|
MAJ 2001
Påven ber om förlåtelse för fjärde korståget, Christodoulos applåderar På besök i Athen på fredagen bad påven Gud förlåta katolikernas synder mot ortodoxerna och särskilt det fjärde korståget, som 1204 plundrade Konstantinopel i stället för att befria det heliga landet. Athens grekisk-ortodoxe ärkebiskop applåderade och åkte på lördagen till patriarken i Moskva. Under ett möte i Athen med Athens grekisk-ortodoxe ärkebiskop Christodoulos gjorde påven den bön om förlåtelse som den grekisk-ortodoxa kyrkan länge har efterlyst. "Vi behöver en befriande process av renande av minnet," sade påven. "Må Herren ge oss den förlåtelse vi ber honom om för de tillfällen i det förflutna och idag när söner och döttrar till den katolska kyrkan har syndat i gärning och underlåtelse mot sina ortodoxa syskon." Christodoulos applåderade påvens ord, som nog kan räknas som den viktigaste händelsen under påvens besök i Grekland. "Somliga minnen är särskilt smärtsamma, fortsatte påven, "och somliga händelser i ett avlägset förflutet har lämnat djupa sår i människornas sinne och hjärtan som varar än idag. Jag tänker på den katastrofala plundringen av Konstantinopel, som så länge hade varit kristenhetens bastion österut. Det är tragiskt att angriparna hade gett sig ut för att säkra de kristnas tillgång till det heliga landet och i stället vände sig mot sina egna syskon i tron. Att angriparna var latinska kristyna fyller katoliker med djupt beklagande. Här ser vi det ondskas mysterium, mysterium iniquitatis, som verkar i människans hjärta. Gud ensam har rätt att döma, och därför överlämnar det förflutnas tunga börda till hans oändliga barmhärtighet och bönfaller honom att hela de sår som ännu skapar lidande i det grekiska folkets ande. Vi måste arbeta tillsammans för detta helande om det Europa som nu träder fram skall kunna vara troget sin identitet, som inte går att skilja från den kristna humanism som öst och väst har gemensam." Påvens bön om förlåtelse gjorde tydligen intryck på de grekisk-ortodoxa kyrkoledarna, som senare på fredagen återgäldade visiten på nuntiaturen i Athen. Långt från alla tv-kameror bad de då Fader vår tillsammans med påven, trots att de sagt före påvens besök att de inte ville be tillsammans med påven. På lördagen åkte Athens grekisk-ortodoxe ärkebiskop Christodoulos direkt till Moskva för att träffa den rysk-ortodoxe patriarken Alexij II, som ännu vägrar träffa Johannes Paulus II. Många hoppas att påvens vallfärd till Grekland kan öppna dörren till en resa till Moskva och världens största ortodoxa land. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-05 Påven och Christodoulos vid Areopagen vill "bevara Europas kristna själ intakt" Johannes Paulus II:s besök i Grekland 4-5 maj var egentligen en del av sista etappen av påvens vallfärder i Bibelns spår, som han påbörjade under jubelåret 2000. På fredagseftermiddagen besökte han därför Areopagen, den lilla kulle bredvid Akropolis där aposteln Paulus försökte presentera det kristna budskapet för den tidens greker. Platsen has om hand av den grekisk-ortodoxa kyrkan, och påven fick sällskap dit av den grkeisk-ortodoxe ärkebiskopen Christodoulos. Vid Areopagen lästes en gemensam förklaring på grekiska och latin om hur Johannes Paulus II och Chrostoulos ser på det nya Europa som växer fram. "Vi gläder oss över EU:s framgång och utveckling," skriver Johannes Paulus II och Christodoulos. "Dess grundare hade rätt när de ville ena den europeiska kontinenten i en enda civil enhet utan att de enskilda folken för den skull skall förlora sitt nationella medvetande, sina traditioner och sin identitet. Den tendens som nu träder fram att förvandla en del länder till sekulariserade länder utan någon hänvisning till religionen är ett steg tillbaka. Det är att förneka ens eget andliga arv.... Vi skall göra vad vi kan för att Europas kristna rötter och själ skall bevaras intakt." På lördagförmiddagen ägnade sig påven åt den lilla skaran katoliker som lever i Grekland med en mässa inför 15.000 katoliker i en sporthall norr om Athen. Den lilla skaran hälsade påven med översvallande glädje vid ankomsten till sporthallen, som skall användas under de olympiska spelen 2004. Den rymmer 18.000 men hade många tomma platser, trots att stora grupper kommit från andra länder. I Grekland fanns det inga förutsättningar för att samla några folkhav. Den katolska kyrkan i Grekland består av högst 60.000 grekiska katoliker och 250.000 invandrade. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-05 Påven i Syrien: "Verklig fred förutsätter förståelse och respekt" Fred i Mellanöstern var påven Johannes Paulus II:s första tanke när han vid ettiden på lördagen gick ned för trappan från planet som fört honom till den syriska huvudstaden Damaskus' internationella flygplats. Syriens unge president Bashar Assad tog emot påven tillsammans med hundratals skolbarn, både muslimska och kristna. I sitt tal på flygplatsen markerade påven tydligt att det nu är fredsprocessen som står i blickpunkten, även om han egentligen är ute på en biblisk vallfärd i aposteln Paulus spår som på fredagen förde honom till Athen och till en historisk bön om förlåtelse för katolikernas synder mot ortodoxer under det fjärde korståget 1204. "Det är hög tid att återvända till den internationella rättens principer: man får inte erövra territorier med våld, varje folk har rätt att bestämma över sig själv, man måste respektera FN.s resolutioner och Génèvekonventionerna," sade den snart 81-årige Johannes Paulus II. Men det som behövs mest av allt är en ny inställning, betonade han: "Vi vet alla att verklig fred inte kan uppnås utan en ny inställning av förståelse och respekt mellan folken i Mellanöstern och mellan medlemmarna av de tre religionerna som räknar sitt ursprung från Abraham." Det korta besöket i Athen 4 och 5 maj