APRIL 2001

 

Bo Henrikson: Sverige borde täcka Vatikanen från ett katolskt land

Från vilket land skall Sverige täcka Vatikanen efter ambassadstängningen i sommar? Sveriges Vatikanambassadör Bo Henrikson tycker att ett katolskt land som Portugal eller Spanien är bättre än det kalvinistiska Schweiz.

Vatikanradion bad Sveriges ambassadör vid Heliga Stolen att kommentera pressmeddelandet från Utrikesdepartementet som 26 april meddelade beslutet att Sverige stänger ambassaden vid Vatikanen tillsammans med dem i i Beirut, Lima, Tunis och Kuwait.

De fem ambassaderna kommer inte att stängas så länge Sverige är ordförande i EU. "Rent praktiskt går det inte att förena ett ordförandeskap med en nedläggning. Man kan ju inte såga av den gren man sitter på just när man har som mest att göra," förklarar ambassadör Bo Henrikson.

Pressmeddelandet påpekar noggrant att hela ansvaret för beslutet vilar på regeringen. Det är visserligen en självklarhet eftersom utrikesförvaltningens organisation är en regeringsfråga. "Men", påpekar ambassadör Henrikson, "just beträffande de här nedläggningarna - och också tidigare nedläggningen av generalkonsulatet i Istanbul - har det varit väldigt mycket diskussion. Man har haft ett informationsutbyte med riksdagen om detta, och där har framkommit kritiska synpunkter mot nedläggningarna. Samtidigt har man inte tyckt från regeringens sida att man har fått tillräckligt med löften från riksdagen för att man skall kunna behålla de ambassader som man man nu vill lägga ned."

Pressmeddelandet från UD talar om både besparingar och om omprioriteringar. "Det hänger ihop", menar Bo Henrikson. "Alla länder måste ständigt pröva i vilka former man skall bedriva sin utrikesförvaltning och var man skall vara representerad. Vi har från svensk sida gjort väldigt stora nyinvesteringar i ambassader, inte minst i Östersjöområdet. Pengarna har inte räckt till, utan man måste börja se på besparingar på andra håll. Det är alltså både ett behov av omstrukturering och en finansiering av den omstruktureringen."

Alla svenska ambassader har fått känna på besparingarnas snåla vindar de senaste åren, förklarar han. "Vi har haft besparingsvindar under en följd av år. Det har gjort att man har måst skära på ambassadernas budgetar i en utsträckning som har gjort det svårt att driva verksamheten på olika platser. Så kan det inte fortsätta, utan man måste välja att gå fram med tårtspaden i stället för med osthyveln."

Förutom en rad andra besparingsåtgärder skall Sverige därför alltså stänga fem ambassader. Man kan tycka att besparingen inte blir så står eftersom man samtidigt vill öppna två nya ambassader och ett generalkonsulat: totalt är det alltså bara kostnaden för två ambassader som sparas in. "Men på flera ambassader är det en nedskärning av personal och andra besparingsåtgärder. Det är ett led i omstruktureringen att man har känt ett behov av att sätta upp ambassader. Återigen handlar det om Östesjöområdet, det gäller ju Kaliningrad och Minsk." Däremot vet Henrikson inte varför Abu Dhabi är så viktigt för Sverige. "Det kan jag faktiskt inte svara på. Detta kräver en väldigt stor överblick, och det har man inte när man sitter på en ambassad, utan den har man när man sitter hemma."

När Vatikanradion talade med Bo Henrikson på torsdagseftermiddagen hade han ännu inte meddelat Vatikanen. "Jag får kontakta dem på statssekretariatet, närmast utrikesministern Tauran eller biträdande utrikesministern Migliori. (...) Jag måste antagligen invänta en offentlig instruktion från Stockholm om hur de vill att jag skall meddela det, eftesom det inte är bestämt hur Sverige skall täcka Vatikanen. Det gör att jag bara har en halv bild att komma med."

