FEBRUARI 2001

 

Kardinal Casoria, trotjänare i Vatikanen

Torsdag 8 februari avled kardinal Giuseppe Casoria, som under femtio år var en trotjänare i Vatikanen. Casoria var 92 år och levde sedan 1983 som pensionär i Syditalien.

Redan 1937 började denne unge präst från Neapeltrakten arbeta som jurist för Vatikanen. 1959 lät reformpåven Johannes XXIII honom börja arbeta med liturgiska frågor på gudstjänstkongregationen. Tio år senare gjorde Paulus VI honom till sekreterare eller andreman på samma kongregation, som då hade den viktiga uppgiften att arbeta med den stora förnyelsen av katolska kyrkans gudjstänstliv i och med att mässan förenklades och översattes till moderna språk. 1973 var det arbetet avslutat och då fick han bli sekreterare på helgonförklaringskongregationen. 1981 flyttade Johannes Paulus II tillbaka honom till gudstjänstkongregationen där han nu blev chef (prefekt) och kardinal, men av hälsoskäl fick han gå i pension två år senare.

Sammanlagt är kardinalerna nu 184 stycken. Då är de 44 nya kardinaler medräknade som påven skall installera 21 januari. Med de 44 nya kardinalerna kommer det att finnas 135 kardinaler med rösträtt - 15 fler än de 120 som påven själv satt som tak i ett påveval - och 49 kardinaler över 80 år som därför inte får rösta. Av de 135 kardinalerna med rösträtt har 125 utnämnts av Johannes Paulus II och 10 av Paulus VI.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-08

 

5 februari 10 år efter jesuitgeneralens död: "Sådan var pater Arrupe"

I hela världen finns det idag drygt 21.000 jesuiter, och därmed är jesuiterna den största manliga orden inom katolska kyrkan. Jesuitordens mest kände ledare efter grundaren, baskern Ignatius av Loyola, var en annan basker, pater Pedro Arrupe, ordensgeneral 1965-1983. 5 februari har det gått tio år sedan Arrupe gick bort efter en lång tids sjukdom.

Arrupe valdes till ordensgeneral 1965, samma år som andra vatikankonciliet avslutades. Hans namn är särskilt förknippat med kamp för rättvisa och mot fattigdom och lidande, inte minst i Latinamerika under 1970-talet under en epok som dominerades av befrielseteologer som Leonardo Boff och Gustavo Gutierrez och den karismatiske fattigbiskopen i Brasilien Helder Camara. 1980 grundade han jesuiternas flyktingorganisation Jesuit refugee service. Hans och jesuiternas sociala engagemang uppskattades inte av alla. Påvarna Johannes Paulus I och Johannes Paulus II varnade jesuiterna för risken att sekulariseras och ägna sig för mycket åt världsliga frågor, och för att överge den trohet mot kyrkan och påven som alltid utmärkt jesuitorden.

1981 drabbas pater Arrupe av en sjukdom som gör honom förlamad. Då vidtar Johannes Paulus II det ovanliga steget att gripa in och själv utnämna en delegat, som styrde orden under några år: den ålderstigne pater Paolo Dezza, som efter ett par års förberedelser 1983 kan sammankalla en generalförsamlig för att välja en ny ordensgeneral: pater Peter-Hans Kolvenbach. Efter en lång tids sjukdom avlider pater Arrupe den 5 februari 1991, för exakt tio år sedan.

Pater Kolvenbach berättar för Vatikanradion att pater Arrupe aldrig var rädd för kritik: "Pater Arrupe var en profet under en tid av stora förändringar och stor förvirring. Han visste att han kunde utsättas för kritik och var inte alls bekymrad över det. När han talade handlade det bara om uppmuntran, om optimism i Herren och om förtroende för Gud, han som är människornas vän och som skriver frälsningens historia tillsammans med oss och för oss. Pater Arrupe påminde med moderna och uppriktiga ord om att ordenslivet är kallat att förverkliga varje ordens grundares vision i fullständig trohet, samtidigt som man måste ha en djärv kreativitet som svarar mot kyrkans och vår tids behov. För allt annat litade pater Arrupe på den Heliga Anden som talade till kyrkan i andra vatikankonciliet. Hans budksap var krävande, för han krävde oss på en uppriktig hjärtats omvändelse. Därför är det kanske inte så konstigt att hans profetiska vittnesbörd stöter på motstånd än idag, eftersom det är så profetiskt, kristallklart och fascinerande."

Jesuiternas nuvarande ordensgeneral berättar att han själv aldrig fick tillfälle att föra några längre samtal med sin berömde föregångare pater Pedro Arrupe. "När jag blev ordensgeneral fick jag tyvärr aldrig tillfälle att samtala med pater Arrupe. Han kunde inte längre tala normalt. Men det var inte nödvändigt att tala med honom. Det räckte att se honom. Allt det han hade sagt till jesuiterna om att vara både kontemplativa och aktiva, om vår sändning som apostlar och om vår trohet mot kyrkan, allt detta var helt naturligt hos honom, en del av honom själv, både när man var i full aktivitet och när han led passivt. Hans budskap kom från en människa som hade låtit sig gripas av Anden, i ett utbrott av kärlek mellan två personer, i ett möte med Kristus från hjärta till hjärta, till Guds majestäts större ära. Han såg helt genomskinlig ut och verkade vara blyg. Men när det handlade om att förnya ordenslivet, tjäna kyrkan och öppna sig för evangeliet uppfylldes han av en stor passion. Det hände också när det handlade om att hjälpa en medbroder eller en man eller en kvinna som råkat i svårigheter. Sådan var pater Arrupe."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-05

 

