|
AUGUSTI 2002
Påven: "De unga i Toronto litar på Jesus" En stor del av den katolska världen ägnar sig just nu åt att bearbeta minnena från den katolska världsungdomsdagen i Toronto i Kanada 23-28 juli, där 800.000 ungdomar mötte påven och varandra under ett slags jättereträtt för att finna kraft och inspiration för att föra ut den kristna tron i vardagen. Åter hemma i vardagen är det nu dags att försöka förstå vad man har varit med om. Den 82-årige påven Johannes Paulus II, som 2 augusti kom hem från en lång resa i Kanada, Guatemala och Mexiko, ägnade söndagens middagsbön "angelus" i sommarstället Castel Gandolfo åt att se tillbaka till Toronto. Han sade att ungdomarna som samlades i Toronto visade att de litar på Kristus. "De unga som samlades i Toronto kände att Jesu ord (i Bergspredikan) bär på svaret på deras hjärtans förväntningar om glädje och hopp," sade den åldrade påven till de församlade på påvepalatsets lilla gård. "Det är ett övertygande svar, för Jesus nöjde sig inte med att uttala saligprisningarna. Han levde dem ända till den yttersta självuppgivelsen. Han var fattig, ödmjuk, barmhärtig, renhjärtad. Han sökte rättvisa, tröstade dem som sörjde, byggde fred och fick betala för detta genom att offra sig själv på korset. Därför var korset i mitten under alla möten (i Toronto. ...) Saligprisningarna är ett slags grundlag för dem som vill införa en ny civilisation i världen. De unga har förstått detta och åkte hem från Kanada fast beslutna att lita på Kristus, för de vet att han har "det eviga livets ord" (Joh 6:68). Budskapet från Toronto är att om världen överger Kristus blir den förr eller senare en värld mot människan. Det visar den moderna historien. Tar man avstånd från Gud tar man också avstånd från människan. Därför tog ungdomarna från 170 länder emot Kristi inbjudan att vara ‘jordens salt och världens ljus' (Matt 5:13,14)." Påven stannar nu i Castel Gandolfo tills han åker på sin 98:e utlandresa, denna gång till sitt hemland Polen 16-19 augusti. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-05
Biskop
Anders Arborelius' om världsungdomsdagen: Under världsungdomsdagen i Toronto var det "något av kyrkans innersta väsen som fick blomma upp." Det berättade 1 augusti den katolske biskopen i Stockholm Anders Arborelius, som var med 300 svenska ungdomar på världsungdomsdagen i Toronto 23-28 juli tillsammans med 800.000 unga katoliker från hela världen och påven Johannes Paulus II. Hör hela intervjun här. Ett utdrag ur intervjun: -Vad var din starkaste upplevelse i Toronto? -Jag tror det var det personliga mötet mellan påven och ungdomarna, mellan de unga och en gammal påve, att se vilken tillgivenhet och kärlek som finns mellan dem. Det gjorde ett starkt intryck på mig. -Vilken bild av påven får de här ungdomarna? -Jag tror det är något som han själv antydde: här finns en gammal påve, en god gammal fader - det sade han naturligtvis inte själv, men just detta som i det nutida samhället är så frånvarande: mötet mellan den äldre och den yngre generationen, de gamlas vishet, klokhet, de ungas entusiasm och livsglädje, och att just denna kombination är så fruktbar både rent mänskligt och på kyrkans plan. -300 svenska ungdomar kom med på den ganska dyra resan till Toronto jämfört med de 500 på den betydligt billigare tågresan till världsungdomsdagen i Rom 2000. 300 är väl ganska mycket? -Ja, och när jag talade med andra biskopar var de ganska imponerade över att så många från vår lilla lokalkyrka hade velat komma med. -Varför kommer så många från Sverige? -Jag tror att det är för att man lever i liten skala som katolik i Sverige och ännu mer som en katolsk ung människa. Mötet med stora entusiastiska skaror kan betyda väldigt mycket för att stärka en i sin katolska identitet. Man är alltså inte konstig eller udda som man lätt kan få för sig när man lever i det sekulariserade svenska samhället. -Har du någon särskild minnesbild från umgänget med den svenska gruppen? -Jag tänker naturligtvis på en av hödjpunkterna: att en av våra ungdomar blev konfirmerad under en mässa vi hade. Han hade upptagits i den katolska kyrkan en vecka innan, och då passde vi på att låta honom bli konfirmerad. Sedan bad han att få ge ett litet vittnesbörd, och då var det nog inte många ögon som var torra. -Världsungdomsdagarna ger många ungdomar tillfälle att förnya sin bekantskap med bikten. Var det så i Toronto också? -Vad jag fick intryck av har det varit väldigt mycket bikt. I Rom var det kanske ännu påtagligare, inte minst för att jag själv fick höra bikt i nästan åtta timmar på tågresan. Men här fanns en hel park där det satt 150 präster och hörde bikt. Före och efter mässan blev man ofta tillfrågad om att höra bikt. Lustigt nog till och med när jag åkte hem på flygplatsen kom det fram folk och ville bikta sig. Det var mitt sista minne från Toronto: att två filippiner ville bikta sig på flygplatsen. -Är det svårt för ungdomarna att ta med sig den här uppladdningen hem till vardagen? -Det är naturligtvis inte helt oproblematiskt. Man kommer hem till sina små vanliga förhållanden och kan litet nostalgiskt blicka tillbaka. Här tror jag att det fordras ett slags personlig matsmältningsprocess för att översätta de här intrycken till ett mer avkylt och torrt svenskt klimat. De som lyckas med det, de tror jag verkligen kan bevara inspirationen. Men det är alltså som sagt inte helt lätt. - Är denna typ av reträtter kanske nödvändiga om man lever i ett pluralistiskt samhälle, där man inte får så mycket stöd för sin tro i vardagsmiljön? -Vi säger ju ibland att vi lever i en tid av punktupplevelser. Det är naturligtvis också något negativt över det här att man måste fyllas på så väldigt påtagligt för att orka med. Samtidigt måste man realistiskt anpassa sig efter världen och dess behov, och jag tror att inte minst i våra små förhållanden är det viktigt med liknande erfarenheter. Det behöver inte vara så spektakulärt som i Toronto. Det kan vara en reträtt hemma i Sverige, det kan vara en liten vallfärd