägelsefullt sätt. "Rådet väger ‘den möjliga framtida nyttan av denna forskning mot de eventuella kränkningar och risker som anskaffningen av embryon och forskningen härpå kan innebära'. Det ingår i rådets överväganden att ‘värdet hos ett embryo inte kan fastställas objektivt'. Mot denna bakgrund går rådet med på ‘rimligheten och önskvärdheten i embryonal stamcellsforskning'." "Resonemanget är motsägelsefullt och slutsatsen befängd", kommenterar Signum. "Vad innebär möjlig framtida nytta, som man väger mot en eventuell kränkning av embryot? Med litet tankemöda kan man mycket väl landa i motsatt uppfattning. Det är embryot som faktiskt existerar och har en egen inneboende utvecklingspotential som ingen kan eller vill bestrida. Och det är den framtida nyttan av embryonal stamcellsforskning som viserligen är möjlig men långtifrån så säker att man utifrån den hypotesen skulle få överordna denna möjliga nytta över det faktiskt existerande embryot. Oredan i Vetenskapsrådets tankegång bottnar givetvis i Vetenskapsrådets uppfattning att embryots (människo-)värde inte kan fastställas objektivt," påpekar Erwin Bischofberger i sin ledarartikel i Signum. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-04
Påven värnar om embryots rättigheter Påven uppmanade 3 februari lagstiftare att erkänna mänskliga embryon som juridiska personer. "Varje människa har rätt att utvecklas enligt sin egen potential och får inte kränkas från befruktningen till den naturliga döden", sade den 81-årige Johannes Paulus II till tusentals romare och turister som samlats i solen på Petersplatsen i samband med middagsbönen "angelus", som påven ledde från sitt fönster mot Petersplatsen. "Ingen är herre över livet," fortsatte påven. "Ingen har rätt att manipulera, förtrycka eller rentav utsläcka livet, varken sitt eget eller andras. Än mindre får man göra det i Guds namn, som ensam är Herre över döden och som är den som älskar livet mest uppriktigt av alla. Inte ens martyrerna själva tar sitt liv: för att förbli trogna Gud och hans bud går de med på att dödas." "Beträffande det mänskliga embryot", sade Johannes Paulus II, "har vetenskapen numera visat att det handlar om en mänsklig individ som har en egen identitet redan från befruktningen. Därför är det logiskt att kräva att denna identitet erkänns också juridiskt, framför allt i sin grundläggande rätt till livet." Därmed påminde påven om den katolska kyrkans välkända motstånd mot abort och anknöt det till aktuella frågor som forskning på embryon och självmordsterrorister. För bara några dagar sedan påminde Johannes Paulus II också om den katolska kyrkans motstånd mot skilsmässa. Under ett möte med Vatikanens äktenskapsdomstol Sacra Rota påpekade påven att det enligt katolsk syn inte är möjligt att upplösa ett äktenskap. "Det är meningslöst att tala om att ‘tillämpa' lagen, för lagen måste avspegla och värna om naturens och Guds lag." Därför, menade påven, skall både advokater och domare försöka undvika att göra sig medskyldiga till skilsmässor. "Advokater borde alltid vägra använda sin yrkeskunskap för ett syfte som strider mot rättvisan, som skilsmässa." För domare kan det vara svårare att undvika att medverka till skilsmässor, men "de som arbetar med civilrättsliga fall bör undvika att bli personligen inblandade i vad som kan tolkas till att medverka till en skilsmässa. De bör söka efter sätt att främja äktenskapet, framför allt genom att medla till försoning." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-04 Volontärer gör samhället mänskligare, menar påven Volontärer i vården gör samhället mänskligare. Det sade påven Johannes Paulus II 7 februari till deltagarna i årsmötet för Vatikanens råd för humanitära insatser "Cor unum", som i år firar sitt 30-årsjubileum. FN ägnade år 2001 åt volontärerna, och i år är det alltså kyrkans tur. "Allt oftare verkar det som om ekonomiska intressen styr relationerna mellan människor. Volontärernas arbete syftar till att visa att det är människan som står i centrum. Människan förtjänar alltid att tjänas och älskas, särskilt när hon hotas av lidandet eller när hon marginaliseras och skymfas. Därför är volontärerna viktiga för att göra samhället mänskligare," sade påven till det 24:e plenarmötet för det påvliga rådet "Cor unum" och dess ordförande ärkebiskop Paul Joseph Cordes. Rådets sekreterare Karel Kasteel säger till Vatikanradion att "att hjälpa nästan är den mest vältaliga av alla former av evangelisation. Att arbeta som volontär är en skola för livet, särskilt för unga människor, som på så sätt kan lära sig hur viktigt det är att vara ett hoppets tecken i vår tid." "Cor unum" är latin och betyder "ett enda hjärta". Rådet grundades 1971 av påven Paulus VI efter att det andra vatikankonciliet (1962-1965) hade föreslagit att Vatikanen skulle inrätta ett kontor för att samordna den katolska kyrkans många olika hjälporganisationer. Från början leddes rådet av dåvarande statssekreteraren kardinal Jean Villot. Under de senaste månaderna har "Cor unum" arbetat för att hjälpa människorna i Afghanistan, inte minst genom en världsomfattande insamling 14 december. Till Cor unum har den nuvarande påven knutet två stiftelser, "Johannes Paulus II:s stiftelse för Sahel", som kämpar mot öknens utbredning i Afrika, och "Populorum Progressio", som arbetar med katolska kyrkans sociallära. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-07
