|
SEPTEMBER 2000
Mariafromhet på Bibels grund Vördnaden för jungfru Maria måste bygga på Bibeln och vara fri från vidskepelse. Det sade Johannes Paulus II inför 1500 teologer som deltagit i en kongress om jungfru Maria när han på söndagen ledde en mässa på Petersplatsen. "En äkta vördnad för Maria måste bygga på Bibeln, traditionen och liturgin" (...), sade påven. Vördnaden för Maria måste "vara långt borta från varje slags vidskepelse eller övertro och acceptera kyrkans omdöme om de extraordinära framträdanden som jungfru Maria ofta gör för Guds folks bästa; och gå tillbaka till källan till Marias storhet genom att en ständig lovsång till Fadern, Sonen och den Heliga Anden, som Marias lovsång "Magnificat" (Lk 1)." Påven betonade att Maria är den heliga Andens tempel och sade: "Den kristna traditionen ser Maria som en förebild när det gäller att följa Anden och ta emot dess gåvor. (...) Anden gör hennes jungfrulighet fruktsam och inspirerar hennes sång av glädje." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/00-09-25 Kina protesterar mot helgonförklaring Söndag 1 oktober skall påven Johannes Paulus II kanonisera 120 kinesiska martyrer - 87 kineser och 33 utlänningar, som dödades under förföljelser mot Kristna i Kina mellan 1648 och 1930. Hälften av de nya helgonen dödades på 1600- och 1700-talet, resten under det så kallade "boxarupproret" 1900, då 30.000 katoliker dödades. De som nu helgonförklaras är dels kinesiska katoliker, dels utländska missionärer från Franrike, Italien, Spanien, Belgien och Holland. Under de senaste århundradena var förföljelserna mot de kristna allra våldsammast i provinserna Hebei, Sichuan, Zhejiang, Guangxi, Shanxi. Samma provinser har idag de mest livaktiga katolska församlingarna. Inga av de kinesiska martyrerna som kanoniseras 1 oktober dödades efter Maos revolution 1949. Helgonförklaringen kan därför inte tolkas som en provokation mot regeringen i Peking. På onsdagen protesterade ändå Kinas regering mot att kanoniseringen 1 oktober sammanfaller med 51:a årsdagen av utropandet av Kinas folkrepublik. En talesman för utrikesdepartementet kommenterade att "Vatikanens beslut är ytterst smärtsamt för det kinesiska folkets känslor och värdighet". Men på fredagen 22 september kommenterade Vatikanens presstalesman Joaquin Navarro Valls att det inte fanns några "politiska eller diplomatiska baktankar med att kanonisera 120 kinesiska martyrer just den 1 oktober". Datumet valdes enbart med tanke på årsdagen för missionärernas skyddshelgon Thérèse av Lisieux. Navarro Valls påminde om att initiativet till helgonförklarandet av de kinesiska martyrerna togs redan 1943 i flera länder, bland annat Kina, Spanien, Portugal, Filippinerna och Japan. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/00-09-25
Den baskiske kardinalen Roger Etchegaray är ordförande för Vatikanens firande av jubelåret 2000 men har också länge fungerat som påvens sändebud till länder som han själv inte kan besöka. Torsdag 21 september kom han tillbaka till Vatikanen efter en veckas besök i Kina. På måndagen 25 september berättade han för Vatikanradion om sina intryck av resan i världens folkrikaste land, där den katolska kyrkan växer men är splittrad i en regeringstrogen "officiell" och en påvetrogen "underjordisk" kyrka. "Försoningen mellan katoliker är den stora utmaningen som väntar kyrkan i Kina," kommenterar Etchegaray. "Denna försoning behövs allt mer i takt med att Kina 'vaknar' och står inför den största sociala omvanlingen i sin historia. Man måste ha sett Putong, det nya Shanghai, som jag har sett det med dess viceguvernör, för att kunna se morgondagens Kina, vars berusande modernisering bara gör det än nödvändigare att ge samhället en själ." Kardinal Etchegaray är en av påven Johannes Paulus II närmaste medhjälpare men vill för den skull inte förkasta den "officiella" katolska kyrkan som har klippt banden till påven. "Inifrån märker man att man fortfarande befinner sig i den situation som evangeliet beskriver där man ännu inte kan skilja agnarna från vetet," säger han. "Det handlar i grund och botten om en enda kyrka med en gemensam tro