eller procession i Marielund, men de flesta är nog väldigt beroende av att få påtaglig andlig förnyelse och att påminnas om sin tro på ett lite mer spektakulärt sätt. -Vad är det ungdomarna törstar efter så mycket och vad är det som göra att dessa initiativ fungerar så väldigt bra att de samlar omkring en miljon ungdomar? -Det kan man nog diskutera och spekulera väldigt mycket om. Samtidigt tror jag att det är något av kyrkans innersta väsen som får blomma upp: här får man tillsammans fira sakramenten, man får vara tillsammans som medmänniskor och faktiskt fira sin tro. Allt det här bistra och svåra, synden, mörkret och våldet, det är så påtagligt i vår tid och så påträngande att man ibland kan frestas att glömma att det finns en glädje och en hängivenhet i tron som kan försätta berg. Det är väl något av det som har gripit ungdomarna: att de faktiskt kommer från världens alla länder för att dela med sig av sin tro och berikas av detta.Just den här aspekten, det universella, tycker jag också är väldigt påtaglig. Hemma i Sverige kan man inte vifta med en svensk flagga, för då är man redan stämplad i ett visst läger. Att då se ungdomar som har sina rötter i Polen, Filippinerna och alla möjliga länder vifta med svenska flaggan i Toronto, det ger också en bild av en försonad värld som jag tror vi förmedlade till hela Toronto, som ju är ett slags smältdegel. De här mötena har naturligtvis en aspekt av rockkonsert och allt möjligt, men just detta att man kan samla människor utifrån tron, tillsammans gå korsvägen, tillsammans tala om sin tro, vittna offentligt om den, det ger tron en verklighetsförankring som jag tror är väldigt väsentlig. Här hade Toronto ett litet företräde framför Rom (2000) eftersom Toronto är just en amerikaniserad storstad som mer liknar den verklighet där de flesta lever i vår globaliserade värld. Man saknar naturligtvis Roms heliga platser och bandet till fornkyrkan, men kanske man mer hade bandet framåt till en mer likformad globaliserad amerikaniserad värld, som det tycks bli. Toronto var en symbol för det här. -Kan du efter umgänget med de 300 svenska unga katolikerna ge ett porträtt av den typiska svenska unga katoliken? -Man märker att en ung katolik finns inte som en enda figur. Man skulle kunna säga att man ser olika typer. Man ser de som är fostrade i de andliga rörelserna t ex från Italien och vissa sydeuropeiska länder. Det är de som i stor utsträckning levererar ungdomar till Toronto. Så är det ungdomar som har gått in i neokatekumenatet, focolari och andra, och är präglade av den starka andligheten och gemenskapskänslan. Från vårt land är det mer ungdomar som är präglade av sina föräldras hemländer, och det är påtagligt att dessa ungdomar samtidigt som de svänger med den svenska flaggan kan ha den ungerska eller kroatiska om midjan och är mycket präglade av detta arv. Sedan finns det också de ungdomar som brottas med en präst eller ordenskallelse. Just under en sådan här resa tror jag att kallelsetanken tränger sig på väldigt tydligt hos en ung katolik. Alla är ju medvetna om att kyrkans framtid ligger i deras händer vare sig de väljer en sådan kallese eller kallesen att bilda familj eller på annat sätt göra en insats i kyrkan. Om man skulle hitta något gemensamt är det väl det som påven så starkt betonat: "Jag lägger kyrkans framtid i era händer". Det är med darr i knävecken men också med glädje och hängivenhet som de här ungdomarna försöker ta emot det här förtroendet från påvens sida. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-03
SUK:s
ordförande om VUD i Toronto: Angelica Bielinski, ordförande för Sveriges unga katoliker (SUK), berättar att mötet mellan 800.000 unga katoliker från hela världen och den 82-årige Johannes Paulus II under Världsungdomsdagen i Toronto i juli blev givande för både påven och ungdomarna i ett möte över generationsgränserna. (Hör intervjun här) -Påven har oftast väldigt kloka budskap till oss unga, och han har förmågan att tala rätt in i våra hjärtan. Av påven får ungdomarna väldigt visa ord, som fastnar som man kan tänka länge på och som sitter kvar, och påven själv tror jag får styrka och livsglädje när han ser alla sina ungdomar. -Vad spelar de här världsungdomsdagarna för roll för unga katoliker i Sverige? -Jag tror att många fördjupar sin tro. Dessutom kommer man hem med ny glädje och ny gnista, och man vågar kanske visa mer öppet att man är katolik för man vet att man inte är ensam även om man kanske är ensam i Västerås eller Ystad eller Kiruna. Med den vetskapen tror jag att man vågar stå upp för vad man tror på. -Vad tänker du på konkret med att fördjupa sin tro, att man lär sig något nytt eller att man blir mer övertygad om det man redan känner till? -Det är olika för olika människor. Många lär sig något nytt. Många kanske redan vet litet mer men blir mer övertygade. -14 ungdomar som fick äta lunch med påven i Toronto bad honom att hålla en världsungdomsdag varje år i stället för vartannat. I stället firas nästa i Köln om tre år. Hur ofta tycker du de skall firas? -Vartannat år är ganska lämpligt. Då hinner man också fira en stiftsungdomsdag i Sverige som vi gjorde förra året. De är viktiga så att man får känna gemenskapen även i Sverige, att man inte behöver åka utomlands för att hitta andra katoliker, och för att visa att det finns katoliker även här hemma. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-10
Påven till Polen 16-19 augusti Fredag 16 augusti åker påven Johannes Paulus II på ett tre dagar långt besök till Krakow i Polen, där han var ärkebiskop innan han valdes till påve 1978 och där hans föräldrar är begravda. Påven befinner sig nu på sitt sommarställe i de låga bergen strax sydöst om Rom efter att 2 augusti ha återvänt hem efter en intensiv 11 dagar lång resa till Canada, Guatemala och Mexiko. Höjdpunkten under resan var mötet med 800.000 katolska ungdomar från hela världen under världsungdomsdagen i Toronto i Canada. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-10