"Förbered er för Toronto 2002" - påven återvänder till församlingarna

Det var roligt att återvända till församlingarna, utbrast påven Johannes Paulus II söndag 4 februari när han gjorde sitt 291:a besök i en av Roms 330 församlingar. Under jubelåret 2000 gjorde nämligen påven ett uppehåll i sina församlingsbesök för att hinna med de många jubelårsevenemangen. Tidigt på söndagsmorgonen begav sig påven till en nybyggd kyrka långt norr om Rom, nära den plats där kejsar Konstantin år 312 segrade över Maxentius efter att ha sett det kristna korset i en dröm och hört en röst som sade: "I detta tecken skall du segra" - så berättar i alla fall legenden. Flaggviftande barn tog emot Johannes Paulus II framför den moderna förortskyrkan Sant'Alfonso, som invigdes så sent som i oktober 2000 efter att församlingen hade firat mässan i en lagerlokal i tjugo år. Ungdomarna sjöng sången "Emmanuel" från Världsungdomsdagen i Rom i augusti i fjol, och Johannes Paulus II kommenterade att världsungdomsdagen här hade blivit en församlingsungdomsdag och uppmanade ungdomarna att förbereda sig inför nästa världsungdomsdag i Toronto 2002.

Sedan åkte påven i ilfart tillbaka till Vatikanen för att hälsa på pilgrimerna på Petersplatsen från sitt fönster och be middagsbönen "angelus" tillsammans med människorna på det regnvåta torget. Påven sade skämtsamt "Tack för regnet, det behövdes". Han sade att i början av det nya årtusendet är det viktigt att de kristna vågar "Ge sig ut på djupt vatten", och påminde om hur Jesus uppmanade apostlarna att kasta ut näten på djupt vatten (Luk 5:4). Denna berättelse tog påven nyligen som utgångspunkt i ett brev där han sammanfattar sina tankar efter jubelåret (Novo millennio ineunte). "Den stora skatt av nåd som vi fick under hela jubelåret måste vi nu förvandla till konkret handling", sade påven. "Under jubelåret har kyrkan återupplevt Guds människoblivande. Nu är det dags för kyrkan att "ge sig ut på djupt vatten" för att Kristus skall nå fram till alla människor i alla folk."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-05

Påven på kyndelsmässodagen: Ordensfolk gör Jesus levande

Fredag 2 februari sade påven att ordensfolk, det som till vardags kallas munkar och nunnor, har till uppgift att vara ett tecken som blir motsagt och att vara trovärdiga vittnen om Kristi kärlek. Fredag 2 februari firades en mässa i Peterskyrkan på kyndelsmässodagen, då kyrkan firar minnet av när Jesusbarnet bars fram till templet i Jerusalem. Kyndelsmässodagen har i den moderna katolska traditionen blivit en fest för ordensfolk. Mässan inleddes med en stämningsfull ljuständningsrit i den mörklagda Peterskyrkan.

Mässan firades av kardinal Eduardo Martinez Somalo, men påven höll predikan. "Ju mer en vigd människa lever som Kristus, desto mer blir hon eller han ett ‘tecken som blir motsagt', en hälsosam inbjudan att ta ställning till Jesus. Tack vare detta vittne blir Jesus inte bara en historisk person eller ett abstrakt ideal, utan en levande person som man kan ansluta sig till utan att kompromissa," sade Johannes Paulus II.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-03

 

Katolska röster om Sharon

Katolska bedömare i Israel hoppas att landets nye premiärminister Ariel Sharon fortsätter fredsprocessen efter valsegern 6 februari. De har också en del tips om hur fredsprocessen kan ta några steg framåt.

Kristna bedömare betonar att Israels araber blivit synliga genom sitt låga valdeltagande. Bara 60 procent röstade i valet 6 februari. Det var det lägsta valdeltagandet någonsin i Israels historia. Normalt ligger deltagandet över 70 procent. Minst av allt röstade de israeliska araberna: mindre än 20 procent. Pater Elias Chacour på Mar Elias-kollegiet i byn Iblin, säger till CNS: "För en gångs skull har araberna här sagt att de inte låter sig ignoreras. De sänder budskapet att de har fått nog av tomma löften om att överbrygga klyftor och om större jämlikhet."

Nyhetsbyrån Fides, som är knuten till Vatikanens missionsavdelning, har talat med franciskanen pater David Jaeger, som är en av de främsta katolska Mellanösternexperterna. Jaeger är själv israel och är knuten till franciskanernas Custodia, den organisation som ansvarar för många av de bibliska platserna i Israel, Palestina och Jordanien, det område som den kristna traditionen kallar "Heliga landet." Jaeger spelade en viktig roll under författandet av samarbetsavtalet mellan Israel och Heliga stolen.

"Israelerna röstade inte mot Baraks eller Rabins fredspolitik. De röstade mot Baraks misslyckade ledarskap och hans kommunikationsproblem," menar pater Jaeger. "Sharon vet att de flesta israeler vill ha en fred enligt principerna från Oslo och Taba. En regering som överger dessa principer förlorar folkets stöd."

Pater Majdi al-Siryani på det latinska patriarkatet i Jerusalem säger till den amerikanska katolska nyhetsbyrån CNS att både Barak och Sharon är gamla soldater, men att Sharon har större politisk erfarenhet. "Jag tror inte vi kommer att lida mer än vad vi gör nu. Vi lider redan mycket. Men nu kommer världssamfundet åtminstone att ha att göra med någon som de känner bättre." Barak anklagades för att inte ge klara signaler om vart han var på väg i förhandlingarna. "Barak kom direkt från militären. Kanske Sharon kommer att förstå spelets regler."