Från september i år kommer Sverige tillsammans med ett 70-tal andra länder att täcka Vatikanen genom en sidoackreditering, dvs genom en svensk ambassadör i ett annat land. Många ambassader i Berlin täcker Vatikanen, vissa gör det från paris. De nordiska länderna brukar sidoackreditera sina ambassadörer i Schweiz huvudstad Bern, men Bo Henrikson tycker ett katolskt land vore bättre. "Det behöver inte vara Bern. Jag har själv den uppfattningen att det kanske lämpligaste vore att man täckte Vatikanen från ett katolskt land. Vi har länder som Portugal eller Spanien eller andra där restiden till Rom inte egentligen är så särskilt mycket längre, och där man ändå har de direkta kanalerna via katolska kyrkan till Vatikanen, som man inte har i det kalvinistiska Schweiz, onekligen."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-26

 

Jubelårets generalsekreterare ny ledare för Vatikanens missionsarbete

Ny ledare för Vatikanens missionsarbete är den unge nyutnämnde kardinalen Crescenzio Sepe, känd för att ha organiserat den praktiska sidan av Vatikanens jubelårsfirande. Sepe, 57 år gammal, var den yngste av de 44 kardinaler som installerades ("kreerades") av Johannes Paulus II 22 februari, och är känd för att vara en vulkanisk arbetsnarkoman och duktig organisatör. Han efterträder den slovakiske kardinalen Jozef Tomko, som går i pension vid 77 års ålder.

Sepe tillbringade de tre senaste åren med att lösa alla praktiska problem inför jubelårets snart sagt oräkneliga evenemang som generalsekretare för Vatikanens centralkommitté för det stora jubelåret 2000. Dessförinnan var han sekreterare på Vatikanens kongregation för prästerskapet och organiserade bland annat det storslagna firandet av 50-årsminnet av Johannes Paulus II:s prästvigning. Sepe är född nära Caserta i Neapeltrakten. Han prästvigdes 1967 och har arbetat som Vatikandiplomat i Brasilien innan han kom till statssekretariatet där han arbetade 1975-1992.

Som prefekt för kongregationen för folkens evangelisation ansvarar han nu för ekonomi och biskopsutnämningar i omkring 1100 stift i hela världen som ännu inte kan stå på egna ben. I det nya jobbet får han tillfälle att använda sina kunskaper om ekonomi och administration. Kongregationen härstammar från de kardinalskommissioner som instiftades på 1500-talet för att ta hand om missionen i Öst- och Västindien och i Europas protestantiska områden. 1599 skapade Clemens VIII kongregationen "för trons utbredande", De propaganda fide. Efter andra Vatikankonciliet 1962-1965 ändrades namnet till kongregationen för folkens evangelisation.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-09

Påvens påsk: kardinal Newman och jordbävningsoffer i El Salvador

200-årsminnet av kardinal Newmans födelse och en insamling för jordbävningsoffren i El Salvador hör till årets tillägg till påskdagarnas fasta riter.

På torsdag inleder Johannes Paulus II det egentliga påskfirandet med en oljevigningsmässa i Peterskyrkan. På eftermiddagen beger han sig till Roms domkyrka Lateranbasilikan i sydöstra Rom för att fira minnet av eukaristins instiftande under Jesu sista måltid. Liksom Jesus tvättade apostlarnas fötter skall påven då tvätta fötterna på tolv präster. Under skärtorsdagskvällens mässa samlas kollekt till jordbävningsoffren i El Salvador.

På långfredagen brukar påven höra bikt i Peterskyrkan mitt på dagen. På eftermiddagen deltar han i firandet av Herrens lidande i Peterskyrkan och leder på kvällen en korsvägsandakt vid den antika romerska arenan Colosseum. I år används meditationstexter av kardinal John Henry Newman med anledning av 200-årsminnet av hans födelse. Till skillnad från tidigare år går inte påven hela korsvägen utan följer med på knä från Palatinkullen mitt emot Colosseum för att sedan bära det symboliska träkorset under de två sista av de 14 stationerna. Resten av korsvägen bärs korset av påvens vikarie i Rom kardinal Camillo Ruini, en romersk familj, kvinnor från Rwanda, Thailand och Dominikanska republiken och av franciskanmunkar från det Heliga Landet.

Påvens påskfirande kulminerar sedan i påskvakan med dop i Peterskyrkan 20.00 på påskafton, och påskdagsmorgonens mässa på Petersplatsen. Det är ett av de två tillfällen varje år då påven ger sin högtidligaste välsignelse till "staden och världen" (Urbi ett orbi).

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-09

"Vi ses i Toronto 2002", säger påven på världsungdomsdagen

"Vi ses i Toronto", sade påven på söndagen till de ungdomar som samlats till palmsöndagens mässa på Petersplatsen för att fira katolska kyrkans världsungdomsdag, som i år firas lokalt. I Kanadas huvudstad hålls i juli 2002 ett möte för ungdomar från hela världen, och den snart 81-årige påven hoppas kunna vara med. Han uppmanade dem att vara trogna Kristus "tills vi ses igen i Toronto."