som sakta försöker komma över det som hittills har skiljt 'underjordiska' och 'officiella' katoliker. Med tiden blir gränsen allt porösare." På många sätt präglades Etchegarays besök i Kina av splittringen i den katolska kyrkan. Echegaray protesterade mot att han inte fick kontakta medlemmar av den underjordiska kyrkan under sitt besök i Kina och mot den nya våg av gripanden av katoliker och biskopar i den underjordiska kyrkan som ägde rum samtidigt som han befann sig i Kina. Splittringen blev kännbar också under resans mest gripande stunder. "Det mest gripande ögonblicket av min resa i Kina var min vallfärd till mariahelgedomen i She Shan på en kulle fyra mil från Shanghai," berättar kardinalen. Denna vallfartsort besöks av både underjordiska och officiella katoliker. Den mässa som kardinal Etchegaray firade var den första som firats offentligt på platsen sedan 1949. Etchegaray berättar att många hade tårar i ögonen. Men Vatikanens talesman Navarro Valls beklagade att de enda som fick vara med på mässan i Sheshan var de som bjudits in av den officiella regeringstrogna kyrkan: "Det bekräftar än en gång att det inte finns någon verklig religionsfrihet i Kina. Denna mässa hade kunnat bli ett tillfälle för försoning mellan alla Kinas katoliker. Tyvärr blev det inte så." Nya hinder lades i vägen för försoning i Kinas splittrade katolska kyrka när den officiella kyrkan nyligen vigde nya biskopar utan påvens medgivande, vilket innebär att man förnekar påvens ansvar för världskyrkan och därigenom gemenskapen mellan de olika katolska lokalkyrkorna. "Det är en mycket allvarlig händelse som ifrågasätter hur man egentligen ser på vad kyrkan är," kommenterar Etchegaray. "Om detta upprepas kan det förhindra närmandet mellan katolikerna. Frågan om biskopsvigningar är en avgörande fråga både för kyrkan och staten. Det är inte en fråga som man kan undvika eller lösa med lätt hand eftersom utgångspunkterna är så olika. Men historien visar att det alltid går att finna förnuftiga lösningar." Kardinalen hoppas att det snart går att skapa en god dialog "så att kyrkan i Kina, en kyrka som är både kinesisk och katolsk, kan ber ut sina vingar och flyga som en vacker drake i öster och ta steget fullt ut i världskyrkans gemenskap." "Talesmannen för Kinas utrikesdepartement sade under kardinal Etchegarays besök att Peking vill upprätta diplomatiska förbindelser med Heliga stolen," sade Vatikanens talesman Joaquin Navarro-Valls på fredagen. "Vi lägger det på minnet. I avsaknad av sådana förbindelser blir allt mycket svårare." Vatikanradions
skandinaviska avdelning/OB/00-09-25 Martini och Schönborn om "Dominus Jesus"
Den 5 september offentliggjordes ett dokument från Vatikanens kongregation för trosläran som kritiserar tanken att alla religioner skulle vara lika mycket värda. Dokumentet, som heter "Dominus Jesus" (Herren Jesus), presenterades av troskongregationens prefekt den tyske kardinalen Josef Ratzinger. Vad dokumentet säger om ickekristna religioner och ickekatolska kyrkor har irriterat en del ickekatolska bedömare. Från katolskt håll påpekar många att det nya dokumentet bara sammanfattar sådant som sades av andra vatikankonciliet och av den nuvarande påven och inte innehåller något nytt. Men frågan är viktig: i framtiden blir det allt vanligare att grannar hör till olika religioner. Hur olika religioner ser på varandra handlar därför inte bara om kyrkostrategi utan om många människors vardag. Den nya Vatikandeklarationen betonar att Kristus och hans kyrka inte bara angår de kristna utan alla människor: Gud ville att kyrkan "skulle bli redskap för hela mänsklighetens frälsning. Denna trossanning minskar inte den uppriktiga respekt som kyrkan har för världens religioner. Men på samma gång utesluter den på ett radikalt sätt den likgiltiga mentalitet som 'präglas av en religiös relativism som leder till att man tror att 'en religion är lika bra som någon annan'. Det är sant att efterföljare av andra religioner kan ta emot Guds nåd, men det är lika säkert att de objektivt befinner sig i en grav bristsituation jämför med dem som har frälsningsmedlens fullhet i kyrkan."