Pater Jaeger har bestämda åsikter om hur fredsförhandlingarna skall kunna uppnå resultat. För det första måste man bredda fredsförhandlingarna så att de omfattar också grannländerna Syrien, Libanon och Jordanien. "Multilaterala förhandlingar är svårare och mer mödosamma, men de ger säkrare resultat", säger han.

För det andra måste fredsförhandlingarna bygga på internationell rätt: "De bindande resolutionerna från FN.s säkerhetsråd och fjärde Génèvekonventionen från 1949 som värnar om civilbefolkningen under krig och ockupation."

Den viktigaste frågan, menar pater Jaeger, är den som handlar om Jerusalem. "I 20 år har påven sagt att Jerusalem är nyckeln till freden. Den senaste tidens händelser visar att han hade rätt". Efter Jerusalemfrågan kommer de problem som rör israeliska bosättare och palestinska flyktingar. "Enligt internationell rätt är det olagligt att kolonisera ockuperade områden. Men här finns redan 250.000 israeliska nybyggare. Israels regering menar att det inte går att hämta hem dem allihop. Därför föreslår de att man utväxlar territorier. Det låter som en möjlig lösning."

Beträffande flyktingarna är Jaeger inte övertygad om att de måste återvända till Israel. "Förhandlingarna förutsätter en stor internationell ansträngning för att ge flyktingarna hem och gottgörelse. Man vill ge dem en värdig levnadsstandard utan att till varje pris låta dem återvända till Israel. En del kommer att stanna i den nya palestinska staten, andra kommer att flytta till andra arabländer."

Tiden är också viktig. "Sedan maj 1996 har de verkliga förhandlingarna varit få och med långa mellanrum. För att nå fram till en överenskommelse måste man förhandla hela tiden. Delegationerna måste har tillräcklig auktoritet för att fatta definitiva beslut."

Det skulle inte heller skada med nya medlare. "Efter Camp David gav Clinton skulden för misslyckandet åt palestinierna. Det gjorde att palestinierna inte längre litar på fredsförhandlingarna. En medlare måste ha större självdisciplin. Han får inte välja sida." Hittills har Europa lyst med sin frånvaro: I utrikespolitiken försvagas EU av att det är svårt för alla medlemsstater att komma överens." Men pater Jaeger antyder att de största svårigheterna kan ligga hos israelerna och palestininerna själva. "Israelerna måste erkänna det andra folkets rättigheter och inte tro att de gör några ‘eftergifter'. Idag är de bägge folken inte beredda att acceptera freden," säger han.

Till sist hoppas pater Jaeger på en lösning på det provocerande moskébygget framför den kristna Bebådelsekyrkan i Jesu hemstad Nasaret, som ligger i Israel. Moskén byggs av islamiska integralister trots protester inte bara från kristna utan också från många muslimer, inklusive den palestinske ledaren Yassir Arafat. Men Baraks regering valde att gå mot ett domstolsbeslut och tillåta det omstridda moskébygget. "När Sharon var utrikesminister i Netanyahus regering lovade han Vatikanen att hedja moskébygget i Nasaret," påpekar pater Jaeger. "I kyrkliga kretsar hoppas man nu att Sharon håller sitt löfte och annullerar Barakregeringens beslut att bygga en moské framför Bebådelsekyrkan i Nasaret."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-08

Påven firar 1700-årsminnet av Armeniens kristnande och påminner om "massakern" 1915


Söndag 18 februari firade påven 1700-årsminnet av Armeniens kristnande med en armensk liturgi i Peterskyrkan. Armenien var det första land i världen som antog kristendomen redan 301, medan förföljelserna ännu pågick i romarriket. Påven firade mässan tillsammans med patriarken Nerses Bedros XIX, som leder den katolska grenen av de armeniska kristna.

Den katolska delen av den armeniska kyrkan har 350.000 medlemmar. De flesta av landets sju miljoner invånare hör till den självständiga s k apostoliska armeniska kyrkan. Den räknas till de självständiga österländska kyrkor som skildes från resten av kristenheten redan före medeltidens splittring mellan katoliker och ortodoxer.

I ett apostoliskt brev inför 1700-årsfirandet påminner påven om de goda ekumeniska kontakterna med den apostoliska armeniska kyrkan. Dess ledare patriark Vazken I besökte Rom 1970, hans efterträdare Karekin I 1996 och 1999, och den nuvarande patriarken Karekin II besökte påven i fjol tillsammans med den katolske armeniske patriarken.

Troligen kommer de katolska armenierna snart att få ett nytt helgon, berättade den katolske patriarken under en presskonferens i Rom 15 februari. Det är ärkebiskopen av Mardin Ignacio Maloyan, som torterades och dödades under deporteringen av den armeniska befolkningen 1915. Ärkebiskop Mardin bad att få fira mässan tillsammans med 14 andra präster innan han torterades, för att ingen skulle svika sin tro. Patriarken hoppas att saligförklaringen kan äga rum redan under år 2001, under 1700-årsfirandet av Armeniens kristna.

Patriark Nerses Bedros XIX sade också att den armenska kyrkan kräver att man skall inrätta en internationell undersökningskommission för att undersöka den historiska sanningen om den massaker på armenierna som utfördes under det turkiska ottomanska rikets sammanbrott 1915.

Beträffande de dramatiska händelserna 1915 pågår ett diplomatiskt krig om vilket ord som bäst beskriver vad som skedde. Armenien och många armeniska grupper i utlandet kämpar för att ordet "folkmord" skall användas. I januari valde Frankrike att använda ordet folkmord, men 13 februari undvek Frankrikes president Jacques Chirac ordet under en mottagning för Armeniens president Robert Kociarian och talade i stället om det armeniska folkets "martyrium". Turkiets regering, som hoppas att landet skall få bli medlem i EU, avfärdar anklagelserna om folkmord och menar att armenier i exil överdriver antalet offer för massakern. Turkiet påpekar att en mängd människor dödades på bägge sidor i samband med det ottomanska turkiska rikets sammanbrott under första världskriget.