Vatikanens nya årsbok: Fler präster och seminarister i världen Antalet katolska präster och seminarister fortsätter att öka, mest i Afrika, men också i Europa. Det kan man läsa i Vatikanens nya årsbok, som 9 februari överlämnades till påven. Årsboken Annuario Pontificio 2002 innehåller den senaste tillgängliga statistiken om den katolska kyrkan i hela världen, som går tillbaka till år 2000. Av världens 6.047 miljoner invånare är 1.050 miljoner katoliker, vilket motsvarar 17,3%. 49,4% av alla katoliker lever i Amerika, i Europa 26,7%, följda av Afrika med 12,4%, Asien med 10,7% och Oceanien med 0,8%. De som på olika sätt arbetar för den katolska kyrkan är 4.092.725. Bland dem finns 4.541 biskopar, prästerna är 405.178 varav stiftsprästerna är 265.781 och de andra alltså tillhör någon orden. De permanenta diakonerna är 27.824, munkar som inte är prästvigda är 55.057 medan nunnorna är 801.185. Flest av alla är kateketerna, som med sina 2.641.888 står för en stor del av kyrkans kontakt med sina medlemmar. Antalet präster ökar. År 2000 fanns det 189 präster mer än 1999, vilket var reslutat av att stiftsprästerna blev fler och ordensprästenra färre. Också antalet permanenta diakoner och kateketer ökar kraftigt. Den stora nedgången i prästkallelser tycks vara över: 1978 började antalet seminarister öka igen, och det har det gjort sedan dess. Sedan 1978 har de ökat med 73,1% och var år 2000 110.583. Mest ökar de i Afrika, där de blivit tre gånger så många, följda av Asien där de ökat med 125%, i Amerika med 65% och i Europa med 12%. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-09 Världsdagen för sjuka i indiska mariahelgedomen Vailankani 9 februari inleddes firandet av den katolska kyrkans världsdag för sjuka i den indiska mariahelgedomen Vailankani vid Bengaliska bukten, som besöks också av hinduister och muslimer. Firandet kulminerar 11 februari, på årsdagen av mariauppenbarelserna i Lourdes i Sydfrankrike, dit sjuka från hela världen vallfärdar i hopp om ett mirakel. "Vår fru av hälsan" heter denna helgedomen i Vailankani, som ligger i den indiska delstaten Tamilnadu i södra Indien. Påven har valt platsen som ett exempel på samlevnad och utbyte mellan religioner, för hit vallfärdar också många hinduer och muslimer, berättar den mexikanske ärkebiskopen Javier Lozano Barragán, ordförande för Vatikanens råd för själavård i sjukvården. Ärkebiskopen Javier Lozano Barragan, ordförande för Vatikanens råd för självaård i sjukvården: "Påven valde Vailankani i Indien för varje år firar vi världsdagen för sjuka i en ny världsdel. I år var det Asiens tur. Vi föreslog Indien, för där finns det ganska många katoliker. Även om de utgör en liten del av befolkningen är de i alla fall två eller tre miljoner katoliker, och de är mycket entusiastiska. Därför valde vi Indien som en representant för alla länder i hela Asien. Påven var också mycket glad över valet, för han har alltid uppmanat oss att fira världsdagen för sjuka i mariahelgedomar. Vailankani är Indiens mest berömda mariahelgedom, och den är vigd till 'Vår fru av hälsan'. Det särskilda med denna helgedom är att den inte bara besöks av katoliker utan också av protestanter, hinduister och muslimer." Världsdagen för sjuka instiftades av Johannes Paulus II 1992. Den brukar firas i världens viktigaste mariahelgedomar som Czestochowa i Polen, Lourdes i Frankrike, Fátima i Portugal, Yamoussoukro i Elfenbenskusten och Guadalupe i Mexico. Vailankani är en liten stad på Indiens sydöstra kust i Bengaliska viken. Den är berömd för några dåligt dokumenterade mariauppenbarelser på 1500- och 1600-talet. En mariakyrka byggdes 1630, och dagens kyrka byggdes 1920. Då byggdes också två hus för de allt fler pilgrimer som besökte Vailankani. Omkring en miljon människor brukar besöka platsen på dess årliga högtid 8 september. 10 februari hålls ett seminarium om det kristna svaret på lidandet. Bland deltagarna finns ärkebiskop Barragan, Moder Teresas efterträdare syster Nirmala Joshim, och ärkebiskopen av Bombay kardinal Ivan Dias. 11 februari besöker ärkebiskop Barragan ett hem för handikappade i Arokia Matha som drivs av moder Teresas barmhärtighetsmissionärer och firar en högtidlig avslutningsmässa. Den katolska kyrkan har hand om en viktig del av sjukvården i hela världen, särskilt i tredje världen. Bara i Indien driver den katolska kyrkan 4967 sjukhus. Ungefär lika många sjukhus drivs av de andra kristna kyrkorna tillsammans. 85% av dessa kristna sjukhus ligger i fattiga områden på landet. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-09 110.000 ungdomar bokade till världsungdomsdag i Toronto 110.000 ungdomar har hittills bokat plats på den 17e katolska världsungdomsdagen som firas i Toronto i Canada i juli. Ungdomarna kommer från 122 länder och en kommer från Afghanistan. Det är fler inskrivna än vid motsvarande tid inför de förra världsungdomsdagarna i Paris 1997 och Rom 2000. Det är omöjligt att sia om hur många som kommer. Den senaste världsungdomsdagen i Rom under jubelåret 2000 samlade två miljoner ungdomar. Broder Christopher Séguin har hand om bokningarna och menar att "världen behöver världsungdomsdagarna mer än någonsin, världen behöver se unga människor som vittnar genom att mötas i fred och enhet." Den 17e världsungdomsdagen firas 23-28 juli i Toronto tillsammans med påven Johannes Paulus II, som på väg hem besöker Mexiko för att kanonisera indianen Juan Diego, som mottog Mariauppenbarelserna i Guadalupe. Den första världsungdomsdagen firades 1984. Då firade den katolska kyrkan ett särskilt jubelår till minne av återlösningen. Påven överlämnade ett stort kors till ungdomarna och uppmanade dem att bära det runt hela världen. 