|
AUGUSTI 2001
22.000 ministranter på påvens tusende audiens Onsdag 1 augusti höll påven Johannes Paulus II sin tusende allmänna onsdagsaudiens i sällskap av 22.000 ministranter från hela världen i vad som såg ut som en fortsättning på det gångna jubelårets världsungdomsdag. Minstranter är de som hjälper prästen vid altaret. De brukar vara ungdomar, numera både pojkar och flickor. Ministranterna kom från elva länder men framför allt från tysktalande länder - 16.500 från Tyskland, 2000 från Ungern, 1000 från Österrike. I Tyskland utgör ministranterna en särskild katolsk ungdomsrörelse, som spelar samma roll som den katolska scoutrörelsen eller andra lekmannarörelser kan spela i andra länder. Vallfärden hade arrangerats av ministrantrörelsen Coetus internationalis ministrantium, som har sitt säte i Freiburg i Tyskland. Många stift i Tyskland sände flera busslaster. När påven kom in på Petersplatsen vid tiotiden på onsdagsförmiddagen hade de 22.000 ministranterna väntat på påven i den stekheta augustisolen sedan klockan sju på morgonen. Audiensen inleddes med att man tände ett två meter högt rökelsekar i rostfritt stål, som är en symbol för ministranternas tjänst vid altaret. Påven kastade in några rökelsekorn på de glödande kolen i rökelsekaret och en stark doft spreds över de tiotusentals människorna på Petersplatsen. Rökelsekaret är världens största och kommer från Augsburg i Tyskland. 24-årige Ludwig Waltmüller från Freiburg berättade för italienska ANSA att det mest gripande var när påven kastade några rökelsekorn i det väldiga rökelsekaret. "För oss ministranter är rökelsekaret en symbol för vad vi gör för kyrkan. Att påven själv upprepar vår gest rörde mig djupt". "Petersplatsen är idag ungdomens torg", sade påven och påminde om hur hundratals ungdomar samlades på Petersplatsen för ett år sedan för den katolska kyrkans världsungdomsdag. "En ministrant upplever på nära håll att Jesus Kristus är närvarande i liturgin. Ni ministranter är mycket mer än kyrkoherdens medhjälpare. Ni hjälper Jesus Kristus, den evige översteprästen. Ni ministranter är kallade att vara vänner till Jesus. ... Jag skulle bli glad om denna vänskap leder till något mer! Någon av er kanske upptäcker en prästkallelse. En flicka kanske kallas till klosterliv för att tjäna kyrkan och sina syskon. Också de som är kallade till äktenskap kan lära sig något som ministranter. Var inte rädda för att svara på Jesus kallelse med förtroende och generositet!" Under tre dagar översvämmades Rom av de 22.000 minstranterna. I augustihettan fick brandkåren rycka ut och spruta vatten över de överhettade ungdomarna medan de vandrade genom staden till Peterskyrkan, där Petrus grav utgjorde hela vallfärdens mål. På kvällarna samlades ungdomarna på Petersplatsen för att svalka sig, vila, sjunga och spela. På många sätt var det en upprepning av stämningen under den katolska världsungdomsdagen i Rom i augusti i fjol. Kanske håller det på att uppstå en ny tradition med årliga ungdomsmöten i det semestertomma Rom? Efter fjolårets världsungdomsdag är Petersplatsen inte samma stränga torg som tidigare, och det ligger nära till hands att säga med påven att "Petersplatsen har blivit ungdomarnas torg." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-01 Kinesisk biskop fri efter ett och ett halvt år En katolsk biskop i Kina har släppts fri efter att ha suttit häktad sedan 25 januari 2000. Det uppger Vatikanens missionsnyhetsbyrå Fides. Biskop Joseph Zhang Weizhu, 45 år, är biskop i den underjordiska kyrkan i Xianxiang i Henanprovinsen i centrala Kina. Han släpptes fri i juli. Biskopen hade redan gripits flera gånger, senast i maj 1998. Kinas katoliker är splittrade i en regeringstrogen kyrka utan kontakt med påven och en så kallad "underjordisk" kyrka som vägrar avsvära sig gemenskapen med påven och världkyrkan. Biskopar, präster och lekfolk i den underjordiska kyrkan grips och isoleras ofta för att övertyga dem om att gå över till den officiella kyrkan. Sedan 1995 pågår en kampanj för att utrota den underjordiska kyrkan. Men samtidigt finns det flera tecken som tyder på att biskopar och präster i den officiella kyrkan inte längre lyder myndigheterna och i hemlighet har återupptagit kontakten med Rom. I stiftet Xianxiang i Henanprovinsen 60 mil söder om Peking finns det omkring åtta miljoner katoliker uppdelade i den officiella och den underjordiska kyrkan. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-04 Vatikanen är nöjd med USA:s förbud mot mänsklig kloning Vatikanen är glad över att det amerikanska representanthuset har röstat igenom ett förbud mot kloning av människor och av embryon för forskningssyften. Elio Sgreccia, vice ordförande för Påvliga livsakademin, sade 1 augusti till Vatikanradion att beslutet "förenar respekten för livet och för vetenskapen." 31 juli röstade det amerikanska representanthuset igenom ett förbud mot klonering av människor och mot klonering av embryon för forskningssyften. Förbudet väntar nu på omröstning i senaten. Nytillverkning av embryon är aktuellt i debatten om forskning på embryonala stamceller. Stamcellerna är de allra första cellerna som utvecklas hos ett embryo. De har fått sitt namn på grund av sin förmåga att utvecklas till vilken annan cell som helst. Förespråkarna hoppas att forskning på stamceller kan leda till nya behandlingar för sjukdomar som diabetes och Alzheimer. 23 juli uppmanade påven Johannes Paulus II USA:s president Bush att ta avstånd från tillverkning av befruktade ägg för forskningssyften. Kongressbeslutet förbjuder kloning av embryon men inte användning av stamceller från befruktade ägg som blivit över efter provrörsbefruktning. Den katolska kyrkan är motståndare varje form av förstörelse av befruktade ägg, eftersom människans liv enligt katolsk syn börjar vid befruktningsögonblicket. Men man behöver inte använda embryon över huvud taget, menar Sgreccia: "Den senaste forskningen visar att för att använda stamceller som kan reproducera sig behöver och bör man varken tillverka eller använda mänskliga embryon... Jag hoppas att detta beslut i Amerika kan vara första steget mot en större enhetlighet i forskarvärlden och mot ett allmänt erkännande av embryot som ett levande väsen." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-04 Kardinal Gantin: Paulus VI var Afrikas far Med anledning av årsdagen av Paulus VI:s död 6 augusti 1978, berättar världens förste svarte kardinal för Vatikanradion att "I Afrika ser vi Paulus VI som vår far". Kardinal Bernardin Gantin från Benin, som idag är 79 år, var 1984-2001 ansvarig för den katolska kyrkans biskopsutnämningar. Efter att ha varit biskop i Cotonou i Benin utnämndes han av Paulus VI till kardinal 1977. Han tecknar en porträtt av Paulus VI ur Afrikas och sitt eget personliga perspektiv: "Afrikanerna kommer aldrig att kunna glömma Paulus VI. Han var naturligtvis en far för hela världen, men i Afrika är han vår far på ett särskilt sätt. Han var konciliets påve, detta historiska koncilium som sammankallades av hans föregångare Johannes XXIII och som han fortsatte och avslutade med sin visdom och helighet, som de afrikanska biskopar som deltog ännu minns. Det gäller särskilt de biskopar som han själv utnämnde och hjälpte. Jag är en av dem. För 30 år sedan kallade han mig till Rom för att tjäna den heliga stolen och världskyrkan. Det var en stor överraskning för mig, och än idag undrar jag varje dag varför. Orsaken är att Paulus VI var en missionerande påve. En stor missionär ser längre och högre än alla andra. Därför ville han att en Afrikas son skulle komma till Rom fastän vår kyrka ännu är ung och ännu befinner sig i evangelisationens första fas. (...) Jag bär på ett personligt minne. Den 6 augusti 1978 befann jag mig långt borta från Afrika och från Europa: i Nya Zeeland. En vän till mig berättade att han var död. Det var som en dolkstöt för oss alla. Vi visste att han var trött, men inte att han skulle lämna oss så snart. Vi gick genast för att berätta nyheten för landets premiärminister. När han tog emot oss sade han något som var en god sammanfattning av denne store påve, som var stor men samtidigt nära alla med ömhet, ödmjukhet och värme. Premiärministern berättade att han kort innan hade besökt Paulus VI och sade: det jag minns av denne påve och det som jag fortfarande känner i mina händer, det är hans varma hjärta, hur han tog emot mig och grep tag i mina händer." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-06 Påven "minns med tacksamhet och kärlek" Paulus VI Den 6 augusti 1978 avled påven Paulus VI, han som fick den svåra uppgiften att avsluta det andra vatikankonciliet 1965 och övervaka dess tillämpning i förnyelsen av den katolska kyrkans liv, bland annat genom en förnyad mässliturgi som översattes till alla moderna språk. Paulus VI avled på påvarnas sommarresidens Castel Gandolfo i de låga bergen strax sydöst om Rom, samma dag som den katolska kyrkan firar Kristi förklaring. På måndagsmorgonen firade den nuvarande påven Johannes Paulus II en mässa till minne av Paulus VI i sitt privata kapell i Castel Gandolfo tillsammans med några få gäster. I samband med söndagens middagsbön "angelus" i Castel Gandolfo påminde Johannes Paulus II om Kristi förklaring. "Efter 2000 år upprepar kyrkan med oförändrad kraft: Kristus är världens ljus! Hans ljus ger varje dag ny mening åt vår livsstil. Denna förkunnelse präglade under hela livet Guds tjänare Paulus VI, som gick bort den 6 augusti 1978. Han hade redan skrivit dagens angelusbön, som han inte hann läsa: "Kristi förklaring kastar ett bländande ljus över vårt dagliga liv och för vår tanke till det odödliga öde som förklaringen pekar på." Vi minns med tacksamhet och kärlek denne min vördade föregångare, som vittnade troget om Kristus under svåra och invecklade år." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-06 Kyrkornas världsråd om konflikten i Mellanöstern: Jesus sade inte ‘saliga de som talar om fred' 6-7 augusti höll kyrkornas världsråd ett särskilt möte i Génève om konflikten mellan israeler och palestinier. Mötet inleddes med en gudstjänst där biskop Riah Abu El-Assal från Jerusalems episkopala kyrka sade att "Gudskelov sade Jesus är ‘saliga är de som håller fred', inte ‘saliga de som talar om fred'. Fred är inte slutet på fientligheterna. Fred är en ny relation mellan fiender som gör att alla de orsaker som låg bakom kriget inte längre finns. Det krävs mer mod för att skapa fred än för att dra ut i krig." Deltagarna i mötet avstod medvetet från att skriva ett slutbudskap utan föredrog att dra upp planer för framtida handlingar. Det handlar särskilt om att skapa en liten rådgivande grupp som skall komma med realistiska förslag bland annat om att bojkotta produkter från de israeliska bosättningarna, förstärka den internationella solidariteten med bönekampanjer, uppmuntra och hjälpa ekumeniska observatörer att besöka Israel och de palestinska områdena och förbättra medias rapportering. Bland de 50 deltagarna på kyrkornas världsråds möte i Génève 6-7 augusti fanns ärkebiskop Diarmuid Martin, Heliga stolens representant vid FN:s kontor i Génève, Göran Rask och Peter Weiderud från Svenska kyrkan, Uffe Gjerding från den lutherska kyrkan i Danmark, Jorunn Kapstad från norska kyrkans hjälporganisation, och pater Paul Lansu från den katolska fredsrörelsen Pax Christi International. Kyrkornas världsråd består av 342 olika kyrkor i över 100 länder. Den katolska kyrkan är inte formellt medlem men samarbetar med världsrådet. Kyrkornas världsråd grundades 1948 i Amsterdam. Det leds i dag av generalsekreteraren Konrad Raiser från den evangeliska kyrkan i Tyskland. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-09 Bönekampanj för freden i det heliga landet 15-28 augusti Patriarkerna och ledarna för de kristna kyrkorna i det heliga landet ber alla kristna i Jerusalem och i hela världen att delta i en bönekampanj för freden. Bönestunderna äger rum varje dag från den 15 till den 28 augusti klockan sex på eftermiddagen i olika kyrkor i Jerusalem: både armeniska, syriska, koptiska, lutherska, anglikanska, grekisk-katolska och latinsk-katolska kyrkor. Den grekisk-ortodoxa kyrkan deltar i bönekampanjen men lånar inte ut sin kyrka eftersom den inte har haft någon patriark sedan december. Hittills har Israels regering motsatt sig de kandidater som varit aktuella. En ny patriark skall nu väljas den 13 augusti, efter att regeringen accepterade fem av kandidaterna. "Vi är djupt oroade över att läget förvärras i de ockuperade områdena i det heliga landet", skriver kyrkorna i ett gemensamt budskap inför bönekampanjen. "Många familjer är hemlösa, stängningen av territorierna har förvandlat städerna till fångläger; antalet arbetslösa har ökat dramatiskt och gjort så att tiotusentals människor hungrar. Våra barn ser varje dag blod, våld, dödande och mord. Hat och hämdlängtan växer på bägge sidor, både hos israeler och palestinier." Därför ber kyrkoledarna alla kristna i hela världen att delta i bönekampanjen. Bönestunderna äger alltså rum varje dag klockan sex lokal tid i en kyrka i Jerusalem, vilket betyder att klockan fem på eftermiddagen svensk tid kan man ägna en kort bön åt freden i det heliga landet tillsammans med de kristna i Jerusalem. 550 palestinier och 150 israeler har dödats sedan den så kallade nya intifadan inleddes i september 2000. Turismen och vallfärderna har avstannat nästan helt och många hotell har fått stänga. Förstörelsen och rädslan har skadat också jordbruket. En jude säger till nyhetsbyrån Fides: "Ingen odlar marken för ingen vågar gå ut." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-09 Milingo tas emot av påven, exkommunicering skjuts på framtiden Tisdag 7 augusti fick påven besök i Castel Gandolfo av den zambiske ärkebiskopen Emmanuel Milingo, som hotas av exkommunicering efter att ha gift sig under ett massbröllop som organiserades av Moon-sekten. Efter mötet sade Vatikanen att den exkommunicering som hotade Milingo skjuts på framtiden eftersom en dialog har inletts. Ärkebiskop Milingo är känd för sina omdiskuterade gåvor som helare och exorcist. Under nästan 20 år bodde han i Rom och hade ett mindre uppdrag i Vatikanen, som han förlorade efter att ha varit med på ett massbröllop som arrangerades av Moon-sekten. Men det kom som en överraskning för alla när han själv åkte till ett av sektens massbröllop i maj för att gifta sig. Påven Johannes Paulus II tog emot ärkebiskop Milingo i sitt sommarställe i Castel Gandolfo sydöst om Rom. Vatikanen väntade på ett besök av Milingo men ingen visste när han skulle komma, när han oväntat dök upp på kvällen 6 augusti. Efter en halvtimmes samtal med påvens sekreterare Stanislaw Dziwisz återvände Milingo dagen därpå för ett tre kvart långt samtal med påven. Därefter skall samtalet ha fortsatt i en timme tillsammans med Dziwisz och sekreteraren för troskongregationen ärkebiskop Tarcisio Bertone samt pater Josef Clemens, som är personlig sekreterare för troskongregationens prefekt kardinal Joseph Ratzinger. Troskongregationen