Dokument: "Vi misstänker att en människa som aldrig syndar är tråkig" -ur Benedictus XVI:s predikan 8 december

(...) Vad betyder det att Maria är utkorad och fullkomligt ren, att hon är obefläckad? Vad har denna titel att säga oss?

(...) Ängelns hälsning till Maria är hopflätad med trådar från Gamla testamentet, särskilt från profeten Sefanja. Den visar att Maria, den enkla kvinnan på landet som kommer av en prästsläkt och bär på Israels stora prästerliga arv, att hon är den “heliga kvarleva” av Israel som profeterna talat om i tider av prövningar och mörker. I henne finns det verkliga Sion, det rena Sion, Guds levande boning. I henne bor Herren, i henne finner han den plats där han kan vila. Hon är Guds levande hus, för han bor inte i byggnader av sten utan i den levande människans hjärta. Hon är grodden som växer upp ur Davids fallna trädstam i historiens dunkla vinternatt. I henne uppfylls psalmens ord: “Jorden har gett sin gröda” (67:7). Hon är skottet ur vilket återlösningen och de återlöstas träd skall växa upp. Gud har inte misslyckats, som det kunde verka redan i historiens början med Adam och Eva eller under fångenskapen i Babylon, och som det verkade på nytt på Marias tid då Israel hade blivit ett betydelselöst folk i en ockuperad region och inte hade bevarat många synliga tecken på sin helighet. Gud har inte misslyckats. I det ödmjuka huset i Nasaret lever det heliga Israel, den heliga resten. Gud har räddat sitt folk. Ur den nedhuggna trädstammen blixtrar dess historia fram på nytt och blir en levande kraft som leder och genomtränger världen. Maria är det heliga Israel: hon säger ”ja” till Herren, ställer sig helt till hans förfogande och blir så Guds levande tempel.

(...) Människan litar inte på Gud. Hon misstänker att Gud i sista hand tar bort något från hennes liv, att Gud är en konkurrent som begränsar vår frihet och att vi kan vara människor helt och fullt bara om vi sätter honom åt sidan. Bara så kan vi föverkliga vår frihet helt och fullt. Människan lever med misstanken att Guds kärlek skapar beroende och att man måste göra sig av med detta beroende för att vara sig själv helt och hållet. Människan vill inte få sin existens och sitt livs fullhet av Gud. Hon vill själv gå till kunskapens träd och plocka makten att forma världen, att göra sig till gud och upphöja sig till Hans nivå, att övervinna döden och dunklet. Hon vill inte räkna med den kärlek som hon menar är opålitlig. Hon räknar bara med sin egen kunskap, för den ger henne makt. Människan litar hellre makten än på kärleken, och med makten vill hon få självständig kontroll över sitt eget liv. Och när hon gör det litar hon hellre på lögn än på sanning, och därför sjunker hon ned med sitt liv i tom het och död. Kärlek är inte beroende, utan en gåva som ger oss liv. en människas frihet är ett begränsat väsens frihet, och därför är också denna frihet begränsad. Vi kan ha frihet bara om vi delar den, i friheternas gemenskap. Vår frihet kan utvecklas bara om vi lever tillsammans på rätt sätt. Men att leva på rätt sätt är att leva enligt sanningen om vad vi är och enligt Guds vilja. Guds vilja är inte en lag som läggs på människan utifrån och som tvingar henne. Guds vilja är måttet för hennes natur, ett mått som är skrivet i hennes inre och gör henne till Guds avbild och därigenom till en fri varelse. Om vi lever mot kärleken och mot sanningen – mot Gud – då kommer vi att förinta varandra och världen. Då finner vi inte livet utan gör oss till dödens hantlangare.

Just på denna högtid, Marias utkorelse och fullkomliga renhet, grips vi av misstanken att en människa som inte syndar alls i grund och botten måste vara tråkig, att någonting måste saknas i hennes liv, självständighetens dramatik. Vi misstänker att människan måste vara fri att säga nej, att stiga ned i syndens mörkrer och klara sig själv för att vara människa på riktigt. Först då kan man utnyttja hela vidden och djupet av att vara människa, att vara oss själva. Vi tror att vi måste vara fria också från Gud för att bli oss själva helt och fullt. Kort sagt: vi tror att det onda i grund och botten är gott, och att vi behöver åtminstone litet av det för att bli oss själva helt och fullt. Vi tror att det är bra, ja rentav nödvändigt att kompromissa litet med det onda och se till att ha litet frihet mot Gud. Men om vi ser oss omkring ser vi att det inte är på det sättet, vi ser att det onda alltid förgiftar människan i stället för att upphöja henne. Tvärtom sänker det henne och fördömjukar henne. Det gör henne inte större, renare och rikare: det skadar henne och gör henne liten. Det vi måste lära oss när vi firar Marias utkorelse och fullkomliga renhet är att att människan som överlämnar sig helt och hållet i Guds händer inte blir Guds marionett, en tråkig underkastad person. Hon förlorar inte sin frihet. Det är bara när människan anförtror sig helt och hållet åt Gud som hon finner den verkliga friheten, storheten och kreativiteten hos i det godas frihet. Människan som vänder sig till Gud blir inte mindre utan större, för tack vare Gud och med Gud blir hon stor, blir hon gudomlig, blir hon verkligen sig själv. Människan som lägger sig själv i Guds händer avlägnsar sig inte från de andra och isolerar sig inte i sin egen privata räddning. Tvärtom är det först då som hennes hjärta vaknar på riktigt och gör henne till en känslig, kärleksfull och öppen människa.

Ju närmare människan är Gud, desto närmare är hon människorna. Det ser vi i Maria. Att hon är helt och hållet hos Gud är orsaken till att hon är så nära människorna. Därför kan hon vara modern som tröstar och hjälper, en mor som vem som helst kan vända sig till i sin svaghet och synd, för hon förstår allt och är den kreativa godhetens kraft för alla. Det är i henne som Gud präglar in sin bild, bilden av honom som följer det bortsprungna lammet upp i bergen och in i syndens törnesnår och låter sig såras av dessa synders törnekrona för att ta lammet på sina axlar och bära hem det. Som medlidsam mor förebådar Maria Sonen och är ett porträtt av honom. Därför är också den smärterika jungfrun, modern som delar lidande och kärlek, en sann bild av den obefläckade jungfrun. Genom att vara hos Gud och känna med honom har hennes hjärta vidgats. I henne har Guds godhet kommit oss mycket nära. Därför står Maria framför oss för att trösta oss, uppmuntra oss och ge oss hopp. Hon talar till oss och säger: ”Var djärv nog att våga med Gud! Pröva! Var inte rädd för honom! Våga ta risken att tro! Våga ta risken att vara god! Våga ta risken att ha ett rent hjärta! Kompromettera dig med Gud! Då skall du få se att det just då som ditt liv vidgas och lyses upp. Det blir inte tråkigt utan fullt av oändliga överraskningar, för Guds oändliga godhet tar aldrig slut!”
(...)

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-12-10

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»