1985 firade FN ett ugndomsår, och påven bjöd in till ett ungdomsmöte i Rom. Sedan dess har världsungdomsdagen firats vart annat år på en enda plats tillsammans med påven, vart annat år lokalt i stift och församlingar. De stora ungdomsmötena hölls i Buenos Aires 1987, Santiago de Compostela i Spanien 1989, Czestochowa i Polen 1991, Denver i USA 1993, Manila i Filippinerna 1995, Paris 1997 och Rom 2000. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-09 De sjukas dag 11 februari: "Lidande människor kan delta i Kristi seger", säger påven "En människa som lider kan delta i Kristi segerrika kamp mot det onda och döden genom att i tro och kärlek ansluta sig till Kristi lidande." Det sade påven Johannes Paulus II 10 februari med anledning av att den katolska kyrkan 11 februari för tionde gången firar "De sjukas dag" på årsdagen av mariauppenbarelserna i Lourdes i Frankrike, dit tusentals sjuka vallfärdar. Vatikanens råd för själavård i sjukvården har i år organiserat De sjukas dag i mariahelgedomen Vailankani i Indien. "Vailankani är Indiens mest berömda mariahelgedom, och den är vigd till ‘Vår fru av hälsan'. Det särskilda med denna helgedom är att den inte bara besöks av katoliker utan också av protestanter, hinduister och muslimer," berättar den mexikanske ärkebiskopen Javier Lozano Barragán, ordförande för Vatikanens råd för själavård i sjukvården. "Den kristna tron är alltid öppen för livet också mitt i sjukdomen och döden", påpekade den 81-årige Johannes Paulus II när han som vanligt ledde söndagens middagsbön "angelus" från sitt fönster mot Petersplatsen. "Den troende vet att man kan lita på kraften hos Gud skaparen, den uppståndne Kristus och den livgivande Anden. Detta perspektiv ger en mening åt engagemanget hos alla dem som tar hand om sjuka och lidande med kärlek: läkare, sjuksköterskor, forskare, apotekare och volontärer." "Jag vill framföra en särskild hälsning till alla sjuka i hela världen. Jag vill påminna dem om att att Kristus har tagit på sig människornas lidande och att det hänger ihop med frälsningens mysterium. Genom att i tro och kärlek ansluta sig till Kristi lidande kan en lidande människa delta i Kristi segerrika kamp mot det onda och döden," sade påven. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-11 Den katolska kyrkan etableras fastare i Ryssland Mer än tio år efter sovjetunionens upplösning får den katolska kyrkan i Ryssland en fastare form trots protester från den rysk-ortodoxa kyrkan. Påven har omvandlat de provisoriska s k apostoliska administrationerna i Ryssland till regelrätta stift. I den nya kyrkoprovinsen Ryssland har Johannes Paulus II inrättat ett ärkestift i Moskva och tre stift i Saratov, Novosibirsk och Irkutsk. Katolsk ärkebiskop i Moskva är nu Tadeusz Kondrusiewicz, som tidigare var apostolisk administrator i samma stad. Han får alltså bara en ny titel. Också de övriga nya biskoparna förblir på sina platser. Förra veckan träffade påvens diplomatiska sändebud i Ryssland nuntien ärkebiskop Giorgio Zur företrädare för det rysk-ortodoxa patriarkatet i Moskva för att berätta om planerna på att inrätta katolska stift i Ryssland. Patriarkatet svarade att det skulle skapa "allvarliga hinder för en dialog mellan de bägge kyrkorna" och att det var fråga om "ett brott mot de kanoniska principer och normer som reglerar relationerna mellan kyrkorna". Rysk-ortodoxa kyrkan har alltid varit kritiskt inställd mot den katolska kyrkans etablering i Ryssland, som man betraktar som "ryskt-ortodoxt territorium". Vatikanens talesman Joaquin Navarro Valls sade 11 februari att den katolska kyrkan accepterar att den ortodoxa kyrkan upprättar de kyrkostrukturer som den menar sig behöva för att ta hand om sina medlemmar i hela världen. Det finns rysk-ortodoxa stift i Wien, Berlin, Bryssel och flera andra städer. "På samma sätt kräver den katolska kyrkan samma respekt för sina medlemmar," sade han. I en kommentar skriver Vatikanens dagstidning Ossservatore Romano att det inte är den katolska kyrkans fel om det idag finns många katoliker i Ryssland. "Först tsarerna och sedan Stalin deporterade katoliker från många europeiska länder till olika platser i det väldiga ryska territoriet. 