handlade om att bryta igenom en tjock is i förhållandet till den grekisk-ortodoxa kyrkan, som hittills har haft en mer skeptisk inställning till katolska kyrkans strävan efter ekumenik än andra ortodoxa kyrkor. I Syrien är det annorlunda: i detta övervägande muslimska land lever många olika kristna kyrkor sida vid sida och är vana vid att samarbeta. Ett tecken på det är att två ortodoxa patriarker ingår i vad som kallas påvens följe, vilket betyder att de genomför hela resan tillsammans med Johannes Paulus II. En av dem är Syriens grekisk-ortodoxe patriark Ignace Hazim, som också är ordförande för Kyrkornas världsråd och alltså har en klart ekumenisk profil. Det annorlunda ekumeniska klimatet i Syrien framgår också av att påvens program inleddes på lördagskvällen med ett ekumeniskt möte i en ortodox kyrka innan påven besökt någon katolsk kyrka. På måndag skall påven besöka Golanhöjderna och be för freden. På tisdag åker han vidare i aposteln Paulus fotspår till Malta och återvänder till Vatikanen onsdag 9 maj. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-05
Påven besöker moské i Damaskus På söndagen 6 maj blev Johannes Paulus II den förste påve som någonsin besökt en moské. I den stora Umayyadmoskén i Syriens huvudstad Damaskus vädjade han till kristna och muslimer att förlåta varandra. Påven togs emot med stor hjärtlighet av stormuftin Ahmed Kaftaro och tog av sig skorna för att i stället ta på sig ett par vita tofflor för att gå in i moskén, som byggdes på platsen för Damaskus gamla domkyrka, som förstördes på 700-talet. Den snart 81-årige Johannes Paulus II såg trött ut och snavade ett par gånger i mattorna på moskéns golv. Inne i moskén stannade påven upp i tyst bön inför vad som enligt traditionen är Johannes Döparens huvud. Johannes räknas som profet också av islam. "För alla gånger som muslimer och kristna har försyndat sig mot varanddra måste vi be om den allsmäktiges förlåtelse och erbjuda varandra förlåtese. Jesus lär oss att vi måste förlåta andra synder om Gud förlåter våra," sade påven till de muslimska ledarna. "Både muslimer och kristna fäster stor vikt vid sina böneplatser som oaser där de möter den barmhärtige Guden på resan till det eviga livet, och där de möter sina bröder och systrar i tron. Vilken identitet får unga kristna och muslimer lära sig i våra kyrkor och moskéer? Jag hoppas att muslimska och kristna religiösa ledare och lärare undervisar om våra bägge religioner som gemenskaper i en respektfull dialog, aldrig som gemenskaper i konflikt. Det är av avgörande betydelse att unga människor får lära sig att respektera och förstå andra, så att de inte förleds till att missbruka religionen för att främja eller rättfärdiga hat och våld. ... Jag hoppas att vårt möte idag i Umayyad-moskén är ett tecken på vår vilja att främja interreligiös dialog mellan katolska kyrkan och islam." "Om vi förstår varandra bättre leder till säkert på ett praktiskt plan till att våra bägge religioner presenteras på ett nytt sätt: inte som två religioner som står mot varandra, utan i partnerskap för den mänskliga familjens bästa." Vatikanens talesman Joaquin Navarro-Valls sade att påven betraktar moskébesöket som en av hödjpunkterna under sina snart 23 år som påve. "Detta är ett historiskt ögonblick. Islam och kristendom möts", sade Syriens statliga tv. De kristna utgör 2,4 miljoner av Syriens 17 miljoner invånare. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-07 Påven på Golanhöjderna: "Salam, Salam" "Barmhärtige Fader, må alla troende finna modet att förlåta varandra, så att det förlutnas sår kan helas", sade påven på måndagen 7 maj i en syrisk stad på Golanhöjderna som förstördes av den israeliska armén 1974. Påven Johannes Paulus II bad på måndagen för freden i Mellanöstern i en ortodox kyrka i den övergivna syriska staden Quneitra på Golanhöjderna, som är en av Mellanösterns mest omstridda platser. Israel erövrade Quneitra 1967 och förstörde staden efter att ha avlägsnat dess befolkning. 1974 lämnade Israel tillbaka staden till Syrien i enlighet med FN:s resolutioner. Syrien valde att inte bygga upp staden igen utan att låta den stå som ett monument. Israel ockuperar fortfarande västra sidan av Golanhöjderna. Sedan 1974 finns det österrikiska och polska fredsbevarande FN-styrkor i staden. Vid påvens ankomst till den övergivna staden viftade de 5000 församlade med Vatikanens gulvita flagga och Syriens svarta, vita och röda, men man kunde också skymta Hezbollahs flagga med en knuten näve som håller en kulspruta. Påven vattnade och välsignade ett symboliskt olivträd som skall planteras i "vänskapens trädgård" i Quneitra. Därefter gick han in i den svårt skadade ortodoxa kyrkan och föll på knä i tystnad. Efter en stund läste påven sin bön för freden: "Himlens och jordens Herre, du som har skapat mänskligheten som en enda familj, vi ber för anhängarna av alla religioner. Må de söka din vilja i bön och hjärtats renhet. Må de tillbe dig och vörda ditt heliga namn. Låt dem i dig finna styrkan för att komma över fruktan och misstänksamhet, för att växa i vänskap och leva tillsammans i harmoni. Barmhärtige Fader, må alla troende finna modet att förlåta varandra, så att det förflutnas sår kan helas, och inte bli en ursäkt för nytt lidande i framtiden. Må detta hända framför allt i det heliga landet, detta land som du har välsignat med många tecken från din Försyn, och där du har uppenbarat att du är kärlekens Gud. Salam! Salam! Salam! Amen!" Efter fredsbönen vände sig påven till de FN-soldater som finns i Quneitra. "Ni är här som ett tecken på att världssamfundet vill bidra till att harmoni en dag skall råda mellan folk, kulturer och religioner i Mellanöstern." Tidigare på måndagsförmiddagen hade påven besökt en minnesplats för aposteln Paulus i Damaskus. Gatorna var överfulla med människor i detta kristna kvarter, ett av de fattigaste i Damaskus. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-07