är inblandad eftersom det är den som kan ge dispens från de katolska prästernas celibat. Vatikanens troskongregation sade i juli att Milingo skulle exkommuniceras, alltså utestängas från den katolska kyrkan, om han inte tog avstånd från Moon-sekten, återvände till celibatet och officiellt lovade påven trohet senast den 20 augusti. Efter mötet sade pater Ciro Benedettini, vice föreståndare för Vatikanens presskontor, att "mötet var början på en dialog som vi hoppas kan leda till en positiv utveckling," och att Milingo därför får mer tid på sig för att reda ut sin situation. Den 71-årige Milingo gifte sig i maj med den 43-åriga akupunktrisen Maria Sung från Korea som han aldrig hade sett förut under ett massbröllop i New York som leddes av Sun Myung Moon. Hon följde med Milingo till Rom men var inte med på mötet med påven. När Milingo kom ut från påvepalatset gjorde han en gest som för att visa att han inte fick berätta om sitt samtal med påven. Men senare samma dag mötte han pressen och gav motsägelsefulla och förvirrade svar på journalisternas frågor. Milingo vägrade svara på frågan om han har fullbordat sitt äktenskap, vilket kan avgöra frågan om han är gift eller inte: enligt Moon-sektens sed skall de nygifta leva i 40 dagars celibat innan de fullbordar äktenskapet. "Jag måste reflektera över min ställning i kyrkan och över vad jag har gjort," sade Milingo. Men han betonade också att han inte kan fatta några beslut utan att tala med sin fru: "Jag är inte ensam längre. Jag måste ta hänsyn till en annan person, min fru, och hennes rättigheter." Milingo sade att han skall träffa påven igen på fredag 10 augusti. Efter det första mötet med påven kunde man bara vara säker på följande: Milingo var glad över hur han togs emot av påven; han vill inte fatta några beslut utan att tala med sin fru; och han har en oklar syn på sitt eget förhållande till Moon-sekten. Både Milingo själv och Moon-sekten var måna om att ordna mötet med påven. Men på torsdagen sade sektens företrädare i Italien Antonio Ciacciarelli till ANSA att "Milingo följer inte längre den väg vi beslöt tillsammans. Vi kan inte förutsäga hans beslut." Moon hyllas som Messias av sektens medlemmar. Sektens lära är oförenlig med katolsk tro och den som går med i sekten ställer sig automatiskt utanför den katolska kyrkan. Ändå sade Milingo till pressen att "Jag har aldrig förnekat min lydnad mot den heliga fadern". Resan i Italien har organiserats av två italienare som säger sig vara Milingos språkrör i Italien. En av dem, Maurizio Bisantis, sade till den italienska nyhetsbyrån ADNKronos att Milingos "bröllop och inträde i Moon-sekten var bara en provokation". Men det återstår att se. Fortsättning följer. Men det återstår att se. Fortsättning följer. Tills vidare kan man bara notera att Milingo hade oturen att drabbas av en av Italiens ytterst få lapplisor. I stället för att köra in på Vatikanens område på påvepalatsets gård parkerade Milingo sin gråa Renault Twingo litet slarvigt på italiensk mark. När han kom ut från palatset satt en parkeringsbot på vindrutan, vilket nyhetsbyrån Reuters fotograf passade på att föreviga. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-09 Ärkebiskop Milingo vill försonas med kyrkan Ärkebiskop Milingo vill försonas med den katolska kyrkan efter sitt överraskande bröllop hos Moon-sekten, uppgav Vatikanen 11 augusti. Den zambiske ärkebiskopen Emmanuel Milingo såg ut att lämna den katolska kyrkan när han i maj bröt de katolska prästernas celibat genom att gifta sig på ett massbröllop hos Moon-sekten, vars medlemmar dyrkar sektens grundare pastor Moon som Messias. Lördag 11 augusti förklarade Vatikanens vice presstalesman pater Ciro Benedettini att Milingo "har beslutat att tillbringa en tid i reflexion och bön för att nå fram till full försoning." Efter att ha varit ärkebiskop i Lusaka tillbringade Milingo nästan 20 år i Rom och var samtidigt populär och omdiskuterad som helare och exorcist. Han fick inte längre fira mässan offentligt någonstans i Italien samtidigt som många köade för att delta i de mässor han firade i sin lägenhet nära Vatikanen. Den förlorade han tillsammans med alla sina uppdrag i Vatikanen när han i fjol var med på ett av de massbröllop som organiseras av Moon-sekten, vars lära är oförenlig med kristendomen. För att Milingo skall försonas med kyrkan måste han offentligt svära påven trohet, avstå från äktenskapet med den koreanska läkaren Maria Sung och lämna alla kontakter med Moon-sekten. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-11
Biskopar i södra Afrika: demokrati bygger på moral För att råda bot på fattigdomen i länderna i södra Afrika behövs demokrati, som i sin tur bygger på utbildning och moraliska värden som sanning och öppenhet. Det förklarar de katolska biskoparna i södra Afrika som samlats i Harare i Zimbabwe inom ramen för plenarmötet för Imbisa (Interregional meeting of the bishops of Southern Africa). Biskoparna kommer från Angola, Zimbabwe, Mozambico, Sydafrika, Lesotho, Namibia, Swaziland, Botswana, Sao Tome och Principe. I många av dessa länder plågas befolkningen av fattigdom och sjukdomar. I många länder i regionen dör 700 människor varje dag i AIDS-relaterade sjukdomar. Omkring 60% är arbetslösa. Ibland lever 35 människor på en äldre släktings pension. Men i större delen av regionen finns ingen pension alls. Biskoparna uppmuntrar regeringarna att i första hand satsa på utbildning. "Vi tror att den bästa investeringen en regering kan göra är utbildning," skriver de. "Utbildning handlar om mer än naturvetenskap och teknik. Det handlar om att föra vidare moraliska och religiösa världen. Utbildningen måste planeras utifrån barnets bästa." Rikedom kan skapas i de sydafrikanska länderna om man skapar stabilitet och demokrati, menar biskoparna, och förklarar: "Politisk stabilitet är beroende av att det finns ett sunt demokratiskt system. Det är ingen slump att de rika länderna styrs av grundmurade demokratier. Men demokrati bygger på grundläggande värden som sanning, öppenhet, kunskap, frihet och mänskliga rättigheter. Och allt detta kan bara garanteras av ett moraliskt samvete." Här finns det rum för en stor insats från kyrkans sida, men kyrkan måste lägga upp sin verksamhet på rätt sätt, påpekar biskoparna i södra Afrika. "Kyrkan har gett ett stort bidrag till utbildning och hälsovård i vår region," skriver de. "Afrika har en stor skuld till de systrar, präster och bröder som har ägnat hela sitt liv åt att tjäna vårt folk. Den senaste tiden har kyrkan ofta fördömt orättvisor. Kyrkans uppgift är att vara Kristus i världen: ‘Den som lyssnar till er lyssnar till mig.'" Men, tillägger biskoparna, "På sätt och vis är kyrkan en jätte som sover. Vi har stora resurser och engagerad personal. Vi har de fattiga, som är kyrkans skatter. Men vi måste rikta in dessa resurser på rätt sätt." Ett viktigt bidrag som kyrkan kan ge är att sprida kunskap om den katolska socialläran, avslutar biskoparna sitt budskap från plenarmötet i Harare i Zimbabwe. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-11 Katolsk kritik av Bush:s beslut om stamcellforskning Den katolska kyrkan i USA är kritisk till president Bush:s beslut att tillåta offentlig finansiering av forskning på embryonala stamceller, som många hoppas skall leda till nya botemedel mot sjukdomar som Alzheimers sjukdom och diabetes. Biskop Joseph A. Fiorenza från Galveston-Houston, ordförande för USA:s katolska biskopar, säger att han ber för att Bush skall "återvända till ett principiellt motstånd mot att behandla vissa människoliv som föremål som kan manipuleras och förstöras för forskningssyften." Natten till fredagen svensk tid sade president Bush att han skall tillåta att federala medel används för forskning på stamceller från befruktade ägg, men bara på så kallade stamcellslinjer som redan utvecklats ur befruktade ägg. Debatten i USA har inte handlat om ifall stamcellsforskning skall vara förbjuden. Det är den inte. Den bedrivs redan idag vid privatfinansierade institutioner, framför allt bioteknikföretag. Frågan har i stället varit om skattepengar skall kunna ges till denna forskning, vars etiska problematik ligger nära abortfrågan. Stamceller skapas genom att man avlägsnar den inre cellmassan från ett mellan fem och sju dagar gammalt embryo. Proceduren dödar embryot. De avlägsnade cellerna kan föröka sig och skapa vad som kallas en stamcellslinje. Bush är villig att finansiera bara forskning på celllinjer som har skapats ur embryon som redan har förstörts, inte själva förstörelsen av embryot. Det betyder att forskarna måste köpa färdiga cellinjer från privata företag. Inga skattepengar får användas för att förstöra befruktade ägg - det låter man däremot privata företag göra. "Det gör det möjligt för oss att utnyttja stamcellforskningens potential utan att går över en grundläggande moralisk linje genom att använda skattebetalarnas pengar för att förstöra mänskliga embryon som skulle kan utvecklas till mänskligt liv," sade presidenten. Det betyder att han till skillnad från den katolska kyrkan inte anser att ett befruktat ägg redan är ett människoliv. Därför kommenterade biskop Fiorenza att "den federala regeringen för första gången i historien nu skall stödja forskning som bygger på att man förstör försvarslösa människoliv för andra människors bästa." William Donohue, ordförande för det katolska förbundet för religiösa och medborgerliga rättigheter, säger till CNS att "Bush tar fel när han säger att embryon kan utvecklas till människoliv. Ett mänskligt embryo är redan ett mänskligt liv. Om det får utvecklas normalt utvecklas det normalt till ett foster, ett barn och sedan till en vuxen människa." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-11 Påven: Må Edith Stein be för god vilja i Mellanöstern Påven påminde söndag 12 augusti om Edith Stein, den omvända judinnan som blev karmelitnunna och dödades i koncentrationslägret Auschwitz, och som den katolska kyrkan firade 9 augusti, och sade att han hoppas på hennes förbön för god vilja hos politiker och militärer i Mellanöstern. Edith Stein är en av den nuvarande påvens favoritgestalter i den katolska kyrkans moderna historia. 1999 utropade Johannes Paulus II själv Edith Stein, eller Theresa Benedicta av Korset, som hon kallades som nunna, till skyddspatron för Europa tillsammans med Birgitta av Vadstena och Katarina av Siena. Det var också den nuvarande påven som kanoniserade Edith Stein 1998 efter att ha saligförklarat henne 1987. Edith Stein dog tillsammans med sin syster Rosa och många medlemmar av sitt folk i gaskamrarna i Auschwitz den 9 augusti 1942. "Minnet av hennes yttersta kärleksoffer kan hjälpa dagens mänsklighet att förstå hur viktigt det är att respektera människolivets värde och människans värdighet," sade Johannes Paulus II i samband med söndagens middagsbön "angelus" som han ledde från balkongen på sitt sommarställe i Castel Gandolfo sydöst om Rom. "Vi ser hur människans liv och värdighet kränks med våld i det heliga landet, som Theresa Benedicta av Korset var andligt förknippat med," sade påven. "Många gånger har jag höjt min röst för att be om fred i människornas hjärtan i den plågade regionen i förhoppningen att se obeväpnade händer knytas ihop i en kedja. I stället fortsätter vi att se bilder av förstörelse, förstörda liv, stympade kroppar, splittrade familjer. Denna oerhörda brutalitet visar bara att man inte kan lösa problemen som rör rättvisa och samlevnad mellan olika folk med våld. " "Låt oss be om Theresa Benedicta av Korsets förbön för att de ansvariga politikerna och militärerna inte skall sakna god vilja. De måste förstå att det är viktigt för Gud och för historien att vapnen tystnar. De måste reflektera över sina folks framtid. Deras framtid får inte handla om hat, utan om broderskap; inte om konflikt, utan om samarbete." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-13 Milingo återvänder till katolska kyrkan Onsdag 15 augusti offentliggjorde Vatikanen ett undertecknat handskrivet brev av den zambiske ärkebiskopen Emanuel Milingo, i vilket han säger att han återvänder till den katolska kyrkan och lämnar den kvinna han gifte sig med under ett massbröllop hos Moon-sekten i maj. Milingos hustru Maria Sung hade under en presskonferens på tisdagskvällen antytt attt brevet var falskt, efter att Vatikanen offentliggjort brevets innehåll. Äktenskapet med Maria Sung är inte giltigt enligt katolsk kyrkolag och tycks heller inte ha något juridiskt värde i New York, där massbröllopet ägde rum. Det kan därför vara relativt lätt för Milingo att återvända till det celibat som gäller för de flesta präster och alla biskopar i den katolska kyrkan. Milingo träffade påven Johannes Paulus II 7 augusti. Maria Sung har inte hört ifrån honom sedan dagen efter mötet med påven. Hon tror att Vatikanen håller honom fången. Vatikanen å sin sida uppgav 10 augusti att Milingo befinner sig på reträtt i ett kloster i Florens. Moon-sektens lära är oförenlig med kristendomen. Moons anhängare betraktar honom som en ny messias som fullbordar det verk som Jesus inte lyckades slutföra. Enligt sektens lära föds syndfria barn till de par som gifter sig under sektens massbröllop. Redan för två år sedan var Milingo med på ett av dessa massbröllop. Han varnades då av Vatikanen och förlorade sina uppdrag i kurian. Men det kom som en överraskning när han själv gifte sig under ett av sektens bröllop i maj. Många menar att det var en protest efter att han under nästan 20 år i Rom känt sig missförstådd och motarbetad i sin omdiskuterade verksamhet som exorcist och helare. I sitt brev till påven, undertecknat 11 augusti, skriver ärkebiskop Milingo: "Ers helighet Johannes Paulus II, inför kardinal Giovanni Battista Cheli [ nr 2 på statssekretariatet] och ärkebiskop Tarcisio Bertone [ nr 2 på troskongregationen], efter att ha avslutat samtalet om denna fråga, och genom råd och broderlig tillrättavisning från dem och från biskop Stanislaw [ påvens privatsekreterare], beslutar undertecknad att från och med nu återigen ägna mitt liv åt den katolska kyrkan med hela mitt hjärta. Jag avstår från samlevnaden med Maria Sung och från mina kontakter med pastor Moon och hans "Familjeförbundet för världsfreden". När Ni sade: ‘I Jesu namn, återvänd till den katolska kyrkan', var det en påminnelse om att kyrkan är min mor, och samtidigt en faderlig order till mig att leva i lydnad till Er, Jesu företrädare på jorden, ledare för den katolska kyrkan. Jag ber om Er förbön och välsignelse. Jag är Er ödmjuke tjänare. Ärkebiskop E. Milingo." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-15 Maximilan Kolbe kallade jungfru Maria "mamma" I samband med middagsbönen "angelus" 15 augusti påminde påven Johannes Paulus II om den starka mariafromheten hos Maximilian Kolbe, den polske franciskan som i koncentrationslägret Auschwitz gav sitt liv för en medfånge, som Johannes Paulus II själv kanoniserade 1982 och vars årsdag inföll 14 augusti: "Han lät sig alltid inspireras av Maria, som han ofta kallade "snälla mamma". Kolbe dog för exakt 60 år sedan, 14 augusti 1941. "Måtte minnet av denne barmhärtighetens martyr hjälpa de troende att följa Kristus och hans evangelium utan tvekan," sade påven. "Maximilian Kolbe visar särskilt familjer och unga att de i Guds mor kan finna stöd i svåra stunder och vägledning till heligheten. Han brukade säga: ‘Maria tar hand om oss alla, hon avlägsnar alla svårigheter, och tar hand om både våra kroppsliga och andliga behov." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-15