1773 inrättade kejsarinnan Katarina II tillsammans med Vatikanen ett katolskt stift i Mohilev som snart 1783 ett ärkestift med världens största territorium: hela det ryska riket.... I början av 1920-talet bestod den katolska kyrkan i Ryssland av ärkestiftet Mohilev, stiften i Saratov och Vladivostok och det apostoliska vikariatet i Sibirien. Det fanns 1.650.000 katoliker i 580 församlingar och med 397 präster. Fram till 1950-talet ökade antalet katoliker genom deportationer till Sibirien och Kazakhstan." "Vad påven Johannes Paulus II nu gör", påpekar Osservatore romano, "är inte att skapa nya kyrkostrukturer utan snarare att återupprätta sådana som redan fanns och anpassa dem till dagens situation. Om katolikerna idag blir fler i Ryssland beror det inte på att ortodoxer går över till den katolska kyrkan. De nya katolikerna kommer i allmänhet från miljöer som är långt borta från allt slags religion. De kommer i kontakt med den katolska kyrkan och ber att få bli döpta. ... Man kan inte jämföra proselytism (att försöka locka över anhängare av en annan kyrka) med kyrkans missionsuppdrag." "Också många ortodoxer menar att Ryssland kan tjäna på att det finns en liten men religiöst motiverad katolsk kyrka i landet. Den varken vill eller kan förändra den kulturella identiteten hos ett land som alltid har sett sig som ortodoxt", skriver Vatikanens dagstidning. Och presstalesmannen Navarro Valls betonar att "Den katolska kyrkan hoppas kunna förbättra dialogen och samarbetet med den rysk-ortodoxa kyrkan, som den alltid har hjälpt också genom katolska organisationer som ‘Kirche in Not', som har gett den rysk-ortodoxa kyrkan över 17 miljoner dollar de senaste tio åren." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-11 Kardinal Kasper: "rysk-ortodox reaktion bygger på missförstånd" Det har kommit flera officiella kommentarer från katolskt håll på Moskvapatriarkatets kritik mot påvens beslut att upprätta fyra katolska stift i Ryssland. Den nyutnämnde katolske ärkebiskopen i Moskva Tadeusz Kondrusiewicz, som redan har varit apostolisk administrator i samma stad i många år, offentliggjorde 14 februari ett officiellt svar på det rysk-ortodoxa patriarkatets anklagelser om proselytism, alltså själafiskeri eller ansträngningar för att locka över kristna från andra kyrkor. Kondrusiewicz säger att han gärna vill diskutera den ortodoxa kyrkans anklagelser om proselytism, men att han aldrig har fått något svar på sin inbjudan. "Under de senaste elva åren", säger han, "har vi flera gånger mett den rysk-ortodoxa kyrkans ledning att ta upp konkreta fall av proselytism från katolskt håll i Ryssland. Vi vill veta vem var, när, i vilka omständigheter de har gjort sig skyldiga till proselytism. Vi har ännu inte fått något svar, och inte heller har vi fått något svar på vår inbjudan att sätta sig ned och diskutera vad man menar med begreppet ‘proselytism'." Vatikanens talesman Joaquin Navarro Valls sade 15 februari apropå den rysk-ortodoxa kyrkans negativa reaktioner på de nyskapade katolska stiften i Ryssland, att den grundläggande frågan är om man accepterar religionsfriheten. "Den grundläggande frågan, sade Navarro Valls, "är om man vill acceptera och värna om de grundläggande rättigheterna samvetsfrihet och religionsfrihet, som ligger till grund för varje form av pluralistiskt samhälle. Dessa rättigheter för med sig att varje religion måste erkännas och respekteras för vad den är. Man måste undvika att diskriminera mellan medborgare av religiösa skäl, och det garanteras också av den ryska federationens lagar." Ordföranden för Vatikanens råd för kristen enhet kardinal Walter Kasper skulle ha besökt Moskva nästa vecka. Men efer att påven omvandlade fyra katolska apostoliska administrationer i Ryssland till regelrätta stift, meddelade Moskvapatriarkatet att Kasper inte längre är välkommen. Vatikanradion och den tyska katolska nyhetsbyrån KNA frågade karidnal Kasper om detta innebär ett brott mellan Vatikanen och den rysk-ortodoxa kyrkan. "Det betyder säkert inget brott. Vi vill inte ha något brott, och jag antar at inte heller Mosvka vill ha något brott. Men jag kan inte dölja att de senaste dagarnas nyheter har överraskat mig och gjort mig ledsen. För inte länge sedan, efter mötet i Assisi (24 januari), var en rysk delegation i Vatikanen i privataudiens hos påven. Påven gav en kalk till ledaren för delegationen, metropoliten Pitirim. Det visar att det finns en mycket djupt band till den ortodoxa kyrkan i Ryssland. Vi vill ha ett gott förhållande med dem. Därför är jag djupt bedrövad att det har gått på det här sättet. Men vi hoppas att det inte betyder ett brott. Från vår sida skall vi göra allt vi kan för att återuppta dialogen. För oss finns det inget alternativ till dialogen, särskilt med den ortodoxa kyrkan." Nästa vecka skulle kardinal Kasper åkt till Moskva. Nu har Moskvapatriarkatet sagt att han inte längre är välkommen. Kasper säger att han utgår från att den bara är uppskjuten. Han har skrivit till patriarkatet att hans dörr dörr alltid är öäppen och att han är beredd att träffa patriarkatets reprepsentanter i Moskva, i Rom eller någon annan stans. Han menar att hela problemet bygger på två allvarliga missförstånd. "Ett skäl till reaktionen är säkert ett stort missförstånd. För den rysk-ortodoxa kyrkan är en metropolia, en kyrkoprovins, något stort, viktigt och mäktigt. För oss var det ett rent administrativt steg att gå över från apostoliska administrationer till stift. Territoriet är samma, personerna är de samma, deras fullmakter är desamma. Det är bara namnet som förändras. För oss är det bara fråga om en normalisering, ingenting mer. Men ett annat skäl går djupare. Det är missförståndet att Vatikanen har planerat denna aktion som ett steg på vägen mot missionerande, för att göra Ryssland katolskt, alltså en akt av proselytism och expansionism. Det är ett