Utdrag ur påven Johannes Paulus II:s apostoliska brev "I början på det nya årtusendet" (Novo millennio ineunte)

(Hela texten på engelska: http://www.vatican.va/holy_father/john_paul_ii/apost_letters/index.htm )

Ro ut på djupt vatten!

Ett nytt årtusende börjar. Det stora jubelåret för 2000-årsminnet av Jesu födelse är över. En ny väg väntar på kyrkan. Då hör vi i våra hjärtan de ord med vilka Jesus en dag uppmanade Petrus att "Ro ut på djupt vatten" (Luk 5:4). Petrus och hans första följeslagare litade på Kristus och kastade sina nät. "Och de gjorde så och drog ihop en väldig mänd fisk" (Luk 5:6). Ro ut på djupt vatten! Dessa ord uppmanar oss att ta vara på minnet av vad som varit, att leva i nuet med hängivelse, och att öppna sig för framtiden med förtröstan: "Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet" (Hebr 13:8).

Kyrkans glädje har varit stor under detta år, som hon har ägnat åt att betrakta sin Brudgums och sin Herres ansikte. Det går inte att mäta den nåd som under det gångna året har rört vid samvetena. Men visst kan man säga att "en flod med livets vatten", den som i evighet rinner "från Guds och Lammets tron" (Apg 22:1) har översvämmat kyrkan. Det är Andens vatten som släcker törsten och förnyar (jfr Joh 4:14).

Därefter ser påven tillbaka på de många händelserna under jubelåret. han nämner särskilt kyrkans strävan efter att rena sitt minne genom att söka efter den historiska sanningen om kontroversiella episoder i katolska kyrkans historia, botgudstjänsten i Peterskyrkan 12 mars, och den ekumeniska minnesgudstjänstne för "trons vittnen" under 1900-talet, de moderna martyrerna under ett århundrade då hela folk hotades av utrotning för att de tillhörde fel ras eller religion. Men särskilt påminner Johannes Paulus II om världsungdomsdagen i augusti, som samlade två miljoner ungdomar i Rom.

Världsungdomsdagen

Om det finns en bild av jubelåret 2000 som mer än andra kommer att leva i minnet är det säkert bilden av ett hav av ungdomar, som jag fick privilegiet att föra en dialog med genom en ömsesidig sympati och djup förståelse. Så var det redan under välkomstmötet i Lateranen och på Petersplatsen. Sedan såg jag dem vandra genom staden, glada som ungdomar skall vara, men också tankfulla, fyllda av längtan efter bön, efter mening, efter äkta vänskap.

De unga visade sig varar en särskild gåva från Guds Ande till Rom och till kyrkan. Ibland talar man med pessimism om unga människor och tänker på de problem och svagheter som präglar dem i dagens samhälle. Världsungdomsdagen överraskade alla med ett budskap från en ungdom som uttrycker en djup längtan efter de äkta värden som har sin fullhet i Kristus. Är det inte Kristus som är hemligheten i sann frihet och hjärtats djupa glädje? Är det inte Kristus som är vår bästa vän och lär oss äkta vänskap? Om man presenterar Kristi sanna ansikte för unga människor, upplever de honom som ett övertygande svar. Då kan de ta emot hans budskap även om det är krävande och präglas av korset.

Därefter påminner påven också om sin vallfärd till bibelns platser Mellanöstern och om kampanjen för reducering av tredje världens skuldbörda.

Kristi ansikte

Om vi vill se kärnan i det stora arvet efter jubelåret skulle jag inte tveka att säga: betraktandet av Kristi ansikte. Betraktandet av honom som historisk person och hans mysterium, och av hans mångfaldiga närvaro i kyrkan och världen, som historiens mening och ljus för vår vandring.

Det är kyrkans uppgift att reflektera Kristi ljus i alla historiens epoker och låta hans ansikte lysa också för det nya millenniets generationer. Men vårt vittnesbörd skulle vara outhärdligt fattigt om inte vi själva betraktar hans ansikte. Jubelåret har säkert hjälpt oss att göra det på ett djupare sätt.

Johannes Paulus II uppmanar nu alla världens lokalkyrkor att dra upp pastorala program för åren som kommer. Man måste "börja om från Kristus", skriver han, och skisserar några övergripande tankar.

Helighet

Andra vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan (Lumen gentium, 5) säger att alla människor är kallade till helighet. Om konciliefäderna lade så stor vikt vid denna fråga var det inte för att ge en andlig "touch" till läran om kyrkan, utan snarare för att visa på dess grundläggande dynamik. När man återupptäckte kyrkan som "mysterium", som ett folk "som samlas av enheten mellan Fadern, Sonen och Anden", var det oundvikligt att man också upptäckte dess "helighet". Helighet är i grund och botten att höra till Honom som är den Helige, "den tre gånger helige" (jfr Jes 6:3). Säger man att kyrkan är helig betyder det att man pekar på hennes ansikte som Kristi brud, för vilken han har gett ut sig, just för att göra henne helig (jfr Ef 5:25-26). Denna helighetens gåva är given åt varje döpt människa.

