Påvens predikan om Petrus och Paulus

29 juni firar katolska kyrkan apostlarna Petrus och Paulus, vars gravar i Rom är grundvalen för den lokalkyrka där påven är biskop. I Sverige firas Petrus och Paulus högtid efterföljande söndag. 29 juni firade påven Benedictus XVI en mässa i Peterskyrkan och passade på att förklara att högtiden handlar om vad trosbekännelsen säger om kyrkan: att den är en, helig, katolsk och apostolisk. Här följer påvens predikan något förkortad.

Apostlarna Petrus och Paulus högtid är inte bara en tacksam hågkomst av dessa stora vittnen om Jesus Kristus utan också en högtidlig bekännelse att kyrkan är en, helig, katolsk och apostolisk.

Först och främst är detta en katolsk högtid. Pingstens symbol har blivit verklighet: en ny gemenskap som talar alla språk och förenar alla folk i ett enda, i en enda Guds familj. Främlingar har blivit vänner. Vi har syskon bortom alla gränser. Så har Paulus uppdrag uppfyllts. Han visste att han fått uppdraget “att gå ut till hedningarna som Kristi Jesu tempelpräst.... ett offer som är helgat genom den heliga anden och som Gud därför tar emot” (Rom 15:16). Syftet med detta uppdrag, denna mission, är att mänskligheten själv skall bli ett levande förhärligande av Gud, den sanna gudstjänst som Gud vill ha. Det är den djupaste innebörden i ordet katolsk, en katolicitet som vi redan har fått men som vi ändå hela tiden måste sträva efter. Katolicitet är inte bara en horisontell dimension som förenar många människor i enheten. Den uttrycker också en vertikal dimension. Det är bara genom att vända blicken till Gud och öppna oss för honom som vi verkligen kan bli ett enda. Liksom Paulus kom också Petrus till Rom, til den stad dit alla folk sammanstrålade och som just därför mer än alla andra kunde ge uttryck för evangeliets universalitet. När han reste från Jerusalem till Rom visste han säkert att han leddes av profeternas röster, av Israels tro och bön. Också det gamla förbundets förkunnelse talar nämligen om en mission till alla folk: Israels folk skulle bli ett ljus för folken. Den stora lidandespsalmen Ps 22, den vars första vers “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Jesus uttalade på korset, slutade med följande vision: “Hela jorden skall minnas vad som skett och vända om till Herren, alla folk och stammar skall tillbe inför honom” (Ps 22: 28). När Petrus och Paulus kom till Rom hade Herren, som uttalat den psalmens första ord på korset, redan uppstått. Nu gällde det att förkunna denna Guds seger för alla folk för att löftet som avslutar psalmen skulle gå i uppfyllelse.

Katolsk betyder universell – mångfald som blir enhet; enhet som ändå fortsätter att vara mångfald. Av vad Paulus sade om kyrkans universalitet har vi redan sett en del av denna enhet är folkens förmåga att se upp från sig själva för att se på Gud, som är en ende. Den verklige grundaren av den katolska teologin, kyrkofadern Ireneus av Lyon, fann en vacker formulering för detta band mellan katolicitet och enhet: “Kyrkan som är spridd i hela världen bevarar denna lära och denna tro som en den var en enda familj: samma tro med en själ och ett hjärta, samma förkunnelse, samma predikan, undervisning och tradition, som om den hade en enda mun. Olika delar av världen har olika språk, men traditionens kraft är en och densamma. Kyrkorna i Germanien har inte någon annorlunda tro eller tradition och inte heller kyrkorna i Spanien, Gallien, Egypten, Libyen, Mellanöstern eller jordens mittpunkt. Solen är Guds skapelse och är samma i hela världen, och så strålar också den sanna förkunnelsen överallt och lyser upp alla människor som vill lära känna sanningen” (Adv. haer. I 10,2). Människornas enhet i mångfald har blivit möjlig, för Gud, denne himlens och jordens ende Gud, har visat sig för oss; för sanningen om vårt liv, om “varifrån?” och “varthän?” blev synlig när han visade sig för oss och visade oss sitt ansikte, sig själv, i Jesus Kristus. Denna sanning om vårt djupaste väsen, om vårt liv och vår död, denna sanning som Gud har gjort synlig, gör oss till ett och till syskon. Katolicitet och enhet hänger ihop. Och enheten har ett innehåll: den tro som apostlarna fått Kristi uppdrag att föra vidare.