Påven: "Jungfru Marias upptagning till himlen angår oss" Påven: "Jungfru Marias upptagning till himlen angår oss", sade påven Johannes Paulus II, när han på morgonen 15 augusti firade en mässa på gården till det påvliga sommarstället i Castel Gandolfo med anledning av högtiden Jungfru Marias upptagning till himlen. "I Maria som tagits upp till himlen efter sitt liv på jorden strålar Kristus slutliga seger över döden", sade påven. "Marias upptagning angår var och en av oss eftersom vi alla skall dö. men döden är inte sista ordet. Jungfruns upptagning till himlen visar oss att döden är en port till ett liv där man möter kärleken. Den är en övergång till saligheten i himlen, som väntar på dem som arbetar för sanning och rättvisa och anstränger sig för att följa Kristus. I Maria blir löftet verklighet. Hon är salig, och saliga skall också vi bli om vi som hon lyssnar till och förverkligar Herrens ord. Dagens högtid visar vårt hjärta på detta högre perspektiv." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-15 Saligförklaringen av Moder Teresa har sänts till Rom 15 augusti firade ärkestiftet Calcutta avslutningen av den första fasen av saligförklaringen av moder Teresa av Calcutta, som gick bort 1997 och vördades som ett helgon redan under sin livstid. På stiftsnivå inleddes saligförklaringsprocessen 26 juli 1999 och är nu avslutad. Ärkebiskopen av Calcutta Henry Sebastian D'Souza berättar för Vatikanradion att avslutningen av stiftsfasen av saligförklaringen av Moder Teresa är ett viktigt ögonblick för katolikerna i Calcutta. En saligförklaring inleds på stiftsnivå med att man samlar in material. Om moder Teresa har man nu fyllt 100 volymer om 500 sidor vardera. De sänds nu till Rom för att gås igenom av kongregationen för helgonförklaringar. Ärkebiskop D'Souza tror att det behövs minst 2-3 år för att gå igenom alla volymerna och avsluta saligförklaringen. Men på samma sätt som påven skyndade på processens början genom att tillåta att den inleddes mindre än fem år efter Moder Teresas bortgång, kanske han kan skynda på också den andra fasen av hennes saligförklaring, säger ärkebiskopen av Calcutta. Den som samordnar insamlingen av dokumentation, den så kallade postulatorn, är pater Brian Kolodiejchuk. Han har redan rest till Vatikanen med dokumentation som rör ett mirakulöst tillfrisknande som tillskrivs moder Teresas förbön. 362 sidor rapporter, läkarutlåtanden, röntenplåtar och bandinspelningar beskriver de flesta tänkbara sidor av tillfrisknandet hos en kvinna med en tumör i magsäcken. Om detta mirakel erkänns av Vatikanens granskare betyder det att kyrkan räknar moder Teresa som "salig", alltså ett riktigt helgon, och inte bara som en "Guds tjänare", en titel som används så snart man har inlett en saligförklaringsprocess på stiftsnivå, men som egentligen inte betyder mer än en avliden person var en troende och engagerad kristen. Flera andra fall av oförklarligt tillfrisknande knutna till moder Teresa har rapporterats, men postulatorn valde ut just det här fallet, som rör en kvinna i stiftet Raiganj i den indiska delstaten Västbengal. Större delen av dokumentationen i en saligförklaring består av nedtecknade vittnesbörd från människor som kände den avlidna. I Calcutta har 115 personer vittnat. Andra intervjuas i Rom, New York och London. Moder Teresa föddes av albanska föräldrar 26 augusti 1910 i Skopje, som idag ligger i Makedonien. 1928 blev hon nunna i Loretoorden och kom till Indien året därpå. Där grundade hon 1946 sin kongregation "Barmhärtighetens missionärer". 1979 fick hon Nobels fredspris. Efter hennes bortgång 5 september 1997 leds barmhärtighetens missionärer av syster Nirmala. Efter moder Teresas död har systrarna öppnat 52 nya hus, det senaste i Jerusalem. Det finns omkring 4000 systrar i 600 hus i 124 länder. Sedan 1979 finns det också en manlig gren med 500 medlemmar i 20 länder. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-16 Argentinas biskopar gör fränare ställningstaganden "Vi vill vara nation" är titeln på ett dokument författat av Argentinas katolska biskopar, som 7-10 augusti samlades i Buenos Aires på sitt 129:e plenarmöte. Biskoparna talar om en "helt ny kris som inte bara handlar om konjunkturer utan är av historisk natur. Det finns en utbredd försämring av vår sociala moral som riskerar att förlama vårt samhälle." Biskoparna menar att landets sociala, ekonomiska och politiska problem har moraliska orsaker. Biskoparna betonar att de vill bidra till att återuppbygga Argentinas "enhet och identitet" och menar att det finns "en väg ut ur krisen." Flera bedömare menar att den katolska kyrkan i Argentina nu börjar göra fräna sociala ställningstaganden efter att ha haft en rätt låg profil under Carlos Menems tio år långa styre till 1999. Den nuvarande presidenten Fernando de la Rua menade att biskoparna överdrev när de i sitt dokument sade att landet hotas av anarki. Bland de många problem som förlamar Argentina idag nämner biskoparna synen på staten, som har gått från den ena ytterligheten till den andra. Länge ägnade man sig åt ett slags "förgudande av staten" som fungerade som "ideologi och kollektivt medvetande, som en nästan magisk tolkning av staten, men som idag förlamar Argentinas människor." Enligt denna ideologi är staten "ett slags allsmäktig Gud som aldrig kan råka illa ut." Motsatsen är lika dålig: "Den råaste liberalism. Av rädsla för statalism säljer man ut statliga företag men utan en rationell planering." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-18 Ny grekisk-ortodox patriark i Jerusalem mot Israels vilja Den 13 augusti valdes en ny grekisk-ortodox patriark i Jerusalem efter flera månader av spänning mellan kyrkan och Israels regering, som inte accepterar den nya patriarken. Den nye patriarken heter Irineos och hälsades med klockringing i Gravkyrkan. Israels regering försökte förhindra valet av den vitskäggige Irineos och av fyra andra kandidater till efterträdare till den bortgånge Diodoros I som ledare för det heliga landets största kristna kyrka. Med hänvisning till "säkerhetsskäl" och "Jerusalems intresse" tog Israel bort de fyra från en lita på 15 kandidater som det grekiska patriarkatet lämnade in för statens godkännande efter Diodoros bortgång i december. Statens godkännande går tillbaka till en gammal lag som sägs gå tillbaka till kejsar Justinianus bysantinska lagar på 500-talet, enligt vilken de 17 medlemmarna i synoden, kyrkans högsta organ, ber den världsliga makten godkänna kandidaterna till val av patriark. Idag gäller det inte bara Israel utan också Jordanien och den palestinska myndigheten - men det var bara Israel som hade något emot några av namnen på listan. Men efter kritik från den grekisk-ortodoxa kyrkan och från världspressen drog Israel tillbaka sin kritik. "Valresultatet är en stor besvikelse för Israels regering" säger rabbi David Rosen till nyhetsbyrån Reuters. "Irineos betraktas som svår att manipulera för Israels intressen." Men David Rosen tillfogar: "Om någon försökte hindra att jag blir vald, skulle jag nog inte heller älska Israel". Den grekisk-ortodoxa kyrkan spelar en viktig roll i kampen mellan israeler och palestinier om makten över Jerusalem. Trots att den grekisk-ortodoxa kyrkan inte har mer än 100.000 medlemmar har den egendomar i olika slags tomter och fastigheter, bland annat i de judiska kvarteren i västra Jerusalem, inklusive de tomter där Israels president och premiärminister bor. Diodoros har alltså sålt eller hyrt ut viktiga områden till Israel, vilket väckte protester från kyrkans huvudsakligen arabiska medlemmar. Hyreskontrakten går ut först vid mitten av detta århundrade, men Israel är ändå rädd för vad en alltför arabvänlig patriark kan ställa till med. Irineos I föddes på den grekiska ön Samos och valdes måndag 13 augusti av synodens sjutton medlemmar, som samlats i Gravkyrkan, som är byggd på den plats där enligt traditionen Jesus dog, begravdes och uppstod från de döda. Han kom till Jerualem 1953 och studerade på den grekisk-ortodoxa kyrkans seminarium till 1963. 