De kristna armenierna i Turkiet är inte glada över att deras lands regering anklagas för folkmord. 13 februari sade ledaren för Turkiets 50.000 armenier patriark Mesrob II att man borde överlämna frågan åt historikerna. "Ingen har rätt att uppträda som beskyddare för de armenier som lever i Turkiet idag. Vi diskuterar våra problem i Ankara, närmare bestämt i Turkiets parlament."

Vatikanen underviker det laddade ordet. I sitt apostoliska brev föredrar påven ordet "massaker" och talar om "den massaker som armenierna utsattes för mellan 1800- och 1900-talet, och som kulminerade i de tragiska händelserna 1915, då det armeniska folket utsattes för oerhörda våldsamheter, vars smärtsamma följder ännu syns i den förskingring som många armenier tvangs till. Det är ett minne som inte får gå förlorat. Flera gånger har mina förgångare hyllat minnet av Armeniens kristna, som förlorade sitt liv under våldsamma omständigheter. Jag har själv velat påminna om de lidanden som ert folk har utsatts för. Det är Kristi mystiska kropps lidanden."

Påven planerar ett besök i Armenien men inget datum har bestämts ännu. Det talas om september.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-17

 

Påven: "Martyriet är en röd tråd i det armeniska folkets historia"


Söndag 18 februari firade påven 1700-årsminnet av att Armenien blev världens första kristna land med en armenisk mässa i Peterskyrkan och ett apostoliskt brev där han hyllar minnet av det armeniska folkets lidande under det ottomanska turkiska rikets sammanbrott i början av 1900-talet, då armenier på flykt spreds till många andra länder.

1915 var kulmen på en period av lidande för det armeniska folket, under vilken Armenien säger att 1,5 miljon människor dödades av den ottomanska turkiska armén. Turkiet förnekar anklagelserna och säger att tusentals människor dog på bägge sidor av kriget mellan Ryssland och Turkiet, men att Armenien överdriver antalet offer. Armenien vill använda ordet "folkmord" om dessa händelser. I ett apostoliskt brev 17 februari för 1700-årsminnet av Armeniens kristnande valde Johannes Paulus II att använda ordet "massaker" och hyllade minnet av de armeniska kristnas martyrium.

"Martyriet löper som en röd tråd genom hela det armeniska folkets historia", sade påven i samband med söndagens middagsbön "angelus". "Flera gånger har det fått betala med svåra lidanden för sin vilja att vara trogen sin kristna identitet, ända fram till de tragiska händelserna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Idag vill jag vörda minnet av det offer som gjorts av de armeniska kristna, som fört med sig evangeliets ljus också i förskingringen för att bevara sitt andliga och kulturella arv."

Armenien var den första stat som antog kristendomen när kung Trdat III proklamerade Armenien som ett kristet land 301, tolv år innan förföljelserna mot de kristna hejdades i romarriket. Idag hör majoriteten av landets befolkning till den självständiga Armeniska apostoliska kyrkan. Den är en av de så kallade österländska kyrkor som skildes från den bysantinska östkyrkan redan före schismen mellan katoliker och ortodoxer 1054. De ekumeniska relationerna mellan Vatikanen och den armeniska apostoliska kyrkan är mycket goda. Påven har flera gånger fått besök av de armenisk-apostoliska patriarkerna, och den nuvarande, Karekin II, har bjudit in påven att besöka landet senare i år.

Det finns också en liten gren av den armeniska kyrkan som står i gemenskap med påven i Rom och alltså räknas som katoliker. På söndagsförmiddagen firade Johannes Paulus II 1700-årsminnet av Armeniens kristnande med en mässa i Peterskyrkan enligt armenisk rit tillsammans med de armeniska katolikernas patriark Nerses Bedros XIX.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-19

Påvens bön för förtroende och respekt i Mellanöstern

Påven bad söndag 18 februari att våldet i Mellanöstern skall vika för ömsesidig respekt och förtroende så att palestinier och israeler kan finna vägen till fred.

"Sorgligt nog förvärras våldet i Mellanöstern," sade Johannes Paulus II i samband med middagsbönen "angelus", som han ledde från sitt fönster mot Petersplatsen. "Fler människoliv offras för hat och hämnd, och freden tycks vara allt avslägsnare. Under de senaste dagarna har våldets spiral blivit allt grymmare. Låt oss be att denna utveckling ersätts av sökande efter ömsesidig förtroende och respekt." Mer än 400 människor har dödats sedan palestinierna inledde det uppror som kallas den nya intifadan i slutet av september i protest mot Israels ockupation av Västbanken och Gazaremsan. Av de dödade var över 300 palestinier, 61 israeler och 13 israeliska araber. Våldsamheterna har ökat sedan Ariel Sharon valdes till premiärminister 6 februari.

