Kardinal Joseph Ratzingers predikan under begravningen av påven Johannes Paulus II 8 april 2005

Ev: Joh 21:15-19

“Följ mig!” säger den uppståndne Herren till Petrus. Det är hans sista ord till denne lärjunge, som valts ut för att föra hans lamm på bete. “Följ mig” – detta lapidariska Kristusord kan sägas vara nyckeln för att förstå det budskap som vår älskade påve Johannes Paulus II förmedlade med sitt liv. Idag lägger vi ned hans kvarlevor i jorden som utsäde för odödligheten med hjärtat fullt av sorg men också av glädjefyllt hopp och djup tacksamhet.

Detta är de känslor som finns i vår själ, mina bröder och systrar i Kristus, ni som är här på Petersplatsen, på gatorna i närheten och på andra platser i Rom, som de senaste dagarna har befolkats av en väldig, tyst och bedjande folkmassa. Jag hälsar hjärtligt på er alla. Också å kardinalskollegiets vägnar hälsar jag på stats- och regeringschefer och delegationer från olika länder. Jag hälsar på myndigheterna och på företrädarna för kristna kyrkor och samfund och för andra religioner. Jag hälsar på ärkebiskopar, biskopar, präster och ordensfolk och alla katoliker som kommit från alla världsdelar. Jag hälsar särskilt på de unga, som Johannes Paulus II ofta beskrev som Kyrkans framtid och hopp. Min hälsning går också till alla dem som är förenade med oss i hela världen genom radio och tv och så deltar i denna högtidliga avsked från vår älskade påve.

Följ mig – som ung student älskade Karol Wojtyla litteratur, teater och poesi. När han arbetade i en kemisk fabrik, omgiven och hotad av nazismens terror, hörde han Herrens röst: Följ mig! Under dessa ytterst speciella omständigheter började han läsa filosofi och teologi och trädde sedan in i det underjordiska seminarium som skapats av kardinal Cardinale Sapieha. Efter kriget lyckades han komplettera sina studier på Jaghellonica-universitetet i Krakow. Han har själv berättat i sina självbiografiska böcker och i sina brev till prästerna om sin prästvigning 1 november 1946. I dessa texter tolkar han sin prästvigning med hjälp av tre ord av Herren. Först och främst detta: “Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till attt gå ut i världen och bära frukt, frukt som består” (Joh 15:16). Det andra ordet är: ”Den gorde herden ger sitt liv för fåren” (Joh 10:11). Och till sist: “Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek” (Joh 15:9). I dessa tre ord ser vi vår påves själ. Han har verkligen begett sig överallt, outtröttlig, för att bära frukt, frukt som består. ”Kom, låt oss gå!” är titeln på hans nästa sista bok. ”Kom, låt oss gå!” –med dessa ord väckte han oss ur en trött tro, ur lärjungarnas sömn igår och idag. ”Kom, låt oss gå!” säger han till oss också idag. Påven har också varit präst ända till slutet, för han har offrat sitt liv till Gud för sina lamm för hela mänsklighetens familj, i daglig självutgivelse i Kyrkans tjänst, och framför allt i de svåra prövningarna under de sista månaderna. Så blev han ett med Kristus, den gode herden som älskar sina lamm. och till sist: “bli kvar i min kärlek”. Den påve som sökte mötet med alla, han som kunde förlåta och öppna hjärtat hos alla, han säger till oss också idag med dessa Herrens ord: om vi blir kvar i Kristi kärlek, lär vi oss i Kristi skola den sanna kärlekens konst.

Följ mig! I juli 1958 börjar för den unge prästen Karol Wojtyla en ny etapp i vandringen med Herren och i Herrens spår. Karol skulle tillbringa semestern tillsammans med en grupp ungdomar som tyckte om att paddla kanot i Masuribergen. Men han hade med sig ett brev där det stod att han skulle söka upp Polens primat, kardinal Wyszynski. Han kunde gissa vad det handlade om: hans utnämning till biskop i Krakow. Att lämna den akademiska undervisningen, att lämna denna stimulerande gemenskap med ungdomarna, att lämna den stora intellektuella kampen för att förstå och tolka människans mysterium och föra ut till världen den kristna tolkningen av vad vi är – för honom måste det ha inneburit att förlora sig själv, att förlora allt det som blivit denne unge prästs mänskliga identitet. Följ mig - Karol Wojtyla accepterade, för han hörde Kristi röst i Kyrkans kall. Och sedan förstod han hur sant Herrens ord är: ”Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” (Luk 17: 33). Vi vet alla att vår påve aldrig försökte bevara sitt liv eller behålla det för sig själv. Han ville ge sig själv utan reservationer tända till slutet för Kristus och för oss. Det var just så som han fick uppleva att allt det han lade i Herrens händer kom tillbaka men på ett nytt sätt: kärleken till ordet, till poesi och litteratur blev en viktig del av hans själavårdande uppdrag och gav evangeliet en ny friskhet, en ny aktualitet och en ny lockelse, också när det är ett tecken som väcker strid.

Följ mig! I oktober 1978 hör kardinal Wojtyla på nytt Herrens röst. Åter upprepas dialogen med Petrus, som återges i evangelieläsningen i denna mässa: ”Simon, Johannes son, älskar du mig? För mina lamm på bete.” På Herrens fråga: Karol, älskar du mig? svarade ärkebiskopen av Krakow ur sitt hjärtas djup : « Herre, du vet allt ; du vet att jag har dig kär. » Kärleken till Kristus var den dominerande kraften i vår älskade Helige Fader. Den som sett honom be, den som har hört honom predika, vet det. Och tack vare att han var så djupt rotad i Kristus kunde han bära en börda som överstiger en människas krafter: att vara herde för Kristi hjord, för hans världskyrka. Detta är inte rätt tidpunkt för att tala om detta rika pontifikats olika beståndsdelar. Jag vill bara läsa två stycken ur dagens liturgi, där man ser sådant som stod centrum för hans förkunnelse. I den första läsningen säger Petrus – och påven med Petrus – till oss: “Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör. Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus – han är allas herre” (Apg 10: 34-36). Och i den andra läsningen uppmanar oss Paulus – och med Paulus vår avlidne påve – med hög röst: “Stå fasta i Herren, mina kära bröder som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans” (Fil 4:1).

Följ mig! Tillsammans med uppdraget att föra hans lamm på bete, förkunnade Kristus för Petrus att han skulle dö som martyr. Så avslutar och sammanfattar Herren denna dialog om kärleken och om uppdraget som herde för världen, och påminner om en annan dialog, som hölls under hans sista måltid. Där sade Jesus: ”Dit jag går kan ni inte komma”. Petrus sade: ”Vart går du, Herre?” Jesus svarade: “Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig” (Joh 13:33,36). Jesus går från måltiden mot korset, han går mot uppståndelsen och träder in i påskmysteriet. Petrus kan ännu inte följa honom. Nu – efter uppståndelsen – har denna stund kommit, detta “längre fram.” Efter att ha fört Kristi hjord på bete träder Petrus in i påskmysteriet, han går mot korset och uppståndelsen. Herren sade det med dessa ord: ”När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill” (Joh 21: 18). I början av sitt pontifikat var den Helige Fadern ännu ung och kraftfull, och med Kristi ledning begav han sig till världens ände. Men sedan trädde han allt mer in i gemenskap med Kristi lidande och förstod allt mer sanningen i orden: “någon annan skall spänna bältet om dig”. Och just i denna gemenskap med den lidande Herren förkunnade han evangeliet utan att tröttas och med förnyad intensitet, det evangelium som är mysteriet i att älska intill slutet (jfr Joh 13:1).

Han tolkade för oss påskmysteriet som Guds barmhärtighets mysterium. Han skriver i sin sista bok: Den gräns som satts för det onda ”är i sista hand Guds barmhärtighet”. Sedan reflekterar han över attentatet och säger: ”Kristus led för oss alla och gav så lidandet en ny mening. Han har fört in det i en ny dimension, i en ny ordning: kärlekens ordning.... Lidandet bränner och förtär det onda med kärlekens eldslåga, och låter det goda blomstra upp i många former till och med ur synden”. Denna vision lät påven lida och älska i gemenskap med Kristus. Därför blev budskapet från hans lidande och hans tystnad så vältaligt och fruktbart.

Guds barmhärtighet. Den helige fadern fann den renaste spegeln av Guds barmhärtighet hos Guds moder. Han förlorade sin egen mor när han var liten och älskade Guds mor desto mer. Han lyssnade till Herrens ord från korset som om de var riktade till honom personligen: ”Där är din mor!” Och han gjorde som den lärjunge som Jesus älskde: han tog emot henne i sitt innersta (eis ta idia: Joh 19:27) – Totus tuus [jag är helt och hållet din]. Och av modern lärde han sig att bli Kristuslik.

Ingen av oss kommer att kunna glömma hans livs sista påsksöndag, då den Helige Fadern präglad av lidandet visade sig än en gång i sitt fönster mot Petersplatsen och gav välsignelsen “Urbi et orbi” en sista gång. Vi kan vara säkra på att vår älskade påve nu står vid fönstret i Faderns hus. Han ser oss och välsignar oss. Ja, välsigna oss, Helige Fader. Vi anförtror din älskade själ åt Guds mor, din mor, som ledde dig varje dag och idag skall leda dig till eviga härligheten hos sin son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-04-09

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»