Sandri om påvens sista tid:
"Vi följde med bävan hans personliga 'mässa'"

Under Johannes Paulus II.s sista år var ärkebiskop Leonardo Sandri en diskret medhjälpare på statssekretariatet vars främsta uppgift var att inte synas. Han bar, och bär ännu, titeln ”ersättare”, sostituto, och hade till uppgift att på ett diskret sätt utföra vissa uppgifter å påvens vägnar som denne inte kunde göra själv. Plötsligt blev Sandri tvärtom påvens mest synliga medarbetare. Under de sista månaderna, då Johannes Paulus II fick allt större talsvårigheter, var det Sandri som läste upp hans tal. Sandri blev Johannes Paulus II:s röst. Det var också han som fick berätta för de bedjande på Petersplatsen på kvällen den 2 april att påven hade gått bort. Bara några dagar tidare hade Sandri varit påvens röst, och det var som om påven själv berättade att han hade gått bort.

13 april berättade denne diskrete medarbetare något av vad han fick uppleva som påvens medarbetare under den sista svåra tiden. Den sjätte av de nio s k novendial-mässorna i Peterskyrkan till Johannes Paulus II:s minne firades 13 april just av ärkebiskop Sandri. Vi lånar ett stycke ur hans predikan där han jämför Johannes Paulus II med eukaristin eller nattvarden.

,
I encyklikan om eukaristin Ecclesia de Eucharistia anförtrodde [Johannes Paulus II] oss hemligheten med sin totala hängivenhet åt Kristus, evangeliet och kyrkan: “I över femtio år har min blick varit fäst på hostian och kalken, alltsedan den 2 november 1946, då jag firade min första mässa i sankt Leonard-kryptan i Wawel-katedralen i Krakow … I det vigda brödet och vinet har min tro varje dag kunnat känna igen den gudomlige vandraren som en dag vandrade tillsammans med de bägge lärjungarna i Emmaus för att öppna deras ögon och hjärtan för hoppet”.

Han hyste en stor kärlek till Kristus, som är verkligen närvarande i altarets sakrament. Denna kärlek blev nästan en åkallan i titeln till det apostoliska brevet Mane nobiscum Domine, hans sista dokument för eukaristins år. Stanna hos oss, Herre! Påven dog under påsken under eukaristins år. Det är svårt att inte se en djup symbolik i detta som handlar om hur intensivt Johannes Paulus II deltog i Kristi offer. I 50 år uttalande han varje dag instiftelseorden: ”Detta är min kropp, som blir utgiven för er”! Påven gjorde dessa ord till sina på ett särskilt sätt under sin sista tid, då han fullbordade den fullständiga utgivelsen av sig själv. Det var som om han hela tiden förnyade sitt Totus tuus ego sum genom “sin mästares moder”, som vi kan läsa i hans andliga testamente. Vi som var hans medarbetare fick nåden att följa honom under hans sista månader. Vi följde med bävan denna högst personliga “mässa”, i vilken påven förenades med Kristi lidande och gav ut sig själv genom smärta och lidande till kyrkan och världen.

3. Den som fick dela den dagliga verksamheten med påven kunde bevittna hans djupa kärlek till eukaristin. Innan han fattade viktiga beslut brukade han stanna länge framför det allraheligaste sakramentet. Han tog med sig de ärenden som han skulle gå igenom och tog all den tid som krävdes för att reflektera och be framför tabernaklet. Varje beslut sprang så fram ur sökandet efter Guds vilja för kyrkans verkliga bästa.

Under de månader som präglades av att påvens hälsa sakta försämrades märkte man allt mer hur enkelt och fattigt han levde. De som fick träffa honom flera gånger under de sista veckorna kunde inte ungdå att beundra anspråkslösheten i möblemanget som omgav honom men också ödmjukheten och enkelheten, och hur han fri från omsorg om världsliga bekymmer överlämnade sig helt i Guds händer. Denna inställning märks också klart och tydligt i de gripande meningarna i hans andliga testamente, som slutar just med Jesu ord på korset: I dina händer, Herre, lämnar jag min ande - In manus tuas, Domine, commendo spiritum meum (Luk 23: 46).

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-04-14

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»