I januari varnade den 80-årige påven för att parterna kunde förlora kontrollen över krisen om de inte lärde sig att respektera varandra. Till den diplomatiska kåren vid Heliga stolen sade han att "ingen får vänja sig vid att gerillakrigföring hör till vardagen."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-19

"Korset är Guds biskopsstol i världen"

"Korset är Guds biskopsstol i världen", förklarade påven Johannes Paulus II när han firade den katolska festen "Petrus biskopsstol" 22 februari med en mässa på Petersplatsen under vilken han delade ut kardinalsringen till de 44 nya kardinaler som han kreerade (installerade) dagen innan. "För er kommer det att bli som för både Kristus och Petrus: ert vittnesbörd blir mest verkningsfullt när det präglas av korset," sade Johannes Paulus II till de nya kardinalerna, och fortsatte: "Korset är Guds biskopsstol i världen. Från denna biskopsstol gav Kristus världen sin viktigaste undervisning, den som handlar om att älska varandra som han har älskat oss (jfr Joh 13:34) ända till den yttersta självuppgivelsen."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-22

 

 

Kardinalerna påvens medarbetare för enhet

Påven räknar med de 44 nya kardinalernas hjälp i strävan efter full och synlig kristen enhet och efter en utformning av petrustjänsten som kan accepteras av en återförenad kristenhet i början av det tredje kristna årtusendet. Det sade Johannes Paulus II på torsdagsförmiddagen, när han delade ut kardinalsringen till de 44 nya kardinalerna under en stillsam och elegant mässa på Petersplatsen för den katolska festen "Petrus biskopsstol".

"Försynen låter oss och hela kardinalskollegiet fira festen ‘Petrus biskopsstol' tillsammans. Det är med ett vältaligt tecken på enhet som vi inleder tiden efter jubelåret. Det är ett tecken som inbjuder oss att reflektera över petersuppdraget, som er funktion som kardinaler är särskilt knuten till," sade påven. "Jag kallar er till att stå Petrus stol nära i dess särskilda tjänst för enheten."

"‘Såsom biskop i Rom är jag väl medveten om att Kristus ivrigt önskar den fullständiga och synliga gemenskapen mellan alla de samfund där Anden verkar tack vare Guds trofasthet' (Ut unum sint 95). Både kardinalskollegiet som helhet och de enskilda kardinalerna kan och skall bidra till detta allt överskuggande syfte. De är nämligen den romerske biskopens främsta medhjälpare i enhetens tjänst. Deras röda dräkt påminner om martyrernas blod, särskilt Petrus och Paulus, vars yttersta vittnesbörd är grunden för den romerska kyrkans kallelse och universella uppdrag."

"Petrustjänsten, enhetens synliga princip, är en svårighet för andra kyrkor och samfund (jfr Ut unum sint 88). Men under det första kristna årtusendet utövade biskopen av Rom sitt primat utan att möta motstånd i väst- eller östkyrkan. Idag vill jag be tillsammans med er till Herren för att det nya årtusendet snart skall övervinna denna situation och återupprätta den fulla gemenskapen. Må den Heliga Anden ge alla troende ljus och den kraft som behövs för att förverkliga Herrens glödande längtan. Jag ber er att hjälpa mig och att samarbeta på alla sätt i detta stora uppdrag."

"Kardinalsringen är en symbol för det särskilda bandet som förenar er med den apostoliska stolen. I det stora hav som öppnar sig framför kyrkans lilla skepp räknar jag med er hjälp för att styra henne i sanning och kärlek, för att hon skall övervinna världens stormar och bli ett allt mer verkningsfullt tecken och redskap för hela mänsklighetens enhet (jfr Lumen gentium 1)."

Kyrkornas världsråd, den anglikanska kyrkan och den armeniska kyrkan i USA hade sänt sina representanter till mässan. Bland de nya kardinaler som är särskilt engagerade i ekumeniken kan man nämna Walter Kasper, sekreterare för Vatikanens råd för kristen enhet och trolig efterträdare till rådets ordförande kardinal Edward Cassidy, de tyska biskoparnas ledare Karl Lehmann, och den ukrainska grekisk-katolska kyrkans ledare Lybomur Husar. Kardinal Husar är särskilt ekumeniskt aktuell just nu, eftersom han arbetar febrilt för att förbereda påvens besök i Ukraina i juni, som är en utmaning för katolska kyrkan relationer till de olika delarna av Ukrainas splittrade ortodoxa kyrka och till den rysk-ortodoxa kyrkan.

Torsdagens mässa var betydligt mer sober än onsdagens folkfest på Petersplatsen, då påven delade ut kardinalernas röda hattar, och onsdagseftermiddagens traditonella "öppet hus" i Vatikanens olika palats och salar, då tusentals människor strömmade runt för att hälsa på "sina" kardinaler. Det är enda tillfället då man kan besöka flera olika salar i påvepalatset och i Vatikanen utan biljett.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-22

 

 

Påven till de nya kardinalerna: kasta näten i djupt vatten

"I vår tid hungrar människor efter större andligt djup. Nu är det dags för oss att kasta våra nät på djupt vatten." Det sade påven Johannes Paulus II när han 23 februari tog emot de 44 nya kardinalerna tillsammans med 5000 vänner och släktingar i Vatikanens audienshall. "Början på det nya årtusendet ger oss ett tillfälle att förnya vår engagemang för det uppdrag som har anförtrotts oss", fortsatte påven.

Onsdag till fredag firades olika ceremonier i samband med installationen av de 44 nya kardinalerna i en feststämning som förde tanken tillbaka till det gångna jubelårets folkfester. Kardinalerna var från början helt enkelt Roms 25 kyrkoherdar, som 1059 fick i uppdrag att välja den nye påven. Om man vill kan man därför se en röd tråd som förenar kardinalsceremonierna och påvens 292:a besök i en av Roms 330 församlingar, som äger rum på söndag.

Onsdag 28 februari inleder påven fastan med askonsdagens traditionella botriter i dominikanordens kyrka Santa Sabina.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-24

 

Den irakiske patriarken: "Sanktionerna är meningslösa"

Den kaldeiske patriarken Raphael Bidawid säger att sanktionerna mot Irak är meningslösa och att flygräderna bara stärker Saddam Husseins popularitet och hatet mot Usa och Storbritannien. "Västvärlden förstår inte att araber kan avstå från allt men inte från sin värdighet", säger han till nyhetsbyrån Fides.