I strålande vårsol firade Johannes Paulus palmsöndagens mässa på Petersplatsen. Efter mässan överlämnade han världsungdomsdagarnas symboliska träkors till en ungdomsdelegation från Amerika. Bland dem fanns också några nordamerikanska indianer i traditionell dräkt.

Palmsöndagen inleder Stilla veckans intensiva förberedelse inför de tre påskdagarna, vars firande av Jesu död och uppståndelse är det kristna årets höjdpunkt. Folkmassan på Petersplatsen viftade med palm- och olivkvistar den dag då katolska kyrkan firar minnet av Jesu intåg i Jerusalem men också hans lidande och död på korset. Påven välsignade kvistarna från sin vita jeep och lyssnade tillsammans med folkmassan till det suggestiva sjungna framförandet av Jesu lidandesberättelse.

"Med skärpa vill jag påminna var och en av er om att Kristi kors är vägen till liv och räddning, vägen till att motta segerpalmen på uppståndelsens dag. Bara Jesus är vägen, sanningen och livet", sade påven. Ungdomarna svarade med varma applåder.

Vart annat år firas katolska kyrkans ungdomsdagn lokalt, vart annat år med ett världsmöte någonstans i världen, senast i Rom i augusti med två miljoner ungdomar. Påven instiftade världsungdomsdagarna 1985 och lät dem sammanfalla med palmsöndagen, då den liturgiska traditionen talar om att det var Jerusalems ungdomar som mötte Jesu intåg med palmkvistar, i alla fall i den urgamla antifonen om judarnas barn, "Pueri Hebraeorum".

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-09

Påvens skärtorsdag: "Ett hav av kärlek"

På skärtorsdagen "sjunker vi ned i ett hav av kärlek som rinner fram ur Guds hjärta", sade påven när han på skärtorsdagskvällen firade minnet av nattvardens eller eukaristins instiftande under Jesu sista måltid i Roms domkyrka i Lateranen i sydöstra Rom.

Under skärtorsdagskvällens mässa läser man ett stycke ur Paulus första brev till de kristna i Korinth där han berättar hur Jesus firade sin sista måltid. Påven påminde om att Paulus tillfogar en egen kommentar: "Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni Herrens död till dess han kommer" (1 Kor 11:26).

"Apostelns budskap är tydligt," påpekade Johannes Paulus II: "Gemenskapen som firar Herrens måltid gör påsken närvarande. Eukaristin är inte bara minnet av en rit i det förflutna, utan gör Frälsarens yttersta gest närvarande på ett levande sätt. Denna upplevelse gör att den kristna gemenskapen vill vara en profetia om den nya värld som invigts under påsken."

Påven upprepade Jesu gest att tvätta lärjungarnas fötter (Joh 13) genom att tvätta fötterna på 12 äldre präster. Han förklarade att fottvagningen är en symbol för den nya livsstil som eukaristin leder till. "Fottvagningen finner sin förklaring i Kristi död på korset och uppståndelse från de döda. I detta ödmjuka tjänande ser kyrkan den naturliga följden av varje eukaristifirande."

Mässan avslutades med att de invigda hostiorna bars i procession till ett sidoaltare för tyst tillbedjan medan kören sjöng nattvardshymnen "Pangue lingua - Tantum ergo" skriven av 1200-talsdominikanen och teologen Thomas av Akvino. Tyst tillbedjan av altarets sakrament präglade de katolska kyrkorna i hela världen också under första delen av långfredagen, den enda dag på hela året då det inte firas någon mässa i de katolska kyrkorna.

"När vi i kväll stannar upp i tillbedjan inför det allraheligaste sakramentet och mediterar över den sista måltidens mysterium sjunker vi ned i ett hav av kärlek som rinner fram ur Guds hjärta," kommenterade Johannes Paulus II.

Påvens långfredag: bikt, korshyllning och korsväg vid Colosseum

Vid tolvtiden på långfredagen gick Johannes Paulus II ned i Peterskyrkan och hörde bikt från 12 personer, sex av varje kön, på italienska, engelska, spanska, portugisiska och polska. Han satt i biktstolen en timme och tio minuter, vilket betyder att han ägnade ungefär fem minuter åt varje bikt. De tolv personerna valdes ut bland dem som köade framför Peterskyrkans vanliga biktstolar. När påven steg ur bikstolen kvart över ett välsignade han de nyfikna som samlats i närheten.