missförstånd. Även om vi skulle vilja så har vi varken folk eller medel för att göra något sådant. Det är över huvud taget inte vår politik. Det kan finnas enskilda som handlar pastoralt på ett sätt som vi inte önskar. Men det kan ske i alla kyrkor, också i den rysk-ortodoxa. Men det är inte vår politik. Vi vill ta hand om våra egna katoliker. Sedan det andra världskriget har Rysslands befolkning förändrats. Under Stalin deporterades många katoliker till många ställen i Ryssland. Jag har själv besökt församlingar i Sibirien. Det är vå rplikt att ta hand om dem.Detsamma gäller den rysk-ortoodxa kyrkan. Den har stift i Tyskland, i Österrike, Belgien och Latinamerika, alltså i länder som inte hör till den kyrkans kanoniska territorium. För oss är dessa biskopar och dessa stift välkomna. Vi stöttar och hjälper dem rentav. Och vi skulel gentligen förvänta oss att detsamma sker i Ryssland. I väst finns det katoliker som blir ortodoxer. Det gläder oss inte, men vi respekterar ett samvetsbeslut. Men det är ingen politikk från den rysk-ortodoxa kyrkan, och på samma sätt är det inte vår politik (i Ryssland). Det rör isg alltså om missförstånd och att man tillskriver oss avsikter som ingen ens har tänkt på." Kardinal Kasper medger att det inte var nödvändigt att att upprätta nya stift. Reaktionen var ju förutsägbar. Men den reaktion som kom var överddriven, menar han. "Det var inte nödvändigt, och det var inte heller nödvändigt att göra det just nu. Men jag hade inget skäl att inte göra det, särskilt eftersom vi inte ger så stor betydelse åt det som man har gjort från ryskt håll. Det var förutsägbart att den rysk-ortodoxa kyrkan inte skulle reagera med glädje. Men den reaktion som kom var helt överdriven och oproportionerlig." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-18 Påven beslutar öppna Vatikanarkiven 15 februari beslöt Johannes Paulus II att från 2003 öppna Vatikanens arkiv om förhållandet mellan Vatikanen och Tyskland under perioden 1922-1939. Därmed vill påven tillmötesgå önskemålen från många historiker att få tillgång till material som kan belysa Vatikanens roll i den period då nazismen kom till makten i Tyskland och judeförföljelserna inleddes. Vatikanen brukar offentliggöra ett pontifikat i taget, och 1992-1939 är de år då Pius XI var påve. Hela materialet om Pius XI kommer att vara tillgängligt 2005, men det återsåtr ännu mycket praktiskt arkivarbetet för att det över huvud taget skall kunna konsulteras. Vatikanarkivet säger i ett pressmeddelande att påvens beslut syftar till att "bidra till att sätta stopp för orättvisa och otacksamma spekulationer." De senaste åren har flera böcker ifrågasatt om inte krigstidspåven Pius XII (1939-1958) kunde ha gjort mer för att rädda judar och om han kanske rentav var antisemit. Eugenio Pacelli, den blivande Pius XII, var statssekreterare under Pius XI, vars arkivmaterial nu alltså delvis görs tillgängligt. Samtidigt offentliggörs allt material som rör krigsfångar under det andra världskriget. Vatikanarkivet beklagar att man måste arbeta i tre år till innan hela materialet om Pius XI kan göras tillgängligt för forskare. Vatikanradion ringde upp jesuitpater Gerald Fogarty, som tidigare var medlem av den katolsk-judiska historikerkommission som skulle studera Pius XII:s roll under det andra världskriget. Han tror att påvens beslut kan vara viktigt för föhållandet mellan kristna och judar, för det visar att Vatikanen inte vill hemlighålla någonting. "Det kommer säkert att vara viktigt för det grundläggande förhållandet mellan judar och katoliker, särskilt med tanke på att detta åtminstone visar att Vatikanen inte försöker dölja någonting från 1930-talet, som är en viktig period eftersom [den blivande påven] Pacelli då var statssekreterare. En del människor kommer inte att nöja sig med detta. Det finns nästan ett slags bokklubb för månadens bok mot Pius XII. Jag tror att det här kommer att hjälpa allmänheten att se dessa nya böcker i rätt perspektiv. Men jag tror att det finns andra som inte är nöjda ännu." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-18
Påven inleder fastan: "Kyrkans nygamla vapen mot det ondas lockelser" Under fastan visar kyrkan på nygamla vapen mot det ondas lockelser: bön, sakrament, Guds ord och fasta. Det sade påven Johannes Paulus II första söndagen i fastan 17 februari, när han som vanligt ledde middagsbönen "angelus" från sitt fönster mot Petersplatsen. "I onsdags inledde vi fastans botvandring genom askpåläggningsriten," sade påven. "Denna rits symbolik har sina rötter i bibeln. Askan påminner oss om hur bräcklig människan är och riktar vår blick mot Kristus, som genom sin död och uppståndelse har förlöst henne från synden och döden." "Återlösarens sändning börjar just med hans seger över de tre frestelserna från det ondas furste. 