Dokumentets
ord om ickekristna religioner är naturligtvis särskilt aktuellt
i länder där de kristna är i minoritet och lever tillsammans
med anhängare av andra religioner. Missionsnyhetsbyrån Fides
har intervjuat biskop Marcello Zago, som har varit sekreterare för
Vatikanens missionsavdelning i två år. Han arbetade som
missionär i Laos på 1970-talet och var med om att organisera
det historiska bönemötet för världens religioner
i Assisi 1986. Han säger att dokumentet riktar sig mot att vissa
teologer och experter på mission inte vill störa den fredliga
samlevnaden mellan olika religioner och därför "ifrågasätter
evangelisationen och menar att man inte skall byta religion. Det finns
också teologer som säger att Kristus visserligen är
frälsaren men bara för oss, att han inte är den ende
frälsaren. Problemet är viktigt framför allt i vissa
delar av Asien. De andra religionerna ser att kyrkan kommer med ett
budskap. De ser omvändelser och det accepterar de inte. I Indien,
Indonesien och övervägande muslimska länder försöker
man hindra kyrkan från att förkunna evangeliet och framkalla
omvändelser. (...) Men man kan inte förneka att Kristus har
gett befallningen att gå till alla folk."
Starka
reaktioner har kommit från flera protestantiska kyrkor mot att
dokumentet menar att det saknas något i de ickekatolska kyrkorna,
särskilt i dem som saknar "apostolisk succession", dvs som inte
leds av biskopar som vigts av andra biskopar i en kedja som kan följas
tillbaka till apostlarna.
Dokumentet
säger att "Det finns en enda Kristi kyrka som är närvarande
(subsistit) i den katolska kyrkan, som leds av Petrus efterträdare
och av biskoparna i gemenskap med honom." Efter att ha slagit fast att
den katolska kyrkan har en särskild ställning förtsätter
deklarationen att skilja på olika ickekatolska kyrkor och menar
att alla inte kan kallas "kyrkor". "De kyrkor är äkta lokalkyrkor
som visserligen inte lever i fullständig gemenskap med den katolska
kyrkan men förenas med henne av nära band som apostolisk succession
och en giltig eukaristi. Därför är Kristi kyrka närvarande
och verksam också i dessa kyrkor, även om de saknar full
gemenskap med den katolska kyrkan, eftersom de inte accepterar den katolska
läran om det primat som biskopen av Rom enligt Guds vilja objektivt
har och utövar över hela kyrkan. De kyrkliga gemenskaper som
å andra sidan inte har bevarat ett giltigt episkopat och den äkta
och fulltändiga substansen i det eukaristiska mysteriet är
inga kyrkor i egentlig mening. Men de som döps i dessa kyrkor införlivas
i Kristus genom dopet och har därför en viss om än ofullständig
gemenskap med kyrkan."
