Stockholms katolska stift 50 år
Åke Göransson: Kyrka med växtvärk söker dialog med samhället

1986 började Åke Göransson arbeta med olika slags organisationsfrågor för Stockholms katolska stift. 1989 spelade han en viktig roll i förberedelsen och genomförandet av påven Johannes Paulus II:s besök i Sverige. Idag arbetar han både med det katolska stiftet och andra trossamfund.

Åke Göransson berättar att under de 17 år han har arbetat med och för stiftet har han fått se det ta steget från källarlokaler upp i offentligheten.

-Jag lärde känna ett stift som bokstavligen höll till i källarlokaler och i små villavardagsrum ute i förorter eller bostadsområden i småstäder, för det var där vi fanns med våra lokaler och gudstjänster. Jag lärde känna ett stift som litet trevande försökte fundera på på vilket sätt kunde man växa in mer i det svenska samhället: man borde ge något till samhället, men också nyttja de möjlighter som samhället ger när det gäller strukturer och möjligheter att verka. Tills idag, då vi har ett stift som trots att det är en 50-åring nog lider mycket av växtvärk för att man har vuxit så fort på alla håll och kanter när det gäller att utveckla riktiga institutioner och verksamheter, men också när det gäller att pastoralt möta många nya grupper i våra församlingar och i våra församlingars ytterkanter.

Det har alltid funnits många nationella grupper i den katolska kyrkan i Sverige. Men när Åke lärde känna stiftet talades det mer om att skapa en svensk katolsk kyrka än idag.

-När jag började fanns det många, och kanske de flesta av dem som fanns i kyrkans mitt pratade om att man ville forma en svensk katolsk kyrka, och det är det ingen som gör idag, tack och lov. Nu pratar man mer om hur man formar en katolsk kyrka i Sverige.

Vad hände med drömmen om svenskheten?

-Det har hänt att man har kommit på att den inte finns, för den finns inte i vårt samhälle heller, därför att den utgörs av de människor som möts, och i Sverige idag så finns det nästan två miljoner mäniskor som inte är födda i det här landet. I vår egen kyrka finns det kanske uppåt en 60-65% som inte är födda i det här landet och när de människorna möter dem som är födda i det här landet, då uppstår ett nytt Sverige. Man kan inte bara bygga på historia.

På 1960-talet blev inkulturation ett viktigt begrepp i och med det andra vatikankonciliet. Man betonade att den kristna tron måste kunna uttryckas med hjälp av varje lokal kultur. Men på 1960-talet var man inte förberedd på dagens pluralistiska situation: att flera olika kulturer finns bredvid varandra på en och samma plats.

-När inkulturationen uppstod i samband med det andra vatikankonciliet så var det i ett rätt så homogent Europa, i alla fall ett Europa som man tolkade som homogent. När vi idag talar om inkulturation, och när påven talar om reeveangleistion så är det farmåtsyftande, det är att ett ett samhälle skapas, och kyrkan måste hela tiden ställa sig frågan vilken är kyrkans relation, på vilket sätt ger kyrkan evangeliet till varje möte, till varje samhällsinstitution, till varje ny sak som dyker upp, och samma sak måste det betyda när som i Sverige 90 olika nationer möter varandra och möter vår Herre. Vad betyder det mötet om vi tror att vi som döpta möts på lika villkor?

Tanken på en enhetlig kultur i varje land har alltså försvunnit. Det får viktiga följder för både kyrka och samhälle, betonar Åke.

-Det betyder för kyrkan vad det betyder för samhället: vi kan inte bygga på att vara en spegelbild av det förflutna. Frågan måste för kyrkan vara vad evangeliet säger om det möte som idag sker mellan människor från olika kulturer och mellan dessa människor och samhällets strukturer, både i ett givande och tagande. Där har växtvärken gjort att det katolska stiftet inte har nått fram eller har mycket långt kvar att nå för att komma in i denna dialog med samhället, eftersom det fortfarande används mycket kraft och tid åt att arbeta med inre problem, inre strukturer och inre uppbyggnad.

Under de 17 år som Åke Göransson har iakttagit Stockholms katolska stift på nära håll har dess förhållande till det omgivande svenska samhället förändrats radikalt, berättar han.

-Det kan jag på år och månad och dag säga när det hände: det hände 8, 9 och 10 juni 1989: påvebesöket. Det besöket och påvens närvaro i Sverige satte katolska kyrkan på samhällets karta men också på samfundens karta, på den ekumeniska kartan. Efter påvens besök har man aldrig kunnat och oftast inte heller velat bortse från oss. Det svenska samhället riktar alltså större uppmärksamhet mot den katolska kyrkan idag.

Åke Göransson är inte alltid säker på att katolska kyrkan klarar av att fånga upp den bollen.

-Inte alltid, men det beror ju också på hur man så att säga skall spela bollen. Det har varit mycket lättare under 90-talet än 80-talet att komma i samtal med personer i ledande ställning. Sedan väljer det katolska stiftet ofta att samtal behåller vi för oss själva, vi går inte ut i pressen och säger att vi har talat med den och den ministern. Det kanske också gör att vi får lättare att träffa ministrar och andra. Men vi kanske också skulle gå ut mer publikt i media och inbjuda till ett samtal om de grundläggande värden som vi ändå menar att Sverige som samhälle borde stå för. Dit har vi väl inte kommit.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/03-10-09

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»