Påven fördömer våldet i det Heliga landet och "lider med alla dem som gråter" Söndag 11 augusti gjorde påven ett av sina starkaste fördömanden av våldet i det Heliga landet. Han fördömde både vad han kallade kollektiva bestraffningar mot palestinierna och det faktum att israeler är tvungna att leva i fruktan för sina liv. "När skall folk förstå att man inte kan bygga en samlevnad mellan det israeliska och det palestinska folket med vapen? Varken attentat, skiljemurare eller repressalier kommer någonsin att leda till en rättvis lösning på den pågående konflikten," sade Johannes Paulus II till de pilgrimer som deltog i söndagens middagsbön angelus på gården till påvens sommarpalats i Castel Gandolfo i de låga bergen sydöst om Rom. "Påven lider med alla dem som gråter i sorg och över förstörelsen. Han står nära alla de många oskyldiga som får betala priset för allt detta våld. Han vill upprepa till alla, oavsett vilken etnisk grupp de än tillhör, att det inte går att rättfärdiga den som utan urskillning dödar försvarslösa civila." Påven sade att bägge folken har fått lida mycket sedan 1967: "Lidanden för palestinierna som har jagats bort från sin jord eller som på sista tiden har hamnat i en ständig belägring som ett slags kollektiv bestraffning. Lidanden för det israeliska folket som varje dag fruktar att bli mål för anonyma attentatsmän." Påven anspelade också på både den muslimska bönestunden i moskéerna på fredagar och söndagarnas kristna gudstjänster i kyrkorna när han sade att "till detta kommer brottet mot en grundläggande rättighet, nämligen religionsfriheten. På grund av ett strängt utegångsförbud har de troende inte längre tillgång till sina kultplatser på veckans bönedag." Därefter sände Johannes Paulus II en särskild hälsning till de kristna. "Jag tänker på er, kära kristna, som inte är inblandade i terroristdåd och som får dela så mycket lidande med era landsmän. Ni lockas att överge det Heliga landet. Pvåen och hela kyrkan är med er och upprepar att de känner en djup solidaritet och andlig närhet med er." "Ingen kan förbli likgiltig inför detta humanitära drama", fortsatte påven, som vädjade till ansvariga palestinska och israeliska politiker att "återfinna den väg som består av lojala förhanblingar." Han uppmanade också världssamfundet att "vara mer närvarande på marken och erbjuda sina tjänster som förhandlare." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-12
Pakistans biskopar till de kristna: "Fly inte!" De katolska biskoparna i Pakistan uppmanade 12 augusti i ett herdabrev de kristna att inte lämna landet trots terrangreppen mot en kristen skola 5 augusti och ett kristet sjukhus 9 augusti. Biskoparna påminner om att det inte är första gången som kristna institutioner utsätts för terrorattacker. I oktober i fjol genomfördes en massaker på kristna under en söndagsgudstjänst i Bahawalpur. I Islamabad angreps en annan söndagsgudstjänst med granatkastning. 5 augusti sköts sex vuxna ihjäl i en kristen skola i Murree nordöst om Islamabad. Det var en skola för barn till föräldrar som arbetar med utbildning och sjukvård för människor i alla religioner och socialgrupper, "ofta på plater där ingen annan vill arbeta", påpekar biskoparna. 9 augusti dödades fyra sjuksköterskor och angriparen själv på ett sjukhus i Taxila väst om huvudstaden, där framför allt ickekristna har fått vård i flera årtionden. Biskoparna berättar att många kristna nu är skräckslagna och beskriver dagsläget som en "nedgång i dödsriket". De påminner om att Jesus lovade Petrus att dödsriket inte skulle få makt öve rhans kyrka. "Jesus vill inte att vi skall fly, utan att vi skall vända oss bort från porten till dödsriket till porten till himlen, som han avsiktligt har placerat bredvid porten till dödsriket. Vår frälsning och vårt heliggörande sker inte i något slags fridfull semesterort i himlen utan i denna värld med våld och terrorism." 13 augusti demonstrade hundratals kristna pakistaner i Islamad för fredlig samlevnad mellan olika religioner efter angreppen mot kristna som kostade elva kristna livet. Demonstranterna bar på buketter av vita tulpaner medan de vandrade genom staden till FN:s byggnad i Islamabad. De betonade att "ingen religion predikar terrorism" och att de vill att "kristna och muslimer skall leva tillsammans som en förebild för världen." De kristna utgör omkring två procent av Pakistans 145 miljoner invånare. De anklagar regeringen för att inte lyckas förhindra religiösa våldsamheter. De kristna menar att de får betala ett högt pris för det internationella samarbetet mot terrorism. En talesman för regeringen, general Rashid Qureshi, säger att angreppen visar att extremistgrupperna har bytt strategi och vänder sig mot lättangripna mål som kristna institutioner, medan de tidigare valde svårare mål som USA:s konsulat. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-15
Påven anförtror Polenresa 16-19 augusti åt Maria På torsdagen 15 augusti anförtrodde påven Johannes Paulus II sin resa till sitt hemland Polen 16 till 19 augusti åt jungfru Marias förbön. I samband med middagsbönen "angelus", som han bad tillsammans med pilgrimer från hela världen som samlats på gården till påvens sommarresidens i Castel Gandolfo strax sydöst om Rom, förklarade påven innebörden i den Mariahögtid som den katolska kyrkan firar 15 augusti. Den kallas Jungfru Marias upptagning till himlen och är årets största Mariahögtid. "Högtiden Marias upptagning till himlen med kropp och själ påminner oss om att vårt sanna och slutgiltiga hem är paradiset," förklarade påven. "Hebreerbrevet betonar att ‘här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma' (Heb 13:14). I det mysterium som vi idag betraktar avslöjas vad som är det öde som väntar på varje människa, nämligen att övervinna döden för att leva i evighet hos Gud. Maria är den fulländade kvinnan, och i henne har denna Guds plan redan förverkligats som en försmak på vår uppståndelse." Påven betonade att jungfru Marias ja öppnade dörren för den som skulle rädda hela världen. "Hennes lydnad i tron var stor och hjältemodig," fortsatte Johannes Paulus II. "Och det var just genom denna tro som Maria förenades helt och fullt med Kristus både i hans död och hans härlighet. Genom att se på henne stärks också vår tro på det som väntar oss, och samtidigt förstår vi bättre meningen med vår vallfärd här på jorden." Till sist påminde påven om att han 16-19 augusti beger sig till sitt hemland Polen och staden Krakow där han var ärkebiskop innan han valdes till påve 1978 och där hans föräldrar är begravda. I Krakow skall han inviga en helgedom vigd till Guds barmhärtighet, i anslutning till de visioner om Guds barmhärtighet som mottogs av mystikern Faustina Kowalska, död 1938 bara 33 år gammal, som påven själv har både saligförklarat och kanoniserat. Han skall också besöka helgedomen Kalwaria, ett slags Jerusalem för passionsandakter, där han som barn ofta bevittnade religiösa skådespel till minne av Jesu lidande och död. Många pilgrimer hade samlats i Kalwaria på torsdagen för att be tillsammans med påven genom en satellitförbindelse i samband med 400-årsminnet av helgedomens grundande. "Till dig, Maria, vill jag idag framför allt anförtro min pastorala resa till Polen som jag inleder i morgon, om Gud vill", sade Johannes Paulus II." Påvens resa till Polen 16 till 19 augusti har en stark andlig profil och kretsar kring begreppet "Guds barmhärtighet", som hänger ihop med mystikern Faustina Kowalska. Att detta begrepp var viktigt för påven Johannes Paulus II märktes redan 1980, när han ägnade sin andra encyklika åt Guds barmhärtighet (Dives in misericordia). Han har också gjort så att den andra påsksöndagen firas som en särskild högtid för Guds barmhärtighet. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-15
Påven anländer till Krakow "för att se hur ni använder er återvunna frihet" "Jag har kommit för att se hur polackerna använder sin återvunna frihet." Det sade påven Johannes Paulus II när han anlände till Krakows flygplats i sitt hemland Polen på fredagskvällen. 16-19 augusti befinner sig den 82-årige påven i Krakow, där han var ärkebiskop, på sitt åttonde besök i sitt hemland sedan han valdes till påve 1978. Ovädren i centraleuropa hade inte spritt sig till Polen där det helt enkelt hade regnat, men det blev uppehåll när påven anlände. Trots sina rörelsesvårigheter gick påven själv ned för flyplanets trappa och kysste sedan en symbolisk korg med polsk jord som bars fram av två barn. Polens postkommunistiske president Kwasniewski tog emot påven på flygplatsen tillsammans med 20.000 människor och sade att påven är en "moralisk auktoritet" för alla polacker. "Vad som händer med Polen ligger mig varmt om hjärtat", svarade Johannes Paulus II, som själv spelade en viktig roll i den polska kommunismens sammanbrott 1989. "Jag vet att vårt fosterland har förändrats mycket efter mitt första besök 1979. Dteta är en ny vallfärd, under vilken jag kan se hur polackerna använder sin återvunna frihet,. Jag är övertygad om att vårt land vandrar modigt mot utveckling i fred och välfärd," sade den polske påven. Men han betonade också att hans besök denna gång har en andlig och rentav mystisk profil. Det handlar om att inviga en helgedom som är vigd till Guds barmhärtighet i enlighet med de visioner som mottogs av nunnan och mystikern Faustina Kowalska, död 1938. "Gud är rik på barmhärtighet, och det är mottot för denna resa", påpekade påven på flygplatsen. Påven påminde om att det var titeln på hans andra encyklika, Dives in misericordia från 1980, men sade att "denna sannning har uppenbarats på ett särskilt sätt här i Krakow genom ett ovanligt vittne, nämligen den heliga syster Faustina." Både Polens president Kwasniewski och ärkebiskopen i Krakow Macharski stod upp och höll sina välkomsttal till påven, som satt på en utsirad stol med en liten pulpet fastsatt i armstödet. Påven sade skämtsamt att han bad om ursäkt för att han höll sitt tal sittande. "Jag ber om ursäkt, men de har satt en barriär här framför mig så jag kan inte resa mig." Efter välkomstceremonin åkte påven i kortege in till Krakow där han övernattade i ärkebiskopspalatset, medan tusentals människor vakade utanför och sjöng och ropade "välkommen hem" till påven när han slog upp ett fönster. Han frågade dem om de hade varit på världsungdomsdagen i Toronto, där han mötte 800.000 unga katoliker från hela världen i slutet av juli. Han tillade: "jag var där." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-17
Påven: "Här skall människornas hjärtan brinna" Under invigningen av den nya helgedomen till Guds barmhärtighet i Lagiewniki utanför Krakow mediterade påven Johannes Paulus II över två viktiga frågor. För det första: vad är en helgedom ur ett kristet perspektiv? Är Gud verkligen mer närvarande på somliga platser? Och sedan påpekade påven att när Jesus säger att Anden skall "visa vad synd är" så skall anden också visa att alla synder kan bli förlåtna. Anden, sade påven, visar människan vägen till Guds barmhärtighet. Här följer ett utdrag ur påvens predikan. Medan vi inviger denna nya kyrka kanske vi ställer oss samma fråga som plågade kung Salomo, när han skulle inviga templet i Jerusalem till att bli Guds boning. "Kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt". (1 Kon 8:27). Det kan förefalla olämpligt att säga att Gud är särskilt närvarande på en bestämd plats. Ändå måste man komma ihåg att tiden och rummet hör till Gud. Även om tiden och hela världen kan sägas vara Guds "tempel" så finns det särskilda tider och platser som Gud väljer ut för att människorna där skall uppleva hans närvaro och nåd på ett särskilt sätt. Människorna drivs av sin troskänsla till dessa platser och är övertygade om att stå inför Guds närvaro. Med samma trosanda har jag kommit till Lagiewniki för att viga detta nya tempel i övertygelsen att det är en särskild plats som har valts ut av Gud för att sprida sin barmhärtighets nåd. I Johannesevangeliet säger Jesus: "Den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom" (Joh 4:23). När vi läser dessa ord av Herren Jesus i Guds barmhärtighets helgedom känner vi att man bara kan komma hit i ande och sanning. Det är den heliga anden, tröstaren och sanningens ande, som leder oss längs vägen till Guds barmhärtighet. Anden "skall visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är" (Joh 16:8). På samma gång avslöjar han fullheten i räddningen hos Kristus. Anden visar vad synd är genom ett dubbelt band till Kristi kors. Å enda sidan hjälper den heliga anden oss genom Kristi kors att se synden och att se hur omfattande det onda är som synden omfattar och döljer. Å andra sidan låter den heliga anden oss genom Kristi kors också se synden i ljuset av Guds barmhärtiga och överseende kärlek. Att "visa vad synd är" blir därför också att övertyga oss om att synden kan förlåtas och att människan på nytt kan bli Guds älskade barn. Korset "innebär att Gud böjer sig ned över människan. Korset är att den eviga kärleken rör vid de mest smärtsamma såren i människans jordeliv" (Dives in Misericordia 8). Denna sanning kommer alltid att bli ihågkommen här eftersom dess hörnsten har hämtats från Kalvarieberget, en sten från den plats där Jesus Kristus övervann synden och döden. Jag är fast övertygad om att detta nya tempel alltid kommer att vara en plats där människor träder fram inför Gud i ande och sanning. De skall komma med det förtroende som hjälper alla människor som ödmjukt öppnar sina hjärtan för Guds barmhärtighet, för den kärlek som inte ens den största synd kan övervinna. Här, i Guds kärleks eld, skall människornas hjärtan brinna och längta efter omvändelse, och alla som söker efter hopp skall finna lättnad. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-17
Påven anförtror världen åt "Guds barmhärtighet" Under invigningen av en helgedom i Krakow i Polen på lördagen anförtrodde påven Johannes Paulus II världen åt Guds barmhärtighet. Helgedomen i Lagiewniki i Krakows förorter är vigd just till Guds barmhärtighet, som stod i centrum för de visioner som mottogs av den polska 1900-talsnunnan och mystikern Faustina Kowalska i Krakow, som han själv har både saligförklarat och kanoniserat för två år sedan efter att hennes skrifter länge sågs på med stor misstänktsmahet i Vatikanen. Den 82-årige påven befinner sig 16 till 19 augusti i sitt hemland Polen för åttonde gången sedan han blev påve 1978. Denna gång har det korta besöket en stark andlig för att inte säga mystisk prägel och kretsar kring begreppet "Guds bamhärtighet". Påven togs emot av Krakows ärkebiskop kardinal Franciszek Macharski och fördes upp till altaret på en liten rullande plattform för att han skulle slippa gå upp för sex trappsteg. Den åldrade påven har numera väldigt svårt att gå, även om han envisades med att gå ned för flyplanstrappan vid ankomsten i stället för att använda en flyttbar hiss eller plattform som han ibland har gjort. Påven sade till de 14.000 människor som samlats i och utanför kyrkan att dagens värld verkligen behöver Guds barmhärtighet. "I alla världsdelar tycks en bön om barmhärtighet stiga upp ur djupet av människans lidande. Där hat och hämndlystnad dominerar, där kriget för med sig lidande och oskyldigas död kan bara barmhärtighetens nåd blidka sinnen och hjärtan och låta freden blomma upp." "Därför vill jag idag i denna helgedom högtidligt anförtro världen åt Guds barmhärtighet," fortsatte påven. "Jag gör det med den glödande förhoppningen att budskapet om Guds kärlek och barmhärtighet som här förkunnas genom den heliga Faustina skall nå till alla jordens invånare och fylla deras hjärtan med hopp." På ett liknande sätt anförtrodde påven världen åt jungfru Maria 1982 till följd av de uppenbarelser som togs emot 1917 av tre herdabarn i Fatima i Portugal. Den franska nyhetsbyrån AFP intervjuade flera ungdomar under mässan som verkade störda av alla rykten om att påven skulle avgå. "Vi vill höra vad han har att säga oss, inte se efter hur gammal eller sjuk han är", sade Kasia, och Michael fyllde i: "Syster Faustina är hans favorithelgon. Påven behöver också Guds barmhärtighet för att stå ut med alla rykten om att han skall avgå." Mässan firades av påven som fick hjälp av tolv kardinaler och biskopar med olika delar av den invecklade vigningsriten. Vid altaret koncelebrerade 200 biskopar och präster. Med på mässan var bland annat förre presidenten och ledaren för fackföreingen Solidaritet Lech Walesa och hans fru och Polens första ickekommunistiska premiärminister Tadeusz Mazowiecki. Under den tyska ockupationen av Polen arbetade den framtide påven Karol Wojtyla 1940-1944 i kemiska fabriker just i förorten Lagiewniki. Före mässans slut påminde påven om sina personliga minnen. "När jag som ung gick till fots till fabriken med träskor på fötterna trodde jag inte att denna person i träskor en dag skulle ha invigt Guds barmhärtighets helgedom på denna plats där han så många gånger hade stannat upp i bön på väg hem från arbetet", sade han. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-17
Påvens tysta bön blir tyst halvtimme i polsk tv En av de mest gripande stunderna under påvens åttonde besök i hemlandet Polen var den oändliga halvtimme i fullständig tystnad när Johannes Paulus II bad i Krakows katedral. Vid sextiden besökte han Wawelkatedralen, där han själv prästvigdes 1 november 1946, och bad i tystnad under en halvtimme. Polsk tv direktsände hela halvtimmen i tystnad och utan kommentarer medan Johannes Paulus II bad tidegärdens aftonbön vesper framför relikerna av Polens skyddshelgon Stanislaw medan katedralens ärkepräst höll upp en lampa över påvens breviarum. På samma sätt fick tiotusentals människor vänta på måndagsförmiddagen efter påvens ankomst till passionshelgedomen Kalwaria medan påven i tystnad bad morgonbönen laudes. Dessa långa tysta bönestunder blev en levande illustration av påvens programförklaring inför det tredje kristna årtusendet i brevet Novo millennio ineunte att han ville stimulera alla kristna att fördjupa sitt böneliv med hjälp av kyrkans dagliga bön "tidegärden". Efter söndagseftermiddagens bönestund i Wawelkatedralen begav han sig till Rakowickikyrkogården i Krakow för att be vid sina föräldras och sin brors gravar. Påven åkte in i skuggan under träden på den grönskande kyrkogården i sin påvebil där han satt i en bekväm fåtölj i ett slags glasbur. Påvens rörelsehinder blev tydligt när det visade sig att han inte ens kunde gå ned från bilen vid sina föräldrars grav i ett litet familjemonument i grå granit. I ställe satt han kvar i bilen och bad och en av de präster som arrangerar hans resor räckte fram ett ljus som påven tände och som sedan ställdes på familjegraven. Där vilar hans far Karol, som var officer i armén och gick bort 1941; hans mor Emilia som avled 1929 när den blivande påven var nio år, och hans bror Edmund, som var läkare och dog i tyfus bara 27 år gammal. På väg till kyrkogården stannade påvens bil framför den heliga Florians församling, där han var vice kyrkoherde 1948-1951. "Jag ber alla församlingsbor att be för de präster som arbetat här, för levande och döda och att be för påven under hans livstid och också efter hans död," sade den åldrade påven. Liksom alla tidare kvällar under besöket i Krakow slog påven på söndagskvällen upp sitt fönster i ärkebiskopspalatset för att samtala och skämta med de tusentals människor som samlats utanför. De församlade sjöng "välkommen, Halleluja". Påven svarade: "tyvärr är detta ett avsked," och tillade: "ett stort tack för dessa möten nedanför mitt fönster." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-19
Nästan tre miljoner på påvemässa i Krakow Nästan tre miljoner människor samlades på söndagsförmiddagen i Blonie-parken i Krakow för att vara med på en saligförklaringsmässa som firades av den 82-årige påven i den stad där han var ärkebiskop innan han valdes till påve 1978. Enligt polsk polis deltog över två miljoner i mässan i Blonieparken. Så många människor har aldrig tidigare samlats till en påvemässa i Polen. trots sin fysiska trötthet var Johannes Paulus II vid gott humör. "Tack för ert tålamod", sade han i slutet av den långa predikan, och fick en utdragen applåd till svar. Avslutningen av mässan blev till ett utdraget möte med tusentals ungdomar som sjöng och ropade till påven. "När de sjöng ‘stanna här hos oss' svarade han, trött men synbart lycklig: ‘Det är snällt av er att försöka övertala mig att skolka från Rom'". Påven talade särskilt uppmuntrande om en rörelse som heter "Ljus och liv", som han själv försvarade under kommunismen, och som grundades avprästen Franciszek Blachnicki. De stora möten med denna rörelse som påven själv varit med på tor många ligger bakom idén till världsungdomsdagarna, som vart annat år samlar omkring en miljon unga katoliker från hela världen. Johannes Paulus II kommenterade också den senastse världsungdomsdagen i Toronto i juli och sade att det var "en underbar händelse som präglades av trons anda. Det är tron som ligger till grund för ungdomarnas entusiasm och förhoppningar." När folkmassan sjöng en religiös sång som handlar om Petrus båt kommenterade Johannes Paulus II att "denna sång har följt med mig under 23 år i mitt hemland. Jag hade den i mina öron när jag fick veta vem konklaven hade valt till påve. Under alla dessa år har jag aldrig avlägsnat mig från denna sång. För mig har den varit en vind från mitt hemland. Den har visat mig vägen längs kyrkans vägar." Då bytte folkmassan sång och sjöng "Sto-lat", ja må han leva i hundrade år. Påven svarade med att tacka igen. Till sist tillfogade påven: "Krakow, jag skulle vilja säga ‘på återseende', men det vilar enbart i Guds händer." "De väntar på dig i Wadowice", ropade folkmassan varpå påven svarade: "Det överlämnar jag till Guds barmhärtighet." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-19
Påven ber om "kraft i kropp och själ för att slutföra mitt uppdrag" 19 augusti bad påven Johannes Paulus II jungfru Maria att ge honom kraft i kropp och själ för att han skall kunna slutföra sitt uppdrag. I passionshelgedomen Kalwaria nära Krakow i södra Polen firade den 82-årige påven en mässa för att fira helgedomens 400-årsjubileum och bad en lång bön till jungfru Maria där han bekräftade att han tänker slutföra sitt uppdrag som påve trots ålder, sjukdom och rörelsehinder: "Heliga moder, vår fru av Kalvariet, be att jag skall få kraft till kropp och själ för att slutföra det uppdrag jag har fått av den uppståndne Herren. Till dig överlämnar jag alla frukterna av mitt liv och av min tjänst. Till dig anförtror jag kyrkans framtid. Till dig överlämnar jag mitt land", sade påven där han satt vid altaret nedan en förgylld målning av jungfru Maria med Jesusbarnet. 60.000 människor tog emot påven med att vifta med flaggor och sjunga välkomstsånger när hans bli rullade fram till klostret Kalwaria drygt fyra mil från Krakow, där påven befann sig 16 till 19 augusti på ett kort besök med en stark andlig profil. I Kalwariahelgedomen, som grundades 1600, finns det 45 små kapell vars målningar föreställer olika scener ur Jesu lidande och död och jungfru Marias lidande. Kalwaria är det polska namnet på korsvägsandakten, som uppfanns av franciskanmunkar i Jerusalem under medeltiden som ett sätt att meditera över Jesu sista timmar. Kalwaria är Polens näst viktigaste helgedom efter Mariahelgedomen i Czestochowa. Den blivande påven besökte helgedomen redan som barn tillsammans med sin far under uppväxten i Wadowice i närheten. När den unge Karol Wojtylas mor dog när han bara var nio år gammal pekade hans far på bilden av jungfru Maria i Kalwaria och sade till sonen: "Nu är det här din mor." Det berättar i alla fall franciskanmunkarna i klostret. Under sina många år som ärkebiskop i Krakow i närheten brukade dåvarande kardinalen Karol Wojtyla bege sig till Kalwariahelgedomen en eftermiddag i veckan för att meditera och be för stiftets problem. Det var här han befann sig 1978 när han fick höra att påven Johannes Paulus I hade dött efter bara en månad som påve och att han måste återvända till Rom för en ny konklav, den där han själv valdes till påve. Och den här gången bad alltså påven om jungfru Marias förbön för att slutföra sitt uppdrag som påve. "Jag ber er igen att fortsätta be för mig under min livstid och efter min död", improviserade påven efter mässan. Det var en tanke han redan hade framfört på söndagen. Efter mässan i Krakowia och en lunch med klostrets franciskanmunkar flög påven vidare i helikopter över sin gamla hemstad Wadowice och lade in två oplanerade besök i två kloster innan det var dags att återvända till Rom. Det rör sig om klostret i Bielany, där den unge prästen Karol Wojtyla ofta var på reträtt, och benediktinklostret i Tyniec, där han ännu har många gamla vänner. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-17