1972 företrädde han Jerusalems ortodoxa kyrka i Athen och återvände till det heliga landet nio år senare för att bli biskop och medlem av synoden. Efter valet tackade Irineos prästerna och sände särskilda hälsningar till kung Abdullah av Jordanien och till den palestinske ledaren Yasser Arafat - inte till Israel. "Jag tänker tjäna kyrkan och stödja det palestinska folket och dess rättmätiga kamp", sade han i ett uttalande. Samma dag träffade den nye patriarken Israels premiärminister Ariel Sharon i vad man kan föreställa sig blev en livlig diskussion. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-18
Påven till franciskanska ungdomar: "Bristen på helighet gör världen tråkig" Bristen på helighet gör världen tråkig, förklarade påven Johannes Paulus II lördag 18 augusti för ungdomar från hela världen som vallfärdar till Assisi för att lära sig mer om glädjen hos Franciskus och Klara av Assisi. "Gör som Franciskus och Klara och vägra avstå från era drömmar!"! uppmanade påven ungdomarna. "Bara Gud är kärlek och en outtömlig källa till glädje. Men för att vara i kontakt med Gud måste man upprätta en djup relation till honom i bön. Äkta bön sprider Guds energi i vår vardag och låter oss leva på ett nytt sätt." "Helighet är inte en egendomlig asketisk väg som bara är lämpar för några få genier. Heligheten är grundformen för en vanlig kristens liv. Helighet är att varje dag göra något för Gud, men också att erkänna vad Han har gjort och fortsätter att göra i oss och för oss. Var heliga, kära unga, för det är bristen på helighet som gör världen så tråkig." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-18 Avgående Vatikanambassadör: På sikt återvänder nog ambassaden till Rom, kanske i samarbete med birgittasystrarna Från 1 september har Sverige en Vatikanambassadör på heltid, men i Stockholm. Avgående Vatikanambassadören Bo Henrikson, som skall ta farväl av påven 23 augusti och stänga ambassaden 1 september, säger till Vatikanradion att han hoppas att ambassaden i Rom kan öppnas igen i form av ett institut för kultur och religion i samarbete med Birgittasystrarna, kyrkor och kulturella institutioner -Den
1 september stänger vi vår ambassad, och därefter kommer våra kontakter
från svensk sida att tas över av en ambassadör som är baserad i Stockholm.
Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-20
Program för påvens resa till Kazakhstan och Armenien "En ny etapp i min tjänst för kyrkan och världen", kallade påven Johannes Paulus II 15 augusti sin nästa utlandsresa, som för honom till Kazakhstan och Armenien 22-27 september. 24 augusti offentliggjordes programmet för resan för den 81-årige påven, som ännu befinner sig på sitt sommarställe i Castel Gandolfo i de låga bergen strax sydöst om Rom. Resan börjar i Kazakhstan, där bara 360.000 av landets 15 miljoner invånare är katoliker. Påven skall delta i ceremonier till minne av den totalitära regimens offer vid ett monument i huvudstaden Astana. I samma stad firar påven en offentlig mässa, träffar presidenten, regionens biskopar och leder ett ungdomsmöte. 25 september fortsätter resan i Armeniens huvudstad Yerevan. I Armenien skall påven delta i firandet av 1700-årsminnet av att Armenien antog kristendomen som statsreligion. Därför skall Johannes Paulus II besöka den urgamla armeniska apostoliska kyrkans högkvarter i Etchmiadzin, som i ibland kallas en armenisk motsvarighet till Vatikanen. Där träffar han den armeniska kyrkans ledare patriarken Karekin II, som bär titeln "katholikos", och som påven redan har träffat efter att ha haft ett intensivt samarbete med hans föregångare Karekin I. I Armenien skall påven naturligtvis också träffa presidenten, biskopar från både den apostoliska armeniska och den katolska kyrkan, fira en ekumenisk gudstjänst och en offentlig mässa. Sedan många år pågår en konflikt mellan det kristna Armenien och det övervägande muslimska grannlandet Azerbaidjan om gränsprovinsen Nagorno-Karabagh. Azerbaidjan beklagade nyligen över att påven inte åker dit också. Den 27 september återvänder påven hem och beger sig till Vatikanen, där han 30 september skall inleda ett av de senaste årens viktigaste biskopsmöten i Vatikanen: den s k ordinarie biskopssynod som skall diskutera biskopens roll i kyrkan. Det blir ett tillfälle att ta upp heta potatisar som hur mycket påven och Vatikanen skall bestämma över de lokala biskoparna, förhållandet mellan institutionella och karismatiska aspekter av kyrkan, och biskopskonferensernas roll - alla frågor som blivit allt aktuellare under de senaste årtiondena och som det andra vatikankonciliet 1962-1965 inte gav någon slutlig lösning. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-25 Kardinal Kasper: "Katolska kyrkan fruktar inte den historiska sanningen" om det andra världskriget I juli beslöt en judisk-katolsk expertgrupp att upplösa sig själv eftersom de inte fick tillgång till Vatikanens arkiv om det andra världskriget. Nu säger kardinal Walter Kasper, som är ordförande för Vatikanens kommission för kontakter med judendomen, att forskarna "aldrig har fått något löfte om att få tillgång till Vatikanens arkiv efter 1922," men att detta skall öppnas och att den katolska kyrkan inte är rädd för den historiska sanningen. I och med det andra vatikankonciliet (1962-1964) tog den katolska kyrkan avstånd från tidigare epokers fientlighet mot judarna och inledde en period av dialog mellan den katolska kyrkan och judendomen, särskilt med det epokgörande dokumentet om ickekristna religioner (Nostra Aetate, 4). Det högsta katolska organet för kontakterna med judendomen är Vatikanens kommission för religiösa kontakter med judendomen. Denna Vatikankommission och den internationella judiska kommittén för interreligiösa konsultationer tog tillsammans initiativet att 1999 inrätta en gemensam expertgrupp med tre judar och tre katoliker med uppdraget att gå igenom de elva volymer som Vatikanen publicerade mellan 1965 och 1981 med arkivdokument om den katolska kyrkan och det andra världskriget. Orsaken var att den livliga debatten om den katolska kyrkans roll under det andra världskriget och särskilt påven Pius XII:s roll inte tog hänsyn till sådant som redan publicerats i dessa väldiga volymer. De sex forskarna skulle alltså läsa igenom dem och skriva en rapport, som med säkerhet skulle innehålla frågor som de elva volymerna inte besvarade. I oktober 2000 lade expertgruppen fram en preliminärrapport med 47 frågor som de menade inte besvarades tillräckligt av det publicerade materialet. 