Men gåvan är också en uppgift som rör hela det kristna livet: "Detta är Guds vilja: att ni blir heliga" (1 Tess 4:3). Det är en uppgift som inte bara rör några kristna.

Men vad betyder detta översatt till ett pastoralt program? Det betyder att ge uttryck för övertygelsen att dopet verkligen är att träda in i Guds helighet genom att fogas in i Kristus och genom att hans Ande bor i oss. Därför vore det en motsägelse att nöja sig med ett medelmåttigt liv och en ytlig religiositet. Frågan: "Vill du motta dopet?" betyder: "Vill du bli helig?".

Bön

För att lära ut helighet behövs en kristendom som framför allt utmärker sig genom bönens konst. I bönen utvecklas den dialog med Kristus som gör oss till hans närstående: "Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er" (Joh 15:4). Denna ömsesidighet är själva själven i det kristna livet. Den förverkligas i oss av den Heliga Anden och öppnar oss genom Kristus och i Kristus för betraktandet av Faderns ansikte.

Det vore ett misstag att tro att vanliga kristna kan nöja sig med en ytlig bön som inte förmår fylla deras liv. Med tanke på de prövningar som dagens värld utsätter tron för skulle sådana kristna inte bara vara medelmåttiga utan också utsatta. De skulle löpa risken att se sin tro urvattnas för att kanske falla för "surrogat" i alternativa religioner eller rentav vidskepelse.

Därför är det så viktigt att fostra till bön. Jag tänker själv ägna de kommande onsdagsaudienserna åt att reflektera över psaltarens psalmer. Jag skall börja med dem som läses i laudes; de psalmer med vilka kyrkans offentliga bön inbjuder oss att viga och leda vår dag. Inte bara i kloster utan också i vanliga församlingar är det viktigt att hela atmosfären präglas av bön. Det är viktigt att ta vara på folkliga bönetraditioner och att fostra till liturgins böneformer. En dag i en vanlig församling bör inte bara handla om församlingsarbete och om att vittna i världen utan också om att fira eukaristin och kanske laudes och vesper i kyrkans dagliga bön. Många grupper av engagerade kristna har visat att detta är möjligt också med många lekmän.

Ekumenik

Jubelåret har låtit oss fästa vår blick vid Kristus. Det har gjort oss mer medvetna om att kyrkan är enhetens mysterium. "Jag tror på en enda kyrka": det vi säger i trosbekännelsen har sin yttersta grund i Kristus. I Kristus är kyrkan inte delad (jfr 1 Kor 1:11-13). Kyrkan är hans kropp, som görs till ett av Andens gåva, och kan inte delas. Splittringarna uppstår på historiens terräng, i relationerna mellan Kyrkans barn, som en följd av människans svaghet när hon tar emot den gåva som ständigt strömmar från Kristus, huvudet, ut i hans mystiska kropp. Vid den sista måltiden ber Jesus: "att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss" (Joh 17:21). Det är på en gång uppenbarelse och åkallan. Hans bön visar oss att kyrkans enhet kommer ur Kristi enhet med Fadern som en gåva, som kyrkan skall ta emot i Kristus till tidens slut. Denna enhet förverkligas konkret i den katolska kyrkan, trots alla mänskliga begränsningar, men verkar också i olika utsträckning i de olika element av heliggörande och sanning som finns i andra kyrkor och samfund. Dessa element är gåvor som hör till Kristi kyrka och driver framåt mot full enhet.

Avslutning

"Ro ut på djupt vatten!" Den symboliska heliga porten stängs bakom oss, men den levande porten Kristus är öppnare än någonsin. Efter jubelårets entusiasm återvänder vi inte till en grå vardag. Tvärtom: om vår vallfärd har varit äkta, har den hjälpt oss att sträcka på benen inför den vandring som väntar på oss. Vi bör göra som Paulus: "Jag sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus" (Fil 3:13-14). Samtidigt bör vi imitera Marias kontemplation, när hon efter vallfärden till Jerusalem återvände hem till Nasaret och i sitt hjärta begrundade sin Sons misterum (jfr Luk 2:51).

Den uppståndne Jesus följer med oss på vår väg och låter oss känna igen honom när vi bryter brödet (Luk 24:35). Må han finna oss vakna och redo att känna igen hans ansikte och springa till våra syskon för att ge dem den stora nyheten: "Vi har sett Herren!" (Joh 20:25).

 

(Ovanstående är ett godtyckligt urval ur det ganska långa apostoliska brevet, som också tar upp många andra frågor. Urval, översättning, mellanrubriker och fetstil: OB 2001-01-06)

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida