Utdrag
ur Johannes Paulus II:s testamente
Den
avlidne påven Johannes Paulus II:s testamente offentliggjordes
7 april av Vatikanen. Det har skrivits i olika omgångar
från 1979 till 2000 under påvens årliga
fastereträtt. Här återges de första
och sista anteckningarna:
6
mars 1979. Totus Tuus ego sum. I den heliga treenighetens
namn. Amen.
”Håll er vakna, ty ni vet inte vilken dag er
herre kommer” (jfr Matt 24:42). Dessa ord får
mig att tänka på den stund då Herren skall
kalla mig till sig, i den stund han själv beslutar.
Jag vill följa honom, och jag vill att allt som är
del av mitt jordeliv skall förbereda mig för denna
stund. Jag vet inte när den kommer, men liksom allt
annat överlämnar jag den i min mästares moders
händer: Totus tuus. I samma modershänder lägger
jag allt och alla som mitt liv och min kallelser har förenat
mig med. I dessa händer lägger jag särskilt
kyrkan, och också min nation och hela mänskligheten.
Jag tackar alla. Jag ber alla om förlåtelse.
Jag ber också om förbön, att Guds barmhärtig
må vara större än min svaghet och ovärdighet.
Under
fastereträtten har jag läst vad påven Paulus
II skrev i sitt testamente. Läsningen fick mig att
skriva detta testamente.
Jag
efterlämtar ingen egendom som man behöver ta hand
om. Vad gäller de vardagsföremål jag använde
ber jag att de skall delas ut så som man finner lämpligt.
Mina personliga anteckningar skall brännas. Jag ber
don Stanislaw att ta hand om detta, och tackar honom för
att ha samarbetat och hjälpt mig i många år
och för att ha varit så förstående.
Alla andra som jag vill tacka låter jag vara kvar
i mitt hjärta inför Gud själv, för det
är svårt att utrycka dem.
Vad gäller begravningen ger jag samma anvisningar som
påven Paulus VI. (anteckning i marginalen: graven
i jorden, inte i en sarkofag, 13 mars 1992).
“apud Dominum misericordia
et copiosa apud Eum redemptio”
Johannes Paulus pp. II
(här
utelämnas tillägg från 1979, 1980, 1982,
1985 och 1990)
Fastereträtten jubelåret 2000 (12-18 mars)
[för testamentet]
1.
När den 16 oktober 1978 kardinalernas konklav valde
Johannes Paulus II, sade Polens primat kardinal Stefan Wyszynski
till mig: “Det blir den nye påvens uppgift att
föra in kyrkan i det tredje årtusendet.”
Jag vet inte om jag upprepar meningen exakt, men det var
i alla fall innebörden i vad jag hörde den gången.
Det sade den man som har gått till historien som årtusendets
primat. En stor primat. Jag har bevittnat hans uppdrag och
hans fullständiga överlämnande. Hans kamp,
hans seger. “När segern kommer skall det vara
en seger genom Maria” – årtusendets primat
brukade upprepa dessa ord av sin föregångare
kardinal August Hlond.
På
så sätt förbereddes jag på sätt
och vis för den uppgift som lades för mig den
16 oktober 1978. När jag skriver dessa ord pågår
jubelåret 2000. På julnatten 24 december 1999
öppnades den symboliska jubelårsporten i Peterskyrkan,
sedan den i Laterankyrkan, sedan i Santa Maria Maggiore
– på nyåret, och den 19 januari i San
Paolo fuori le mura. Det sistnämnda var ett ekumeniskt
firande och därför desto mer minnesvärt.
2.
Meddan jubelåret 2000 går framåt, sluter
sig det tjugonde århundradet bakom oss och det tjugoförsta
öppnar sig framför oss. Försynen har låtit
mig leva i det svåra århundrade som är
på väg bort, och nu i detta år när
mitt liv når fram till åttioårsåldern
(“octogesima adveniens”), måste man fråga
sig om det inte är dags att säga som Bibelns Symeon:
“Nunc dimittis” [Herre, nu låter du din
tjänare gå hem i frid].
Den
13 maj 1981, dagen för attentatet mot påven under
den allmänna audiensen på Petersplatsen, räddade
Guds försyn mig från döden på ett
mirakulöst sätt. Han som ensam är herre över
livet och döden har själv förlängt mitt
liv. Man kan säga att han har gett mig livet på
nytt. Från denna stund hör jag till honom mer
än någonsin. Jag hopps att han skall hjälpa
mig att förstå hur länge jag skall fortsätta
detta uppdrag, som han kallade mig till den 16 oktober 1978.