Påvens talesman: "Kan någon förklara för påven vad weekend är?" Efter påvens resa i Grekland, Syrien och Malta 4-9 maj sade Vatikanens presstalesman Joaquin Navarro-Valls till italiensk radio: "Jag hoppas någon lyckas bättre än jag med att förklara för påven vad week-end betyder: att man arbetar intensivt hela veckan och sedan är ledig. Jag menar inte att man inte skall göra någonting, men man kan ju läsa och vila sig litet. istället skriver han in församlingsbesök i sin kalender. Han förstår inte eller vill inte förstå vad week-end är för något." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-11 Signum: bara religion grund för etik? Ett svar på frågan varför man aldrig får kränka, tortera eller döda oskyldigt liv får man endast i och av religionen, sade den katolske teologen Hans Küng. Hans påstående citeras i en ledartikel om grunden för en hållbar etik i den katolska kulturtidskriften Signums tredje nummer för i år, undertecknad av etikexperten jesuitpater Erwin Bischofberger. Bischofberger påpekar att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna röstades igenom som ett slags reaktion mot erfarenheterna av kränkningar under andra världskriget: Bischofberger kallar det en "kontrasterfarenhet." På samma sätt antogs för tolv år sedan FN:s konvention om barnens rättigheter "efter ett omfattande utnyttjande av barn för salvarbete, prostitution, i krig och en ovärdig tillvaro som flyktingar." Men, påpekar Bischofberger, "under de senaste två årtiondena har filosofer, sammhällsforskare och politiker både utomlands och här hemma systematiskt börjat ifrågasätta FN:s allmänna förklaring om allas mänskliga rättigheter." Nu handlar det inte om krig mellan europeiska stater. "Det subtila våldet pågår på undanskymda kliniker och sjukhem, på välutrustade laboratorier och inte på öppna slagsfält. Övergreppen legitimeras av filosofer, kulturjournalister, forskningskommittéer och statsråd. Vissa filosofer blir kända just genom deras illa grundade mening att man ‘understundom skall dräpa'". Bischofberger påminner om teologen Hans Küng, som menade att "människor utan religion inte kan ge skäl för absolutheten och universaliteten i det moraliska kravet." Förfataren och presidenten Vaclav Havel åter å sin sida frågan stå öppen om mänsklig ickereligiös kunskap kan leda till ett erkännande av det Absoluta. För Vaclav menar att det finns något Absolut, "som är den dolda källan till alla regler, seder, påbud, förbud och normer." "Havel," påpekar Bischofberger, "som i motsats till de flesta västliga filosofer satt i fängelse i många år för sina övertygelser, menar att varje försöka att förkasta eller ersätta det Absoluta med något annat framstår som ett uttryck för ett övermod som människan alltid måste betala ett högt pris för." Men dagens kränkningar kan leda till en ny etisk medvetenhet, antyder Bischofberger avslutningsvis: "Dagens kontrasterfarenhet vänder sig mot alla former av fördolt förakt för det svaga livet." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-11
13 maj för 20 år sedan: attentatet mot påven Söndag 13 maj vigde påven Johannes Paulus II 34 nya präster för stiftet Rom under en mässa i Peterskyrkan. Samma dag exakt 20 år tidigare och på samma plats sköt turken Ali Agca påven i ett attentat som skakade världen. 13 maj firar kyrkan minnet av jungfru Marias uppenbarelser i Fatima i Portugal 1917. Påven sade senare att det var jungfru Maria som styrde kulan så att hans liv kunde räddas. Vatikanradion direktsände den allmänna audiensen onsdag 13 maj 1981. Den italienske kommentatorn fick den svåra uppgiften att i direktsändning berätta för världen om attentatet mot påven mitt bland 40.000 människor. 15 minuter senare var påven på Gemellisjukhuset. Han opererades i fem och en halv timme. Kulan hade träffat påven i magen och på ett mirakulöst sätt undvikit stora kroppspulsådern och ryggraden. Varje årsdag av attentatet frågar sig världspressen vem som egentligen låg bakom attentatet. De flesta tror att initiativet kom från det kommunistiska Östeuropa. Men påven själv har alltid talat mer om den övernaturliga innebörden i vad som hände. Fyra dagar senare, söndag 17 maj 1981 ledde en medtagen påve middagsbönen "angelus" från sitt fönster på Gemellisjukhuset och sade: "Tack för era böner. Jag välsignar er. Jag är särskilt nära de två personer som sårades tillsammans med mig. Jag ber för den broder som sköt mig, som jag har förlåtit uppriktigt. Jag offrar mitt lidande för kyrkan och världen i förening med Kristus, som offrar sig själv." Redan från början såg påven alltså ett band mellan sitt eget lidande och kyrkans och världens framtid. Ett år senare, 13 maj 1982, överlämnade påven den kula som sårat honom till jungfru Maria i Fatima i Portugal för att tacka henne för hennes "moderliga beskydd." Påvens reflexion över attentatets övernaturliga innebörd fortsatte. 