På fredagseftermiddagen ledde påven åminnelsen av Herrens lidande i Peterskyrkan. Senare på kvällen samlades tiotusentals människor vid Colosseum för att följa påvens korsvägsandakt, som direktsändes i tv i många länder. Den romerska arenan Colosseum, där man tror att många kristna dödades under förföljelserna i romarriket, lystes upp av facklor medan påven talade till de tusentals församlade från en låg kulle.

Korsvägsandakten är en meditation över Jesu lidande och död i fjorton så kallade stationer. Den skapades av franciskanmunkarna i Jerusalem för korstågsperiodens pilgrimer som ville återuppleva Jesu sista dagar under en vandring längs Jerusalems gator. Det var 1964 som påven Paulus VI återupptog den gamla seden att leda en korsvägsandakt vid Colosseum på långfredagen. Den snart 81-årige påven fick i år avstå från att gå hela korsvägen till fots på grund av de 38 trappstegen i slutet av korsvägen. Han nöjde sig med att gå med de två sista stationerna och själv bära det symboliska träkorset den sista stationen. Påven följde resten av korsvägen på knä från Palatinkullen mitt emot Colosseum. Innan han bröt lårbenshalsen 1994 brukade han själv bära korset hela vägen. Sedan dess har han valt korsbärare som pekar på grupper och länder han vill uppmärksamma. I år bars korset bland annat av kvinnor från Rwanda, Thailand och Dominikanska republiken och av en franciskanmunk från Heliga landet, som påven besökte i fjol, och där fredsprocessen nu är i fara.

Efter korsvägsandaktens fjorton stationer anspelade Johannes Paulus II på långfredagseftermiddagens korshyllning och bekännelsen: "Se korsets trä, som burit världens frälsning." "Idag gjorde vi denna bekännelse för första gången i det tredje millenniet i Peterskyrkan. Vi vill föra vidare denna sanning om Gud och människan in i det tredje årtusendet," sade påven.

Medan påskens övriga liturgi håller sig strikt till traditionerna från fornkyrkan, har påven ett fritt förhållande till korsvägens folkliga andaktsform. Varje år väljer påven en överraskande författare till korsvägens meditationer. Bland författarna kan man nämna den franske författaren Andre' Frossard, den italienske poeten Mario Luzi, den ekumeniske patriarken av Konstantinopel Bartolomaios I, den ortodoxe teologen Olivier Clément, benediktinabbedissan Anna Maria Canopi och den protestantiska nunnan Minke de Vries. I år hade påven valt texter av kardinal John Henry Newman, som föddes för jämnt 200 år sedan.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-14

Påvens predikant på Långfredagen: "Beviset för Satans existens är helgonens liv"

"Det tydligaste beviset för att Satan existerar finner man inte i syndarna eller de besatta utan i helgonen," förklarade påvens egen predikant kapucinmunken Raniero Cantalamessa inför påven Johannes Paulus II under långfredagens åminnelse av Herrens lidande i Peterskyrkan. Han betonade att ju mer de kristna undviker att tala om djävulen, desto mer uppträder han i populärkulturen i form av filmer om exorcism och olika former av vidskepelse.

Men det är inte i besatta människor som man finner de tydligaste bevisen för att djävulen existerar, påpekade Cantalamessa. "Det är sant att den onde är närvarande och verkar i vissa extrema och omänskliga former av både individuell och kollektiv ondska. Men där är han hemma och kan gömma sig bakom tusen olika dubbelgångare och skuggfigurer. Det är som med vissa insekter vars taktik går ut på att kamouflera sig genom att sätta sig på en bakgrund med samma färg. Därför är det ofta så gott som omöjligt att avgöra i enskilda fall om det verkligen är fråga om honom, eftersom vi inte vet hur långt människans egna möjligheter att göra ont sträcker sig," sade Cantalamessa.

"Det är tvärtom i helgonens liv," fortsatte han. "Där är han tvungen att komma ut, att träda fram i motljus. Hans verkan avtecknar sig som svart mot vit botten. I evangelierna är det mest övertygande beviset på de onda andarnas existens inte de många befrielserna av besatta utan i berättelsen om hur Jesus prövas."

"Den Franciskus som skrev Solsången är densamme som brottades med demonerna. Katarina från Siena, som påvekrade sin tids politiska historia, är samma människa som hennes biktfar sade var demonernas "martyr". Den Padre Pio som grundade ett sjukhus för lidande människor är densamme som på natten utkämpade rasande kamper mot demonerna. Man kan inte obducera deras personlighet och bara ta en del. Det tillåter varken hederligheten eller psykologin."