Jag ber honom att kalla mig till sig när han vill.
”Om vi lever, lever vi för Herren. Om vi dör,
dör vi för Herren. .. vi tillhör Herren”
(jfr Rom 14: 8). Jag hoppas också att Guds barmhärtighet
skall ge mig de krafter som behövs för Petrusuppdraget
i kyrkan så länge som jag skall utföra det.
3.
Liksom varje år under fastereträtten har jag
läst mitt testamente av den 6 mars 1979. Jag håller
fast vid de anvisningar jag gav där. Det jag skrivit
och det som lagt till senare avspelgar det svåra och
spända läget i allmänhet som präglade
1980-talet. Från hösten 1989 har detta läge
förändrats. Det sista årtiondet av det gångna
århundradet hade befriats från de tidigare spänningarna.
Det betyder inte att det inte fört med sig nya problem
och svårigheter. Det är framför allt Guds
försyn som skall hyllas för att det s k ”kalla
kriget” är över utan den våldsamma
kärnvapenkonflikt, som hotade världen tidigare.
4.
Jag står här på tröskeln till det
tredje årtusendet “in medio Ecclesiae”
[mitt i kyrkan] och vill än en gång tacka den
Helige Ande för den stora gåva som det andra
vatikankonciliet är. Tillsammans med hela kyrkan, särskilt
biskoparna, känner jag att jag står i tacksamhetsskuld
till konciliet. Jag är övertygad om att nya generationer
under lång tid framöver kommer att kunna ösa
ur de rikedomar som detta 1900-talets koncilium har gett
oss. Som en biskop som deltog i konciliet från den
första till den sista dagen, vill jag anförtro
detta stora arv till alla dem som är kallade och kommer
att kallas att förverkliga det. För min del tackar
jag den evige Hedern som har låtit mig tjäna
denna stora sak under alla mina år som påve.
“In medio Ecclesiae” [mitt i kyrkan] …
från de första åren av mitt tjänande
som biskop har jag – just tack vare konciliet –
fått förmånen att uppleva broderlig gemenskap
bland biskoparna. Som präst i ärkestiftet Krakow
fick jag uppleva broderlig gemenskap mellan präster
– konciliet gav en ny dimension åt denna erfarenhet.
5.
Jag borde räkna upp ett stort antal personer, men troligen
har Herren Gud kallat de flesta av dem till sig –
och med detta testamente påminner jag om dem som fortfarande
är här, alla och överallt, var de än
befinner sig.
Under de över tjugo år som jag har utfört
Petrustjänsten “in medio Ecclesiae” har
jag fått uppleva ett välvilligt och fruktbart
samarbete från många kardinaler, ärkebiskopar
och biskopar, många präster och konsakrerade
bröder och systar, och många personer från
lekfolket, i kurian, på vikariatet för stiftet
Rom, och utanför dessa miljöer.
Med en tacksam omfamning minns jag alla världens biskopar,
som jag har fått möta under besöken “ad
limina Apostolorum”! Jag vill också minnas många
andra kristna bröder – ickekatoliker! Och Roms
rabbin, och många företrädare för ickekristna
religioner! Och många företrädare för
kultur, vetenskap, politik och media!
6.
I takt med att mitt jordelivs gräns närmar sig,
återvänder jag i minnet till dess början,
till mina föräldrar, min bror och min syster (som
jag aldrig fick träffa, för hon dog innan jag
föddes), till församlingen i Wadowice, där
jag döptes, till denna min älskade stad, till
mina jämnåriga, klasskamrater i grundskola, gymnasium
och universitetet, ända till ockupationen, då
jag arbetade som kroppsarbetare, och sedan församlingen
i Niegowic, Sankt Florians församling i Krakow, själavården
för akademiker.. alla olika miljöer.... i Krakow
och Rom... alla de människor som Herren på ett
särskilt sätt har anförtrott mig. Till alla
vill jag säga en enda sak: “Må Gud belöna
er”.
“I dina händer, Herre, överlämnar jag
min själ - In manus Tuas, Domine, commendo spiritum
meum”
A.D.
17.III.2000
Vatikanradions
skandinaviska avdelning/OB/05-04-09
you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»