Alish från Australien: "Påven lider men fortsätter att älska" Bland de många ungdomar som samlades bland de andra pilgrimer på påvens gård i Castel Gandolfo 21 augusti träffade en av Vatikanradions reportrar Alish från Australien. När hon förklarade varför hon var där beskrev hon också vad en typisk ung katolik upplever i mötet med påven. Det är en upplevelse som handlar om kärlek och att få uppmuntran att finna frid i sig själv och så kunna engagera sig för en bättre värld. Alish' berättelse är typisk och upprepas av många unga katoliker från alla världens länder. Därför kan den vara intressant också för alla dem som frågar sig vad katolikerna kan ha för glädje av en så gammal och skröplig påve som den 82-årige Johannes Paulus II. "Jag kom hit för att se påven och välkomna honom hem från resan till Polen," berättar Alish. "Jag bad för honom varje dag, för att han skulle få se sitt sitt hemland och tala om Guds barmhärtighet och fred i världen. Jag kom hit för att önska honom välkommen hem. När man är nära påven känner man hans kärlek. Han fortsätter att ge ut sig själv. Man ser att han lider men han fortsätter att älska. Det gör att man kommer väldigt nära Gud. Varje gång jag ser påven ger det mig hopp, för han är så ung i hjärtat. Det är så rörande. Jag ser att han gör så mycket, att ger ut sig själv och inte alls tänker på sig själv. Det gör att man frågar sig: vad gör jag själv? Det gör att jag vill göra mer själv. Därför vill jag bara vara här bredvid påven och be för honom och för frukterna av hans resa till Polen och av världsungdomsdagen i Toronto i juli, och för vad han nu har för planer för framtiden." Alish berättar att även om hon själv inte var med på världsungdomsdagen i Toronto i juli var den en stor upplevelse för henne och för många av hennes vänner som en hjälp på vägen att förbättra världen genom att först och främst finna frid i själen. "Världsungdomsdagen såg jag bara på tv och jag bad väldigt mycket. Det var så fint att se all glädje. Många människor jag känner åkte dit och har berättat att de blev så gripna av hopp för framtiden. Man måste ju fortsätta framåt. En av mina vänner dog i New York 11 september. Jag bad mycket för henne. Det har också gett mig en stor frid att se hur mycket påven själv ber för dem, att se allt det goda som har kommit ur den onda. Det har förenat människor och gjort att de har bestämt sig för att förändra världen. Det kan inte vara något som bara andra människor skall göra. Det måste vara vi unga som gör något för freden." " Världsungdomsdagarna hjälper folk att göra något," säger Alish. "Det första steget måste vara att finna frid i sig själv. Man kan tillbringa mycket tid med en Walkman i öronen och lyssna till musik utan att någonsin höra vad som händer i ens egen själv. Jag tror att påven påminner oss om att vi måste be. Många människor berättar för mig att världsungdomsdagen var ett tillfälle för dem att bikta sig och finna den där inre friden. Det måste vara första steget, att inte låta sig splittras av allt som omger oss, av materialism och allt annat, och att be på riktigt. Det är själva nyckeln." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-26
Jesuiter berättar om NGO-forum i Johannesburg Under toppmötet i Johannesburg pågår samtidigt ett socialt forum för NGO-organisationer, alltså olika former av frivilligorganisationer som inte betalas av någon stat. Bland dem finns många katolska organisationer, som jesuitordens sociala apostolat med 30 jesuiter varav många afrikaner. De berättar här genom Jesuit Refugee Service's nyhetsbulletin om sina upplevelser inför öppnandet av toppmötet. "Under det sociala forumet diskuterade man varför utkastet till dokument inför toppmötet inte sade något om hur de goda föresatserna skulle förverkligas. Samtidigt berättade ordföranden att polisen hade gripit 72 sydafrikanska aktivister som ledde jordlösa böner i en demonstrationsmarsch genom Johannesburg. Bland de gripna fanns också ordföranden för de afrikanska NGO-organisationernas förbund. Nyheten ledde till ett spontant fördömande bland deltagarna, som såg gripandet som ett försök från regeringen att tysta varje form av folkliga protester före och under toppmötet. Man utsåg genast en mindre arbetsgrupp som skulle skriva en skriftlig protest. Två jesuiter hjälpte till att formulera texten. Alla företrädare för internationella NGO-organisationer uppmanades att samlas fredligt framför polishuset i Johannesburg. ... Många känner på sig att staterna gör vad de kan för att undvika ett nytt Seattle. Om inte toppmötet tar upp frågan om hur man skall bekämpa fattigdomen, kommer mötet att ha föga att erbjuda världens fattiga och miljöfrågan." "Två medlemmar av jesuitordens delegation har intervjuats av Radio Veritas, en ny radio i Johannesburg som ägs av den sydafrikanska biskopskonferensen. De intervjuades av Toni Rowland, som varje fredagkväll leder ett program om familjefrgåro som heter "TLC" (Tender Loving Care). Roland Lesseps SJ berättade om sitt arbete i Lusaka i Zambia på Kasisi Agricultural Training Centre med tvååriga kurser i miljövänligt jordbruk för familjerna i området. Alex Larkin berättade om sitt arbete med basgrupper och undervisning i Kapstaden. Han åker ofta på ekologiska läger med sina elever i vad som blir till verkliga andliga upplevelser." "Under jesuiternas samling igår berättade många om hur glada de var över att träffa människor som arbetar med engagemang och glöd för att skapa en bättre värld för alla. Andens kraft rör vid hjärtan på olika sätt och i alla världens hörn och kallar apostlar för rättvisa från alla religiösa traditioner. Det ser man tydligt bland delegaterna från NGO-organisationerna på toppmötet. Det är ett privilegium att få träffa dem medan de arbetar på att bygga Guds rike." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-26