'Gå din väg, satan!' (Matt. 4:10). Messias bestämdhet är en förebild för oss och en inbjudan att följa honom med mod och beslutsamhet. Den onde, 'denna världens furste' (Joh 12:31), fortsätter också idag sitt försåtliga arbete. Varje människa sätts på prov inte bara av sitt eget begär och av andras dåliga förebild utan också av den onde, när man minst väntar sig det." "Kyrkan visar oss på urgamla och ständigt nya redskap för att varje dag kämpa mot det ondas lockelser", fortsatte Johannes Paulus II: "bön, sakrament, bot, att lyssna uppmärksamt till Guds ord, att vara vaken och fasta." Tidigare på söndagsförmiddagen hade påven gjort sitt 301:a besök i en romersk församling, denna gång i stadens norra utkanter. På söndagskvällen inledde påven och hans närmaste medarbetare årets fastereträtt. All påvens offentliga verksamhet är inställd fram till lördag 23 februari. Under hela veckan sitter Johannes Paulus II och hans medarbetare i kapellet Redemptoris Mater i påvepalatset och lyssnar till mediationer av kardinalen och franciskanmunken Claudio Hummes, ärkebiskop av Sao Paulo. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-18 Apropå Salt Lake City: Mormondopet inget kristet dop 5 juni 2001 förklarade Vatikanen att mormonernas dop inte är giltigt och inte kan räknas som ett kristet dop. Frågan kan vara värd att uppmärksamma igen nu när världens blickar riktas mot mormonernas stad Salt Lake City i samband med vinter-OS. Häften av stadens 1,5 miljoner invånare är mormoner. Samfundet bildades 1830 av Joseph Smith, som avled 1844. Hans efterträdare grundade Salt Lake City och där ligger fortfarande sektens högkvarter Mormontemplet, invigt 1893. I dag finns mormonrörelsen representerad i 125 länder. Samfundet räknar sig som kristet men har aldrig erkänts av något annat kristet samfund. Joseph Smith lärde att den kyrka Jesus grundade inte överlevde apostlarna och att Gud Fader och Jesus genom en uppenbarelse kallat honom att återupprätta kyrkan. Till Sverige kom samfundet 1850 genom sjömannen John Erik Forsgren som blivit omvänd i USA. Idag beräknas samfundet ha omkring 9000 medlemmar i Sverige. I en tid då olika kristna kyrkor och samfund strävar efter enhet kan det vara överraskande att Vatikanen underkänner mormonernas dop. Det är inte alla kristna som är medvetna om att man ur kristen synvinkel inte kan acceptera det dop som firas av "Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga" eller Mormonkyrkan. Det är inte heller så lätt att upptäcka att det förhåller sig så. Mormonernas dopformel lyder nämligen: "Bemyndigad av Jesus Kristus döper jag dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn", och det låter som ett ganska normalt kristet dop. Enligt katolsk syn kan det kristna dopet i nödfall firas av vem som helst, och därför brukar den katolska kyrkan kunna erkänna andra kristna samfunds dop utan att behöva studera om samfundets prästämbete räknas som giltigt ur katolsk synvinkel. Men det förutsätter att man har avsikten att fira dopet så som Kristus och kyrkan vill. I en artikel i Vatikanens dagstidning Osservatore Romano 17 juli fjol förklarade jesuitpater Luis Ladaria skälen bakom detta överraskande svar i en tid när olika kristna kyrkor och samfund försöker ta fasta på vad som förenar och inte vad som skiljer. Det är nämligen inte alls fråga om ett kristet dop. Pater Ladaria förklarar att begreppen Fadern, Sonen och den Heliga Anden betyder något helt annat i mormonskt språkbruk. "Fadern och Sonen och den helige Ande är enligt Jesu Kristi kyrka av sista dagarnas heliga inte tre personer, i vilka den enda gudomen existerar, utan tre gudar som bildar en gudomlighet. Gudomligheten uppstår, när de tre gudarna beslöt att samverka och bilda gudomligheten för att åstadkomma mänsklig frälsning. ... Gud Fader är en upphöjd människa, född på en annan planet och har förvärvat sin gudomliga status genom en död liknande mänskliga varelsers, den nödvändiga vägen till gudomliggörelse. Gud Fader har släktingar och detta förklaras genom läran om oändligt förfall hos de gudar som i början var dödliga. Gud Fader har en fru, den himmelska Modern, med vilken han delar ansvaret för skapelsen. De alstrar söner i den andliga världen. Deras förstfödde är Jesus Kristus, jämställd med alla människor, han har förvärvat sin gudomlighet i en existens före den dödliga. Även den helige Ande är son till himmelska föräldrar. Sonen och den helige Ande avlades efter skapelsens begynnelse av den värld som är känd för oss. Fyra gudar är direkt ansvariga för universum, tre av dem har upprättat ett förbund och utgör sålunda gudomligheten. ... Orden Fadern, Sonen och den helige Ande har för mormonerna en innebörd totalt åtskild från den kristna innebörden", kommenterar Ladaria, och slår fast att "Skillnaderna är så stora, att man inte ens kan anse denna lära som en heresi, som framträdde utifrån en falsk förståelse av den kristna läran. Mormonernas lära har fullständigt annorlunda ursprung." Mormonerna menar inte heller att dopet har samma effekt som de kristna tror. Enligt Katolska Kyrkan utstryker dopet inte bara personliga synder utan även arvsynden, och därför döps även barn. Mormonerna tror inte att arvsynden finns och döper därför bara personer som använder förnuftet och är åtminstone åtta år gamla. I själva verket är Katolska Kyrkans praxis att ge dopet till barn en av de viktigaste skälen till att mormonerna säger att att Katolska Kyrkan avföll under de första århundradena, så att de sakrament som firas där är ogiltiga. Att mormonernas dop inte är giltigt ur kristen synvinkel minskar inte den katolska kyrkans respekt för mormonerna, påpekar till sist pater Ladaria. "Dessutom," skriver han, "finner katoliker och mormoner sig ofta arbeta tillsammans i en rad problem beträffande det allmännas bästa hos hela mänskliga släktet. Man kan därför hoppas, att det genom vidare studier, dialog och god vilja kan bli framgång i inbördes förståelse och ömsesidig respekt." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-23 Påven