USA och Storbritannien har inga planer på att avskaffa sanktionerna men vill samarbeta för att göra de internationella sanktionerna mot Irak mer effektiva. Det sade fredag 23 februari USA:s president George W. Bush på en presskonferens tillsammns med Storbritanniens premiärminister Tony Blair.

Patriark Bidawid fördömer USA:s och Storbritanniens användande av våld i flygräderna mot militära mål som också drabbar Iraks civilbefolkning. "Också vi irakier har rätt till liv och värdighet," säger han till Vatikanens missionsnyhetsbyrå Fides. "Vatikanen, Italien, Frankrike och Ryssland har kritiserat användandet av våld. Vi, kyrkan i Baghdad, fördömer dessa aggressiva handlingar." USA och Storbritannien fortsätter att kontrollera nofly-zonerna i norra Irak trots att de inte har något FN-mandat för att göra det. 16 och 22 februari började flygräderna igen. Räderna skall ha haft militära mål, men dödade två och skadade 20 människor. Under de senaste tre åren har räderna dödat 323 och skadat omkring tusen människor.

Patriarken Raphael Bidawid leder den katolska kyrkan av kaldeisk rit i Irak. De kristna utgör en av Iraks 20 miljoner invånare. Av de kristna hör 80% till den katolska kyrkan av kaldeisk rit. Bidawid menar att USA och Storbritannien riskerar att få hela arabvärlden mot sig. "Jag är rädd för att om USA och Storbritannien fortsätter så här kommer hela Mellanöstern att börja brinna igen. Det ökande våldet från USA och Storbritannien kan leda Irak till vedergällning och desperat förstörelse. Hela arabvärlden håller nu på att reagera mot amerikaner och engelsmän. (...) Vårt folk är allt mer förkrossat och blir allt mer fientligt mot amerikaner och engelsmän. Ju mer folket behandlas illa, desto mer hyllar de presidenten Saddam."

Allt tyder på att USA är medveten om kritiken. På lördagen inledde USA:s utrikesminister Colin Powell ett tre dagar långt besök i Mellanöstern för att lyssna på arabledarnas förslag till strategi gentemot Irak. Syftet är att fortsätta hindra Irak från att tillverka massförstörelsevapen och samtidigt lindra sanktionernas följder för civilbefolkningen.

"Sanktionerna har inte uppnåt något resultat", kommenterar Bidawid. "Det erkänner amerikanerna också. Iraks regering klarar av att dela ut förnödenheter som ris, socker, olja och te. Ju hårdare sanktionerna blir, desto generösare blir regeringen. Fattigdomen fortsätter att vara ett stort problem. En kyckling kostar en halv månadslön. Folk förväntar sig hjälp från sina släktingar utomlands. Men det är bättre nu än för några år sedan. Nu delar regeringen ut en del mediciner också. Sanktionerna är meningslösa. Västvärlden förstår inte att araber kan avstå från allt men inte från sin värdighet. Om man rör vid hans värdighet blir han som ett retat lejon."

Patriark Bidawid berättar att han har goda kontakter med USA:s katolska biskopar. Om en eller två månader kommer en delegation från USA:s katolska biskopar till Baghdad. I juli i fjol besökte Bidawid och några sunni- och shiamuslimska ledare USA och kyrkornas världsråd. "Det var mycket uppmuntrande," kommenterar han. "De vill att sanktionerna skall upphöra och kommer att utöva påtryckningar på sina regeringar."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-24

"Jubelåret har gett kyrkan en ny andlig kraft"

Jubelåret har gett kyrkan en ny andlig kraft. Det sade påven Johannes Paulus II i samband med söndagens angelusbön, som han ledde från sitt fönster mot Peterplatsen. "Det kristna folket har rörts av en vind av nytt hopp. Under jubelåret och under den tid som följt har kyrkan sett framåt. Hon vill ‘ge sig ut på djupt vatten', stärkt av den nya andliga kraft som uppstått i henne genom jubelårets upplevelser. Denna nya kraft förstärker och berikar kyrkans grundläggande genetiska kod: en, helig, katolsk och apostolisk. De nya kardinalerna visar på kyrkans enhet kring Petrus efterträdare och visar att den är katolsk, dvs allt omfattande, eftersom de nya kardinalerna kommer från alla världsdelar."

"Men hur kan kyrkan vara trogen sitt uppdrag när den dominerande kulturen ofta går rakt emot evangeliet?", frågade sig påven. "Det viktiga är att betrakta Herrens ansikte. ... Om man inte längre lyssnar till Guds ord, om bönen och den inre kontakten med Herren mattas av, då är det lätt att falla ned i en steril aktivitet."

Några reportrar kommenterade att påven såg trött ut och tycktes brottas med en förkylning. Tidigare på dagen gjorde han sitt 292:a besök i en av Roms 330 församlingar. "Natività di Maria" hette församlingen i Roms sydvästra förorter. Som många andra förortsförsamlingar i Rom håller den till i en nybyggd kyrka efter att under många år ha firat mässan i ett garage.

Påvens nästa viktiga offentliga framträdande är när han på onsdag beger sig till dominikanordens kyrka Santa Sabina för att fira askonsdagens botriter som inleder fastetidens andliga förberedelse för påsken, som i år infaller 15 april. I början av maj är det så dags för Johannes Paulus II:s första utlandsresa i år: en vallfärd i aposteln Paulus spår till Syrien och Malta.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-26

 

Kardinalsmöte i Vatikanen 21-24 maj

Påven sammankallar alla världens kardinaler till Vatikanen 21 till 24 maj för att diskutera kyrkans framtid i det tredje kristna årtusendet. Det bekräftade Vatikanens presstalesman Joaquin Navarro Valls på måndagen.