Deklarationen får medhåll av ärkebiskopen av Wien kardinal Christoph Schönborn, som är känd som en både kompetent och klok vän av dialog och samförstånd. Han säger enligt ANSA att "Dokumentet Dominus Jesus är i linje med det andra vatikankonciliet när det betonar att den katolska kyrkan är den direkta fortsättningen på apostlarna, medan detta grundläggande element saknas i den protestantiska kyrkan." Kardinal Martini i Milano, som är känd för sitt engagemang för ekumenik och för dialog mellan kristna och ickekristna, försvarar Dominus Jesus. Enligt ANSA sade kardinal Carlo Maria Martini 8 september till pressen att dokumentet inte "borde innebära något hinder för dialogen. Antagligen bör man förklara hur det hänger ihop med andra dialogdokument och särskilt med påvens encyklika 'Ut unum sint'. Om man förknippar påvens encyklika med kardinalens deklaration så är det lättare att förstå deklarationens meningar i ett större, uppmuntrande sammanhang. Men först och främst måste man läsa dokumentet noggrannt, för det är en tät text som man måste läsa i lugn och ro, inte med hast, för att kunna ge ett balanserat omdöme." Kardinal Martini menar att dialogen med andra kristna "också kräver klarhet. Kyrkan kan inte avstå från sin lära, och ibland måste hon se till att hennes lära är känd och tydlig." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/00-09-09
Applåder för Johannes XXIII Det blev till en folkfest på Petersplatsen när 100.000 människor samlades på söndagen för att vara med när påven saligförklarade fem nya moderna helgon. De flesta av dem var där för att fira saligförklaringen av påven Johannes XXIII, som förnyade den katolska kyrkans liv genom att sammankalla det andra Vatikankonciliet på 1960-talet. Tillsammans med Johannes saligförklarades 1800-talspåven Pius IX, biskopen Tommaso Reggio, prästen Guillaume-Joseph Chaminade och benediktinmunken Columba Marmion, men det var Johannes XXIII:s namn som väckte jubel och applådåskor när påven läste den latinska saligförklaringsformeln. Också under resten av söndagsförmiddagens mässa på Petersplatsen var det tydligt att det var påven Johannes XXIII som dominerade de församlades hjärtan. Applåder avbröt påvens predikan så snart han nämnde sin föregångare Johannes XXIII. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/00-09-04 Johannes Paulus II om Johannes XXIII "Påven Johannes XXIII gjorde ett djupt intryck på världen genom sitt vänliga ansikte som utstrålade hans särpräglade godhet", berättade Johannes Paulus II och förklarade att det inte var någon slump att den "snälle påven" Johannes XXIII blev helgon tillsammans med 1800-talspåven Pius IX, den siste påven med världslig makt, som många uppfattar som raka motsatsen och ett slags symbol för ärkekonservativa krafter i katolska kyrkan. "Gud har velat att saligförklaringen förenade dessa bägge påvar som levde i helt olika historiska sammanhang men som trots allt har mycket gemensamt både mänskligt och andligt," sade påven, och påpekade: "Det är väl känt att Johannes XXIII beundrade Pius IX och hoppades att han skulle saligförklaras. Under en reträtt 1959 skrev han i sin dagbok: "Jag tänker alltid på Pius IX. Jag skulle vilja efterlikna hans självuppoffring och jag skulle vilja vara värdig att fira hans kanonisering". Den nuvarande påven påminde om att Johannes XXIII hade en charm och enkelhet som överraskade samtiden och gav hela kyrkan en ny stil. "Alla minns Johannes XXIII som ett leende ansikte och två utsträckta armar som omfamnar hela världen. Många människor blev tagna av hans enkelhet tillsammans med hans stora livserfarenhet. Han förkunnade inte någon ny lära men kom med en ny stil i tal och handling och med en ny charm i mötet med båee vanliga människor och med världens ledare. Det var i denna andra som han sammankallade det andra Vatikankonciliet. Så slog han upp en ny sida i kyrkans historia. De kristna kände sig kallade att förkunna evangeliet med förnyat hopp och att vara mer uppmärksamma på tidens 'tecken'. Konciliet var verkligen en profetisk intuition hos denne åldrade påve, som trots alla svårigheter inledde en ny tid av hopp för de kristna och för världen," sade Johannes Paulus II. Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/00-09-04 Johannes Paulus II om Pius IX 1800-talspåven
Pius IX, som saligförklarades tillsammans med Johannes XXIII, ses
av många som en av historiens förlorare, en som fattade fel
beslut framför allt när det gällde den katolska kyrkans
världsliga makt. Men "Heligheten lever i historien," påpekade
påven. "Alla helgon är begränsade och betingade av att
de är människor. När kyrkan saligförklarar ett av
sina barn handlar det inte om att hylla enskilda historiska beslut.
Det handlar snarare om att man kan se personens dygder som en förbild
och hylla Guds nåd som strålar fram i dem." Med denna övertygelse sammankallade han det första Vatikankonciliet, som klargjorde en del frågor som diskuterades på den tiden och slog fast att tro och vetenskap inte strider mot varandra. I prövnings stund fann Pius IX stöd hos jungfru Maria. Han proklamerade dogmen om Marias obefläckade avlelse och påminde så om att i alla svåra situationer i människans liv strålar Kristi ljus i jungfru Maria starkare än synden och döden." Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/00-09-04
|