Också i den korsvägsandakt av kardinal Newmans som valts ut för påvens korsväg vid Colosseum på långfredagens kväll nämndes djävulen ovanligt ofta. Så här skrev Newman om den sjunde av de fjorton stationerna, när Jesus faller för andra gången: "Satan föll för andra gången när vår Herre kom till jorden. Han hade länge härskat över hela världen och såg sig som dess kung. Han vågade ta Frälsaren i sina armar och visa honom alla riken och lovade honom att ge dem till honom, till sin egen skapare, om han tillbad honom. Jesus svarade: "Gå din väg, Satan!" och Satan föll ned från det höga berget. Jesus vittnade om detta när han sade: "Jag har sett Satan falla från himlen som en blixt." Den onde mindes detta andra nederlag. Därför kastar han den oskyldige Herren till marken för andra gången."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-14

 

Påven på påskdagen: "Freden är möjlig i Jerusalem"

Freden är möjlig också där krig och död härskat alltför länge, som i det Heliga landet och Jerusalem," sade påven på påskdagen.

Kulmen på påskfirandet i Vatikanen var påvens påskmässa på Petersplatsen påskdagens förmiddag som avslutades med ett särskilt påskbudskap och påskhälsningar på 61 språk, bland annat svenska. Petersplatsen var prydd med tusentals blommor från Holland. Johannes Paulus II var klädd i guldglänsade mässhake och sade i sitt påskbudskap, som direktsändes på tv i 47 länder, att fred alltid är möjlig överallt och nämnde särskilt Mellanöstern.

"Låt oss idag upptäcka med glädje och förundran att världen inte längre är slav under det oundvikliga. Vår värld kan förändras. Freden är möjlig också där krig och död härskat alltför länge, som i det Heliga landet och Jerusalem," sade påven. "Män och kvinnor i alla världsdelar! Hämta kraft från Kristi tomma grav för att besegra ondskans och dödens makter, och för att låta all forskning, teknik och sociala framsteg tjäna en bättre framtid för alla."

Johannes Paulus II avslutade påskdagens budskap med sin allra högtidligaste välsignelse "till staden Rom och hela världen", Urbi et Orbi, som han bara delar ut på jul- och påskdagen.

Pressen beskrev den snart 81-årige påven som trött och påpekade att han höll på att tappa balansen när han skulle gå ner för några trappsteg i början av mässan. Efter påskdagarnas intensiva program åkte påven på annandagen ut till sitt sommarställe i Castel Gandolfo i de låga bergen sydöst om Rom för några dagars vila.

På påskaftonens kväll firade påven årets mest glädjefyllda liturgi: påskvakan, till minne av Kristi uppståndelse från de döda. Den skulle ha firats på Petersplatsen för att de 25.000 anmälda skulle få plats, men hade flyttats in i Peterskyrkan på grund av dåligt väder. Påven gick långsamt och stödd på sitt kors när han inledde vakan i Peterskyrkans mörklagda förhall med att välsigna påskelden och rista in de grekiska bokstäverna alfa och omega, begynnelsen och slutet, på ett stort påskljus. Den mörklagda Peterskyrkan förvandlades till ett glittrande hav av ljus när de församlade tände sina små stearinljus som en symbol för ljuset från Kristi uppståndelse. Sedan tändes ljuset i Peterskyrkan och och påven rullades fram genom mittgången på en hjulförsedd plattform för att fira mässan vid högaltaret. En diakon sjöng det högtidliga påskbudskapet "Exsultet" medan de församlade stod med tända ljus i händerna.

Under påskvakan döpte sedan påven fem kvinnor och en man från Japan, Italien, Kina, Albanien, USA och Peru.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-16

Kardinal Cassidy om Dominus Jesus: "folk förväntade sig något annorlunda"

När ett dokument leder till så stor förvirring och besvikelse som Vatikandokumentet Dominus Jesus om frälsning genom Kristus och kyrkan, då måste författarna fråga sig hur stor del av skulden som ligger hos dem själva. Det säger Vatikanens förre ekumenikgeneral kardinal Edward Cassidy, som också berättar att han inte försökte vara diplomatisk utan snarare efter att skapa förtroende.

Efter 11 år som chef för Vatikanens råd för kristen enhet och 48 år utomlands skall den 76-årige Cassidy nu återvända till sitt hemland Australien. Cassidy gick i pension i början av mars efter att i elva år ha varit ordförande både för rådet för främjande av kristen enhet och kommissionen för religiösa relationer med judarna. Han har besökt de nordiska länderna flera gånger, senast för att viga den polske moralteologen Józef Wróbel till ny biskop för katolikerna i Finland.