1-4 maj sammanträdde den internationella kommittén för för katolsk-judiska kontakter i New York. Då betonades det att bägge parter ville fortsätta arbetet och låta expertgruppen skriva en slutrapport. Men det visade sig omöjligt eftersom forskarna inte var överens om vad de skulle göra. De judiska forskarna menade att de inte kunde skriva någon slutrapport om de inte fick tillgång till mer material, medan de katolska forskarna och Vatikanen hela tiden betonat att gruppens enda uppgift var att gå igenom de elva volymerna som en förberedelse för framtida forskning och debatt. I juli i år beslöt denna expertgrupp att upplösa sig själv. Judiska medlemmar av gruppen gick ut till pressen och sade att skälet var att de inte fick tillgång till fler dokument i Vatikanarkiven. Kardinal Kasper beklagar i ett uttalande 24 augusti polemiska uttalanden från de judiska medlemmarna av gruppen och den misstänksamhet som uppstått. Han säger att det just nu inte går att återuppta det gemensamma arbetet. Samtidigt betonar han att "kommissionen för religiösa kontakter med judendomen vill slå fast att det inte finns någon väg tillbaka från strävan efter större förståelse mellan judar och kristna... Också framstående judiska företrädare har sagt att de inte vill ha någon öppen polemik och att de vill fortsätta att fördjupa dialogen i religiösa frågor." Kasper betonar att historisk forskning är viktig. "Förståelsen mellan judar och kristna kräver att man också utforskar historien. Naturligtvis måste man ha tillgång till alla relevanta historiska källor. Det är både begripligt och legitimt att historikerna vill konsultera arkivmaterial som rör påvarna Pius IX (1922-1939) och Pius XII (1939-1958). Den Heliga Stolen har respekt för sanningen och är beredd att ge forskarna tillgång till Vatikanarkivet så snart materialet i fråga har katalogiserats." Till sist tillfogar Kasper att kommissionen för religiösa kontakter med judendomen skall göra vad den kan för att få igång forskningen så att man tillsammans kan reda ut de frågor som har ställts. "Kommissionen är nämligen övertygad om att den katolska kyrkan inte är rädd för den historiska sanningen," skriver Kasper. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-25
Till våra lyssnare i Rom (och resten av världen): ny mellanvågsfrekvens för Vatikanradions skandinaviska program Förutom den gamla mellanvågsfrekvensen 1611 kHz sänds det skandinaviska programmet från lördag 1 september också på 1260 kHz. Meningen är att denna frekvens skall ersätta den gamla FM-frekvensen för Rom, som togs bort i omorganisationen inför jubelåret i december 1999. Det betyder att programmet sänds på två mellanvågsfrekvenser samtidigt både på kvällen 20.40 och morgonreprisen 07.00. Den som prövar den nya frekvensen får gärna sända en rapport till skan@vatiradio.va. Det skandinaviska programmet sänds alltså från 1 september 2001 på följande frekvenser: Kortvåg: på kvällen 20.40 svensk tid på 7250 och 9645 kHz; repris morgonen därpå på 7345 och 9645 kHz. Mellanvåg: 1611 och 1260 kHz morgon och kväll. Vatikanradions skandinaviska program sänds sedan sommaren 2001 också på den digitala satelliten Hot bird 2 varje morgon klockan 7.00 svensk tid. Den erfarne - eller den oerfarnes installatör - kan nöja sig med följande telegramartade information: Satellit: Eutelsat Hot Bird 2 (13 grader öst), Transponder 54 (Bouquet RAI), Vertikal polarisering, Frekvens 11804 MHz, Ljudkanal på 128 Kbit/s. Den gamla FM-frekvensen 96,3 MHz används från 1 september 2001 av den italienska biskopskonferensens radiokanal Blusat. Från 1 september skall Vatikanradion också göra andra ändringar i sina sändningar och frekvenser för att följa de extra stränga italienska reglerna för elektromagnetisk strålning. Dessa ändringar rör inte det skandinaviska programmet men däremot det tyska, som har många lyssnare i Sverige. Ändringarna går huvudsakligen ut på att den gamla mellanvågsfrekvensen 1530 kHz, som sändes från antennområdet Santa Maria di Galeria, ersätts av frekvensen 1467 kHz från en sändare i Montecarlo. Ändringarna innebär att konflikten mellan Vatikanradion och Italien om sändningarna från Santa Maria di Galeria är löst. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-27 Påven fördömer rasism Påven fördömde söndag 26 augusti rasism och sade att det är en synd mot Gud. Påven gjorde sitt uttalande bara några dagar före en FN-konferens mot rasism i Durban i Sydafrika 31 augusti-7 september som förväntas inleda en internationell kampanj mot rasdiskriminering. "De senaste årtiondena har präglats av globalisering men också av oroväckande aggressiv nationalism, etniskt våld och utbredd rasdiskriminering," sade Johannes Paulus II. "Ofta har människans värdighet hotats. Varje hederligt samvete måste fördöma rasismen var eller hos vem den än finns. Tyvärr kommer den tillbaka i nya och oväntade former och förbedrar den mänskliga familjen. Rasismen är en allvarlig synd mot Gud." Inför konferensen i Durban har Påvliga rådet för rättvisa och fred gjort en ny uppdaterad upplaga av ett Vatikandokument från 1988 med titeln "Kyrkan och rasismen. För ett broderligare samhälle". Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-27
Rabbin från New York: "Pius XII räddade 800.000 judar" Pius XII, påve under andra världskriget och ibland anklagad för att inte ha fördömt nazismens förintelse av judarna, försvarades 22 augusti av en rabbin från New York. På ett möte i Rimini i nordöstra Italien organiserat av den katolska lekmannarörelsen "Comunione e liberazione" sade rabbi David Dalin att "Pius XII var en stor vän till judarna och förtjänar att utropas till Rättfärdig (det största erkännande en ickejude kan får för sina insatser för det judiska folket)." "Judiska ledare bör minnas allt det goda som denne påve gjorde under det andra världskriget. Enligt viss statistik räddade han åtminstone 800.000 av våra syskon från nazisternas förintelse", sade Dalin. "Ingen påve i kyrkans historia har tackats så mycket av judarna som Pius XII. Omedelbart efter det andra världskriget och under de följande åren fick Pius XII ta emot tack från den judiska världens högsta ledare, från Golda Meir till överrabbin i Jerusalem Isaac Herzog, och sekreteraren för den judiska världskongressen, som gav påven 20.000 dollar som tecken på sin tacksamhet." Rabbi Dalin betonade att synen på Pius XII påverkades negativt av teaterpjäsen "Ställföreträdaren" från 1963 av den protestantiske författaren Rolf Hochhuth, som anklagade Pius XII för att ha varit likgiltig inför judeförintelsen. Hochhuts anklagelser bygger inte på några bevis utan på fantasi och polemik", sade Dalin. Han betonade att den judiske forskaren Pinchas Lapide för några år sedan kom fram till att Pius XII var ansvarig för att 800.000 judar räddades. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-09-08 Svenska institutet i Rom 75 år - mellan klassiskt arv och fantasieggande etrusker 12 till 14 september firar det svenska institutet i Rom sitt 75-årsjubileum. Institutets föreståndare Anne Marie Leander Touati berättar för Vatikanradion att hon har velat återföra institutets forskningsprojekt till den klassiska romerska antiken och att hon önskar sig en kurs i latinsk epigrafik för att markera latinets ställning på institutet. Under många årtionden dominerades institutets verksamhet av utgrävningar av etruskiska boplatser där gamle kungen Gustav VI Adolf deltog. Nu bedriver institutet projekt bland annat i Pompeji och i den fornkristna kyrkan San Lorenzo in Lucina i Rom. Både gammalt och nytt arbete är med i institutsjubileet, förklarar Anne Marie Leander Touati. -Det jag lyfter fram under jubileet är dels det gamla arbete som har fortgått sedan femtio- och sextiotalen och som har gjort institutet stort och gjort det till det det är, men också det som blickar framåt och det arbete vi har utfört på institutet under de sista fem, sex, kanske rentav med rötter tillbaks till för tio år sedan. Det gamla arbetet gäller ju de stora etruskiska utgrävningarna, som fördes fram på nästan monumental bas, och som sedan blivit ett åtagande som vi har dragit med oss ända upp till idag, och som ännu inte är slutfört. Med den goodwill och all vänskap det har skapat i norra Latium, så vill vi nog gärna föra det här projektet vidare och modernisera projektet. Men det gamla projektet måste avslutas, och det är väl gott hopp om att det kommer att göras. Sedan hoppas vi på att göra en nystart i de gamla projekten. Sedan är det de nya företagen, som är ett försök att föra fram institutet också som ett brett verkande institut dels emot den italienska samarbetspartnern men också gentemot den svenska forskningens verklighet. Där har vi velat visa hur insitutet gentemot den svenska verkligheten kan visa upp ett ansikte med samarbete mellan olika discipliner i en gemensam ansträngning för att få fram nya former av helhetsbilder av historien, som i San Lorenzo in Lucina-projektet som rör sig från det som är vår basperiod, den romerska antiken, och upp till dagens Rom. -Om San Lorenzoprojektets tvärvetenskapliga framtoning är tänkt åtminstone delvis för att få fram ett samarbete inom humaniora som vi inte riktigt känner inom vår svenska universitetsstruktur och därmed ge någonting åter till den svenska universitetsstrukturen, så har Pompejiprojektet kommit upp som en önskan att visa upp vår kunskap och vår goda vilja gentemot vår italienska samarbetspartner. Det finns ingenting som får ögonen att glänsa så på en italiensk arkeolog var han än är sysselsatt, som tanken på att man vill ställa upp och hjälpa till med dokumentationen och analysen av Pompeji, som ligger varje italiensk arkeolog otroligt varmt om hjärtat. Det finns heller kanske inget bättre arbetsfält för att få träna upp sig i byggnadsforskning i internationell samvaro som det nu finns i Pompeji mer än någon annan stans med många stora och betydelsefulla internationella projekt som drivs sida vid sida. Pompeji är en spännande arbetsplats för unga arkeologer, och projektet vill fostra en generation av unga svenska arkeologer i den anda som där drivs, förutom de vetenskapliga resultat som vi kan hoppas vinna ur projektet. Institutets historia har präglats av stora utgrävningarna av etruskiska boplatser från 1950-talet till 1970-talet. Men dessa utgrävningar innebar en kursändring, att man lämnade det klassiska. Institutet grundades i samband med undervisningen i klassiska språk, medan de etruskiska utgrävningarna och flera andra viktiga projekt tog fasta på den förhistoriska perioden. Varför valde institutet och kung Gustav VI Adolf att ägna all denna kraft just åt etruskerna? Det sägs att det var kungens vän admiral Erik Wetter som valde utgrävningsplatserna, som han var väl bekant med. Men varför var Wetter egentligen så intresserad av etruskerna? -Man kan ju ana sig till saker. Jag tror att anledningarna var att man ville göra nya upptäckter, att det här var ett nytt och oexploaterat fält, att han var förälskad i landskapet, att etruskerna var ju ett folk som retade fantasin under 50- och 60-talet - det kan man ju se om man ser på vad som skrevs även skönlitterärt då om etruskerna. Man kände dem ju framför allt från gravmålningar och rika gravar, och därför tänkte man sig kanske att det fanns något speciellt förbundet med denna kultur som ändå var såpass illa känd därför att vi inte har någon skriftlig historia om dem från tiden. Man ville då visa att här kom man som svenskar utifrån med nya idéer om hur man skulle angripa detta problem. Då bestämde man att vi skall inte längre gräva gravar, så som alla andra alltid har gjort, där man kan vara säker på att man hittar rika fynd, utan vi skall som vetenskapare ge oss på bosättningen och verkligen föra fram ny evidens om etruskerna. Jag tror att det var en blandning av fascination inför det okända och idén att man skulle komma med nya idéer. De senaste åren har institutets projekt återvänt till den klassiska perioden. -Jag känner personligen att institutet från början är instiftat för att föra fram kunskapen om de klassiska perioderna och den klassiska kunskapstraditionen. Jag har velat föra tillbaka instituet dit igen, för jag tycker att det är mindre känt i Sverige idag än när institutet instiftades på 20-talet. Dessutom kan man väl säga att det görs idag väldigt intressanta ansträngningar just inom de här perioderna. Den romerska perioden och den senantika perioden är två forskningsfält där det har gjorts väldigt mycket de senaste tio åren, man har omvärderat gamla sanningar och man har försökt sätta igång nya typer av metoder för att få fram sociologiska aspekter av samhället. Det är ett spännande och stort forskningsfält, som också lämpar sig för mer tvärvetenskapliga studier mer än förhistorien. Det man egentligen firar i år är 75-årsminnet av den första arkeologiska kursens inledning. Institutet har alltid präglats av undervisningen, mer än många andra utländska institut i Rom, förklarar Anne Marie Leander Touati. -Instituet är beroende av utbildningsdepartementet, vi har vårt uppdrag från utbildningsdepartementet, och där skiljer sig institutet från många andra i Rom som är kulturinstitut. Vi är inget kulturinstitut utan ett forskninginstitut. Våra kurser och vår undervisning syftar till att föra till forskning. De ligger på en direkt forskningsförberedande eller redan forskande nivå, så de ligger på en hög akademisk nivå och är knutna till att försöka uppmuntra dels svenskars forskning i Italien, men också att uppmuntra förståelsen av ett svenskt material mot det italienska. Det gäller framför allt den konsthistoriska forskningen på institutet, som ju inte är stor i Italien, men där vi försöker visa betydelsen av det italienska arvet mot den svenska konsthistorien. Vad skulle Anne Marie Leander Touati önska sig för julklapp till Svenska instituet i Rom? -Jag tror jag skulle vilja ha två julklappar till institutet om man ser det som forskningsinstitution och som undervisande institution. Jag skulle vilja ha en kurs i epigrafik, där man skulle stödja latinets roll på institutet också i samband med våra historiska projekt. Det skulle vara en verklig guldgruva, för så skulle man kunna få in filologer att arbeta också inom våra stora arkeologiska och konsthistoriska projekt. Dels tror jag att jag skulle vilja ha en möjlighet att ta ner en seniorforskare till institutet som skulle kunna stanna kanske ett år för att förbereda en bok om sitt forskningsområde, en bredare bok av den typ som man ofta kan hitta utgivna på universitetsförlagen i England och Amerika. I Sverige är det nämligen svårt med den universitetsstruktur vi har idag, där det är mycket uppdelat i små kurser som återkommer år efter år. Man har därför svårt som forskare att hinna med att skriva den typen av litteratur, som ändå är den som mest griper en bildad allmänhet och visar vad humaniora egentligen går för. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-08-30
|
