Dokument: Påvens predikan som inledde synoden om eukaristin

Benedictus XVI predikan i mässan i Peterskyrkan 2 oktober 2005 som inledde biskopssynoden om eukaristin (biskopssynodens elfte ordinarie församling). Läsningar: 27 söndagen (B): Jes 5:1-7, Ps 80, Fil 4:6-9, Matt 21:33-43.

Läsningarna ur profeten Jesajas bok och ur evangeliet tecknar denna söndag inför våra ögon en av den heliga skriftens stora bilder: vinrankan. Brödet står i bibeln för allt det som människan behöver för sin vardag. Vattnet gör jorden fruktbar och är den grundläggande gåvan som gör livet möjligt. Vinet däremot är ett uttryck för att skapelsen är underbar och ger oss en fest där vi går utöver vardagens gränser: vinet ”gläjder människans hjärta”. Så har vinet och därmed vinrankan också blivit en bild av kärleken, där vi kan erfara smaken av Gud. Därför börjar läsningen ur profetens bok som en sång om kärlek. Gud har en vingård – en bild av hans kärlekshistoria med mänskligheten, av hans kärlek till Israel, som han har utvalt. Inför dessa läsningar är den första tanken: Gud har skapat människan till sin avbild och har gett henne förmågan att älska och att älska honom, sin skapare. Med kärlekssången hos Jesaja vill Gud tala till sitt folks hjärta – och till var och en av oss. ”Jag har skapat dig till min avbild”, säger han till oss. “Jag är kärleken, och du är min avbild i den mån kärlekens strålglans strålar i dig, i den mån du svarar mig med kärlek”. Gud väntar på oss. Han vill bli älskad av oss. En sådan maning kan inte annat än gripa vårt hjärta. I denna stund då vi firar eukaristin för att inleda synoden om eukaristin kommer han till oss, till mig. Skall han finna ett svar? Eller skall det gå med oss som med vingården, om vilken Jesaja säger: “ Han väntade sig söta druvor, men vingården gav honom sura” (Jes 5:2). Vårt kristna liv är kanske ofta mer sura än söta druvor: självömkan, konflikt, likgiltighet.

Så leds vi automatiskt över till den andra grundläggande tanken i dagens läsningar. De talar först och främst om att Guds skapelse är och om att han har valt ut oss, söker oss och älskar oss. Men de talar också om den historia som följer: om människans misslyckande. Gud hade planterat ädelt vin och ändå får han sura druvor. Vad är dessa sura druvor? De söta druvor som Gud förväntade sig, säger profeten, bestod av rättvisa och rättfärdighet. De sura druvorna är våld, blodsutgjutelse och förtryck, som gör att folk suckar under orättvisans ok. I evangeliet förändras bilden. Druvorna är söta, men vingårdsarbetarna behåller dem för sig själva. De vill inte överlämna dem till ägaren. De misshandlar och dödar hans budbärare och dödar hans son. Deras skäl är enkelt: de vill själva göra sig till ägare och tar över det som inte är deras. I gamla testamentet står anklagelsen om social orättvisa i förgrunden, anklagelsen om att människans föraktar människan. Men i bakgrunden syns det att när man föraktar Torah, den lag som Gud har gett, föraktar man Gud själv: man vill bara njuta av sin egen makt. Denna aspekt blir tydlig i Jesu liknelse. Vingårdsarbetarna vill inte ha någon över sig. Dessa vingårdsarbetare är en spegel också för oss. Skapelsen har anförtrotts åt oss människor, och vi har tagit över den. Vi vill härska över den själva och ensamma. Vi vill äga världen och vårt eget liv utan begränsningar. Gud är i vägen. Antingen gör man om honom till en from fras eller så förnekas han helt och hållet och utvisas från det offentliga livet så att han blir meningslös. Den tolerans som tillåter Gud som en privat åsikt men vägrar släppa in honom i det offentliga, i den verkliga världen och i vårt liv, det är ingen tolerans utan hyckleri. Men där människan gör sig till ende here över världen och sin egen ägare, där kan det inte finnas någon rättvisa. Där kan bara maktens och särintressens godtycke dominera. Visst kan kan köra ut Sonen från vingården och döda honom för att egoistiskt njuta jordens frukter på egen hand. Men då förvandlas vingården snart till en vildmark som trampas av vildsvin, som psalmen säger (Ps 80:14).