Mötet, som är ett extraordinärt koncistorium, är det första kardinalsmötet sedan 1994, då kardinalerna sammankallades för att diskutera påvens planer för katolska kyrkans andliga förberedelse inför jubelåret 2000. Alla kardinalerna var då inte överens med Johannes Paulus II om att katolska kyrkan borde be om förlåtelse för försyndelser som begåtts av katoliker genom historien. Nu vill påven diskutera de frågor han i januari tog upp i sitt brev "I början av det nya årtusendet". Bland de många aktuella frågorna kan man nämna biskoparnas roll i kyrkan, vilket är en av de mest omdiskuterade frågorna i katolska kyrkan efter andra vatikankonciliet.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-26

Påvens fastebudskap: förlåtelse är enda vägen till fred

Den enda vägen till fred är förlåtelse, och det gäller både enskilda och folk. Det skriver påven Johannes Paulus II i sitt budskap inför fastan, som presenterades i Vatikanen fredag 9 februari.

Påven skriver: "Det är inte lätt att omvända sig till förlåtelse och försoning. Det kan vara svårt att försonas när man själv bär en del av skulden. Om det är den andre som bär skulden kan försoning framstå som en orimlig förödmjukelse. För att ta steget behövs en inre omvändelse. Man måste våga lyda Jesus och vara ödmjuk. Han talar klartext: också den som är offer måste söka försoning (jfr Matt 5:23-24). En kristen måste skapa fred också om man känner att man har behandlats orättvist och misshandlats. Herren gjorde själv på det sättet. Han förväntar sig att en lärjunge följer honom för att hjälpa till att rädda sina syskon. I vår tid behövs förlåtelse för att förnya samhället och stärka freden i världen. Kyrkan vet att hon kommer med något nytt när hon förkunnar förlåtelse och kärlek till fienderna. Det är ett nytt sätt att förhålla sig till andra. Det är mödosamt men hoppingivande."

I år börjar fastan 28 februari. Fastan inleds på askonsdagen och är en period av bot och omvändelse som förberedelse för det kristna påskfirandet.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-10

Vatikanradion 70 år: "Vårt budskap är större än vi själva"

Vatikanradion invigdes 12 februari 1931 av Pius XI. Två år tidigare hade han gett Guglielmo Marconi i uppdrag att skapa en radiosändare inne på den nyskapade Vatikanstatens område. Dess förste chef blev jesuiten Giuseppe Gianfranceschi, som var fysiker och matematiker. Ett av radions första stående inslag var en vetenskaplig bulletin på latin från Påvliga vetenskapsakademin: "Scientiarum Nuncius Radiophonicus". Pius XI inledde sändningarna med en hälsning på latin.

Idag, 70 år senare, produceras en stor del av Vatikanradions program med hjälp av datorer, även om de gamla rullbanden fortfarande används i vissa steg av arbetet. Allt större del av det tekniska arbetet utförs idag av journalisterna, och teknikerna blir allt mer ett slags lärare och konsulter. Vatikanradions hemsida expanderar och sprider idag både nyhetstexter och ljudfiler. "Den tekniska utvecklingen gör att radions möjligheter ökar. Nu kan radion bli interaktiv, en tvåvägskommunikation, vilket våra föregångare bara kunde drömma om," säger radions generaldirektör pater Pasquale Borgomeo.

Vatikanradion kostar Vatikanen över 190 miljoner kronor. Det är en av Vatikanens största utgifter.

Idag kan man lyssna på Vatikanradion på kortvåg, mellanvåg, satellit och internet. I många länder återutsänds delar av Vatikanradions program av lokala FM-kanaler: 300 i Latinamerika, 287 i Europa, särskilt Frankrike och Polen. Programmens innehåll varierar: nyheter, fördjupningsinslag, liturgi, musik, direktsändningar av påveevenemang, särskilt påvens resor.

Det är språken som är Vatikanradions styrka med 40 språkavdelningar och över 200 journalister från 58 länder, de flesta lekmän. De flesta program är inte längre än 20 minuter. Längst är de som sänds till Kina och Vietnam på grund av den bristande religionsfriheten i dessa länder: de får hela 45 minuter om dagen, och innehåller stora inslag av trosundervisning och liturgi.

Vatikanradion ligger inte inne i Vatikanstaten utan på italiensk mark i början av paradgatan Via della Conciliazione, som går från floden Tibern upp till Petersplatsen. Huset heter Palazzo Pio och är uppkallat efter påven Pius XII, som lät bygga det till jubelåret 1950. Här har Vatikanradion hållit till sedan 1970. Här finns 40 olika språkredaktioner och 23 studior, samt ett särskilt radiokapell vigt till ärkeängeln Gabriel för de dagliga direktsändningarna av mässan på morgonen och rosenkransbönen på kvällen. Varje vecka sänds söndagsmässan härifrån till de länder där det råder svår brist på katolska kyrkor: Ukraina, Kina och Mellanöstern.

Satellitsändningarna reläas från två parabolantenner inne i Vatikanstaten, där Vatikanradion ännu har kvar sin första byggnad i ett gammalt observatorium (Palazzina Leone XIII). Sändningarna på kort- och mellanvåg sker från ett antennområde norr om Rom som heter Santa Maria di Galeria och invigdes 1957 av Pius XII. 1970 invigde statssekreteraren kardinal Villot radions nuvarande lokaler i Palazzo Pio.