13 år efter attentatet var Johannes Paulus II på Gemellisjukhuset igen, denna gång för ett brott på lårbenshalsen. I maj 1994 skakades världen av dragkampen mellan påven och USA:s president Clinton om abort och familjeplanering inför FN:s konferens om befolkning och utveckling i Kairo. Påven var övertygad om att hans lidande var en nödvändig del av den andliga förberedelsen inför framtiden. Han förknippade brottet på lårbenshalsen 1994, attentatet 1981 och vad den polske kardinalen Wyszynski sade till den nyvalde påven Johannes Paulus II: "Du skall leda kyrkan in i det tredje årtusendet." "Jag har förtsått att jag måste leda Kristi kyrka in i det tredje årtusendet med bön, med olika initiativ, men det räcker inte: jag måste göra det med lidandet, med attentatet för tretton år sedan och med detta nya offer." På årsdagen av både attentatet och av uppenbarelserna i Fatima 13 maj 2000 avslöjade påven innehållet i den tredje delen av jungfru Marias budskap från Fatima, som nedtecknats av Lucia, det enda av de tre herdebarn som mottog uppenbarelsen som ännu lever. Det visade sig vara en profetia om lidandet under 1900-talet och särskilt om förföljelserna mot kristna. Profetian kulminerar i beskrivningen av mordet på en vitklädd biskop. "Biskopar, präster, munkar och nunnor vandrade upp för ett brant berg, på vars topp det stod ett stort kors... På väg dit gick den helige fadern genom en stor stad i ruiner och med haltande steg, plågad av smärta och lidande, och bad för de döda han såg på vägen. Väl framme på bergets topp föll han på knä framför det stora korset och dödades av en grupp soldater som sköt flera skott mot honom, och på samma sätt dog biskopar, präster, munkar, nunnor och många andra män och kvinnor." Lucia, som nedtecknade synen, var själv övertygad om att den vitklädde biskopen syftade på påven. Det är i detta ljus som påven ser attentatet på Petersplatsen 13 maj 1981, i ett övernaturligt ljus men som inte bara handlar om honom utan om hela kyrkan och mänsklighetens vandring in i det tredje årtusendet. Hans tolkning bygger på två kristna övertygelser: att lidande och offer kan bli meningsfullt, och att bön kan ändra historien. Från sjukhuset skrev han till de italienska biskoparna: "En moderlig hand styrde kulan och den döende påven stannade upp på dödens tröskel." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-12
Påven: bryt den omoraliska kedjan av provokationer i Mellanöstern På söndagen 13 maj sade påven att glädjen över hans vallfärd i apostlen Paulus spår smolkades av "smärtsamma nyheter som fortsätter att komma från det Heliga Landet. Vi står inför en ond cirkel av absurt våld!" sade Johannes Paulus II från sitt fönster mot Petersplatsen i samband med påsktidens middagsbön "Regina coeli." "Genom att så död varje dag," fortsatte påven, "skjuter man upp den välsignade dag då alla kan se varandra i ögonen och vandra tillsammans som syskon. Alla, och särskilt de ansvariga i världssamfundet, har plikten att hjälpa parterna i konflikten att bryta denna omoraliska kedja av provokationer och hämnd. Fredens kultur måste segra över hets till hat och uteslutning." Påven påminde också om att den katolska kyrkan den 13 maj firar minnet av jungfru Marias uppenbarelser i Fatima i Portugal 1917. Samma dag 1981 skottskadades Johannes Paulus II i ett attentat på Petersplatsen. "Jag har själv fått uppleva jungfru Marias beskydd den 13 maj för tjugo år sedan," tillade påven. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-14 Påven om kyskhet Jungfrulighet är profetisk idag mer än någonsin, sade påven Johannes Paulus II när han måndag 14 maj träffade kvinnliga ordensledare. "Världen behöver er trogna och kristallklara kyskhet, som i tyst dagligt självutgivande ‘förkunnar' Faderns barmhärtighet och ömhet. Den ropar till världen att det finns en ‘större kärlek' som fyller hjärtat och livet, för den lämnar plats åt andra, som Paulus skriver: ‘bär varandras bördor' (Gal 6:2). Var inte rädda för att vittna om denna stora gåva från Gud. De unga iakttar er. Må de kunna lära sig av er att det finns en kärlek som inte är som den som världen förkunnar, en kärlek som är trogen, total och vågar riskera. Jungfruligheten för Jesus är profetisk idag mer än någonsin!" Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-14
Italiens katoliker i partipolitiken Under flera årtionden efter andra världskriget var det självklart att italienska katoliker röstade på det kristdemokratiska partiet, men i det italienska valet 13 april var det inte självklart vilket parti katolikerna skulle rösta på. Biskoparna är jämnt fördelade till höger och vänster och vill inte uttala sig om partipolitik, men man kan finna tydligare ställningstaganden i bägge riktningar hos olika lekmannarörelser. Den katolska kyrkan i Italien är mån om att betona att den inte tar ställning till partipolitiken. Det gäller än mer efter det kristdemokratiska partiets sammanbrott. Kyrkans inställning till partipolitiken idag sammanfattades på måndagen av biskoparnas ledare kardinal Camillo Ruini på de italienska biskoparnas plenarmöte: "Kyrkans inställning är, som vi bekräftade också före valet, att inte vilja välja någon politisk rörelse eller parti, och att samtidigt vara beredd att samarbeta för människans och landets bästa.... Vi kommer att fortsätta att förkunna de värden och innehåll som handlar om att människan står i centrum, och som skall ta konkret form i samhället, i ekonomin, i vetenskap och teknik." Biskoparna förväntar sig inte att något enskilt parti i dagens Italien skall kunna förverkliga kyrkans ideal, utan överlämnar detta ansvar till de enskilda katolska politikerna, som biskoparna hoppas inte skall gå med på att välja mellan t ex katolska friskolor och omsorg om de fattiga: "Framför allt ber vi att de katoliker som är engagerade i politiken skall vara konsekventa. De är kallade att arbeta utifrån hela kyrkans sociallära, inte bara från ett urval." Somliga biskopar tycker att biskopskonferensen själv gjort ett urval, som Luigi Bettazzi, pensionerad biskop i Ivrea och känd för sina vänstersympatier. Han menade att biskoparnas allmänt hållna uttalanden ändå gynnade mitten-högerblocket, och uppmanade biskoparna att särskilt ta fasta på solidariteten. Men de flesta bedömare menar att de italienska biskoparna i själva verket är ganska jämnt fördelade till höger och vänster. Det vore alltså inte korrekt att påstå att den italienska kyrkan tar ställning i politiken. Däremot finns det en mängd mer eller mindre inflytelserika lekmannarörelser med ganska klar politisk färg. Den största kyrkliga rörelsen är Azione Cattolica med 500.000 medlemmar. Den är särskilt förankrad ute i församlingarna och var tidigare knutet till det gamla kristdemokratiska partiet "Partito popolare". Inför valet gjorde rörelsen uttalanden som pekade på sympatier med mitten-vänsterblocket "Olivträdet". Också arbetarorganisationen ACLI har visat klara sympatier i samma riktning. Tvärtom är det i de många katolska skolorna, vars lärare, elever och föräldrar tycks föredra mitten-högerblocket, som tydligare har förespråkat frihet och stöd för friskolorna. Man kan också nämna den starka lekmannarörelsen Comunione e liberazione, tidigare knuten till kristdemokraterna och särskilt politikern Giulio Andreotti, som lett ett stort antal regeringar. Många av rörelsens medlemmar och sympatisörer röstar idag på mitten-högerblocket. Men den tendens som är allra tydligast är att dagens italienska katoliker ofta inte röstar alls och inte heller är särskilt engagerade i politiken. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-14 Påvens 81 årsdag en vanlig arbetsdag 18 maj fyller påven Johannes Paulus II 81 år. För påven är födelsedagen en vanlig arbetsdag. Han går upp mellan 5.30 och 6, firar mässan i sitt privata kapell klockan 7, arbetar några timmar innan han tar emot de nya ambassadörerna för 10 länder. Det enda firandet är den tårta som hans polska nunnor bjuder på till lunch. Och 18.45, som varje fredag kväll sedan nästan tjugo år, får påven besök av en av sina närmaste medarbetare: prefekten för troskongregationen kardinal Joseph Ratzinger. Varje lördag kväll samma tid kommer prefekten för biskopskongregationen kardinal Giovanni Battista Re för att diskutera biskopsutnämningar, så att döma av påvens veckoprogram är det Ratzinger och Re som är påvens allra närmaste medarbetare. Under jubelåret 2000 firade påven sin födelsedag med en jubelårsfest för 8000 präster från hela världen och en väldig koncelebrerad mässa. Men då fyllde han också jämnt, 80 år. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-17
Jaeger: " Både intifada och bosättningar är våld och måste upphöra" Både det palestinska upproret intifada och de israeliska bosättningarna är våld, och bägge måste upphöra för att fred skall bli möjlig i Mellanöstern. Det säger franciskanpater David Jaeger, expert på förhållandet mellan Israel och Vatikanen. Han efterlyser "uppseendeväckande humana gester" för att skapa förtroende. I en kommentar för Vatikanens missionsnyhetsbyrå Fides skriver pater Jaeger att enda vägen ur den onda cirkeln av våld mellan israeler och palestinier är den som pekas ut av "Mitchellkommittén", som utsågs av USA efter det senaste toppmötet i Sharm-el-Sheik: både palestiniernas gerillakrigföring och den israeliska koloniseringen måste upphöra samtidigt innan man kan förhandla sig fram till en slutgiltig fred. Mitchellkommittén, ledd av den amerikanske förre senatorn George Mitchell, undersökte orsakerna till våldet och hur man kan stoppa det. Kommittén rekommenderade ett omedelbart stopp på våldet tillsammans med förtroendeskapande återgärder som att hejda israelisk kolonisering på Västbanken och Gazaremsan. "Det blir svårt att hejda våldet mellan israeler och palestinier om inte Israels regering fryser all byggnadsverksamhet i bosättningarna", sade rapporten. Palestinierna har accepterat rapporten, men Israel accepterar inte kritiken av bosättningarna och av hur armén skött det pågående upproret, i vilket minst 425 palestinier, 80 israeler och 13 israeliska araber har dödats. Israel har byggt 144 bosättningar på den mark som erövrades i kriget 1967. Enligt internationell lag är de alla olagliga. Israel å sin sida betonar att den tillfälliga överenskommelsen med palestinierna låter Israel ha kvar sina bosättningar tills dess ett slutgiltigt avtal kommer till stånd. Premiärminister Ariel Sharons samlingsregering säger att man bara bygger inom bosättningarna för att skapa bostäder för bosättningarnas "naturliga tillväxt". Israel menar att man på så sätt får plats med bosättarnas växande familjer och med nytillflyttade utan att det innebär att man lägger beslag på ny mark. Den israeliska fredsrörelsen "Peace now" håller inte med. De menar att man bygger i bosättningarna för att omöjliggöra kompromisser om marken i framtiden. De pekar på siffror som säger att bara 4200 nya bostäder behövs men att 6100 höll på att byggas medan 3700 stod tomma vid en kontroll 1999. "Sedan 1967 har alla israeliska regeringar utan undantag främjat koloniseringen," betonar pater Jaeger. "Den innebär att det som israeler och palestinier förhandlar om sakta förstörs. Världen hoppas att Israel och Palestina skall återuppta förhandlingarna om de ockuperade områdena, men samtidigt förbrukas samma områden av nya israeliska byggnader och kolonier. Följden blir att det inte finns mycket kvar att förhandla om. Därför är världssamfundet och en viktig del av opinionen i Israel överens om att man måste hejda koloniseringen och palestiniernas våld samtidigt." Ett exempel på händelser som gör det allt svårare att nå fram till fred är mordet på två israeliska 14-åriga pojkar 9 maj. "De bägge 14-åringarnas kranium hade slagits i småbitar med stenar, och deras lik hade torterats," påpekar pater Jaeger. "Inte ens den israeliska propagandan vågade sprida bilderna av denna massaker. Sådana händelser förhårdar atmosfären. De internationella medlarnas ansträngingar blir meningslösa, och de bägge folken avlägsnas från förhandlingsbordet. För att förslagen från Mitchellkommittén skall kunna genomföras måste bägge sidor göra uppseendeväckande humana gester. Man måste villkorslöst fördöma onödigt våld och lika villkorslöst lova att man skall respektera människovärdet hos den andra parten och dess medborgare, även om det pågår en blodig konflikt." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-17 Vatikanen om globalisering och solidaritet Vatikanen har bestämda åsikter om vad globalisering betyder. "Ett världssamfund som lämnar så många av sina medborgare i utvecklingens utkant har inte rätt att kalla sig globalt," sade 17 maj ärkebiskop Diarmuid Martin, Vatikanens företrädare på FN:s tredje konferens i Bryssel om de minst utvecklade länderna. "När ett globalt ekonomiskt system åtföljs av så omfattande marginalisering och växande ojämlikhet, blir hela systemet sårbart," påpekade han. De som FN kallar de minst utvecklade länderna är de som har en per capitainkomst på mindre än 900 dollar om året och små investeringar i hälsovård och utbildning. De har blivit nästan dubbelt så många sedan 1971: från 25 till 49. De flesta ligger i Afrika och sydöstra Asien. Martin påpekade att det lovas mycket på internationella konferenser. "Det finns en klyfta mellan de löften som görs med ord och de strategier och resurser som avsätts för att förverkliga dem. Man sätter upp mål men avdelar inte tillräckligt med ekonomiska och mänskliga resurser för att uppnå dem. Det gäller både givarländer och utvecklingsländer." I stället för att göra nya tomma löften tyckte Martin att man skulle se efter vad som faktiskt fungerar och som kan upprepas. "Vi måste identifiera det som är möjligt att uppnå och mångfaldiga det." Också i en tid av globalisering och tal om marknaden är det viktigt med solidaritet, påpekade Vatikanens representant. "Vi måste skapa en världsomspännande rörelse som ser solidaritet som en naturlig plikt hos varje människa, varje samhälle och varje land," sade ärkebiskop Martin. "Solidaritet måste vara en naturlig och grundläggande pelare för varje politisk gruppering. Varken höger eller vänster, nord eller syd får ha monopol på solidariteten, som mänskligheten behöver för att bli en global familj." Samma dag i Rom påpekade påven Johannes Paulus II att globaliseringen gör det nödvändigt att globalisera solidariteten. "Globaliseringen är ett tvetydigt fenomen," sade påven till en italiensk stiftelse som arbetar med etik och ekonomi. "Globaliseringen kan föra med sig mycket gott för mänskligheten men kan också åstadkomma allvarliga sociala följder. För att den skall bli positiv måste vi ‘globalisera solidariteten'." Påven menar att detta kan ske med hjälp av "en ny kultur, nya regler, nya nationella och internationella institutioner". Han betonar att politik och ekonomi måste samarbeta. "Jag tänker bland annat på redskap för att lätta på utvecklingsländernas tunga skuldbörda, eller på lagar som skyddar barn från att utnyttjas genom barnarbete," sade han. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-17
155 kardinaler samlade i Vatikanen 155 kardinaler sammanträdde på måndagsförmiddagen i Vatikanens synodhall på ett möte som påven säger är en fortsättning på "den apostoliska sändningen från Anden". Den 81-årige påven Johannes Paulus II har sammankallat mötet, som avslutas på torsdag, för att dra upp riktlinjer för den katolska kyrkans liv och verksamhet i det nya årtusendet mot bakgrund av det nyss avslutande jubelåret, som visat upp en överraskande entusiasm i den katolska kyrkan också i många länder där kyrkan är hårt drabbad av sekulariseringen. På söndagen förklarade påven att kardinalsmötet hänger ihop med kyrkans utsändning från den heliga anden, det som med ett grekiskt ord för "utsänd" benämns "apostolicitet." "Den apostoliska sändningen från Anden har inte tagit slut utan fortsätter än idag i början av det tredje årtusendet," sade påven när han slog upp sitt fönster mot Petersplatsen för att leda påsktidens middagsbön "regina coeli". "De troendes enda önskan och plikt är att förkunna för alla människor att Jesus räddar människan, hela människan," sade påven, och tillfogade: "Till denna rörelse hör också kardinalskollegiet extraordinära koncistorium, som börjar på måndag." 155 av världens 183 kardinaler var närvarande när mötet inleddes på måndag morgon. Den höga frånvaron kan förklaras av den höga medelåldern i denna världens kanske mest exklusiva herrklubb. Mötet utgår från det brev där påven sammanfattade sina egna erfarenheter av jubelåret och skisserade några riktlinjer för kyrkans framtid, ett brev som han undertecknade 6 januari på Petersplatsen efter att ha avslutat jubelåret genom att stänga den heliga porten i Peterskyrkan. Nu, sade påven till kardinalerna på måndagen, är det dags att se efter "vilka som är missionens viktigaste mål, de bästa arbetsformerna och medlen." Kardinalernas samtal sker bakom lyckta dörrar. Förutom de tre inledande anförandena får pressen och allmänheten nöja sig med sammanfattningarna från Vatikanens presstalesman Joaquin Navarro-Valls. Han berättade att de femton kardinaler som fick tala på måndagen menade att familj, global solidaritet och evangelisation genom media hade högsta prioritet inför det nya årtusendet. Ärkebiskopen av Toledo i Spanien kardinal Francisco Alvárez Martínez menade att medan den stora sociala utmaningen på 1800-talet var förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare, så är det nu på samma sätt familjen som utgör vår tids sociala utmaning. Förre ledaren för Vatikanens missionskongregation den tjeckiske kardinalen Jozef Tomko betonade att kyrkan måste vara missionerande. Det räcker inte att bara reparera små brister här och var, sade han, kyrkan måste komma ut ur kyrkan och ur kontoren för att förkunna Gud. Mötet inleddes med att jubelårets arrangörer berättade om sin upplevelse av det gångna året. Den baskiske kardinalen Roger Etchegaray, ordförande för Vatikanens jubelårskommitté, betonade att jubelåret visar att liturgin intar en viktig roll och kan locka väldiga människorskaror: "Hela jubelåret bestod av liturgier. Dess program och kalender var liturgisk och rentav sakramental, öppen för människor i alla samhällsgrupper och åldrar. Det var inget nytt utan den vanliga cykeln som ger de kristnas år dess rytm varje år. Man lade bara till de traditionella symbolerna för jubelåret. Dessa firandens väldiga framgång tvingar oss att fundera över varför de var så aktuella. Trots det andra vatikankonciliet har vi ännu inte förstått vilken viktig plats liturgin intar i kyrkans liv." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-21