om kontemplation under fastan: Petersplatsen var överfull av människor som på söndagen 24 februari väntade på att få se hur påven Johannes Paulus II mådde i samband med middagsbönen "angelus". På grund av smärta i högra knät hade den snart 82-årige påven fått ställa in ett församlingsbesök på söndagsförmiddagen, men han var så pigg och munter under angelusbönen att alla oroliga kunde lugna sig. Torget dominerades av tiotusentals ungdomar från den neokatekumenala rörelsen från hela Italien som viftade med banderoller och spelade suggestiv rytmisk musik med trummor, tamburer och gitarrer. Påven hälsade glatt på havet av ungdomar och påminde om nästa katolska världsungdomsdag i Toronto i Canada i juli. "Tack för besöket, vi ses i Toronto", ropade han. Besvikelsen var stor i den tidigkristna kyrkan Santa Pudenziana, där påven skulle ha träffat tiotusentals invandrare från Filippinerna, som sedan tio år använder denna historiska kyrka som sin nationalkyrka i Rom. Filippinerna är en viktig invandrargrupp i Italien, där de lätt integreras genom sin katolska kultur. Många av dem arbetar under några år i Italien med att hjälpa gamla och sjuka italienare i hemmen för att kunna sända hem pengar till familjen i Filippinerna, dit de oftast själva också återvänder. Det finns 23.000 filippiner i Rom och omnejd, 60.000 i hela Italien. Mässan i Santa Pudenziana firades ändå tillsammans med påvens vikare i Rom kardinal Camillo Ruini och präglades av vackra och glada filippinska sånger. I samband med söndagens angelusbön reflekterade över berättelsen om Kristi förklaring på berget Tabor (Matt 17:19). "Innan Jesus gick lidandet och korset till mötes gick han upp på ett högt berg, som man brukar identifiera med berget Tabor, tillsammans med apostlarna Petrus, Jakob och Johannes. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte och hela hans person strålade av ljus. Dagens liturgi inbjuder oss att följa mästaren upp på Tabor, tystnadens och kontemplationens berg. Det är just vad jag själv har gjort den senaste veckan tillsammans med medarbetarna i den romerska kurian under en reträtt. Det är en upplevelse som jag rekommenderar alla, även om dess utformning kan anpassas till ens eget kall och livssituation." "Särskilt under fastan är det viktigt att de kristna församlingarna blir till verkliga böneskolor (jfr Novo millennio ineunte 33) där man kan låta sig erövras av Guds ljus och hans kärleks mysterium. På Tabor förstår vi bättre att korsets väg och ärans väg hänger ihop. Kristus accepterade på djupet Faderns plan att han skulle få lida för att gå in i sin härlighet (jfr Luk 24:26). Därför får han uppleva uppståndelsens ljus i förväg. Också vi kan bära vardagens kors med tro och kärlek. På så sätt upplever vi inte bara korsets tyngd och hårdhet utan också dess förnyande och tröstande kraft. Tillsammans med Jesus tar vi emot det inre ljuset, särskilt i bönen. När hjärtat har erövrats av Kristus förändras livet. De mest generösa och uthålliga livsvalen är en frukt av djup och lång förening med Gud i bedjande tystnad." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-25 Nordens
katolska biskopar: I ett herdabrev om vård i livets slutskede påpekar de katolska biskoparna i Norden att palliativ eller smärtlindrande vård i livets slutskede är lågprioriterad jämför med genetik eller kirurgi. "Vi uppmanar våra folkvalda och våra regeringar att ytterligare utveckla den palliativa värden i våra nordiska länder", skriver de. "Enligt kristen tro är döden inte slutet på tillvaron utan övergången till en ny form av liv, skriver biskoparna. "Inte desto mindre kan dödsprocessen, precis som födelsen, vara mycket smärtsam. ... Därför är det viktigt att den döende personen omges av mänsklig värme och omsorg, får all nödvändig andlig vägledning och tröst samt har tillgång till kvalificerad medicinsk behandling, inte minst effektiv smärtlindring." Biskoparna påpekar att den katolska traditionen erbjuder sitt eget bidrag till omsorgen om döende: De sjukas smörjelse. "Detta sakrament är inte endast till för dem som är i yttersta dödsfara utan kan tas emot av dem som är svårt sjuka eller som känner sig svaga p g a hög ålder. Dess främsta nådegåva är en tröstens, fridens och modets nåd för att övervinna de svårigheter som utmärker ett allvarligt sjukdomstillstånd eller ålderdomens skröplighet. Det är viktigt att erbjuda sjuka församlingsmedlemmar försoningens sakrament, kommunionen och de sjukas smörjelse;" skriver biskoparna. De betonar att Gud inte vill att människor skall lida och att läkare skall erbjuda effektiv smärtlindring och utgå ifrån att den patient som inte kan ge sitt samtycke önskar densamma. "Visserligen kan behandlingen av döende patienter med smärtstillande medel i sällsynta fall förkorta deras liv. Denna risk får accepteras under förutsättning att de ordinerade doserna håller sig inom gränserna för vad som anses vara god medicinsk praxis och att avsikten med behandlingen inte är någon annan än smärtlindring." Biskoparna betonar hur viktigt det