Vatikanradions program fick en ny impuls under jubelåret 1975 och sedan genom Johannes Paulus II:s många utlandsresor. Resorna är till en del faktiskt organiserade av Vatikanradion. Från 1982 till i år organiserades de nämligen av Vatikanradions förre generaldirektör pater Roberto Tucci, som påven i januari avtackade genom att utnämna honom till kardinal. När påven besökte Vatikanradions lokaler i Palazzo Pio 1980 erkände påven att han hade stulit pater Tucci från Vatikanradion och medgav att han beundrade honom.

Både teknikens utveckling och samhällets förändring gör att Vatikanradions verksamhet hela tiden anpassas efter lyssnarnas förutsättningar, miljö och intressen. Men budskapet är det samma, förklarar generaldirektören pater Borgomeo. "Vi har ett budskap som är större än vi själva. Varje dag måste vi med passion och alla våra krafter söka efter nya möjligheter för att göra budskapet mer verkningsfullt. Det hör till kyrkans väsen att evangelisera, och vi står i kyrkans tjänst."

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-02-12

 

PÅVENS BUDSKAP INFÖR 16 VÄRLDSUNGDOMSDAGEN


15 februari offentliggjordes påvens budskap inför årets världsungdomsdag, den 16:e sedan den första firades i Rom 1985. Vart annat år firas världsungdomsdagen med ett internationellt ungdomsmöte med påven, senast i Rom i augusti i fjol. Vart annat år firas världsungdomsdagen lokalt, normalt på palmsöndagen.

Johannes Paulus II förklarar för de unga vad Jesus menar med orden "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig" (Luk 9:23). Påven skriver:

Det handlar om ett radikalt val där man inte får dröja eller tänka om. Det är ett hårt krav som skrämde lärjungarna och som genom århundraden har hindrat många män och kvinnor från att följa Kristus. Men detta radikala val har också burit underbar frukt i form av helighet och martyrium, som gläder kyrkans vandring i tiden. Än idag låter dessa ord som en skandal och som vansinne (jfr 1 Kor 1:22-25). Och ändå är det dessa ord vi måste brottas med. Lärjungen, som vill följa Kristus, måste gå samma väg som Gud drog upp för sin son. Det finns inte två vägar, utan en enda: den som mästaren gick. Lärjungen får inte hitta på en annan.

Jesus går före de sina och ber var och en att göra som han har gjort. Han säger: Jag har inte kommit för att betjänas utan för att tjäna. Den som vill vara som jag måste bli allas tjänare. Jag kom till er som en som inte äger någonting. Så kan jag begära av er att ni skall lämna alla slags rikedomar som hindrar er från att komma in i himmelriket. Jag accepterar att bli motsagd, att avvisas av majoriteten i mitt eget folk. Jag kan begära av er att också ni skall acceptera att bli motsagda och motarbetade från alla håll.

Jesus ber oss alltså att modigt välja hans väg, och framför allt att välja den "i hjärtat". Många yttre omständigheter beror inte på oss. Men det beror på oss om vi vill lyda Fadern som han, och om vi är beredda att acceptera helt och fullt det projekt som han har för var och en.

Att "förneka sig själv" betyder att man avstår från sin eget projekt, som ofta är begränsat och småaktigt, för att ta emot Guds projekt. Detta är omvändelsen, som är oundgänglig för det kristna livet, och som gjorde att aposteln Paulus sade: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig". (Gal 2:20). Jesus begär inte att man skall avstå från att leva. Han ber att man skall ta emot ett nytt och fullt liv som bara han kan ge.

Människan bär på en tendens att tänka på sig själv, att sätta sig själv i mitten som mått för allt. Den som följer Kristus vägrar att bara se till sig själv, att bara tänka på de egna fördelarna. Om livet i Herrens efterföljd får högsta prioritet, då får allt annat sin rätta plats. Den som bara satsar på jordiska ägodelar blir en förlorare. Han eller hon kommer att dö mitt bland en massa ägodelar men utan att ha levat (jfr Luk 12:13-21). Det handlar om att välja mellan att vara och att ha, mellan ett fullt liv och en tom existens, mellan sanning och lögn.

En kristen söker inte efter lidandet för lidandets egen skull. En kristen söker efter kärlek. Att ta emot korset är ett tecken på kärlek och på fullständig utgivelse. Att bära det i Kristi spår betyder att man förenas med honom när man ger det största tänkbara provet på kärlek. Livets väg, den där man lever som Jesus, blir en väg av tro och omvändelse. Korsets väg. Det är en väg som gör att man anförtror sig åt honom och åt hans frälsande plan, att man tror att han dog för att visa Guds kärlek till varje människa. Korsets väg är räddningens väg mitt i ett splittrat, förvirrat och motsägelsefyllt samhälle. Korsets väg är lyckan att följa Kristus hela vägen i vardagens ofta dramatiska omständigheter. Det är en väg som inte fruktar misslyckanden, svårigheter och ensamhet, för den fyller människans hjärta med Jesu närvaro. Det är en väg av fred, av självbehärskning, av hjärtats djupa glädje.

Kära unga, ni skall inte tycka att det är konstigt om påven än en gång i början av det tredje årtusendet visar er korset som en väg till liv och lycka. Kyrkan har alltid trott och bekänt att det bara är i Kristi kors som det finns räddning. Därför skall ni inte vara rädda att gå den väg som Herren har gått före er. Sätt er ungdoms prägel av hopp och entusiasm på det tredje årtusendet. Om ni låter Guds nåd verka i er, om ni inte sviker ert dagliga engagemang, kommer ni att göra det nya århundradet till en bättre tid för alla.

(Texten är förkortad)