Dokument: "Vi misstänker att en människa
som aldrig syndar är tråkig" -ur Benedictus
XVI:s predikan 8 december
(...)
Vad betyder det att Maria är utkorad och fullkomligt
ren, att hon är obefläckad? Vad har denna titel
att säga oss?
(...)
Ängelns hälsning till Maria är hopflätad
med trådar från Gamla testamentet, särskilt
från profeten Sefanja. Den visar att Maria, den enkla
kvinnan på landet som kommer av en prästsläkt
och bär på Israels stora prästerliga arv,
att hon är den “heliga kvarleva” av Israel
som profeterna talat om i tider av prövningar och mörker.
I henne finns det verkliga Sion, det rena Sion, Guds levande
boning. I henne bor Herren, i henne finner han den plats
där han kan vila. Hon är Guds levande hus, för
han bor inte i byggnader av sten utan i den levande människans
hjärta. Hon är grodden som växer upp ur Davids
fallna trädstam i historiens dunkla vinternatt. I henne
uppfylls psalmens ord: “Jorden har gett sin gröda”
(67:7). Hon är skottet ur vilket återlösningen
och de återlöstas träd skall växa upp.
Gud har inte misslyckats, som det kunde verka redan i historiens
början med Adam och Eva eller under fångenskapen
i Babylon, och som det verkade på nytt på Marias
tid då Israel hade blivit ett betydelselöst folk
i en ockuperad region och inte hade bevarat många
synliga tecken på sin helighet. Gud har inte misslyckats.
I det ödmjuka huset i Nasaret lever det heliga Israel,
den heliga resten. Gud har räddat sitt folk. Ur den
nedhuggna trädstammen blixtrar dess historia fram på
nytt och blir en levande kraft som leder och genomtränger
världen. Maria är det heliga Israel: hon säger
”ja” till Herren, ställer sig helt till
hans förfogande och blir så Guds levande tempel.
(...)
Människan litar inte på Gud. Hon misstänker
att Gud i sista hand tar bort något från hennes
liv, att Gud är en konkurrent som begränsar vår
frihet och att vi kan vara människor helt och fullt
bara om vi sätter honom åt sidan. Bara så
kan vi föverkliga vår frihet helt och fullt.
Människan lever med misstanken att Guds kärlek
skapar beroende och att man måste göra sig av
med detta beroende för att vara sig själv helt
och hållet. Människan vill inte få sin
existens och sitt livs fullhet av Gud. Hon vill själv
gå till kunskapens träd och plocka makten att
forma världen, att göra sig till gud och upphöja
sig till Hans nivå, att övervinna döden
och dunklet. Hon vill inte räkna med den kärlek
som hon menar är opålitlig. Hon räknar bara
med sin egen kunskap, för den ger henne makt. Människan
litar hellre makten än på kärleken, och
med makten vill hon få självständig kontroll
över sitt eget liv. Och när hon gör det litar
hon hellre på lögn än på sanning,
och därför sjunker hon ned med sitt liv i tom
het och död. Kärlek är inte beroende, utan
en gåva som ger oss liv. en människas frihet
är ett begränsat väsens frihet, och därför
är också denna frihet begränsad. Vi kan
ha frihet bara om vi delar den, i friheternas gemenskap.
Vår frihet kan utvecklas bara om vi lever tillsammans
på rätt sätt. Men att leva på rätt
sätt är att leva enligt sanningen om vad vi är
och enligt Guds vilja. Guds vilja är inte en lag som
läggs på människan utifrån och som
tvingar henne. Guds vilja är måttet för
hennes natur, ett mått som är skrivet i hennes
inre och gör henne till Guds avbild och därigenom
till en fri varelse. Om vi lever mot kärleken och mot
sanningen – mot Gud – då kommer vi att
förinta varandra och världen. Då finner
vi inte livet utan gör oss till dödens hantlangare.
Just
på denna högtid, Marias utkorelse och fullkomliga
renhet, grips vi av misstanken att en människa som
inte syndar alls i grund och botten måste vara tråkig,
att någonting måste saknas i hennes liv, självständighetens
dramatik. Vi misstänker att människan måste
vara fri att säga nej, att stiga ned i syndens mörkrer
och klara sig själv för att vara människa
på riktigt. Först då kan man utnyttja hela
vidden och djupet av att vara människa, att vara oss
själva. Vi tror att vi måste vara fria också
från Gud för att bli oss själva helt och
fullt. Kort sagt: vi tror att det onda i grund och botten
är gott, och att vi behöver åtminstone litet
av det för att bli oss själva helt och fullt.
Vi tror att det är bra, ja rentav nödvändigt
att kompromissa litet med det onda och se till att ha litet
frihet mot Gud. Men om vi ser oss omkring ser vi att det
inte är på det sättet, vi ser att det onda
alltid förgiftar människan i stället för
att upphöja henne. Tvärtom sänker det henne
och fördömjukar henne. Det gör henne inte
större, renare och rikare: det skadar henne och gör
henne liten. Det vi måste lära oss när vi
firar Marias utkorelse och fullkomliga renhet är att
att människan som överlämnar sig helt och
hållet i Guds händer inte blir Guds marionett,
en tråkig underkastad person. Hon förlorar inte
sin frihet. Det är bara när människan anförtror
sig helt och hållet åt Gud som hon finner den
verkliga friheten, storheten och kreativiteten hos i det
godas frihet. Människan som vänder sig till Gud
blir inte mindre utan större, för tack vare Gud
och med Gud blir hon stor, blir hon gudomlig, blir hon verkligen
sig själv. Människan som lägger sig själv
i Guds händer avlägnsar sig inte från de
andra och isolerar sig inte i sin egen privata räddning.
Tvärtom är det först då som hennes
hjärta vaknar på riktigt och gör henne till
en känslig, kärleksfull och öppen människa.
Ju
närmare människan är Gud, desto närmare
är hon människorna. Det ser vi i Maria. Att hon
är helt och hållet hos Gud är orsaken till
att hon är så nära människorna. Därför
kan hon vara modern som tröstar och hjälper, en
mor som vem som helst kan vända sig till i sin svaghet
och synd, för hon förstår allt och är
den kreativa godhetens kraft för alla. Det är
i henne som Gud präglar in sin bild, bilden av honom
som följer det bortsprungna lammet upp i bergen och
in i syndens törnesnår och låter sig såras
av dessa synders törnekrona för att ta lammet
på sina axlar och bära hem det. Som medlidsam
mor förebådar Maria Sonen och är ett porträtt
av honom. Därför är också den smärterika
jungfrun, modern som delar lidande och kärlek, en sann
bild av den obefläckade jungfrun. Genom att vara hos
Gud och känna med honom har hennes hjärta vidgats.
I henne har Guds godhet kommit oss mycket nära. Därför
står Maria framför oss för att trösta
oss, uppmuntra oss och ge oss hopp. Hon talar till oss och
säger: ”Var djärv nog att våga med
Gud! Pröva! Var inte rädd för honom! Våga
ta risken att tro! Våga ta risken att vara god! Våga
ta risken att ha ett rent hjärta! Kompromettera dig
med Gud! Då skall du få se att det just då
som ditt liv vidgas och lyses upp. Det blir inte tråkigt
utan fullt av oändliga överraskningar, för
Guds oändliga godhet tar aldrig slut!”
(...)
Vatikanradions
skandinaviska avdelning/OB/05-12-10
you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»