I mitten av mars såg Cassidy tillbaka på sina elva år som ansvarig för Vatiaknens ekumeniska arbete i en längre intervju för den amerikanska nyhetsbyrån Catholic News Service. Cassidy berättar att han 1989 inte alls var säker på om han hade rätt bakgrund för jobbet. Han hade tillbringat 33 år som diplomat för Vatikanen i Latinamerika, Asien, Afrika och Europa. Men han upptäckte snart att det var en stor fördel att ha levt i så många olika länder. Han förklarar att man förbättrar relationer till andra inte genom att vara diplomatisk utan snarare genom att skapa förtroende. "Jag har lärt mig under dessa år att vägen till hjärnan oftast går genom hjärtat", säger han. Annars undrar man vad de andra egentligen är ute efter och om de har någon hemlig agenda. För de judar Cassidy samtalade med var det viktigt att veta att "jag inte försökte omvända dem till kristendomen i hemlighet, utan att jag uppriktigt försökte skapa en relation och en större förståelse mellan våra bägge trosgemenskaper."

Kardinal Cassidy berättar om hur han upplevde stormen kring det omdiskuterade dokumentet "Dominus Jesus" om frälsning genom Kristus och kyrkan som gavs ut av Troskongregationen i september 2000. En stor del av problemet, säger han, var att kyrkans dialogpartners läste om dokumentet i pressen innan de läste dokumentet. Enligt somliga tidningar sade Vatikanen att den som inte tror på Kristus och inte är katolik hamnar i helvetet, men "det fanns ingenting i dokumentet som sade något liknande". Men när ett dokument leder till så stor förvirring och besvikelse måste författarna fråga sig hur stor del av skulden som ligger hos dem själva och hur de kunde ha förklarat sin ståndpunkt bättre.

De negativa reaktionerna kom inte för att andra "sökte efter problem. Tvärtom hoppades de på något mer uppmuntrande," säger Cassidy. "När man kommer till en högre nivå i en relation märker man att man förväntar sig mer än tidigare." Katolska kyrkans förhållande till andra kristna och andra religioner bygger på det andra vatikankonciliet, men 35 år har gått sedan dess och alla har lärt sig mer om varandra, säger han. När Dominus Jesus kom "sade vi: ‘Ingenting har ändrats, det här är kyrkans lära. Men folk förväntade sig något annorlunda. Vi måste komma ihåg att vi idag har nya relationer till varandra."

Under resten av året har kardinal Cassidy ett intensivt program av möten och anföranden. Men nu tänker han alltmer på det hus han håller på att bygga i Australien. "Jag har varit borta hemifrån i 48 år, 49 i spetember, och det är en lång tid att vara världsmedborgare", säger han. Nu vill han umgås med sina syskon och deras familjer. Han vill fira mässan i församlingarna och besöka de sjuka på det nya sjukhuset i sin hemstad. "Jag skulle kunna ha fullt upp om jag stannade kvar i Rom tills jag fyller 80. Men jag har ingen lust att bara stanna kvar i Rom tills jag bärs ut... Jag tror att jag vill gå ut medan jag fortfarande kan gå själv."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-19

 

Tyska kyrkoledare och politiker eniga mot dödshjälp - minns nazisterna

Tyska kyrkoledare protesterar mot Hollands beslut att legalisera dödshjälp eller eutanasi. De får medhåll av politiker, som påminner om de över 100.000 sjuka och handikappade som fick "dödshjälp" av nazisterna.

Nästan alla katolska och lutherska biskopar använde sina påskpredikningar åt att säga att den nya holländska lagen är oförenlig med kristendomen. Kardinal Karl Lehmann i Mainz, som är ordörande för de tyska biskoparna, sade att den nya lagen innebär ett brott med den europeiska kulturtraditionen. Han sade att den öppnar dörren för missbruk och vänder upp och ned på läkarens uppgift att rädda liv.

"Om vi belastar de som mest behöver hjälp...med beslutet om de skall låta sig dödas, då befinner vi oss redan mitt i en dödskultur," sade Lehmann på långfredagen. Han betonade att Kristi lidande visar att kristna inte försöker fly från lidandet utan i stället hjälper sina medmänniskor att komma över det. Han nämnde särskilt hospice-rörelsen, som hjälper döende människor att leva sin sista tid utan smärta.