är med god palliativ vård i livets slutskede. Palliativ vård syftar till att lindra sjukdomsbesvären och att integrera patientens fysiska, psykosociala och andliga behov. "Den bör vara ett självklart inslag i den medicinska behandlingen, erbjudas till alla som behöver den, inledas i god tid och fullföljas fram till patientens död. Ingen patient som lider av en obotlig sjukdom får någonsin anses vara ‘medicinskt färdigbehandlad', menar biskoparna. Biskoparna upprepar den katolska traditionens och påvens bestämda nej till dödshjälp eller eutanasi, alltså "en handling eller en underlåtelse som till sin natur avsiktligt leder till döden för att på detta sätt eliminera all smärta." "En begäran om dödshjälp från patienten har oftast sin grund i behov av samtal, depression, ångest inför dödsprocessen eller rädsla att vara en alltför stor belastning för vården och de anhöriga," skriver biskoparna. "Vårdpersonalen måste vara nära den lidande patienten och genom kärleksfull omvårdnad erbjuda stöd till patienten och dennas familj. Den palliativa vårdens ställning måste därför stärkas så att vårdpersonalens kompetens på detta område ökar och kan komma patienterna till godo. Tyvärr får dock inte alla patienter den smärtlindrande behandling och det bemötande de behöver. Jämfört med andra mer prestigefyllda medicinska områden, som till exempel genetik eller kirurgi, är den palliativa vården fortfarande lågt prioriterad och eftersatt." Till sist framför biskoparna fem uppmaningar och förslag: " Vi uppmanar våra folkvalda och våra regeringar att ytterligare utveckla den palliativa vården i våra nordiska länder. Vi ber alla katolska kristna i Norden att vara särskilt uppmärksamma på de sjukas situation i våra kyrkor. Vi uppmanar de katolska kyrkoherdarna att regelbundet erbjuda de sjukas sakrament i sina respektive församlingar. Vi uppmuntrar katolska läkare, sjuksköterskor och själavårdare att fortbilda sig i palliativ vård och att vara uppmärksamma på döende patienters särskilda medicinska och andliga behov. Vi uppmanar våra kristna medbröder och -systrar och alla människor av god vilja att aktivt främja respekten för livet och att aktivt delta i den allmänna debatten och den demokratiska processen så att det mänskliga livets okränkbarhet alltmer respekteras i vårt samhälle." Brevet är undertecknat på världsdagen för de sjuka, 11 februari 2002, av de katolska biskoparna i Oslo, Tromsö, Trondheim, Stockholm, Köpenhamn, Reykjavik, och Helsingfors. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-25 Påven: Internet kan inte ersätta personligt vittnesbörd, men... ge er ut på nätets djup! Påven Johannes Paulus II menar att kyrkan måste hjälpa "dem, som för första gången kommer i kontakt med kristendomen genom internet, att ta steget från cyberrymdens virtuella värld till den kristna gemenskapens verkliga värld." I ett budskap inför den katolska kyrkans världsdag för kommunikation 12 maj skriver han att "elektroniskt förmedlade relationer aldrig kan ersätta ... det personliga vittnesbördet". Påvens budskap offentliggjordes 24 januari, på årsdagen för journalistenras skyddshelgon den helige Francois de Sales. "Internet," skriver påven, "är ett nytt ‘forum' i den antika romerska betydelsen: ett offentligt rum där man ägnar sig åt politik och affärer, där man uppfyller sina religiösa plikter, där en stor del av stadens sociala liv ägde rum, och där man kan se både det högsta och det lägsta i människan.!" "Internet ger information och väcker intresse. På det sättet möjliggör internet ett första möte med det kristna budskapet, särskilt bland unga som allt mer använder cyberrymden som ett fönster mot världen. Därför är det viktigt att den kristna gemenskapen hittar på praktiska sätt att hjälpa dem, som för första gången kommer i kontakt med kristendomen genom internet, att ta steget från cyberrymdens virtuella värld till den kristna gemenskapens verkliga värld." "Genom internet får människor fler kontaktmöjligheter, och därför öppnas tidigare otänkbara möjligheter att sprida evangeliet. Men samtidigt kan elektroniskt förmedlade relationer aldrig ersätta den direkta mänskliga kontakt som behövs för en äkta evangelisation. Evangelisationen beror alltid på det personliga vittnesbördet från den som sänts ut för att evangelisera (jfr Rom 10:14-15). Hur kan kyrkan leda från internetkontakter till den djupare kommunikation som krävs av den kristna förkunnelsen? Hur kan man bygga på den första kontakt och det första informationsutbyte som görs möjligt av internet?" "Internet gör att miljarder bilder syns på miljontals datorer över hela världen. Kommer man att kunna urskilja Kristi ansikte och Kristi röst i denna galax av bilder och ljud?," frågar sig påven. "Det är bara när hans ansikte blir synligt och hans röst blir hörbar som världen kommer att nås av det glada budskapet att vi är räddade. Detta är syftet med evangelisationen. Och det är detta som kommer att göra internet till ett rum för människan, för om det inte finns plats för Kristus, finns det ingen plats för människan. Inför världsdagen för kommunikationer", skriver Johannes Paulus II, "vill jag därför uppmana hela kyrkan att modigt gå över denna nya tröskel och ge sig ut på nätets djup." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-02-25
|