Kyrkans katolicitet och kyrkans enhet hänger alltså ihop. Bägge dimensionerna blir synliga i apostlarna, och det för oss till nästa drag hos kyrkan: den är apostolisk. Vad betyder det? Herren inrättade tolv apostlar, så som Jakobs söner var tolv, för att vis att de skulle ge upphov till Guds folk, som nu blev universellt och skulle omfatta alla folk. Markusevangeliet berättar att Jesus kallade på apostlarna ”som skulle följa honom och som han skulle skicka ut” (Mark 3:14). Det verkar vara en motsägelse. Antingen är de hos honom eller så ger de sig ut på resa. Men påven Gregorius den store skriver något om änglarna som hjälper oss att lösa denna motsägelse. Han skriver att änglarna alltid sänds ut och på samma gång alltid står framför Gud: “Vart de än sänds, vandrar de alltid i Guds famn” (Predikan 34,13). Johannes uppenbarelse beskriver biskoparna som sina kyrkors ”änglar”. Vi kan tillämpa det på både apostlarna och deras efterträdare biskoparna. De borde alltid vara hos sin Herre, för att alltid leva av sin gemenskap med honom vart de än går.

Evangeliet för Petrus och Paulus högtid berättar om Petrus bekännelse, som gav upphov till kyrkan: “Du är Messias, den levande Gudens son” (Matt 16:16). Vi har talat om att kyrkan är en, katolsk och apostoliskt, men ännu inte om att den är helig. Man kan tänka på en annan bekännelse som Petrus uttalar i de tolv apostlarnas namn när alla andra överger Jesus: “Vi tror och vi förstår att du är Guds helige” (Joh 6:69). Vad betyder det? I sin stora översteprästerliga förbön säger Jesus att han helgar sig för lärjungarna, och anspelar så på att han offrar sig genom att dö (Joh 17: 19). Så uttrycker Jesus mellan raderna att han är den verklige översteprästen som förverkligar mysteriet med “Försoningens dag”, nu inte längre bara med ställföreträdande riter utan i sin egen konkreta kropp och i sitt eget blod. Uttrycket “Guds helige” i Gamla testamentet syftar på Aron, som var överstepräst och därför hade till uppgift att helga Israel (Ps 106: 16; jfr Syr 45:6). Petrus bekänner att Kristus är Guds helige i samband med talet om eukaristin, där Jesus förkunnar den stora försoningens dag genom att han ger ut sig själv som offer: “Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva” (Joh 6:51). Denna bekännelse är bakgrunden till Jesu prästerliga mysterium och hans offer för oss alla. Kyrkan är inte helig av sig själv. Den består av syndare – det vet vi alla, det ser vi alla. Men den helgas hela tiden på nytt av Kristi renande kärlek. Gud har inte bara talat, han har älskat oss på ett högst realistiskt sätt, ända till sin egen sons död. Här ser vi hela storheten i den uppenbarelse som har skrivit in sår i Guds eget hjärta. Så kan var och en av oss säga med Paulus: “Jag lever i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig” (Gal 2:20). Det är ord som bär på både glädje och ansvar. Låt oss be Herren att sanningen i dessa ord skall tränga in på djupet i vårt hjärta. Låt oss be för att denna sanning skall stråla fram ur eukaristifirandet och allt mer bli den kraft som formar vårt liv.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-07-02

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»