Holland legaliserade dödshjälp 10 april. Läkare får döda dem som känner att deras lidande är outhärdligt. Den katolska kyrkan i Holland och de kristna politiska partierna var emot lagen, men enligt opinionsundersökningar var 85% av befolkningen för. Lagen legaliserar något som redan tolererats länge. Enligt tysk lag kan en läkare som hjälper en patient att dö, t ex genom en dödlig injektion, dömas till upp till fem års fängelse. Också i Tyskland visar opinionsundersökningar att de flesta vill tillåta dödshjälp. Men landets politiska ledare och juridiska och medicinska experter är överens med kyrkoledarena om att man inte kan införa en sådan lag. Endast några småpartier är för en debatt om dödshjälp i Tyskland.

De flesta tyska ledare håller med presidenten Johannes Rau som minns de över 100.000 sjuka, mentalsjuka och handikappade som dödades av nazisterna för att deras liv inte var värt att leva.

Den lutherske biskopen Johannes Friedrich i Bayern påminde om nazisternas språkbruk och sade att man inte får skilja på liv som är "värt att leva" och liv som "inte är värt att leva."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-21

Påven: Korset talar om Fadern

"Också efter Guds sons uppståndelse, talar korset talar om Gud Fadern och hans trogna kärlek till människan. Att tro på hans kärlek är att tro på barmhärtigheten." Det sade påven Johannes Paulus II när han på söndagen firade en mässa på Petersplatsen inför 40.000 människor, de flesta från Italien, Tyskland och Polen.

I fjol beslöt påven att andra söndagen efter påsk också skall firas som Den gudomliga barmhärtighetens söndag. Det var ett önskemål som Jesus skall ha anförtrott den polska nunnan Faustina Kowalska, som dog 1938 i tbc vid 33 års ålder. Det var just under kanoniseringen av syster Faustina 30 april 2000 som påven offentliggjorde sitt beslut.

Pressen rapporterade att den snart 81-årige Johannes Paulus II verkade piggare efter en veckas vila på lantstället Castel Gandolfo efter det hektiska påskprogrammet.

Påven förklarade att Guds barmhärtighet "har radikalt ändrat mänsklighetens öde... I den fördömjukade och lidande Kristus kan både troende och icketroende beundra en överraskande solidaritet, som förenar Gud med vår mänskliga tillvaro på ett måttlöst sätt."

Vördnaden för Guds barmhärtighet hänger ihop med uppenbarelser i vilka nunnan Faustina Kowalska mottog budskap från Jesus. I dessa budskap säger Jesus att han vill att Guds barmhärtighet skall firas andra påsksöndagen, för att betona bandet mellan påskens mysterium om Guds barmhärtighet.

Faustina levde som en okänd nunna i Krakow, Plock och Vilnius. Hon hörde till kongregationen Den saliga jungfrun Maria av barmhärtigheten, där hon trädde in vid 20 års ålder. Hon dog i tbc år 1938, 33 år gammal. Det var den 5 oktober, samma dag som hon nu firas av hela katolska kyrkan. Efter syster Faustinas död offentliggjordes hennes dagbok och uppenbarelserna blev kända. Det ledde till att vördnaden för Guds barmhärtighet spreds. 30 april 2000 kanoniserades syster Faustina. 5 maj samma år publicerade kongregationen för gudstjänst och sakrament ett dekret som förklarade att andra påsksöndagen skulle få underrubriken "Den gudomliga barmhärtighetens söndag" i den romerska mässboken.

Påven är mån om att uppmana kyrkan att betrakta Guds barmhärtighet, så som den uppenbarades för människorna i Jesus. Det gjorde han redan 1980 i en encyklika eller rundbrev med titeln "Rik i barmhärtighet", Dives in misericordia. Där skriver påven: "I vår tid får kyrkan inte glömma bönen, som är ett rop till Guds barmhärtighet inför de många former av ondska som plågar och hotar mänskligheten."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-23

Vatikanen: internationell rätt och FN-resolutioner enda vägen till fred i Mellanöstern

Respekt för internationell rätt och FN:s resolutioner är enda vägen till fred i Mellanöstern. Det sade Vatikanen på måndagen efter att påven Johannes Paulus II fått besök av Libanons premiärminister Rafik Hariri. Hariri är en rik sunnimuslimsk affärsman. Han samtalade privat med påven i 15 minuter innan han fortsatte till Washington för att tala med USA:s president George Bush om hur Libanons ekonomi skall byggas upp igen och om landets känsliga läge mellan Israel och Syrien. "Heliga stolen betonade att man måste följa internationell rätt och FN:s resolutationer för att återuppta förhandlingarna och nå fram till en efterlängtad fred", sade talesmannen Joaquin Navarro-Valls efter mötet mellan Johannes Paulus II och Hariri.