Påvensätter människan i centrum inför toppmötet om miljön Påven sade 25 augusti att han hoppadas att toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg kan finna vägar till "en allsidig mänsklig utveckling." I strävan att samordna samhällets utveckling och miljöns krav sätter påven alltså människan i centrum. "Inför Guds förunderliga försyn, som visar sig i skapelsen och i historien, känner sig människan liten," reflekterade Johannes Paulus II i samband med söndagens middagsbön "angelus", som han som vanligt ledde bland pilgrimerna som samlats på gården till påvens sommarställe i Castel Gandolfo i de låga bergen sydöst om Rom. "På samma gång," fortsatte påven, "vet människan att hon har tagit emot ett kärleksbudskap som inbjuder henne att ta sitt ansvar. Gud har nämligen satt människan att sköta jorden, odla den och ta hand om den. Här ligger själva roten till vad vi kan kalla människornas ‘ekologiska kallelse', som i vår tid har blivit mer angelägen än någonsin. I morgon," fortsatte påven, "inleds toppmötet i Johannesburg i Sydafrika. Vi hoppas alla att de många stats- och regeringschefer som åker dit", sade påven i en fördold anspelning på de många stats- och regerinschefer som valt att inte åka till Johannesburg, bl a USA:s president Bush - "och de andra deltagarna kan finna fungerande vägar till en allsidig mänsklig utveckling som tar hänsyn till den ekonomiska, sociala och ekologiska dimensionen." "I en allt mer globaliserad värld kan man skapa fred, rättvisa och omsorg om skapelsen bara om alla arbetar solidariskt tillsammans för det som är bäst för alla," sade påven till sist. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-26
Kenyas biskopar beskriver framtidens president - efter 24 år med den förre I Kenya i Östafrika ger sig de katolska biskoparna in i debatten om vem som skall efterträda presidenten Daniel arap Moi, som enligt den nya författningen skall lämna ifrån sig makten efter att ha styrt landet sedan 1978, då han efterträdde Jomo Kenyatta som ledde Kenya till självständighet från Storbritannien 1963. Moi har själv utsett regeringspartiets kandidat till efterträdare i Uhuru Kenyatta, 41-årig son till förre presidenten Jomo Kenyatta, som han själv efterträdde. Men i ett herdabrev 28 augusti betonade biskoparna att den nye presidenten måste väljas "utan hänsyn till familjeband, stamtillhörighet eller kontakter med mäktiga grupper eller personer." Biskoparna vädjar till myndigheterna att låta alla kandidater bedriva sina vailkampanjer fritt. Samtidigt förbjuder de alla präster att ta ställning för någon av kandidaterna eller hjälpa dem på något sätt. Biskoparna i Kenya betonar att den nye presidenten måste förmå ena landets olika grupper. Men de skriver att de ser hoppingivande tecken på att Afrika sakta är på väg att lämna det gamla stamsystemet till ett system av nationer. De betonar att det inte längre finns någon plats för stammentalitet. Kenya brottas med ekonomiska problem, brist på mediciner, dålig utbildning, AIDS och arbetslöshet. Biskoparna påpekar att det också finns problem när det gäller mänskliga rättigheter och miljön. Landets framtida ledare måste "komma med realistiska lösningar på alla dessa problem", skriver de. Daniel arap Moi är idag 78 år. Han var vicepresident under Jomo Kenyatta, som ledde Kenya till självständighet från Storbritannien 1963. Bägge tillhörde partiet KANU Kenya African National Union, som alltås har innehaft makten i 40 år. Men striden inom partiet om vem som blir regeringspartiets presidentkandidat är långt ifrån avslutad. 30 augusti avskedade Moi sin egen vicepresident, som ledde moståndet mot Mois försök att lansera Jomo Kenyattas son Uhuru Kenyatta som kandidat. Många i KANU-partiet menar att Moi vill att Uhuru Kenyatta skall bli president för att behålla en del av makten också efter sin avgång och undvika angrepp för korruption under sina 24 år som president.
Vatikanen i Johannesburg: "Kyrkan är expert på utveckling" Vatikanens delegation på FN:s toppmöte i Johannesburg om hållbar utveckling leds av ärkebiskop Renato Martino, som till vardags är Vatikanens ständige observatör vid FN. Han intervjuades 30 augusti av jesuiten Martin Maier för Jesuit Refugee Service's bulletin. Den viktigaste frågan i Johannesburg handlar om att utrota fattigdomen, menar Martino. Det är förutsättningen för att skapa utveckling. Alla människor måste få tillgång till vatten: trots allt vatten som slösas bort i de rika länderna saknar tre miljarder människor fullgod tillgång till vatten. För det tredje måste man hjälpa bönder och lantarbetare så att de inte blir tvungna att lämna landsbygden och bege sig till städerna, där de hamnar i slumkvarteren. Ärkebiskop Martino påpekar att den katolska kyrkan redan arbetar för utveckling som ingen annan i hela världen. Vanliga kristna, nunnor och präster arbetar i utvecklingsländer genom skolor, sjukhus och utveckling och ger på så sätt ett bidrag som inte kan värderas i pengar. Därför är kyrkan expert på hur man skapar en hållbar utveckling. Martino påpekade också att Vatikanes företrädare vid FN och på FN-möten inte bara försvara katolska ställningstaganden utan moraliska principer som gäller alla människor. Det handlar om att försvara människolivet, familjen och en allsidig mänsklig utveckling. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-08-31
|
