“Det är inte min uppgift att ge ut en mängd dokument”, säger påven

“Det är inte min uppgift att ge ut en mängd dokument”, säger påven Benedictus XVI. I en intervju med polsk tv med anledning av 27-årsminnet av valet av Johannes Paulus II berättar den nye påven om sina minnen av föregångaren, som han arbetade tillsammans med under 24 år som prefekt för troskongregationen (1981-2005). Intervjun gjordes redan 20 augusti men sändes först 16 oktober. När Ratzinger berättar om sina två sista möten med Johannes Paulus II talar han hela tiden om ”påven” och ”den helige fadern” som om han själv fortfarande bara var kardinal.

-Näst sista gången var på Gemelli-sjukhuset den 5 eller 6 februari, och den sista gången var dagen före hans död i hans rum, berättar Benedictus XVI.

-Under det första mötet syntes det att påven led, men han var helt klar och närvarande. Jag hade grymt nog gått dit med arbete, jag behövde att han fattade en del beslut. Påven led men lyssnade mycket uppmärksamt till vad jag sade. Med några få ord meddelade han mig sitt beslut, han hälsade på mig på tyska och betonade sitt förtroende och sin vänskap. För mig var det djupt gripande att se hur han led i förening med Herren, och att man samtidigt såg en inre frid och klarsyn stråla fram.

-Det andra mötet var dagen före hans död, fortsätter den nuvarande påven sin berättelse. Den här gången led han förstås mer, och det syntes. Han låg omgiven av läkare och vänner. Han var fortfarande helt klar och gav mig sin välsignelse. Han kunde inte längre tala mycket. Hans tålamod i lidandet har lärt mig mycket. Det syntes och kändes att han vilade i Guds hand och överlämnade sig till Guds vilja. Trots synliga smärtor var han full av frid, för han vilade i Guds kärleks händer.

20 april, dagen efter att han valdes till påve, sade Ratzinger att han kände att Johannes Paulus II var nära, lade sin hand på hans axel och sade till honom att inte vara rädd. Idag säger Benedictus XVI att han känner sin föregångares närvaro framför allt i alla de texter han efterlämnat.

-Påven har lämnat efter sig ett arv av 14 encyklikor och många postsynodala brev och andra dokument. Allt detta utgör ett rikt arv som kyrkan ännu inte har tagit till sig tillräckligt.

-Därför, betonar Benedictus XVI, menar jag att min personliga uppgift inte är att ge ut en mängd nya dokument, utan att se till att man tar till sig dessa dokument, för de är en rik skatt och visar hur man skall tolka det andra vatikankonciliet. Vi vet att påven var en konciliets man. Han hade gjort konciliets anda och bokstav till sin, och med dessa texter visar han oss vad konciliet verkligen ville och inte ville. Han hjälper oss att vara vår tids och framtidens kyrka på riktigt. Påven är mig alltid nära i sina texter. Jag hör och ser honom tala. Jag kan vara i en ständig dialog med den Helige Fadern, för med orden i dokumenten talar han alltid med mig. Jag vet också hur många av dessa texter kom till, jag minns den dialog vi förde om den ena eller andra texten. Jag kan fortsätta dialogen med den Helige Fadern. Den här närheten genom orden är inte bara en närhet till texterna utan till personen. Bakom texterna känner jag påven själv. En människa som går till Herren avlägsnar sig inte. Jag känner allt mer att en människa som går till Herren kommer oss närmare, och att han är mig nära genom Herren: om jag är nära Herren är jag också nära påven, och nu hjälper han mig att vara nära Herren. Jag försöker träda in i hans atmosfär av bön och kärlek till Herren och jungfru Maria, och jag anförtror mig åt hans böner. Så finns där en ständig dialog och en närhet men på ett nytt och djupt sätt.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-10-17

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»