Påven avslutar koncistoriet: "Kyrkan är missionerande" "Kyrkan är missionerande", sade påven Johannes Paulus II när han på Kristi himmelfärds dag avslutade kardinalsmötet 21-24 maj inför kyrkans framtid mot bakgrund av jubelåret. Det skedde med en högtidlig mässa i Peterskyrkan tillsammans med 155 av världens 183 kardinaler, som är påvens rådgivare och en dag skall välja hans efterträdare. Under tre dagar har kardinalerna samtalat om snart sagt alla vår tids utmaningar. Påven berättade att en hel del av kardinalernas diskussioner kommer att fortsätta på biskopssynoden i höst, som skall handla om biskoparnas roll i den katolska kyrkan. Påven inledde kardinalsmötet med att betona att framtidens kyrka måste vara missionerande, och avslutade koncistoriet med samma tanke. Han påminde om det stycke i Lukasevangeliet som i Kristi himmelsfärdsdags katolska mässa berättar att lärjungarna efter Jesu himmelsfärd "återvände till Jerusalem under stor glädje, och var ständigt i templet och prisade Gud" (Luk 24:52-53). Påven sade att lärjungarnas glädje efter Kristi himmelsfärd gör att kyrkan är missionerande till sin natur: "Kyrkan är missionerande för den har sina rötter i denna scen, som färgar kyrkans utseende och anda. Kyrkan erbjuder den upplevelse av glädje som Herren Jesus lovade alla dem som älskar honom: ‘Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig'" (Joh 15:11). "Mission handlar om att flöda över av en glädje som gör att vi vill berätta den glada nyheten om frälsningen för alla med mod och utan komplex, också om det skulle kosta oss livet." Påven förklarade sedan att kyrkans mission är ett uppdrag från Kristus som "får stöd i biskoparnas kollegialitet och som uppmuntras av Petrus efterträdare, som har till uppdrag att främja gemenskapen i kyrkan och värna om alla kristnas enhet i Kristus." Efter denna principförklaring om den missionerande kyrkan förklarade påven att den svåraste utmaningen för kyrkan idag inte är att de praktiserande kristna blir färre i Västerlandet. Det handlar i stället om dagens kultur. "Vår tids kultur domineras av naturvetenskapens kunskapsteori. Den moderna världen tycks återupptäcka den religiösa dimensionen, men då handlar det på sin höjd om bilden av Gud som skaparen. I likhet med Paulus åhörare vid Areopagen (Apg 17:32-34) har den moderna världen svårt för att acceptera korsets skandal (jfr 1 Kor 23), skandalen i en Gud som av kärlek träder in i vår historia och blir människa, dör och uppstår för oss. Detta," betonade påven, "är en utmaning för katolska skolor och universitet liksom för den katolska prästutbildningen. På dessa institutioner måste man ge en kulturell bildning som är tillräcklig för vår tids kultur." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-24 Missionärer varnar för att tro att lepran är besegrad En missionär som i 25 år har arbetat med leprasjuka i Ghana varnar för att Världshälsoorganisationen WHO är för optimistisk när den säger att lepran i världen har sjunkit till ytterst låga nivåer. Franciskanpater Giorgio Abram säger till Vatikanens missionsnyhetsbyrå Fides att "många regeringar nu kommer att ge mindre pengar åt kampen mot lepra, vilket gör att de sjuka inte får vård." Nyligen sade WHO att "Tillsammans kan vi med stolthet förkunna segern att ha reducerat (lepran) till ytterst låga nivåer." "Organisationer som WHO är stora byråkratier som inte arbetar i direktkontakt med de sjuka. De ser bara statistiken," säger pater Abram, och tillägger: "Enda sättet att definitivt besegra denna och andra sjukdomar är att förbättra den allmänna levnadsstandarden för de drabbade folken. WHO.s triumfalism riskerar att göra att man glömmer bort denna sida av problemet." Den katolska kyrkan driver 823 leprasjukhus i hela världen. I många länder är dessa sjukhus de enda som behandlar lepra. Lepra finns idag i 25 länder. 1999 registrerades 740.000 nya fall varav 80.000 var barn. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-26
Avery Dulles om påvens primat: "kyrkan är ingen federation av lokalkyrkor" Den amerikanske jesuiten, teologen och nyinstallerade kardinalen Avery Dulles säger att påvens primat är en gåva till hela kristenheten som den katolska kyrkan förvaltar. I en intervju i juninumret av tidskriften "Inside the Vatican" betonar han att kyrkan inte är en federation av lokalkyrkor. Det faktum att påven själv har velat ta upp frågan om Petrusämbetet i den ekumeniska dialogen betyder inte att "primatet måste minskas för att tillåta större lokal självständighet," menar Dulles. Tvärtom: "Petrustjänsten kan ses som en gåva som den katolska kyrkan förvaltar för hela kristenheten. Påvens primat försvarar de rättmätiga skillnaderna och ser till att de inte undergräver enheten." Dulles menar att "den katolska kyrkan måste akta sig för att degenerera till en federation av nationalkyrkor eller lokalkyrkor. Den har lärt sig mycket av gallikanismen och liknande rörelser (för självständiga nationalkyrkor) i det förflutna. I en tid av globalisering och mångdubbel inkulturation är det viktigare än någonsin att ha en stark roll som värnar om alla lokalkyrkornas enhet på de viktiga punkterna i tro, moral och gudstjänst." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-26 Påven: Att umgås med äldre kan fördjupa tron Att umgås med äldre kan fördjupa tron, sade den 81-årige påven Johannes Paulus II när han söndag 27 maj gjorde sitt 296:e besök i en av Roms 330 församlingar. I församlingen Sant'Angela Merici i Roms norra förorter påminde han om förra årets "Världsungdomsdag" i Rom med två miljoner ungdomar och sade: "Kontakten mellan unga och gamla kan hjälpa de unga att fördjupa tron, och ungdomarnas entusiasm kan hjälpa de gamla att leva sitt livs höst." Påven hälsades välkommen till församlingen av 11-årige Emiliano, som tyckte det var fantastiskt att få besök av påven, "som jag har sett på tv när han öppnade jubelårets heliga port." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-28