Syrien dominerar Libanons politik och har omkring 30.000 soldater i landet. Vatikanens uttalande nämnde inte den fredliga kampanjen för att avsluta Syriens kontroll över Libanon som inleddes i september av kardinal Nasrallah Sfeir, som leder Libanons maronitiska katolska kyrka. Kampanjen har lett till splittringar i Libanon som många hoppas kan överbryggas av påvens besök i Damaskus 5 maj. Sfeir lär följa med påven till Syrien, Till skillnad från de flesta libanesiska ledare har han aldrig besökt Syrien.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-23

Pekings katolske biskop gripen

Flera medlemmar av den påvetrogna underjordiska katolska kyrkan i Kina har gripits den senaste tiden i Peking, Hebei, Fujian, Jiangxi och inre Mongoliet. Det rapporterar Vatikanens missionsnyhetsbyrå Fides och Kung Foundation i USA.

De områden där stötarna satts in är just där den underjordiska kyrkan är starkast. Enligt Fides greps den underjordiske biskopen i Peking Mattias Pei i början av april. Han hade varit efterlyst i flera år men hade lyckats hålla sig undan. Kung Foundation i Stanford i delstaten Connecticut i USA uppger att också den underjordiske biskopen i Yixian i Hebei, Shi Enxiang, greps av polisen 13 mars när han besökte Peking. Hebei är en kinesisk provins där det finns omkring en miljon katoliker och där den underjordiska kyrkan är särskilt stark och förföljelserna är särskilt koncentrerade. Shi är 79 år gammal och har varit biskop sedan 1982. Han har redan tillbringat 30 år i fängelse, senaste gången 1990-1993. Enligt nyhetsbyrån AFP säger polisen att de inte hört talas om något gripande av biskop Shi Enxiang.

Kung Foundation rapporterar också om gripandet av fem präster och 13 lekmän ur den underjordiska kyrkan.

Fides citerar källor i katolska kyrkan i Peking som säger att "det är vanligt med gripanden före jul och påsk" men att det i år var en "stark spänning". Flera bedömare menar att gripandena hänger ihop med den kampanj mot den underjordiska katolska kyrkan som inleddes 1995 och som blev aktuell på nytt som reaktion på att påven kanoniserade en rad kinesiska martyrer 1 oktober 2000, på årsdagen av Maos revolution.

Kina avbröt de diplomatiska förbindelserna med Vatikanen 1951 och accepterar bara en regeringskontrollerad kyrka som styrs av "Kinas patriotiska katolikers förening" och inte erkänner påvens rätt att utnämna biskopar i Kina. Det finns omkring fyra miljoner medlemmar i den patriotiska kyrkan. I den underjordiska finns det minst dubbelt så många. Enligt Kung foundation är de underjordiska katolikerna tolv miljoner. Många människor har kontakt med bägge kyrkorna.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-23

Förföljelser mot kristna i Bhutan

Vatikanens missionsnyhetsbyrå Fides rapporterar om förföljelser mot kristna i det asiatiska kungariket Bhutan. Fides citerar uppgifter från Christian Solidarity Worldwide som uppger att de 65.000 kristna, som utgör 0,33% av befolkningen, uppmanas att antingen avsvära sig sin kristna tro eller att lämna landet.

Förföljelsen mot de kristna bedrivs nu systematiskt, i by efter by. På palmsöndagen 8 april registerade polisen namnen på alla kristna som gick i kyrkan. Många protestantiska pastorer greps, andra förhördes och hotades med långa fängelsestraff.

Bhutan är världens enda buddistiska kungarike. Landet har ingen författning som garanterar medborgarnas rättigheter. Det finns inget skydd för religionsfriheten. Buddismen är statsreligion, och ickebuddister utsätts för politisk och social diskriminering. Av landets 1,8 miljoner invånare är 70% buddister, 24% hinduer, 5% muslimer och de övriga animister och kristna.

Förföljelsekampanjen inleddes i fjol, då regeringen sände ut blanketter till alla tjänstemän i både offentliga och privata sektorn. På blanketterna skulle de kristna skriva under "normer och regler för religionsutövning". De kristna får inte välja sina barns utbildning, de får ingen sjukvård och vår inte resa utomlands. En kristen i Bhutan berättar: "Här pågår en mycket hård förföljelse. De kristna tvingas avsvära sig sin tro eller lämna kandet. Religionsfriheten har sopats bort. I en del städer har de kristna misshandlats och får inte mötas. De kan avskedas, utvisas, nekas olika slags tillstånd och får ingen sjukvård."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-04-23