Så når vi fram till den tredje beståndsdelen i dagens läsningar. I både gamla och nya testamentet säger Herren att han skall döma den otrogna vingården. Den dom som Jesaja förutspådde förverkligades i de stora krigen genom assyrier och babylonier. Den dom som Herren Jesus förkunnar syftar främst på Jerusalems förstörelse år 70. Men hotet om domen gäller oss också, kyrkan i Europa, Europa och hela västerlandet. Med detta evangelium ropar Herren också i våra ögon de ord som han i Uppenbarelseboken riktar till kyrkan i Efesos: “ Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig” (Upp 2: 5). Också vi kan berövas ljuset, och vi gör bäst i att låta denna förmaning eka med hela sitt allvar i vår själv, samtidigt som vi ropar till Herren: “Hjälp oss att omvända oss! Ge oss alla nåden i en verklig förnyelse! Låt inte ditt ljus slockna mitt ibland oss! Stärk du vår tro, vårt hopp och vår kärlek, för att vi skall kunna bära god frukt!”

Men här frågar vi oss: “Men finns det inget löfte, inget tröstande ord i dagens läsning och evangelium? Är hotet det sista ordet?” Nej! Löftet finns, och det är det sista viktiga ordet. Vi hör det i halleluja-versen, som hämtats från Johannesevangeliet: “ Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt” (Joh 15: 5). Med dessa Herrens ord illustrerar Johannes hur historien om Guds vingård verkligen fortsätter. Gud misslyckas inte. Till slut segrar han, segrar kärleken. En förklädd anspelning på detta finns redan i de sista orden av evangeliets liknelse om vingården. Också där är sonens död inte slutet på historien, även om fortsättningen inte berättas direkt. Men Jesus uttrycker denna död med en ny bild som lånats av en psaltarpsalm: “ Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten...” (Matt 21:42; Ps 118:22). Ur Sonens död springer livet fram, en ny byggnad uppstår, en ny vingård. Han som förvandlade vatten till vin i Kana har förvandlat sitt blod till den sanna kärlekens vin, och så förvandlar han vinet till sitt blod. I nattvardssalen föregrep han sin död och förvandlade den till självutgivelse, till en radikal kärleksgärning. Hans blod är en gåva, det är kärlek, och därför är hans blod det sanna vin som skaparen väntade på. På så sätt har Kristus själv blivit vinrankan, och denna vinranka bär alltid god frukt: hans kärlek till oss är närvarande och okrossbar.

Så mynnar dessa ord till slut ut i eukaristins mysterium, där Herren ger oss livets bröd och sin kärleks vin och bjuder in oss till den eviga kärlekens fest. Vi firar eukaristin medvetna om att dess pris var Sonens död, offret av hans liv, som fortsätter att vara närvarande i eukaristin. Varje gång vi äter av detta bröd och dricker av denna kalk förkunnar vi Herrens död tills dess han kommer, säger Paulus (1 Kor 11:26). Men vi vet också att ur denna död springer livet fram, för Jesus har förvandlat den till en offergest, till en kärleksgärning, och så har han förändrat den på djupet: kärleken har besegrat döden. I den heliga eukaristin drar han alla till sig från korset (Joh 12:32)och gör oss till grenar av den vinranka som är han själv. Om vi är förenade med honom, då skall också vi bära frukt, då skall också vi inte längre bära sura druvor som självtillräcklighet och missnöje med Gud och med hans skapelse, utan söta druvor som glädje i Gud och kärlek till nästan. Vi ber Herren ge oss sin nåd, för att vi under synodens tre veckor inte bara skall säga vackra ord om eukaristin, och för att vi framför allt skall leva av dess kraft. Vi ver om denna gåva genom Maria, kära synodfäder. Jag hälsar på er med stor kärlek tillsammans med de gemenskaper ni kommer från och företräder. Må vi kunna hjälpa världen att i Kristus och med Kristus bli Guds fruktbara vinranka. Amen.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-10-05

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»