Polens biskopar beklagar katolskt deltagande i massaker på 1600 judar 1941 Polens katolska biskopar uttryckte söndag 27 maj sin "ånger" över en massaker på judar som begicks av polacker 1941. I närvaro av ledaren för Polens katolska kyrka kardinal Jozef Glemp och å alla de polska biskoparnas vägnar framförde biskop Stanislaw Gadecki, ordförande för den polska kyrkans råd för interreligiös dialog, biskoparnas "djupa beklagande" och "ånger" under en särskild gudstjänst i Warszawa på söndagskvällen. Tusentals människor fyllde den väldiga allhelgonakyrkan, som ligger i utkanten av ghettot i Warszawa, där stadens judar stängdes in under den nazistiska ockupationen. Denna botgöringsgudstjänst har förberetts i flera veckor. Massakern avslöjades för ett år sedan och ledde till smärtsamma debatter i hela Polen om antisemitismen hos en del av polackerna under kriget. "Jag känner att denna deklaration kommer att ha mycket positiva följder för relationerna mellan Polen och Israel", sade Israels ambassadör i Polen Szewach Weiss till polsk radio. "Som herdar för kyrkan i Polen vill vi stå upp inför Gud och människorna, och särskilt inför våra judiska bröder och systrar, och ge uttryck för vårt beklagande och vår ånger för det brott som inträffade i juli 1941 i Jedwabne och på andra platser," stod det i bönen som biskop Stanislaw Gadecki läste. "Offren var judar och bland dem som genomförde brottet fanns det också polacker och katoliker." Den 10 juli 1941 dödades 1600 judar i Jedwabne i nordöstra Polen. De brändes ihjäl i en lada där de stängdes in av sina polska grannar tillsammans med tyska soldater. Liknande händelser inträffade i andra byar i närheten. Trots en utredning 1949 har man aldrig rett ut de exakta omständigheterna omkring massakern. De kommunistiska myndigheterna lade hela skulden på de tyska soldaterna. I en uppmärksammad bok hävdade den utvandrade polske forskaren Jan Gross för ett år sedan att de 1600 judarna dödades av polacker, inte av de nazistiska tyska soldater som invaderat Polen. Gross' bok "Grannar" utlöste en av de största debatterna i det övervägande katolska Polen sedan kommunismen bröt samman 1989. 90 % av Polens invånare betraktar sig som katoliker. Tre av de tre och en halv miljon judar som fanns i landet före kriget dödades i Förintelsen. "Jedwabne har blivit för polackerna vad Dreyfusaffären var för fransmännen för hundra år sedan," skrev den stora dagstidningen Gazeta Wyborcza på förstasidan på måndagen. I en kommentar som undertecknats av hela redaktionen skriver tidningen: "De polska biskoparna har uttalat avgörande ord. Detta är ett Polen av hederliga människor som talar, som står över politiska och religiösa splittringar. Det är ett fritt, demokratiskt och självständigt Polen som har talat genom biskoparnas mun." Den polska kyrkan sade att de vill följa påven Johannes Paulus II:s uppmaning att förbättra sitt förhållande till judarna och andra religioner genom att bekänna de synder som begåtts av katoliker i historien. Pater Adam Boniecki är talesman för de polska biskoparna. Han säger att "Jag hoppas att denna händelse får de människor att fundera som inte ville förstå. Detta är en väg till förlåtelse och försoning." En minoritet håller inte med. På söndagen demonstrerade ett femtiotal människor framför Allhelgonakyrkan i Warszawa och kallade biskoparnas gest för landsförräderi. De företräder en minoritet av polska nationalister som menar att polackerna inte bar någon skuld till Förintelsen. De brukar ofta tala om komplotter mot Polen, förr från kommunister och judar och numera ofta från EU. Men Polens politiska ledning sänder tydliga signaler. Polens utrikesminister Wladyslaw Bartoszewski var med vid mässan tillsammans med talmannen för underhuset Maciej Plazynski. I juli skall Polens president Aleksander Kwasniewski leda en ceremoni i Jedwabne för att be om förlåtelse å alla polackers vägnar. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-28 Milingo "har ställt sig utanför den katolska kyrkan" Ärkebiskop Emmanuel Milingo "har ställt sig utanför den katolska kyrkan" genom att gifta sig under ett massbröllop söndag 27 maj i New York inför Moon-sektens ledare. Det sade på måndagen Vatikanens presstalesman Joaquin Navarro Valls. Under massbröllopet i New York gifte sig Milingo med 43-åriga koreanskan Sung Ryae Soon, som han aldrig sett tidigare. Milingo, som är 71 år gammal, var ärkebiskop i Lusaka i Zambia innan han kallades till Rom efter att ha väckt uppmärksamhet och debatt för sina spektakulära gudstjänster med helande. Därefter har han bott i Rom och haft ett mindre uppdrag i Vatikanen, som han förlorade när han i november 1999 för första gången var med på ett av de massbröllop som organiseras av Moon-sekten. I mars 2001 skall han ha fått lämna sin tjänstebostad nära Petersplatsen. "Naturligtvis är den Heliga stolen djupt bedrövad över den gest som ärkebiskop Emmanuel Milingo har gjort. Genom att delta i den offentliga bröllopsriten hos Moon-sekten har han ställt sig utanför den katolska kyrkan och har svårt skadat den gemenskap som biskoparna i första hand skall visa med kyrkan. Därför kan han inte längre betraktas som biskop i den katolska kyrkan. De troende uppmanas dra sina slutsatser av hans uppförande, som ligger till grund för de kyrkorättsliga sanktioner som snart kommer att meddelas honom och sedan offentliggöras." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/01-05-28
|
